umea2014

Där jag växte upp ute i storskogen, i Bäckmyran utanför Lycksele, var folk medlemmar i Socialdemokraterna eller i Nykterhetslogen Arvåns framtid, ibland i båda. På andra sidan älven och inne i Lycksele fanns det däremot gott om pingstvänner och de som tillhörde andra frikyrkliga samfund. Med min bakgrund brukar folk fråga varför det i mina romaner så ofta förekommer människor som brottas med Gud, och var alla bönehus kommer ifrån? Förmodligen är jag den som kämpat hårdast för att försonas med min Gud. Jag har till slut funnit fram till en tyst och stilla tro, vilken jag inte förnekar.

Jag har ofta funderat om det går det att kombinera förnuft med en andlig, kristen tro? Att vara rationell och tvivlare är inte svårt: "Varför ingriper inte Gud och stoppar ondskan på vår jord?" Det klassiska Teodicéproblemet som så många filosofer har kämpat med och som blivit tvivlarnas paradargument för att förkasta den kristna tron. Jag tröstar mig med att Gud försett oss med en fri vilja, där det finns ett val mellan gott och ont. Att vara rationell och förklara vårt liv på jorden utifrån fysikens lagar är inte svårt; desto svårare är att det att beskriva denna inre ro, denna stillhet, den varma blomman som slår ut bröstet ... Gud är som sommarvinden: alla känner den smeka kring kinderna, men ingen kan inte se den. För mig handlar tro om att försöka tolka symboler och att tyda det som står skrivet i undertexten: där finns tron, undren och kärleken.

Som Fan läser Bibeln ...

Läser man däremot Bibeln eller Koranen bokstavligt, fångas man lätt in av fundamentalismens klor eller leds in i sekternas järnhårda grepp. I många av dagens internationella konflikter spelar religionen en viktig roll. Krig förs och har förts i Guds heliga namn under årtusenden. Det går lägga många aspekter på dagens konflikt i mellanöstern, och den mellan USA och Irak, där religionen blivit ett effektivt slagträ i retoriken. Med vilken rätt man kan påstå sig företräda den rätta tron och göra anspråk på den ende och sanne Guden? Stirrar man sig blind på enstaka citat och struntar i sammanhanget, så blir religionen till slut ond. Man gör anspråk på den absoluta sanningen och kräver blind lydnad av sina undersåtar.

Både inom kristendomen och i islam finns falanger som står för en trångsynthet där just dessa argument drivs till sin spets. Här finns fanatismen såväl inom den kristna högern i USA, som i Jesu namn bland annat rättfärdigar mord på abortläkare, som hos de fundamentalister inom islam som påstår att självmordsbombare blir martyrer genom att spränga oskyldiga barn i luften. Det är när man förlorar känslan för det symboliska djupet i beskrivningen av Gud och tolkar allt bokstavligt, som det goda drunknar i det onda. Det som skrämmer mig mest är vår okunskap vi bär på om varandras religioner, för i okunskapens mylla odlas fördomar som försvårar en lösning på dagens aktuella konflikter. Detta trots den inre kompassen som pekar mot trons inre kärna, visar att kristna, judar och muslimer alla är barn av Abraham, som i grund och botten tillber samme Gud.

Den absoluta sanningen

Tidigt i livet började jag att intressera mig för religiösa sekter. Vad är det som får välutbildade, tillsynes kloka ungdomar, att låta sig slukas av en sekt och bli "hjärntvättade" så till den milda grad att de bryter kontakten med familjen och alla vänner. I början av 1990-talet gjorde jag och två andra en dokumentärfilm om några religiösa sekter. En sekt brukar kännetecknas av att ha en ledare som påstår sig vara gudomlig eller utvald av Gud. Denne sektledaren brukar kräva ovillkorlig lydnad av sina undersåtar. Sekten matar in ett mantra i medlemmen om vad som är den verkliga sanningen och att alla som säger däremot, är utsända av de onda makterna: Satan själv. Den nya sanningen skickar medlemmen in i en tillvaro av skuld och rädsla. Man kan säga att sekten tar ifrån medlemmarna den fria vilja som Gud en gång gav oss - inte minst för att sekten anser sig äga den absoluta sanningen.

Som fascismens pompösa manifestationer

Åter till filmen ... Vi intervjuade sektmedlemmar från Livets Ord, Hare Krishnarörelsen och Scientologkyrkan. Det var en rad skrämmande och mycket jobbiga möten vi gav oss i kast med och vid flera tillfällen var det knappt att vi orkade ro filmprojektet i land. Hare Krishnas medlemmar utanför Södertälje var mest bedrövliga att se och lyssna till: 15-16 timmars jobb per dag och med en svältkost som gjorde att många i tjugoårsåldern tappat sina tänder och likt skellett förlorat bar på svarta hål ögonen ska sitta. Scientologerna däremot, var i mina ögon så fåniga och knasiga, att det var svårt att hålla sig för skratt - ändå har de med sina produkter lyckats lura massor med människor på deras besparingar. Den mest raffinerade och skrämmande sekten var nog trots allt Livets Ord, som med sina möten fick en att tänka på fascismens och kommunismens pompösa manifestationer. När jag sedan som skrivande journalist letade efter Livets Ord spår i Umeå och Västerbotten, visade det sig att framgångsteologin slagit klorna i var och varannan pingstförsamling. Ljusets skola ute på Teg, som undervisar enligt Livets ords manifest, hade bland annat vid ett flertal tillfällen rivit ur allt om Darwins skapelseteori ur skolbarnens böcker.

*

Åren har gått. Jag är av någon anledning inte lika dogmatisk mot sekterna längre. Visserligen drar jag öronen åt mig när jag känner igen de budskap som en sekt brukar sända ut. Men jag är inte den som ska döma och jag har gjort mitt för att synliggöra sektens rätta ansikte. Numera håller jag mig till min stilla och rofyllda tro. Men räkna med att karaktärerna i mina kommande romaner fortsätter att brottas med Gud.

Slutligen, svaret på frågan jag ställde i början: Visst kan man vara både rationell och troende.

Här förleden uppstod en livlig debatt på "Drakarnas" kultursidor (stortidningarna söder om tullarna): ämnet var om det var fint eller fult att vara en "Kulturtant". Till slut kantrade debatten och slutade i en semantisk analys av ordet "kulturtant". Nu råkar det var så att jag mött dessa tanter, öga mot öga - och jag lovar er, de finns! Jag har stött ihop med dem dels som kulturredaktör, dels i min egenskap som turnerande författare. Dessa kvinnor, tanter syns överallt: på teatrarna, konstutställningarna, på de litterära framträdandena - ja, i princip överallt där det framförs kultur. Dessa kvinnor är i mångt och mycket samhällets kulturbärare.

Männen går på fotboll och ishockey, vilket i sig inte något man ska se ner på. Är själv en sportfåne, som kan varvar att se på en bra fotbollsmatch och läsa en djupsinnig bok. I mina ögon finns det inga motsatsförhållanden kultur och sport - det är kanske så att sport också är en form av kulturyttring. På den här punkten vill jag vara mycket tydlig: vi akta oss för att bygga upp en förutfattad bild av män i allmänhet; att de inte skulle kunna läsa en bok eller njuta av en teaterföreställning. Men om vi snackar om kultur i dess mening som teater, opera, biblioteksbesök, dans, författarframträdanden är det ett faktum att merparten av besökarna är kvinnor.

70 procent kvinnor
I SvD redovisades besöksstatistiken på Dramaten och Stockholms stadsteater: 70 procent av besökarna är kvinnor och det ser i princip likadant ut på Dansens hus. Gissar att könsfördelningen bland dem som besöker teatern och Norrlandsoperan, som exempel, landar på en liknande könsfördelning bland sina besökare. Vi ska vara ödmjuka och tacksamma gentemot våra "kulturtanter". Personligen vill utbringa ett HURRA för de kvinnor som genom sitt intresse och sin närvaro, hjälper oss som sysslar med någon form av kultur. Utan dessa kvinnor skulle vi kulturarbetare få tala, sjunga, dansa inför tomma lokaler.

Hur lockar vi männen till kulturen?
Hur lockar vi då männen att gå på operan eller se en Norén-pjäs? Det blir inte lätt. Tror att man måste börja i det lilla. Fackföreningsrörelsen kan fylla en viktig funktion genom att starta fler studiecirklar i ämnet kultur och att dessutom kämpa för att återinföra arbetsplatsbiblioteken. Kulturintresserade företagare kan bjuda sina anställda på ett teaterbesök lite då och då. Kommunen måste även dra sitt strå till stacken. Redan i förskoleåldern ser man hur flickor och pojkar präglas i sina könsroller. För att inte cementera detta borde kommunen "kasta in" kulturarbetare i parti och minut för att lära barnen, flickor som pojkar, hur berikande en kulturyttring kan vara.

Det råder inga tvivel om att intresset för kulturen är stort i Umeå. Ett exempel på detta är att Västerbotten under år 2006 toppade listan över de län i landet som besökte och lånade böcker på våra bibliotek. Stadsbiblioteket i Umeå hade 850 000 besökare och en dryg halv miljon böcker lånades ut. Intresset finns där - men hur breddar/får en bättre fördelning i könsfördelningen när handlar om kulturkonsumtion. Jag har inget bra svar på det själv, men tror att vi kulturarbetare kan spela en viktig roll. Bara man har vett att ge oss betalt.

Skickar en ros till alla kulturtanter!

Ytterligare en ny dag som släpar sig fram med hösten kring fötterna. Fick ett mejl från en god vän som jobbar som journalist uppe i Skellefteå. Hans förslag för att Umeå skulle vinna tävlingen om Kulturhuvudstad 2014, var att köpa Skellefteå AIK - då skulle man på köpet få en kulturstad. När det gäller AIK kan jag hålla med om att det vore ett kap för Umeå - trogen AIK-supporter som jag är. Här i Umeå kan vi kontra med att ha ett av världens bästa damfotbollslag - som kanske skulle gå att få att delta i olika kulturyttringar? AIK:s hårding, Mikael Renberg, klev ju upp på scenen med fler ur hockeylaget och berättade för allmänheten vilka som var deras favoritböcker.

Jag är mycket nyfiken på att se hur Umeå kommun tacklar utmaningen för att bli Kulturhuvudstad 2014. Jag håller verkligen tummarna för att det ska gå vägen. Ett ja skulle innebära att blickarna från hela EU-området med omnejd, skulle vändas mot Umeå. Snacka om gratisreklam och en chans att en gång för alla sätta Umeåkulturen på kartan. Backar vi bandet så lades grunden för att Umeå skulle bli kulturstad redan på 60/70-talet. Det var det framsynta kommunalrådet Torsten W. Persson, (s), som genom att haka på en rad statliga utredningar kring olika kulturfrågor, fick Norrlandsoperanatt växa fram genom att kopplas samman med regionmusiken, att Folkets hus placerandes mitt i staden och att stadsbiblioteket blev ett faktum. 1989 blev Umeå mycket välförtjänt årets svenska kulturstad.

Kulturen ska vara levande och ha något att tillföra och erbjuda det övriga Europa: är ett av målen en kulturhuvudstad ska uppfylla. Jag tror inte att man ska luta sig tillbaka och tro för mycket på fördelen att vara den hittills nordligaste staden i EU, som lämnat in sin ansökan. Jag tror att Umeå skulle vinna på att bredda och fördjupa kulturen än mer, för att därmed kunna visa att kulturen lever i alla samhällslager. Men då måste man gräva sig ner i kulturlagren för att finna det som rör sig i myllans rotsystem. Visst, det pågår en del projekt för att öka den kulturella mångfalden och för att involvera kulturen både hos de minsta och hos de äldsta. Spetskulturen (Norrlandsoperan, teatrarna, festivalerna ect) står på egna ben och är naturligtvis Umeås verkliga ess i rockärmen. Skulle dock politikerna och tjänstemännen glömma bort att satsa på kulturen för de minsta, för ungdomarna, de äldsta, de sjuka, de funktionshindrade och våra invandrare och flyktingar, så behöver är kulturen bara en fasad bestående av institutioner för de redan frälsta.

Kultur gör äldre friskare

Om vi som ett exempel vi tar de skröpliga gamlingar som knappt tar sig ur sängen, så visar forskningen på klara samband som mellan god hälsa och kulturupplevelser. Forskningsrönen visar även att man lättare får kontakt med dementa genom sång och musik - även berättande, läsande, skrivande eller att betrakta ett konstverk kan ge liknande, positiva effekter. Umeå kommuns egen undersökning för några år sedan, visade att 90 procent av de tillfrågade gamlingarna på sjukhemmen och de som i eget boende hade hemtjänst, var understimulerade. Jag tror att många äldre saknar musik, dans, teater, litteratur; de saknar orken att hålla i en bok, bannar sina förvärkta fingrar som inte längre klarar av att slå an ett ackord på pianot eller gitarren.

Dessa gamlingar ingår i en av de "tyst grupper" i samhället, där även de psykiskt sjuka, barnen i förskolan och stora delar av invandrarna kan räknas in. Nu pågår det en del kommunala kulturprojekt som bland annat riktar sig till de äldre, men väl ute i verksamheten så ser man inte mycket av aktiviteterna. Under de tre månader som jag härförleden jobbade som sjuksköterska på Tegs sjukhem, rådde där en riktig kulturöken - i dess virvlande sand hördes några enstaka hostningar. Inte ens Frälsningsarmén kom för att underhålla och trösta de gamla.

Jag är övertygad om att juryn som väljer Kulturstad 2014, skulle bli mycket imponerad om Umeå kommun kunde synliggöra sin verksamhet i kulturens rötter. Kolla här! - en stad där gamlingar sjunger i kör och läser Fröding, invandrare och flyktingar som visar upp sin kultur, barn som dansar och spelar teater, ungdomar som har ett flertal scener för att visa upp sitt musicerande. Ska Umeå nå ända fram måste kulturen breddas och nå djupet i folklagren. De projekt som pågår måste fördjupas och synliggöras - de måste upp i ljuset!

Satsa på långfilmer

En annan kulturutövning som Umeå kommun ännu inte förstått dess starka potential, är satsningar på långfilmer och TV-serier. Jag är personligen involverad av i ett längre filmprojekt, en TV-serie som bygger på min andra roman "All världens lycka". Med i detta projekt är regissören Kjell-Åke Andersson (Juloriatoriet, Min store tjocke far, Familjelycka), som kämpat tillsammans med producenten, för att till stånd en ekonomisk delfinansiering. De naturliga instanserna man i ett sådant läge vänder sig till är Umeå kommun och landstingsstyrda Film i Västerbotten. Orsaken till att vi just nu står och trampar vatten beror till stor del på bristen av lokalt stöd. Film i Västerbotten, som visserligen gillar filmidén, har en märklig policy att satsa på kortfilmer, medan Umeå kommun tagit ett principbeslut att inte gå in med någon finansiering av längre filmprojekt. Snacka om Moment 22 ... Om de dessa instanser inte vill satsa en spänn på en lokalt producerad långfilm eller TV-serie, så tvingas man att söka till andra län. Det lutar åt att filmatiseringen istället görs i Norrbotten. Filmpool Nord i Luleå, som stått bakom ett otal av långfilmer och TV-serier, vet att en långfilmssatsning eller TV-serie betalar tillbaka mångfalt tillbaka genom indirekta inkomster.

Långfilmer ger "pay-back-effekter"

Man brukar räkna i snitt att varje satsad krona på en långfilm ger 3-5 kronor tillbaka - och mångt mer om den slår ute i världen. I Skåneregionen satsar man 8-10 miljoner kronor per år på långfilmsprojekt. Genom analyser och studier har man sett de "pay-back-effekter" som uppstår. Långfilmen "Den bästa av mödrar" (inspelad i Österlen) såldes till Kina, Indien och Latinamerika och lågt räknat så tror man att cirka 100 miljoner kommer att se filmen. Det skulle generera en ökning av kommersiella gästnätter under åren 2006-2008 med drygt 300 000, som i sin tur leder till en omsättningsökning i Skåne mellan 492-830 miljoner kronor. När man räknat på värdet av den exponeringen av Skåne som "Wallanderfilmerna" gjort, uppskattas "återbetalningen" till 584 miljoner kronor.

Glöm inte musikerna

Musiklivet i Umeå är stort och har vuxit rejält under de senaste åren. Det finns i dagsläget en rad bra rock- och bluesband, som med lite moraliskt och ekonomiskt stöd skulle kunna sätta Umeå på musikkartan. Hur många gånger har inte Robertsfors nämnts i media runt hela världen, som tack vare ett EU-projekt" skapade" Sahara Hotnights. Varför inte arrangera en uttagningstävling, "Umeå-Idol", och plocka ut 5-7 band/artister som får ekonomiskt stöd under ett par år. Tror att det skulle betala igen sig - precis som satsningar på långfilmer.

Kulturbuljong

Ja, detta är mina funderingar kring hur man kan bredda lanseringen av Umeå som kulturhuvudstad. Redan i dagsläget har lanseringen en hel del kött på benen som underlättar lanseringen av Umeå. Vill även med detta inlägg varna för riskerna för att luta sig tillbaka och förlita sig på "spetskulturen" ska ro hem segern: Nej, fram med spaden och gräv er ner till kulturens rötter. Låt oss symboliskt säga att jag försökt bidra med lite av den buljong i vilken köttet ska kokas riktigt mört. Med rätt kryddning, så kommer Umeå att nå ända fram.

KENT LUNDHOLM

PS! Vill ni läsa utredningarna om filmsatsningarna i Skåne kan ni få tag i dem Region Skåne eller Cloudberry Communication AB som gjort utredningen och analyserna.

En god vän ville härom veckan att jag skulle följa med ut i skogen för att plocka kantareller. Det var en magiskt vacker höstdag då lövträden stod i brand. Man är på tok för lite ute i skogen, man lyssnar alldeles för sällan på tystnaden. Egentligen är det ganska meningslöst att ta med mig ut i skogen för att plocka svamp eller bär, då jag lider av defekt färgseende. Det röda, svagt gula smälter in i det gröna och blir till en smet av färger som inte går att skilja från varandra. Min vän hade heller ingen större lycka, men hon fann dock fyra pyttesmå trattkantareller. Nere vid den spegelblanka sjön, berättade jag för min vän om äran att få "blogga" på webben Umea 2014. "Umea", sa min vän och höjde på ögonbrynen. "Ja, det ska väl vara på utländska nu när Umeå ansöker om att bli kulturhuvudstad", svarade jag. "Vad tänker du skriva om då", var hennes raka fråga. "Ja, jag kan ju berätta om vilken baddare jag är på att plocka trattkantareller", svarade jag.

Jo, så är det ... Känner mig inspirerad att blogga här på "Umea 2014", som är en reklamplats för Umeås ansökan att bli kulturhuvudstad i Europa. Sålunda ska jag under denna vecka, utifrån min roll som kulturarbetare, skriva sju inlägg - gratis. Som vanligt betalas ingen ersättning ut till författare och andra kulturarbetare, eftersom vi sysslar med vårt värv enbart för att är så himla roligt. Får väl se detta "bloggande" som ynnest som tillfredställer min fåfänga. Ja, ni vet ... alla vill ju synas ...

Kort presentation

Vem är då denne skribent som börjar med att skriva om trattkantareller? Jag heter Kent Göran Ingemar Lundholm, kallas för Kent, är 49 år och är uppvuxen i en liten trådsmal by utanför Lycksele, som heter Bäckmyran - byn som ända fram till 2000-talet inte fanns på kartan. Kanske tyckte Lantmäteriet att den lilla orten, som blev årets by i Lycksele kommun i slutet på 1980-talet, gjort sig förtjänt med en liten prick på kartan.

Reste i unga år runt jorden och jobbade på ett otal orter, för att slutligen landa i Umeå i början av 1980-talet. Här har jag jobbat som sjuksköterska, som journalist på SVT och en av våra dagstidningar, hoppat in som pressekreterare åt landshövding Georg Andersson, och varit informatör på länsstyrelsen och Västerbottens kommunförbund. Är numera ensamstående med delad vårdnad av en åttaårig tjej på åtta vårar. Jag vågar äntligen kalla mig för författare, då jag numera har tre romaner i bagaget: "Svin föder svin" (1999), "All världens lycka" (2003) och "Konungarnas konung från Baklandet" (2006). Till detta kommer en lång rad filmmanus och noveller. Dock kan jag ännu inte leva på det jag skriver och alla de framträdanden jag gjort. För närvarande fyller jag min plånbok med att vikariera som sjuksköterska på Tegs sjukhem och vid Geriatriken på NUS; sedan får jag in lite snuspengar genom att skriva krönikor och recensera böcker.

Kuf som blev författare

Jag är en rätt så egensinnig person - en riktig kuf. Jag håller mig mest inne, då skrivandet kräver ensamhet och koncentration. Visst, det händer att jag tar mig en sväng ner på någon av stadens pubar, då ofta med någon god vän för att umgås ett par tre timmar. Tvärilsk blir jag när orättvisor synliggörs eller om jag råkar hamna i samtal med högervridna, fascistiska personer eller smygrasister. Jag vilar tryggt mot mina socialistiska grundvärderingar: jämlikhet, jämställdhet, solidaritet, yttrandefrihet, rättvisa. Med en sådan livssyn är det tungt att se hur den borgerliga alliansen sakta men säkert raserar vår välfärd och tar från de fattiga för att ge åt de rika - klassisk högerpolitik.

Redan som tonåring bestämde jag mig för att bli författare. 1987 var det nära att genombrottet skulle komma. Ett av de stora bokförlagen bjöd ner mig till Stockholm, betalade flyg och hotell, för att diskutera ett romanmanus som jag skickat in. Enligt dessa betydelsefulla herrar krävdes bara några små ändringar i mitt manus, för att det skulle bli en utgivning med deras förlagslogga på bokomslaget. Sagt och gjort! När detta var klart och manuset postat till "Förlagsdraken", så ville jag fira detta genom att åka till New York. Lillsyrran Anneli hakade på. Väl hemma efter två veckors vandrande längs Manhattans gator, låg där ett tjockt brunt kuvert innanför dörren. Avsändare var Bonniers. Korthugget tackade redaktörerna, via en sekreterare, nej till min roman. I det ögonblicket dog jag en aning och slutade att skriva under flera år.

Satte allt på ett kort

1998 satte jag allt på ett kort och sa upp mig som kulturredaktör, för att under ett "sabbatsår" skriva min debutroman. När den var klar, så inträffade något underligt. Jag spatserande genom centrum för att posta mitt manus till ett av de stora förlagen, när av en slump stötte jag ihop med Göran Burén - som vid den tiden var delägare i ett mindre förlag i Skellefteå. Han bad att få läsa mitt manus och jag svarade ja - varför inte? Dagen efter ringde han och bad om att få ge ut min debutroman "Svin föder svin". Jag tackade omedelbart ja! Något som jag inte ångrar - trots att jag som författare på ett litet, norrländskt förlag aldrig någonsin skulle bli recenserad på någon av huvudstadens fina kultursidor.

"2014 - Umeå Capital of Culture." Nog låter det fint, men konkurrensen lär vara stenhård från rad andra svenska städer. Det goda med Umeås ambitioner är att man under några år verkar ska satsa på kulturen.

Men jag tror att Umeå kan stärka sina aktier genom en del åtgärder. Återkommer med dessa åsikter vad det lider.

Vi hörs!

KENT LUNDHOLM

I min värld är mat ett av livets många glädjeämnen. För att ge ett kulinariskt exempel på hur mitt jobb berikar mitt liv kan jag ta en dag som jag minns tydligt. Jag hade undervisning för människor av många olika nationaliteter den dagen (som de flesta dagar). Jag åt en somalisk lunch, fick bosniskt fika på eftermiddagen och på kvällen kurdisk middag. Jag log för mig själv och njöt av den internationella blandningen. Inget världskrig i min mage.

Det blev en kort midnattsblogg i natt. Ni kan få en fridfull bild av sen eftermiddagssol i Ohrid att ha på näthinnan när ni somnar.
Sov så gott.

Resan fortsätter....

Vi lämnade Skopje och åkte buss söderut till Ohrid, längst ner i Makedonien. Det kan tyckas lite omständligt att ta sig dit med flyg Umeå-Stockholm, Stockholm-Belgrad, Belgrad-Skopje och buss Skopje-Ohrid, men det är värt besväret. Vi hade två härliga dygn i varma, sköna Ohrid med bad, avkoppling och ett besök i den lilla kyrkan Sv. Jovan som var med i filmen "Innan regnet faller". Ohrid var helt fantastiskt på sitt sätt, helt annorlunda än det vi hade upplevt tidigare. Vi guidades runt hela Ohridsjön, vilket även innebar en tur in i Albanien. Det var stor skillnad att komma in i Albanien - när vi äntligen kom in i landet. I tullen hittade de på olika argument för att få vår makedonske guide att betala mutor. Han vägrade betala och vi fick finna oss i att stå där ungefär en timme och lyssna på högljudda diskussioner. Tyvärr förstår jag inte en gnutta albanska ...fast det kanske var lika bra just då.

Det ger en lite otäck känsla att se alla de små kupolerna i sluttningarna där beväpnade militärer tidigare bevakade alla rörelser på vägarna. Fattigdomen är utbredd och landet är smutsigt. Det ligger mycket skräp längs vägarna. Vi stannade i staden Pogradeci för promenad och lunch. Trots att jag verkligen gillar att bada och hade badat flera gånger på andra sidan av den 300 m djupa sjön var det inget absolut måste för mig att hoppa i plurret i Pogradeci som egentligen ligger fint vid vattnet. För makedonierna är det förbjudet att fiska den utrotningshotade öringen som inte finns någon annanstans i världen och min känsla var att makedonierna värnar om sjön, men vad spelar det för roll när man inte har samma regler på den albanska sidan?

Det är ett annorlunda samhälle. Stor skillnad från Umeå. Här ser vi sällan några vedstaplar på balkongerna på femte våningen, möjligen till en lägenhet med fin kakelugn eller öppen spis, men inget vi måste ha. Albanerna får inte direkt fjärrvärme från Dåvamyran. När man ser fattigdom och misär är det lätt att säga till sig själv: "Jag ska aldrig mer klaga på...". Frågan är bara om man kommer ihåg det. Jag hoppas jag kommer ihåg hur bra jag har det. Mannen som sålde gyros till oss på snabbmatstället i Pogradeci pratade lite engelska. Hans sista replik när vi gick var: "Vi ses i EU om hundra år"...

Som ni säkert har förstått skulle jag kunna skriva mycket mer om resan, men i måndags skrev jag ju faktiskt att jag har världens bästa jobb och antydde att ni före veckans slut skulle hålla med. Då kan jag ju inte stanna i Makedonien hela veckan. I morgon tänker jag därför hålla mig lite närmare vardagen i min blogg.

Måste ju bara svara på frågan om man får ont i huvudet av trumpetfestivalen i Guca. Vi svenskar utmärker oss där nere tack vare/på grund av våra gula öronproppar! Ingen annan har öronproppar. Jag har i alla fall aldrig sett det. Vi frågade några musiker om de inte var rädda för tinnitus, men det hade de aldrig hört talas om...

Tjut i öronen kan man lätt få när tre blåsorkestrar spelar i varsitt hörn av samma restaurang, men jag har aldrig fått ont i huvudet. Det underlättar förstås rejält om man tycker om trumpeter och tubor! Då blir man så speedad av intrycken att man ler och dansar fram till Lucia ungefär. Därefter tar tomtarna över på loftet och man fortsätter att le  =)

Ha en riktigt fin kväll, ät en eller flera kanelbullar på denna kanelbullens dag och må så gott!

Kram, Kicki


Kyrkan Sv. Jovan. Vackert eller hur?


Jag i Ohrid.


Den unika öringen. (Vi åt den inte.)

I kväll har jag bytt världsdel en stund. En härlig kulturkrock! Jag är just hemkommen från salsakursen. Det var kul att blanda in de kubanska rytmerna i kroppen efter alla balkaninfluenser. Jag kanske ska lyssna på Brudmarsch från Delsbo eller varför inte Baby Elephant Walk innan jag somnar för att göra blandningen total.

I Sutka, som ligger ett stenkast från Skopje bor romer. Taxichaufförerna var skeptiska och försökte varna oss för att åka dit. Det skulle vara så oroligt och vi var tvungna att ha full koll på våra ägodelar, enligt många. Vår reseledare Göran har under flera år arbetat med projekt mellan SIDA och musikhögskolan och har många vänner i Sutka. Han "lurade" dit oss. När vi kom dit möttes vi med öppna famnen. Vi träffade många supertrevliga människor. Flera av dem har bott i Sverige eller Tyskland och pratade gärna så mycket de bara kunde på svenska och tyska. Jag trivdes bra i Sutka. Det kändes absolut inte så oroligt som taxichaufförer och andra hade framhållit för oss. Tvärtom.

Vi blev hembjudna till Rocky och hans familj i Sutka. Familjen har kommit som flyktingar från Kosovo. Rocky är 19 år och pratar bra engelska. Han har imponerande nog lärt sig engelska på egen hand, bara med hjälp av ordbok och har ändå riktigt bra uttal, bra grammatik och stort ordförråd. Han spelar keyboard och har deltagit i ett av Görans musikprojekt. Hans grupp, Roma Talents, övar i UNHCR:s lokaler efter kontorstid. Tack vare projektet får de busskort för resan in till Skopje, tillgång till replokal och instrument - villkoret är att de går i skolan. Tidigare visste de inte vad de ville göra, men nu vill de läsa vidare på musikakademin. Vi bestämde oss för att lyssna på deras repetition dagen efter.

Den dagen blev en händelserik dag. Vi började med att lyssna när Roma Talents övade. Direkt därefter åkte vi hem till Ferus Mustafov, Makedoniens klarinettkung! Han bjöd hem oss alla på det stora lunchtabberaset! Mycket god mat och dryck och fantastiskt bra musik. Ännu en privatkonsert! Än en gång gåshud! Än en gång spritt i benen! Både Ferus, hans son Ilmi och den 11-årige sonsonen Ferus junior spelade för oss. Vet inte om de någonsin har spelat tillsammans inför publik. Ferus är en före detta boxare som spelar samtidigt på klarinett och saxofon. Nej, jag vet - det borde inte vara möjligt, men nu har jag sett det med egna ögon. Han kan nog det mesta inom träblås. Cirkulationsandning är rena barnleken för honom. Vi njöt av musiken och beundrade hans musikaliska trollkonster. Han njöt av att bli beundrad.

Ferus och jag har träffats några gånger tidigare. Han lyssnade bland annat på Mullin Mallin när vi uppträdde på Fashing i Stockholm ifjol. Nu, hemma hos honom, fick jag spela på hans klarinett! För att översätta det är det kanske ungefär som för en ishockeyälskare att äta lunch hemma hos Peter Forsberg och sedan provåka hans skridskor, som för en schackspelare att bli hembjuden till Kasparov och dessutom få spela ett parti med honom eller nästan som att en riktig datanörd åker hem till Bill Gates och får lov att gå lös på tangentbordet. Stort!

Därefter åkte vi ut till Sutka igen. Det brukar vara många bröllop den här tiden och vi hoppades få höra ännu mer bra musik. Vi hade tyvärr lite dålig timing när det gällde bröllop men det spelade inte så stor roll. Vi hamnade ändå mitt i något som verkade vara en kombination mellan en motsvarande möhippa och en omskärelsefest. En stor fest var det i alla fall. Längst fram i tåget gick en tjej som skulle gifta sig dagen efter och längst bak i tåget fanns två pojkar som skulle bli omskurna. De välsminkade kvinnorna var så vackra med sina glittrande klänningar och fantastiska håruppsättningar.

På kvällen följde vi med våra vänner i Pizzicato Orkestar när de spelade på två bröllop inne i Skopje. Vi lekte väl wedding crashers på vårt eget lilla sätt, inbjudna av orkestern.

Jag tror att jag sov ganska gott den natten. Totalt speedad av alla upplevelser, men jag är säker på att jag till slut somnade med ett leende på läpparna.



Ferus Mustafov och jag i Skopje

Jag lovade att berätta om Makedonienresan. Vilken resa! Wow! Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla intrycken. Det blir som ett foto, man får aldrig riktigt med hela bilden. Det finns också så många perspektiv på resan. Jag skulle kunna prata länge om all fantastisk musik vi hörde, om de vackra bergen på Balkan, om det kristallklara vattnet i Ohridsjön - Europas äldsta sjö - och om dess speciella öring (fast den kan jag inte prata så länge om), om lunchen hos Ferus, om alla varma leenden vi mötte, om dagsturen till Albanien, om biståndspengar, om romernas situation, om ryktet att blåsinstrument är livsfarliga eftersom man förstör sina lungor, om pljeskavicatävlingen där man ska äta 4 kg pljeskavica på så kort tid som möjligt. Rekordet sägs ligga på under 30 minuter. Pljeskavica är ungefär som en pizzastor hamburgare med fyllning.

Jag kastar mig rakt in i händelserna under resan. En eftermiddag åkte vi till Koèani där vi gick runt bland de romska familjernas hus. Vi var lite oroliga att vi skulle få dem att känna sig som apor i bur där vi vandrade runt och tittade, men resultatet blev nog tvärtom J Jag tror inte att många turister har gått på de gatorna. Överallt vi gick hade vi ett stort antal barn efter oss som var väldigt nyfikna på vilka vi var och gärna ville vara med på bild. Invånarna tittade nyfiket på de konstiga typer som promenerade förbi deras hus. På kvällen kom så den konsert som jag personligen hade sett mest fram emot. Pizzicato Orkestar. Makedonsk blåsmusik i toppklass! Jag visste inte vad som väntade mig i Makedonien eftersom jag aldrig hade varit där förr. Jag har varit på trumpetfestival i Guèa i södra Serbien två gånger (också en fantastisk upplevelse som jag gärna skulle prata länge om), men aldrig i Makedonien. Tilläggas kan att en god vän som följde med till Serbien ifjol sa: "Man måste nog vara ganska speciell för att gilla det där så mycket." Jag gillar läget och accepterar att jag har en kraftigt dominerande gen i min kropp som vi likasinnade har valt att kalla "balkangenen".

Jag lyssnade på Pizzicato Orkestar i Arvidsjaur för några år sedan och visste därför att det här skulle bli en bra konsert. Det blev det! Vi fick en privatkonsert med fullt ös! Skickliga musiker! En hel orkester och en hel konsert bara för oss! Gåshuden spred sig på kroppen, leendet nådde åtminstone till örsnibbarna och armar och ben kunde bara inte vara stilla. Jag varken ville eller kunde sitta ner. Låtar som Meseèina och Djelem djelem blandades med klassisk musik i balkantappning.

Wow! Höjdpunkten på resan - redan andra kvällen? Mitt bagage lyste med sin frånvaro, men det spelade ingen roll. Jag var så nöjd och ändå återstod det så många dagar av resan. Jag tänkte: om det kommer fler intressanta händelser på den här resan, så är de bara en bonus. Mina förhoppningar var redan uppfyllda - med råge! En riktigt bra konsert med Pizzicato Orkestar. Underbart!