umea2014

Sådärja. Då var den här veckan över och det betyder att det är slut med bloggande för min del. Själv läser jag i stort sett aldrig bloggar men fattar väl ändå själva fenomenet att informationsförmedling tas ner till en mer folklig nivå istället för att vara förbehållet en viss elit. Det är ju fint, lite grann som en punkslogan ”gör det själv, alla kan skriva!”

Men som sagt, det är över för min del och jag skulle bli förvånad om jag skulle fortsätta blogga på annan adress. Därmed vill jag knyta ihop den här säcken och sluta lite som jag började, och presenterar härmed mina fem bästa skräckfilmsupplevelser.

Dr. Caligaris kabinett är alltid en favoritfilm men under stumfilmskonserten på Umeå Filmfestival var det lika magiskt som när Paatos kompade den på Blodröd. Filmen känns som fem minuter lång med rätt ljudspår.

Peeping Tom är en annan favorit som jag oftast fått se hemma på teven. Men jag fick chansen att se den på bio i London och det var verkligen en upplevelse.

Hannibal är väl ingen sådär riktig favoritfilm (trots att den innehåller elaka grisar, vilket alltid är ett plus) men det är den enda film jag varit på där en människa på riktigt gått och svimmat :-). Det ger ju ändå upplevelsen en lite extra krydda, måste jag säga. Kändes som att befinna sig i en poster till någon 70-tals skräckis, eller en löpsedel till någon kvällstidning.

The Beyond smygvisade jag för mig själv och min bästa vän, tillika medarbetare på Bio Marx, när den anlände till Umeå. Det var fruktansvärt schysst att ha en hel biograf, inkulsive maskinrum, för oss själva och sitta och titta på Fulcis zombieepos. Lite tråkigt förstås att vi var tvungna att sköta projektorerna också.

Santa Sangre är en annan favoritfilm och nu blir jag tvungen att räkna ihop ungefär ett års Folkets Bio-besök som en upplevelse. Det var nämligen så att jag under cirka ett år lyckades se Santa Sangre på bio i Edsbyn, Kalmar, Stockholm och Göteborg. Det blev bara roligare varje gång.

Och så lite extramaterial: Suspiria kommer jag inte ihåg när jag såg första gången. Vad jag däremot kommer ihåg är att jag ofta hade ont i magen innan jag skulle se den. Det var liksom en upplevelse i sig.

Hej hopp!
Jonas

Nu är det helg (lördagsgodis!!!) och du ska veta att det blir kort om tid över för att skriva med en överaktiv tvååring i huset. Hon friskade på sig till idag så nu blir det liv i luckan, som man säger :-)

Ja, jag kan väl i alla fall berätta att jag skickat in en forskningsansökan till Brottsoffermyndigheten och ber dig att hålla tummarna åt mig så att jag kan fortsätta att göra det jag faktiskt är utbildad för. Det är för dina skattepengar jag utbildats så det vore väl skoj att få något mer tillbaka?

Justja. Kulturnyheterna träffade jag ju igår och inslaget om våld på film skulle visst visas på måndag om allt går som det ska. Det blir ju kul att se vad jag egentligen sa för någe.

Solen skiner och alla är friska. Alltså dags att gå ut och leka, det är ett hårt jobb...

Visst är det lite konstigt? Jag är medelklass, bor i villa med sambo barn och etanolbil. Ändå har jag inte skrivit nåt om barn eller att vara pappa (det har ju liksom blivit rätt modernt), utan framstår istället som nån slags tonåring med naiva ideal. Nu tycker ju jag iochförsig att naiva ideal är de bästa, men ändå.

Jag har två barn, varav det yngsta är två månader exakt idag medan det äldsta fyller tre år i sommar. Det är på många sätt helt fantastiskt att vara tvåbarnsfar, men på några andra sätt helt utmattande. Jag har inte återhämtat mig helt från första barnets koliknätter, märker jag. När nya barnet skriker går jag upp i stressvarv på nivåer som säkert matchar George Bush när han ser en turban på stan. Det gör att jag har svårt att uppvisa det där tålamodet man måste ha med småbarn och handikappar mig på något sätt i kontakten med barnet. Den lille märker det såklart och producerar en ond cirkel genom att gärna skrika när just jag har honom – ungefär som en katt som direkt hoppar upp i knät på en kattallergiker.

Nåja, det är ingen katastrof. Jag varken slår eller skriker i onödan åt mina barn. Men som en man som svurit på att försöka leva lite mer jämställt här i livet är det problematiskt. Dessutom känns det ju i fadershjärtat när jag inte riktigt förmår mig att uppleva den där Kontakten.

Dottern är sjuk idag och jag har precis tvingat i henne febernedsättande. Själv ska jag till stan för att träffa Kulturnyheterna och lämnar alltså hela familjen hemma en stund med sjukdomar och allt.

Apropå arbetslöshet och kultur.... Arbetsförmedlingen är verkligen inget roligt ställe att besöka. Jag tror att de har ackordslön efter hur många de lyckas bryta ner. Det är säkert obehagligt där för de flesta men nu tänker jag utgå från mig själv. Jag får nämligen inte använda mig av mina kompetenser på arbetsförmedlingen. Här är ett konkret förslag till en aspirerande kulturhuvudstad - ta hand om era kulturarbetare, ideella som professionella.

 

Så här är det nämligen i mitt fall:

 

1. Jag har sedan 2001 varit anställd på Institutionen för KULTUR och medier där vi utbildar kulturarbetare (journalister och kulturanalytiker t.ex.) .
2. Jag har skrivit om film i snart tio år, mot betalning, i bland annat Nöjesmagasinet City, Total Film och i min avhandling.
3. Jag har varit biografföreståndare.
4. Jag har skapat och hållit i filmfestivaler, t.ex. Blodröd Filmfestival.

 

Det får inte stå i min jobbsökarprofil att jag söker kulturjobb eftersom det är särskilda regler som avgör om man kvalar in till det. Med andra ord får jag inte använda mig av mina allra största erfarenheter och kunskaper, nämligen film och att skriva, på arbetsförmedlingen. Se där, extraklirr i lönekassan för ackordsförmedlare Palle Paragrafryttare.

Och gamla fina Blodröd Filmfestival... Den hade jag hand om i sex år tills jag inte orkade längre. Festivalen är nåt jag är rätt stolt över (även om det var rätt risiga kopior vi hittade ibland). Det var något visst med att kunna biovisa klassiker som The Beyond (första gången någonsin på bio i Sverige faktiskt!), Zombie Flesheaters, Motorsågsmassakern 2, Demons of the Dead, Blood and Black Lace, Evil Dead, Huset vid kyrkogården, Re-Animator, The Burning, Freaks och en hel hög andra bra filmer. Speciellt kul var till exempel en stumfilmskonsert - Dr. Caligaris Kabinett kompad av Paatos, en världspremiär - Hemligheten av Paolo Vacirca och en debatt om våldsfilmens vara eller inte vara.

Det var ett ganska tungt arbete, speciellt som man gjorde allt utan ersättning (som det ofta är inom kultursvängen), men jädrigt kul också. R.I.P.

Tusan!
Det blev inget repande igår med bandet. Men jag tog i alla fall och hörde efter om det där med utropstecknet.... Så när första vinylsingeln eller affisch med oss på uppenbarar sig kommer det att stå ”Brottsvåg!”. Så nu vet ni vad ni ska kolla efter.

Idag går jag på en slags söka-jobb-på-ett-nytt-sätt-kurs på Trygghetsstiftelsen. Stiftelsen är något vi
statsanställda kan använda oss av när vår tjänst tar slut eller om vi blir uppsagda. Det är ju jämra schysst i dessa tider!

Grejen är ju bara – vad f-n vill jag göra? Finns det någon som vill anställa en etnolog som är expert på skräckfilm? Låter lagom brett va? Sen får man lära sig på den här kursen att det är ens funktionella kompetenser som räknas – alltså de egenskaper och erfarenheter man har, som visat sig vara en hel hög.

Dessutom ska man bara söka de jobb man VERKLIGEN vill ha.... Då ska vi se. Jag vill ha ett jobb med fria arbetstider, schysst betalt, som är roligt och skapar lycka hos mig och andra. Klappat och klart. Då börjar jag att söka....

Kanske dags för lite självhävdelse ändå? Anledningen till att jag skrev om skräckfilmsupplevelser i går beror på att det sista jag gjorde innan jag blev arbetslös var att skriva en avhandling om skräckfilmstittare. Efter många arbetsnamn heter boken till slut ”Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer – en etnologisk studie”, utgiven av Bokförlaget h:ström Text & Kultur här i Umeå. Den blev riktigt snygg tycker jag:





Jag måste säga att det blev ett väldigt märkligt tomrum efter att boken var klar. Jag levde med projektet i dag och natt i sex år. Och så helt plötsligt.... borta. Visst kan jag fortfarande sitta och kolla på skräckfilm, prata med skräckfilmsfans, surfa runt på hemsidor och mejla inlägg till mejlinglistor. Men till vilken nytta? Det där med film har liksom upphört att bara handla om underhållning. Inte för att det blivit tråkigt, men allt som förknippas med jobb på ett eller annat sätt förlorar ju lite av sitt skimmer av ”förströelse”, som vi alla är värda att njuta av ibland.

Ikväll ska jag iallafall ha skoj när jag repar med mitt punkband Brottsvåg! Kolla, det är ju mycket fränare med ett utropstecken efter, ska kolla om det går hem hos de övriga.

Apropå punk, så är det väldigt skönt med sammanhang som inte hyllar valfrihet, lönsamhet och individualism på bekostnad av andra. Våga vägra vara borgare!! Ni som också vill vägra och uppleva alternativ till all högermedia av idag – surfa in på www.etc.se och beställ en prenumeration på tidningen Dagens ETC. Vi som bor i Umeå kan göra något konkret genom att byta tidning från VK till VF för att slippa blå dunster i ögonen. Det gjorde jag och angav ledarsidan som främsta orsak.

För att citera De Lyckliga Kompisarna:

Varje morgon när jag vaknar blir jag så förbannad
för DN har kommit och ligger och pyr på mitt bord
Jag har betalat för ett kilo nyliberal propaganda
Vad har jag gjort?
/.../
Men nu är det nog
Dom ska inte proppa mig med skit
Dom ska få se
Att vi samarbetar du & jag
Vi ringer upp på samma dag
och säger upp den.

Sådärja, nu blir det väl knappast VK som erbjuder mig heltidsjobb den närmsta framtiden.

Hej hopp!

Jonas Danielsson heter jag och erkänner direkt att det känns lite mysko det här med bloggning, bloggande eller vad det heter på korrekt nusvenska. På något sätt känns det som att jag ska ha något viktigt att säga, som att jag måste motivera att just jag sitter och skriver saker som du ska slösa tid på att läsa. Det känns speciellt viktigt att hävda mig eftersom jag i skrivande stund är arbetslös.

 

Men jag tror att jag struntar i det där med självhävdelse och går pang på en ganska röd beta - mina första skräckfilmsupplevelser.

 

Har egentligen ingen aning om när det inträffade men jag kan inte varit mer än fem-sex år när jag lyckade vaka mig till att se King Kong en nyårsafton. Mäktigare apa får man leta efter. Med ett barns typiska perspektiv sympatiserade jag järnet med apan, fast det gör jag fortfarande, helt korrekt visar det sig eftersom filmen är uppbyggd så.

 

Knappt ett år senare eller så visade SVT en serie på lördagskvällarna med gamla Universalfilmer - Frankenstein, Mumien och inte minst Dracula, med Bela Lugosi. Just Dracula - den där romantiska vampyren som alla fruktade, men ändå fascinerades av, blev min stora hjälte i säkert ett årtionde framåt, minst.

 

En annan film som under samma period påverkade mig på ett annat sätt - nämligen skrämde skiten ur mig - var spökhusfilmen Det spökar på Hill House av Robert Wise (ni vet, han som gjorde Sound of Music :-). Den rädslan satte standarden och när brorsan något år senare tvingade mig att se Exorcisten var jag liksom totalt fast. Jag ville bli rädd!!! Och det vill jag tamejtusan fortfarande, bara jag slipper uppleva det på riktigt.