Mörkare tider
Jag hörde ett alldeles utmärkt radioprogram, Musikmagasinet Skala på P1 (från 5/7), om geniet och konstnärsmyten, som du också borde lyssna på och förhålla dig till. Finns i 30-dagarsarkivet.
Av en händelse är jag alldeles själv i sommarstugan över dagen. Det är mulet, och ovanligt dött i området för att vara i början av juli. På en promenad träffar jag bara tre personer, och de fordon som syns till är i färd med att ta sig härifrån. Jag går till vägens ände, ut i skogen och till stranden, runt viken, ser solen komma fram och gå i moln, hittar några halvmogna åkerbär och halkar med vita skor av en sten ner i leran.
Nu när det varit midsommar återstår väl av sommarens firande barnkalas, dop, bröllop, etc. Bensinmackar och kiosker är fyllda med de mest nischade magasin för alla eventualiteter i denna väg, vilka med fördel avnjutes med familjen på stranden, annars är det högsäsong för att sitta inne och titta på teveprogram om inredningstips för uteplatsen. Det finns visst också ett ord som heter livspussel, har någon lärt sig och sedan lärt mig. Jag vill inte lära det vidare.
Vi 80-talister har ju visat oss vara alldeles utmärkt kapabla till att omhulda gamla konservativa ideal. Kanske är det en konsekvens av att bli nyvuxen, som det visst också heter nuförtiden, och börja känna sig köpstark, under en mörkblå, borgerlig regering. Kanske har man rentav varit med och röstat fram densamma. Man förökar sig tidigare, gifter sig och låter far lämna över dotter till brudgum, köper dyr bostad och sätter största heder i att dedicera sig helhjärtat åt att inreda sitt fängelse, inte nödvändigtvis modernt – men moderiktigt och rätt i tiden. Till följd av detta växer fram en industri av strömlinjeformade inredningsbutiker och – magasin för allt snabbare och mindre hållbara inredning, så att det ska bli lättare att se efter sitt hem och sig själv och strunta i allt vad möjligt annat det kan vara. Detta kan ju varken vara bra för miljön eller samhällsutvecklingen.
Att bo dåligt, på alla sätt en nu kan göra det, är då inte bara tråkigt, men stigmatiserande. Det verkar alltså försvagande, både på en själv, men också i världens ögon. Åh jag skulle så gärna bo bättre än jag gör just nu. Ett bra boende är inte bara kvalitet och finess, men minst lika mycket "bra" i fråga om status, anseende och representativitet. Bra för karaktär och karriär. Ett dåligt boende ser varken bra ut på papperet eller i ansiktet. Allt detta kan man kanske bara höja på ögonbrynet åt och bara fnysa bort som gammalt gnäll, men tyvärr känns det bara som ytterligare ett utslag av samma tendenser.
Jobbar man inom ett område som bygger på kortare projekt och vikariat är det lätt hänt att en måste förlita sig på tillfälliga lösningar. En flyttar runt och byter plats. Det är en frihet, och en frihet med konsekvenser, inte bara för en själv. Det påpekades för mig när jag tog upp ämnet häromdagen att det nog är mycket sällsynt att frilansande och unga geografiskt ombytliga personer engagerar sig i eller överhuvudtaget är intresserade av kommunal kulturpolitik. Man har inget för det, eller för sitt liv på ett kortsiktigt sätt som inte tillåter långsiktigt engagemang. Först när folk ”slår sig ner”, stadgar sig och allt vad det heter, framstår det som något som kan påverkar och gynna den egna situationen. Först då börjar det bli relevant och intressant med kommunpolitik, om än fortfarande lika urbota torrt och tråkigt. Och politiken tar till följd av detta starkare färg än vad som kan vara bra av konventionella familjestrukturer, av människans rörelsemönster i samhället efter den biologiska klockan, blir en djupare blå.
Till följd av att jag är en sådan där person som inte är särskilt rotad är det inte av något avgörande intresse för mig om Umeå blir kulturhuvudstad år 2014. Jag jobbar med konst och kultur och tycker förstås att det är fine and dandy om möjligheterna att jobba med sådant i Västerbotten blir fler och intresset för det en ägnar sig åt växer och blir större. Vilket ju är intressant oavsett.
Men hur ser det ut i Umeå nu och närmaste tiden framöver då, om man ska vara lite kortsiktig? Under åren jag själv inte bodde i Umeå, men ofta var här och hälsade på, liksom under året som gått, har det mest utsökta och viktigaste inslaget i stadens kulturliv varit Lena och Vildas Club Subjekt för "all genders sexualities outfits expressions all off/on".
I jämförelse med den har faktiskt alla klubbar och allt uteliv i stan, vad litet jag nu känner till av det, framstått i en blek och urvattnad dager. De har fått alla möjliga platser i stan att kännas modernare, möjligare och mer levande, och deras dansgolv är de enda i bygden som fått både mina fötter och mitt hjärta att lyfta. Nu flyttar de, och med de i värsta fall deras engagemang och klubb från staden, vilket inte är annat än sorgligt. Viktigare än att staden ror i land något mångmiljonprojekt är i mina ögon att det som de hållit på med och gjort med staden verkligen har fått fäste och får leva vidare på ett sätt eller annat.
Vill man ta del av något jag kan tänkas ha för mig kan man bland annat med fördel titta här mellan varven. Här nedan är en mycket vacker melodi med kloka ord i texten, som jag osökt kommer att börja nynna på med allt ovan i åtanke: The long and lonely road, med The Ruches. Det är det sista från mig i den här bloggen. Tack och adjö!
/ Carl Åkerlund
Av en händelse är jag alldeles själv i sommarstugan över dagen. Det är mulet, och ovanligt dött i området för att vara i början av juli. På en promenad träffar jag bara tre personer, och de fordon som syns till är i färd med att ta sig härifrån. Jag går till vägens ände, ut i skogen och till stranden, runt viken, ser solen komma fram och gå i moln, hittar några halvmogna åkerbär och halkar med vita skor av en sten ner i leran.
Nu när det varit midsommar återstår väl av sommarens firande barnkalas, dop, bröllop, etc. Bensinmackar och kiosker är fyllda med de mest nischade magasin för alla eventualiteter i denna väg, vilka med fördel avnjutes med familjen på stranden, annars är det högsäsong för att sitta inne och titta på teveprogram om inredningstips för uteplatsen. Det finns visst också ett ord som heter livspussel, har någon lärt sig och sedan lärt mig. Jag vill inte lära det vidare.
Vi 80-talister har ju visat oss vara alldeles utmärkt kapabla till att omhulda gamla konservativa ideal. Kanske är det en konsekvens av att bli nyvuxen, som det visst också heter nuförtiden, och börja känna sig köpstark, under en mörkblå, borgerlig regering. Kanske har man rentav varit med och röstat fram densamma. Man förökar sig tidigare, gifter sig och låter far lämna över dotter till brudgum, köper dyr bostad och sätter största heder i att dedicera sig helhjärtat åt att inreda sitt fängelse, inte nödvändigtvis modernt – men moderiktigt och rätt i tiden. Till följd av detta växer fram en industri av strömlinjeformade inredningsbutiker och – magasin för allt snabbare och mindre hållbara inredning, så att det ska bli lättare att se efter sitt hem och sig själv och strunta i allt vad möjligt annat det kan vara. Detta kan ju varken vara bra för miljön eller samhällsutvecklingen.
Att bo dåligt, på alla sätt en nu kan göra det, är då inte bara tråkigt, men stigmatiserande. Det verkar alltså försvagande, både på en själv, men också i världens ögon. Åh jag skulle så gärna bo bättre än jag gör just nu. Ett bra boende är inte bara kvalitet och finess, men minst lika mycket "bra" i fråga om status, anseende och representativitet. Bra för karaktär och karriär. Ett dåligt boende ser varken bra ut på papperet eller i ansiktet. Allt detta kan man kanske bara höja på ögonbrynet åt och bara fnysa bort som gammalt gnäll, men tyvärr känns det bara som ytterligare ett utslag av samma tendenser.
Jobbar man inom ett område som bygger på kortare projekt och vikariat är det lätt hänt att en måste förlita sig på tillfälliga lösningar. En flyttar runt och byter plats. Det är en frihet, och en frihet med konsekvenser, inte bara för en själv. Det påpekades för mig när jag tog upp ämnet häromdagen att det nog är mycket sällsynt att frilansande och unga geografiskt ombytliga personer engagerar sig i eller överhuvudtaget är intresserade av kommunal kulturpolitik. Man har inget för det, eller för sitt liv på ett kortsiktigt sätt som inte tillåter långsiktigt engagemang. Först när folk ”slår sig ner”, stadgar sig och allt vad det heter, framstår det som något som kan påverkar och gynna den egna situationen. Först då börjar det bli relevant och intressant med kommunpolitik, om än fortfarande lika urbota torrt och tråkigt. Och politiken tar till följd av detta starkare färg än vad som kan vara bra av konventionella familjestrukturer, av människans rörelsemönster i samhället efter den biologiska klockan, blir en djupare blå.
Till följd av att jag är en sådan där person som inte är särskilt rotad är det inte av något avgörande intresse för mig om Umeå blir kulturhuvudstad år 2014. Jag jobbar med konst och kultur och tycker förstås att det är fine and dandy om möjligheterna att jobba med sådant i Västerbotten blir fler och intresset för det en ägnar sig åt växer och blir större. Vilket ju är intressant oavsett.
Men hur ser det ut i Umeå nu och närmaste tiden framöver då, om man ska vara lite kortsiktig? Under åren jag själv inte bodde i Umeå, men ofta var här och hälsade på, liksom under året som gått, har det mest utsökta och viktigaste inslaget i stadens kulturliv varit Lena och Vildas Club Subjekt för "all genders sexualities outfits expressions all off/on".
I jämförelse med den har faktiskt alla klubbar och allt uteliv i stan, vad litet jag nu känner till av det, framstått i en blek och urvattnad dager. De har fått alla möjliga platser i stan att kännas modernare, möjligare och mer levande, och deras dansgolv är de enda i bygden som fått både mina fötter och mitt hjärta att lyfta. Nu flyttar de, och med de i värsta fall deras engagemang och klubb från staden, vilket inte är annat än sorgligt. Viktigare än att staden ror i land något mångmiljonprojekt är i mina ögon att det som de hållit på med och gjort med staden verkligen har fått fäste och får leva vidare på ett sätt eller annat.
Vill man ta del av något jag kan tänkas ha för mig kan man bland annat med fördel titta här mellan varven. Här nedan är en mycket vacker melodi med kloka ord i texten, som jag osökt kommer att börja nynna på med allt ovan i åtanke: The long and lonely road, med The Ruches. Det är det sista från mig i den här bloggen. Tack och adjö!
/ Carl Åkerlund
Glesbygdsvecka
Nej men här blev det ju inte mycket skrivet.
Jag har varit i glesbygden och sett efter om moderniteten finns eller inte finns.
Med detta har följt att man undvikit internet. Men nu så.
För dem som önskar svar på frågan finns inga raka sådana att få. Men er i kustlandet kan jag bara hälsa:
"(Go West) Life is peaceful there
(Go West) In the open air
(Go West) Where the skies are blue
(Go West) This is what we're gonna do"
Synd och skam är bara att man missat allt som hänt under denna vecka.
I förra inlägget råkade jag visst glömma att presentera mig.
Mitt namn är Carl Åkerlund, och jag är textarbetare och scenkonstnär.
I arbetsmarknadsmässiga termer gör det mig till en frilansande kulturarbetare.
En av de intressanta frågorna, lite själviskt kanske, tycker jag är vilka möjligheter som det här spektaklet kulturhuvudstad kan medföra för alla fullt formidabla frilansande skådespelare, musiker, dansare, konstnärer, författare (etc...) - som lever och försöker verka i Västerbotten. Hur klarar alla sig?
I de förslag på projekt jag läst inför kulturhuvudstadsåret finns väl fullt av tjusiga satsningar, på fasta scener, namnkunniga gästspel och institutioners eviga liv, men liten förståelse så vitt jag kan se för vilken stor skillnad alla dessa fria kulturarbetare och konstnärer gör. Beror det på att vi är oorganiserade och saknar framförsikt, eller beror på att någon hört dåligt på det örat? Det är ju värt att diskutera, inte minst så att en kan känna att anledningarna att stanna och gräva där en står är fler än möjligheterna att fly fältet och ställa sig och krafsa i andras rabatter, om det nu är vad valet står emellan.
Fridens liljor
/
Carl Åkerlund
Jag har varit i glesbygden och sett efter om moderniteten finns eller inte finns.
Med detta har följt att man undvikit internet. Men nu så.
För dem som önskar svar på frågan finns inga raka sådana att få. Men er i kustlandet kan jag bara hälsa:
"(Go West) Life is peaceful there
(Go West) In the open air
(Go West) Where the skies are blue
(Go West) This is what we're gonna do"
Synd och skam är bara att man missat allt som hänt under denna vecka.
I förra inlägget råkade jag visst glömma att presentera mig.
Mitt namn är Carl Åkerlund, och jag är textarbetare och scenkonstnär.
I arbetsmarknadsmässiga termer gör det mig till en frilansande kulturarbetare.
En av de intressanta frågorna, lite själviskt kanske, tycker jag är vilka möjligheter som det här spektaklet kulturhuvudstad kan medföra för alla fullt formidabla frilansande skådespelare, musiker, dansare, konstnärer, författare (etc...) - som lever och försöker verka i Västerbotten. Hur klarar alla sig?
I de förslag på projekt jag läst inför kulturhuvudstadsåret finns väl fullt av tjusiga satsningar, på fasta scener, namnkunniga gästspel och institutioners eviga liv, men liten förståelse så vitt jag kan se för vilken stor skillnad alla dessa fria kulturarbetare och konstnärer gör. Beror det på att vi är oorganiserade och saknar framförsikt, eller beror på att någon hört dåligt på det örat? Det är ju värt att diskutera, inte minst så att en kan känna att anledningarna att stanna och gräva där en står är fler än möjligheterna att fly fältet och ställa sig och krafsa i andras rabatter, om det nu är vad valet står emellan.
Fridens liljor
/
Carl Åkerlund
Teateruppväxt i ett krigsdrabbat land
Jag har åkt ut till familjens sommarstuga för att lägga sista handen vid min D-uppsats i teatervetenskap som aldrig vill bli klar. På vägen ut dit passerar jag genom Sävar, där jag växte upp och bodde under några på sätt och vis avgörande år i mitt liv. På södra sidan Sävarån hänger några ungdomar utanför den nya kiosken, några senkomna semesterfirare slirar upp på ICAs parkering och springer in, det är stängningsdags. Jag tar den nya, tjusiga bron över Sävarån, och kikar ner i Kryppedalen. Man har rensat ut sly och öppnat upp det vackra området. En pompös, nyrenoverad scen sticker ut mot vattnet: en hembygdsromantisk syn som varslar om det annalkande 200-årsjubiléet av slaget i Sävar 1809.
För två veckor sedan var jag nere i Malmö, där jag bodde mellan 2001-2007 och på olika sätt jobbade med text och teater. När jag nu åkte ner var det för första gången sedan jag flyttade upp till Umeå i början av förra sommaren. Jag hälsade på vänner (exil-västerbottningar) som bor kvar därnere, men passade också på att åka till Lund för att träffa min handledare för uppsatsen. Det var ett positivt möte: kunde jag bara vara lite utförligare här och var och lägga till några sidor skulle jag kunna lägga fram uppsatsen i slutet av sommaren.
Uppsatsen som jag ägnat så löjligt mycket tid åt handlar om den modernistiska författaren Gertrude Steins dramatik. Stein, som är mest känd för boken Alice B Toklas självbiografi och fraser som ”en ros är en ros är en ros”, var en de mest innovativa litterära modernisterna, och än idag känns många av hennes texter radikala och aktuella. Inte minst är det fråga om rolig, drabbande, skarp och stundtals väldigt vacker läsning. Trots den internationella ryktbarhet Steins litterära geni har vunnit, har hennes dramatiska verk inte fått samma genomslagskraft, åtminstone inte på den här sidan Atlanten.
I Amerika har många av de senaste 50 årens mest nyskapande scenkonstnärer lockats av Steins dramatiska verk. Trots att hon tidigt lämnade USA. och levde och var verksam över halva sitt liv i Paris, har hon blivit något av en amerikansk ikon, och symbol för den moderna amerikanska identiteten. Hon ägnade bl.a. stort intresse åt att undersöka vad som särskiljer den amerikanska identiteten i sin dramatik, och det är inte minst dessa aspekter uttolkare tagit fasta på, för att göra upp med masskulturella värderingar och konstruera konstnärliga alternativ, för att skildra det typiskt amerikanska, såväl som för att belysa feministiska frågor.
När jag kör genom Sävar stannar jag till vid anslagstavlorna på norra sidan av ån. Grand har rivits, och där Konsum låg håller man på att renovera för jag vet inte vad. Det är sånär som tomt på avdelningen för kristna anslag, och i övrigt hänger några stora dansbandsaffischer. Där intill står en liten skylt med en målning och information om 1809 års strider. En brunett i vit klänning står lutad över en till synes död svensk soldat, i bakgrunden gröna åkrar, rök och björkar, halvdöda soldater. Det är en av många ambitiösa skyltar runtom Sävar som man kan ägna en rundvandring åt.
Varför vill man upprätta och konstruera bilder av en nationell identitet? Den enkelspåriga, men intressanta, frågan ställdes på många sätt på sin spets 1976, då man skulle fira 200-årsjubiléet av den amerikanska revolutionen. Bl.a. sattes Steins opera ”The mother of us all”, om kampen för den kvinnliga rösträtten, upp. Valet av text, en komplex och mångtydig sådan, var såklart intressant för firandet av nationens blodiga födsel, men det verkar som om den patriotiska musiken och dekoren, och den nationalistiska inramningen som 200-årsjubiléet innebar, fick större genomslagskraft än de motsättningar som Steins manus egentligen skildrade.
En teateruppsättning, särskilt en som vill skildra historiska förlopp, färgas såklart av tiden den spelas i. Hur färgas en skildring av 1809 års krig inte bara av vår syn på oss själva som vi var då, utan av oss själva som vi ser på oss nu? Ser vi oss som ett fredligt, kulturellt ”upplyst” och öppetsinnat folk? Räknar vi i kategorier som fiender och vänner, sållar vi mellan grannar och främmande? Sveriges självbild som ett fredligt och neutralt land bör kanske snarare låta sig färgas av vårt ökade deltagande i militära uppdrag utomlands, misstänkliggörande av andra genom signalspaning, och högerextrema gruppers frammarsch över hela landet, inte minst i Umeå och Västerbotten.
Ett av mina första minnen av teater var Sävarspelen, någon gång i slutet av 90-talet. Min storebror var med och spelade och det var myggigt. Jag tror inte att det var där jag fastnade för teatern som konstform, men jag har med mig det som ett tidigt och klart minne. Eller minns jag kanske fel, det kanske var där och då mitt intresse verkligen tog form.
Om vi ska minnas och skildra vår historia, måste vi fråga oss hur detta sker. Har vi ett selektivt minne, vad väljer vi att sopa under mattan, vem diskrimineras bort från historieskrivningen, och vem och vad lyfts fram? Inför satsningen på kulturhuvudstadsåret har man bl.a. diskuterat instiftandet av ett centrum för fred, i anslutning till universitet. En fantastisk fin satsning vore att förlägga detta centrum till just Sävar. Med Sävarspelen skulle vi då kunna minnas bakåt, och genom fredsforskningen kunna blicka framåt. Kulturhuvudstadssatsningen skulle spridas utanför centralaste Umeå, och den internationella inblicken i och utblicken från västerbotten skulle breddas. Det vill jag föreslå!
/Carl Åkerlund
För två veckor sedan var jag nere i Malmö, där jag bodde mellan 2001-2007 och på olika sätt jobbade med text och teater. När jag nu åkte ner var det för första gången sedan jag flyttade upp till Umeå i början av förra sommaren. Jag hälsade på vänner (exil-västerbottningar) som bor kvar därnere, men passade också på att åka till Lund för att träffa min handledare för uppsatsen. Det var ett positivt möte: kunde jag bara vara lite utförligare här och var och lägga till några sidor skulle jag kunna lägga fram uppsatsen i slutet av sommaren.
Uppsatsen som jag ägnat så löjligt mycket tid åt handlar om den modernistiska författaren Gertrude Steins dramatik. Stein, som är mest känd för boken Alice B Toklas självbiografi och fraser som ”en ros är en ros är en ros”, var en de mest innovativa litterära modernisterna, och än idag känns många av hennes texter radikala och aktuella. Inte minst är det fråga om rolig, drabbande, skarp och stundtals väldigt vacker läsning. Trots den internationella ryktbarhet Steins litterära geni har vunnit, har hennes dramatiska verk inte fått samma genomslagskraft, åtminstone inte på den här sidan Atlanten.
I Amerika har många av de senaste 50 årens mest nyskapande scenkonstnärer lockats av Steins dramatiska verk. Trots att hon tidigt lämnade USA. och levde och var verksam över halva sitt liv i Paris, har hon blivit något av en amerikansk ikon, och symbol för den moderna amerikanska identiteten. Hon ägnade bl.a. stort intresse åt att undersöka vad som särskiljer den amerikanska identiteten i sin dramatik, och det är inte minst dessa aspekter uttolkare tagit fasta på, för att göra upp med masskulturella värderingar och konstruera konstnärliga alternativ, för att skildra det typiskt amerikanska, såväl som för att belysa feministiska frågor.
När jag kör genom Sävar stannar jag till vid anslagstavlorna på norra sidan av ån. Grand har rivits, och där Konsum låg håller man på att renovera för jag vet inte vad. Det är sånär som tomt på avdelningen för kristna anslag, och i övrigt hänger några stora dansbandsaffischer. Där intill står en liten skylt med en målning och information om 1809 års strider. En brunett i vit klänning står lutad över en till synes död svensk soldat, i bakgrunden gröna åkrar, rök och björkar, halvdöda soldater. Det är en av många ambitiösa skyltar runtom Sävar som man kan ägna en rundvandring åt.
Varför vill man upprätta och konstruera bilder av en nationell identitet? Den enkelspåriga, men intressanta, frågan ställdes på många sätt på sin spets 1976, då man skulle fira 200-årsjubiléet av den amerikanska revolutionen. Bl.a. sattes Steins opera ”The mother of us all”, om kampen för den kvinnliga rösträtten, upp. Valet av text, en komplex och mångtydig sådan, var såklart intressant för firandet av nationens blodiga födsel, men det verkar som om den patriotiska musiken och dekoren, och den nationalistiska inramningen som 200-årsjubiléet innebar, fick större genomslagskraft än de motsättningar som Steins manus egentligen skildrade.
En teateruppsättning, särskilt en som vill skildra historiska förlopp, färgas såklart av tiden den spelas i. Hur färgas en skildring av 1809 års krig inte bara av vår syn på oss själva som vi var då, utan av oss själva som vi ser på oss nu? Ser vi oss som ett fredligt, kulturellt ”upplyst” och öppetsinnat folk? Räknar vi i kategorier som fiender och vänner, sållar vi mellan grannar och främmande? Sveriges självbild som ett fredligt och neutralt land bör kanske snarare låta sig färgas av vårt ökade deltagande i militära uppdrag utomlands, misstänkliggörande av andra genom signalspaning, och högerextrema gruppers frammarsch över hela landet, inte minst i Umeå och Västerbotten.
Ett av mina första minnen av teater var Sävarspelen, någon gång i slutet av 90-talet. Min storebror var med och spelade och det var myggigt. Jag tror inte att det var där jag fastnade för teatern som konstform, men jag har med mig det som ett tidigt och klart minne. Eller minns jag kanske fel, det kanske var där och då mitt intresse verkligen tog form.
Om vi ska minnas och skildra vår historia, måste vi fråga oss hur detta sker. Har vi ett selektivt minne, vad väljer vi att sopa under mattan, vem diskrimineras bort från historieskrivningen, och vem och vad lyfts fram? Inför satsningen på kulturhuvudstadsåret har man bl.a. diskuterat instiftandet av ett centrum för fred, i anslutning till universitet. En fantastisk fin satsning vore att förlägga detta centrum till just Sävar. Med Sävarspelen skulle vi då kunna minnas bakåt, och genom fredsforskningen kunna blicka framåt. Kulturhuvudstadssatsningen skulle spridas utanför centralaste Umeå, och den internationella inblicken i och utblicken från västerbotten skulle breddas. Det vill jag föreslå!
/Carl Åkerlund