umea2014

Teater

Teater har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta och har betytt mycket eller till mångt och mycket bidragit till en så positiv utveckling som möjligt i just mitt liv.

Teater kom i mitt liv som en gåva redan vid tidig ålder, jag tror jag sjöng innan jag ens kunde prata och det var innan fyra års ålder. Jag drömde om att bli en stor sångerska, som Carola, men det är bara det att jag kan inte alls sjunga. Det låter vedervärdigt anskrämligt vill jag lova, så den ekvationen går inte riktigt ihop. Men jag antar att det var en alldeles vanlig flickdröm, en sådan som alla små tjejer har.

Jag har väl alltid varit en teaterapa och kommer så stolt att förbli, i vissa sammanhang. Jag kommer ihåg hur jag och mina kompisar spelade teater hemma och klädde ut oss. Vi pockade alltid på mammas uppmärksamhet och hon fick som lov att sätta sig ner och titta.

När jag var nio så började min teaterbana på riktigt, jag gick med teatergrupp där de flesta hade någon typ av funktionsnedsättning. Det var en del människor med rörelsehinder, utvecklingsstörda och olika bokstavskombinationer, som damp, asperger och så vidare. Alla hade inte ens funktionsnedsättning, utan var med ändå och det var coolt.

Vi uppträdde på Gävles största scener och var en del i media, den tiden var kul. Det var också en en enormt viktig tid för min personliga utveckling och ett avbrott i den då tunga vardagen. Jag fick träffa folk som uppskattade mig och jag fick spela av mig, några viktiga ingredienser. Teatern och mina kompisar var helt avgörande för min överlevnad, jag är enormt tacksam över att jag klarade mig igenom min tonårstid, mycket tack vare dessa inslag.

Jag läste teater i gymnasiet och efter två och ett halvt år lyckades jag ta mig ur rh-klassen, till min stora lycka. Egentligen förstår jag inte varför det finns enskilda klasser för rörelsehindrade, är man rörelsehindrad så är man inte trög i skallen. Åter igen blev jag nästan den enda personen med rörelsehinder, det gjorde mig som vanligt inte ett skvatt och jag trivdes som fisken i vattnet. Äntligen var jag en självklar del i klassen och inte ett undantag, det var en underbar känsla. Jag fick till och med några kompisar i klassen. Jag var med i flera stora produktioner och jag fick vara med trots mitt utseende, helt makalöst. Den här tiden hjälpte också mig att forma min identitet och format mig till den människa som jag är idag, jag vet att jag duger precis som jag är. Och att allting kring mig kretsar inte bara kring mitt yttre och det var skönt, att få tillåtelse att bara vara människa och bli sedd för den man är.

Jessica Åström

Min skolgång har även den varit en brokig historia, jag var utanför mest hela tiden och mobbad under en period. Jag mobbades som svårast under två år i mellanstadiet och blev utsatt för psykiskt mobbing, den typen av mobbing som är väldigt svår att upptäcka, eftersom den är så osynlig. Jag blev kallad för CP och de skrev fula saker på tavlan. Jag var som luft för dem, inte vatten värd ens. Jag fick inte vara med dem på rasterna och när jag kom då gick de eller så började de att snacka skit om mig. En viktig sak att kommentera är att man behöver inte alls ha ett funktionshinder för att bli mobbad, vem som helst kan bli det.

Som vilken annan människa som helst, så fick jag väldigt dåligt självförtroende och hamnade till slut, på vad jag tror är, livets botten. Jag hade ständiga magplågor och ville inte resa mig ur sängen på morgonen, men det nu än var så var jag i skolan mest varje dag i alla fall, av olika skäl. Allt vara bara ett totalt mörker och jag var totalt värdelös inför mig själv.

Idag så brinner jag för att arbeta med mobbing och i min drömvärld så skulle jag önska att ingen, vare sig det gäller barn eller vuxna, behöva utsättas för mobbing eller kränkande behandling. Sedan april 2006 finns en lag som förbjuder diskriminering och kränkande behandling av elever. Alltså om en elev känner sig mobbad och skolan i fråga inte gör någonting åt det, så kan eleven polisanmäla skolan och den i sin tur kan bli skadeståndsskyldig. Alla skolor ska även upprätta en likabehandlingsplan, för hur man ska handla när någon till exempel blir mobbad. Men frågan är om inte även den här planen, bara blir ett dokument bland alla andra och en hyllvärmare som bara ligger där och samlar damm? Ett dokument som bara visas upp när Skolverket kommer på besök och ni vet, den gamla vanliga visan, det ser så fint ut på papperet.

Och enligt min egen uppfattning, så är en likabehandlingsplan fullkomligt och totalt värdelös utan en bra och välfungerande kamratstödjarverksamhet på varje enskild skola.

På återseende....

Jessica Åström

Alla som har träffat mig vet att jag har ett funktionshinder eller ett rörelsehinder, som jag föredrar att kalla det. Jag har en cp-skada sedan födslen, skadan på hjärnan inträffar precis före, under eller efter förlossningen och beror oftast på syrebrist. Skadan har ingenting med begåvning att göra, utan jag är normalstörd om man säger så.

Läkarna sa att jag aldrig skulle kunna gå, använda mina armar eller prata, ack så fel de hade. Idag klarar jag det mesta själv och behöver bara lite hjälp varje dag, jag är så himla tacksam för det. Jag har personlig assistans några timmar per dag, det höjer min livskvalité och jag kan mer göra det jag vill.Tack vare att mina föräldrar tränade mig varje dag under fem års tid, från 6-11 års ålder, så kan jag det jag kan idag och det är jag dem evigt tacksam för. Skälet varför vi slutade, var att passen bara blev ett enda stort bråk och jag var urless att träningen tog upp så himla mycket tid av min vardag. Idag tränar jag inte mer än någon annan, jag går på vattengympa några gånger i veckan och det får räcka. Jag är fullkomligt nöjd med hur jag ser ut och med det jag kan, jag behöver inget mer.

Många får kanske för sig att det svåraste med att ha ett rörelsehinder är just att ha svårt att röra sig, men ingenting kunde vara mera fel. Det svåraste är att leva med folks förutfattade meningar, rädsla och attityder. Att bli uttittad tillhör också mig liv och det ser jag som någonting naturligt, man tittar ju på det som är annorlunda. Det är inte varje dag som jag uppskattar det, men det är någonting som man lär sig att leva med. När jag var i USA den senaste gången, då tittade inte folk och då kliade jag mig i huvudet, hade jag kommit till en annan planet? Attityderna är bättre där!

Det finns mycket fördomar, som till exempel är det många som blir förvånade när jag säger att jag har bil och körkort, faktum är att de flesta med rörelsehinder faktiskt kan ta körkort. Jag skulle aldrig kunna fixa mitt jobb utan min bil, eftersom jag har hela Umeå som arbetsfält. Att åka taxi runt är inte att tänka på, då det skulle spräcka mitt schema totalt. Jag är en himla lyckligt lottad person som kan köra och det krävs väldigt lite anpassningar för att det ska vara möjligt. Det finns otroligt nog folk som tycker synd om en, då suckar jag och undrar om de inte har något bättre för sig. Jag vet på ett ungefär vilka personer som tycker synd om mig och det är ofta där som konflikterna uppstår, som jag blir en person som inte är särskilt trevlig att ha att göra med. Och jag kan svära på att jag aldrig tyckt synd om mig själv på grund a v mitt rörelsehinder, kan någon ge mig en anledning att göra det? Det finns INGEN och anledningen är att jag lever ett lika bra liv som alla andra, jag väljer att leva mitt liv fullt ut. Det finns ingen som kan ta ifrån mig det, tack och lov för det!

Människor som ska ha kunskap om hur det är att leva med ett rörelsehinder behandlar mig ibland sämre
än människor i övrigt, hur kan detta komma sig? De fokuserar bara på mitt yttre och tror att mitt liv endast handlar om det, de glömmer bort att även jag är en människa som har samma behov som alla andra. Jag brukar säga att jag har samma problem som någon utan funktionshinder och att mitt rörelsehinder är ett tillägg, det är lättare att försöka förstå då. Sedan finns det ju många bra professionella människor också, det är inte det som jag säger, men det finns ingen regel utan undantag.

Hej!

Jag heter Jessica Åström, är väldigt snart 27 år och bor i Umeå. Det är jag som är veckans bloggare, det är första gången för mig och jag ser det lite som en ära. Jag kommer att blogga om det som ligger mig varmt om hjärtat och om saker som har påverkat mig i mitt liv. Jag kommer att skriva om mobbing, teater och om hur det är att ha ett rörelsehinder m.m.

Jag är uppväxt i en liten bondhåla utanför Gävle, men jag börjar nu att känna mig alltmer som en genuin umebo. Umeå är en stad där allt är lite mer accepterat, man får se ut som man vill och ha lite utstickande åsikter, det gör inget och det gillar jag.

Jag jobbar som ungdomsombud med jämlikhetsfrågor inom Umeå kommun med speciellt fokus på mobbing- och funktionshinderfrågor, men mycket mera går in inom jämlikhet. Tjänsten har jag haft sedan augusti 2006 och har tillkommit på initiativ av mig själv, den borde vara tämligen unik i Sverige. Och för varje dag som går så inser jag mer och mer att hur mycket den här tjänsten behövs, att det finns så otroligt mycket mer att göra och utveckla inom mina ansvarsområden. Och med ungdomarnas egna röster som kärnan i det hela, så kan det inte bli bättre. Det här jobbet är det bästa jobbet hittills och det känns också väldigt meningsfullt, att få hjälpa andra att göra just sin röst hörd. Jobbet är otroligt kul och varierande, det är allt från kontorsarbete, representation, köra bil och naturligtsvis träffa ungdomar.

På återseende....

Jessica Åström

Foto: Johan Falk.