umea2014

En veckas bloggande har nu lidit mot sitt slut. Vi är båda två tacksamma för att vi fick den här möjligheten att "skriva av" oss några av de intryck och upplevelser vi har fått med oss från tiden i Mexico. När detta skrivs är det lite drygt en månad kvar innan vi sätter våra fötter på svensk mark igen. Vi kommer båda två hem förväntansfulla inför vad som komma skall i framtiden, men samtidigt kommer vi att lämna många vänner här i Mexico, vänner för resten av livet. Ett år på mexikansk mark har verkligen satt sina spår i oss. Om ni fortfarande känner är intresserade av att veta mer om vad vi har upplevt och lärt oss under det här året kan jag flagga för en kväll i höst då ni har möjlighet att lyssna till oss.

Den 9:e oktober kommer nämligen Umeå Fritid att bjuda in till diskussion i följande frågor:

Fritid för alla eller bara för några få - Kan jag vara med?
Barn och unga aktiveras mer och mer på sin fritid. I Umeå har vi ett rikt
utbud av fritidsaktiviteter för barn och unga, men är dessa aktiviteter
tillgängliga för alla? Hur arbetar Umeå Fritid och föreningslivet för att
göra barn och ungas fritid mer tillgängliga och vad kan vi bli bättre på?
 

På Nolia kommer vi tillsammans med bland annat David Lega att föreläsa under denna kväll. Jag hoppas att så många som möjligt har chansen att komma dit och lyssna på oss.

Härmed avslutar vi nu vår blogg med några minnesbilder av året i Mexiko. Tack för att du har läst vår blogg och med förhoppning om ett snart återseende.

Hälsningar

Henric och Helena

Det är en häftig syn att se när en person i stol hjälper en blind över gatan. Eller när en döv kommunicerar, eller faktiskt bor ihop, med en blind. Eller när en person med förståndshandikapp spelar teater med en synskadad. På Piña Palmera är alla olika och ända lika. Lägg sedan in pesoner utan någon funktionsnedsättnig i denna mix och man förstår att här utvecklas en väldigt god förståele för varandras olikheter och det blir också lättare att sätta sig in i varandras vardag.

Inom idrotten sätter sig personer, utan någon funktionsnedsättning, i stol och spelar basket tillsammans med dem som sitter permanent i stol. Oftast hänger de inte alls med, rullstolsbasket handlar otroligt mycket om rullstolsreknik och de saknar ofta dem som inte använder stolen dagligen. Men det är en otroligt bra metod att förändra synen på personer med fuktionsnedsättningar. I gymmet umgås och tränar vi alla tillsammas, döv, blind, rörelsehindrad, förståndshandikapp eller inget av det. Alla hjälps åt, den som inte hör, den ser och kan hjälpa den som inte ser men hör. Det är häfigt att vara del av en sådan verksamhet. Det tar jag med mig hem.

Tiden går fort när man har roligt, nu har det snart gått ett år sedan jag sist satte mina fötter på svensk mark. Självklart finns det många saker jag har saknat med Sverige under mitt år i Mexico. Här tänkte jag nu ge er en bild av vad jag saknar och har saknat av den berikade idrottsrörelsen vi har i Umeå.

Jag saknar de brinnande, levande och utvecklande diskussionerna på Idrottens Hus mellan Västerbottens Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna med syftet att tillsammans med föreningarna och förbunden utveckla den Västerbottniska idrottsrörelsen.

Jag saknar samtalen tillsammans med personalen på Umeå Fritid, främst Kjell och Kjell, våra diskussioner och deras handfasta vägledning i stödet för det rika föreningslivet som finns i Umeå.

Jag saknar arbetet tillsammans med våra samarbetspartner (Västerbottens Idrottsförbund, SISU Idrottsutbildarna, Unionen, Fastighetsanställdas Förbund, Arbetsförmedlingen och HSO) som vi hade i Equalprojektet "1+1=3" i processen att förbättra arbetssituationen för anställda med lönebidrag och deras ideella arbetsgivare inom idrottsrörelsen i Västerbotten.

Jag saknar att passera någon av de flertalet konstgräsplaner som finns i Umeå och kunna uppleva farten och intensiteten som finns där under en helt vanlig träning.

Jag saknar att kunna besöka Gammliahallen eller IKSU Sportcenter för att få en smak av elitidrott i form av innebandy eller basketboll.

Jag saknar att kunna besöka Gammliavallen och hejja pa de fantastiska spelarna i Umeå IK, bättre marknadsföring för Umeå som stad kan väl inte finnas?

Jag har saknat att jag inte fick chansen att bevittna den bragdartade säsongen som Umeå Citys herrlag i innebandy gjorde när de tog steget upp i Superligan.

Jag saknar att inte kunna vara på plats på IKSU Sportcenter en helt vanlig måndagskväll och se mängden av människor som är på plats för att träna eller bara må bra.

Jag saknar att inte kunna aka ut till Stöcke och till idrottsplatsen BUA för att  kunna se livet, glädjen och gemenskapen bland alla barn och ungdomar som tränar och leker. Detta är något som för mig kan betecknas som själva hjärtat av den svenska idrottsrörelsen.

Jag saknar att inte kunna passera näridrottsplatsen på Teg och se alla människor som har samlats för att utföra sin egna spontanidrott.

Jag saknar att inte kunna åka till Dragonhallarna för att svettas borta någon timme på tennisbanan.

Jag saknar att inte kunna knyta på sig löparskorna och ta en löprunda med Nydalasjön i bakgrunden.

Jag saknar att inte kunna tillsammans med en kompis gå iväg till någon av minigolfbanorna för att putta bollen i hål.

Det här är några av mina exempel på hur just du kan ta del av det rika idrotts- och föreningsliv som finns i Umeå Kommun. Som född och uppvuxen dalmas så kommer jag från ett brett idrottsliv från början, men när jag flyttade till Umeå hamnade jag i en idrottskommun som varje dag gjorde mig förvånad genom att uppvisa ett sådant rikt och innehållsrikt utbud.

Jag kan inte påstå att jag någonsin lagt någon större energi vid frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män men tiden här har fått mig att tänka till och öppna ögonen. Jag anser inte att den svenska idrottsrörelen är jämnställd men i jämföresle med Mexico och regionen här så diskuterar vi detaljer. Kvinna och idrott hör liksom inte ihop här. Kvinnorna ska sköta hem och familj. Tidigare, när jag själv var ute och sprang här var det inte helt ovanligt att förbipasserande tittade storögt och skrattade. Nu vet de vem jag är, byn är inte så stor, men jag är fortfarande en utlänning och i deras ögon inte som dem. Det finns inga kvinnor att se upp till inom idrotten. Stolta och positiva förebilder som Umea IK, IKSU etc saknas helt.

På kvällarna befinner jag mig ofta vid idrottsplatsen i Zipolite som består av en fotbolls- respektive basketplan. Efter att ha tillbringat nästan 11 månader på denna idrottsplats med män, män och åter män blir jag glad när jag ser att ett 20-tal unga kvinnor som spelar fotboll. De har till och med delat planen med männen och de spelar tvärsöver, sida vid sida. Jag går fram och pratar med en av dem och hon berättar att de börjat spela några gånger i veckan och att de snart ska spela sin första match. Stort.

I höstas genomförde vi en löpartävling här. En motionstävling i allra högsta grad. Jag poängterade gång på gång att vi skulle ha en klass även för kvinnor. Förslaget gick igenom med kommentaren att inga kommer ända att delta och inte ska de väl i vart fall ha samma priser som männen. Vi blev lika många kvinnor som män som deltog. Jag hoppas att den här typen av små händelser kan så ett frö och få åtminstone någon att tänka lite större.

I mitt förra inlägg pratade jag om vikten att lyfta blicken och öppna upp för nya perspektiv, både ur ett personligt samt ur ett verksamhetsmässigt synfält. Här kommer jag nu att ge exempel på några av de ögonblick under min tid i Mexico som jag vet har förändrat mig och mitt synsätt.

Upplevelse: Under tre månader spelade jag fotboll i ett lokalt lag. Inför varje hemmamatch var det ett krav att laget samlades för att klippa planen, krita planen och sätta upp de båda  målnäten.

Förändrat synsätt: Jag kommer aldrig mer klaga på en vaktmästare som har gjort ett mindre bra jobb med att klippa en fotbollsplan hemma i Sverige.

Upplevelse: Att ha verksamhetschefer som älskar sin egen röst och låter den höras under 90 % av tiden under timslånga möten.

Förändrat synsätt: Nu kommer jag att tänka ännu mera er på att låta alla personer få komma till tals och få fram sina egna åsikter i mina framtida ledande befattningar.

Upplevelse: Här i Mexico har jag kommit in mer i att ta dagen lite mer som den kommer, att man inte alltid behöver vara fullinbokad till 100 % i sin kalender. Och det inte är hela världen att komma fem minuter sen till ett möte, om man bara har en bra anledning till förseningen.

Förändrat synsätt: Ingen mår bra av att stressa ihjäl sig, njut istället mer av här och nu, vem vet vad morgondagen har att erbjuda?

Upplevelse: Ibland försvinner helt enkelt möjligheten till självklarheter som tex elektricitet och vattenförsörjning.

Förändrat synsätt: Oroa dig inte över saker som du själv inte har makten att påverka.

Upplevelse: Jag har kommit till träningar med ett förberett, planerat innehall med syfte, mål och genomförandesplan men där deltagarna egentligen vill göra något helt annat.

Förändrat synsätt: Ha en bild klar för dig hur du vill att saker och ting ska se ut, men glöm inte bort flexibiliteten och kreativiteten.

Upplevelse: När jag tackade ja till erbjudandet om att bli projektledare visste jag att arbetsspråket skulle vara spanska och då kunde man samtidigt räkna mitt totala spanska vokabulär på fem fingrar. (Vamos a la playa)

Förändrat synsätt: Var inte rädd för utmaningar som vid en första anblick ser ut som ett obestigligt berg, med vilja och tro på dig själv besegrar du världens alla berg.

Med alla dessa nya och förändrade perspektiv går jag stärkt ur mitt år som projektledare i Mexico. Jag vet att jag kommer att se på saker och ting ur många olika perspektiv när jag kommer hem. Som en kollega en gång sade till mig: Henric du måste sluta se på saker bara genom svart eller vitt. Och nu Thomas, nu ser jag på sakerna utifrån många olika färger.