Hjälmsamlade tankar
Det fantastiska vädret har tagit slut för den här gången. Min första arbetsvecka efter semestern är också över, så också mitt bloggande. Toapapperet tog slut i morse medan hudkrämen, tvålen och endagslinserna sjunger på sista versen. Vissa saker går att fylla på, andra inte. När lusten att skriva, inspirationen och fantasin tryter kan det vara besvärligt att klämma ur sig något vettigt. Som nu då - allt jag hade att säga tycks vara sagt.
"Riktiga" författare beskriver ofta hur deras alster växer fram, var och hur de skriver som bäst och vad som driver dem framåt i författarskapen. Jag har funderat på det under veckan som gått (inte för att någon har frågat eller så - jag har heller inga författarambitioner). Var kommer mina ord ifrån? Vad inspirerar mig? Lite semidjupa tankar i sommarnatten sådär kulturellt klädsamt.
Jag tror att jag funkar som en svamp. Suger åt mig skrivet och sagt, sett och hört, tokigt, ledsamt men framför allt det roliga i min omgivning. Där skiljer jag mig nog inte från de flesta andra. Min textskaparstrategi ställer dock särskilda krav.
Det måste vara tyst. Jag är oerhört lättstörd. Alla bakgrundsljud är av ondo och riskerar att blandas med de skrivna orden på skärmen. Oftast blir resultatet platt intet, jag kan helt enkelt bara koncentrera mig på en sak i taget, nämligen det som låter högst. Öronproppar är därför lösningen, eller en stängd dörr.
Allra bäst skapar jag på motorcykeln. Det är därför jag med lätthet har kunnat blogga mig igenom denna vecka. Texterna kom i huvudsak till redan under semestertrippen men även på hojen krävs det särskild utrusning. För att orden ska stanna kvar och hinna bearbetas krävs nämligen Integralhjälm. 
Jag har två hjälmar. En liten öppen hjälm som är rätt så ball, täckt av klistermärken med visdomsord i stil med "If you have nothing to say, say nothing". När man har kört 75-80 mil i den så ser man ut som en omvänd panda, mörk och smutsblästrad i ansiktet men vit runt ögonen där solbrillorna har skyddat. Inte en tanke finns kvar i den urblåsta, tämligen oskyddade hjärnan. I den täckta hjälmen däremot samlas och bearbetas tankarna så fint, så fint.
I framtiden när ni ser motorcyklister i öppen respektive täckt hjälm så förstår ni vilka som har störst förutsättningar att få någonting uttänkt medan de kör. De har också gjort ett säkrare val, vilket heller inte är att förakta. De är dessutom mindre anfrätta och snyggare när de når slutmålet. Leve Integralhjälmen.
Nu har jag helgen på mig att köra runt och samla inspiration. Kanske skriver jag något på vår prisbelönta webbplats Minabibliotek.se nästa vecka. Välkommen dit, eller varför inte ta en tur till biblioteket irl?
Baksidan av framsidan av Insidan
Jag är känd nu. Inte superkändis kanske, men lite lokalt så där och mest på kommunal nivå. Jag ställde nämligen upp på ett litet boktipsande reportage i Insidan, Umeå kommuns personaltidning. Den har en enorm genomslagskraft med tanke på folks reaktioner.
I fredags kom lönen - och med den jag, min Harley och mina tips på sommarläsning. Redan samma dag vid lunchtid frågande den förste okände kommunanställde om jag var jag. Precis så sa han: "Visst är det du?" "Jo" svarade jag lite tvekande. Man är ju ovan sådana frågor vid mjölkdisken på ICA, men jag var ju onekligen mig själv. "Snygga bilder" sa han sedan och poletten trillade ned - hårt. Hjälp, tänkte jag men försökte samtidigt le lite vackert, som på bilderna av mig.
På parkeringen anföll nästa. "Kul grej det där i Insidan". Nu var det en halvobekant person som också kör motorcykel och jag började förstå hur det känns att leva i rampljuset. Kanske man ska sminka sig innan man går på affären? Eller nej, bättre att låta bli så känner dom kanske inte igen mig...
Nu har det snart gått en vecka och den värsta hysterin har lagt sig. Jag kommer återigen att falla ned i det anonymitetsträsk jag tidigare befunnit mig i. Liksom fjolårets Idolvinnare så får jag acceptera att ljuset riktas mot någon annan nästa månad. Men det kan jag leva med.
Det finns för övrigt en vissångerska och trubadur som heter Maud Lindström också. Det var en låntagare som upplyste mig om detta och om man Googlar mitt namn så kommer hon upp före mig. Det kan jag också leva med.
Som ogift hette jag Olofsson - Maud Olofsson. Tänk er hur det skulle vara idag. Det vet jag däremot inte om jag hade kunnat leva med...
En kul tur på motorcykel
Sverige är fantastiskt, men långt. På ett sätt är det tur, för om det var närmare över till kontinenten skulle man givetvis lockas över Öresundsbron oftare och missa vårt vackra land. Eftersom jag envisas med att sommarsemestra på motorcykel så ställer ofta vädret till det. Körsträckan decimeras nästan alltid i förhållande till ursprungsplanen och dras om i samarbete med SMHI. Mina semestrar har därför många likheter med Kinderägg - både önskningar och överraskningar i ett.
Sverige slutar aldrig att förvåna mig. Orter som exempelvis Hjo, Simrishamn och Hedemora har alla gett mig många trevliga semesterminnen. Överallt finns det sevärdheter av varierande slag: slott och kojor, natur och kultur, vanligt folk och udda människor samt djur förstås, vilda och tama, levande och överkörda. Mycket är dessutom gratis och en del saker funkar i regn. Men solsken är alltid att föredra, särskilt för en motorcyklist.
Just nu (när jag jobbar och inte behöver tälta) lyser solen. Det gjorde den inte alltid på semestern i år. Därför fick jag på min resa upp från Skåne se Linköping! Avgassystemet låg enligt utsago delvis under vatten när jag likt en fiskebåt puttrade in i stadskärnan. De hade ett finfint hotell att torka upp på men även ett slott och en vacker domkyrka. Det enda jag tidigare sett av den körsträckan är flygplan uppsatta på spett vid E4:an. Nu har jag en mer positiv bild av staden som räddade mig från drunkningsdöden.
Gävle blev nästa dags tillflyktsort. Då åskade det så att blixtarna stod 
både härs och tvärs över himlen, riktigt läbbigt faktiskt. Strax innan stannade jag och min kompis vid det omskrivna bygget Dragon Gate. Med sådana semesterbilder kan man nästan tro att resan hade gått mycket längre österut. Förutom fantastiska byggnader och terrakottaarmé kunde de kritiserade arbetsförhållandena för de kinesiska arbetarna beskådas. Djupt tragiskt måste jag tillägga.
Ett dygn senare rullar jag dyngsur in i den bästa staden av alla - Umeå. Det finns helt enkelt ingen känsla som går upp mot att rulla över Tegsbron, kolla in klockan på vårt Thulehus, vika vänster mot Grubbe och komma HEM. Vad spelar det då för roll att det regnat den sista milen - jag har ju ett helt år på mig att torka upp till nästa långtur.
Förklädd bibliotekarie på semester
Denna semester har jag faktiskt inte besökt ett enda bibliotek. Det var nära i Köpenhamn, men precis som här hemma så är öppettiderna begränsade under semesterperioden. Dessutom så prioriterades shoppingen denna lördag. Kulturen fick stå tillbaka för andra drifter och begär helt enkelt.
Annat var det första sommaren efter examen. Då samlade jag på bibliotek som barn samlar sten och snäckskal på stranden. Med nyfiket och öppet sinne betraktade jag lösningar på hyllor, innehållet på dessa, skyltar och tillgänglighet. Även personalen spanade jag in och inte en enda gång röjde jag min rätta identitet. Förklädnaden bestod av fransjacka och byxor i skinn fulla med döda insekter samt stålhätteförsedda arbetskängor som ingav respekt, inbillade jag mig i alla fall. Vem skulle ana att under all denna hårda yta bodde ett vekt och oerfaret bibliotekariehjärta?
Mina kompisar var mycket hjälpsamma i jakten. När vi anlände till Bornholm fick en av dem raskt syn på föremålet för mitt intresse - biblioteket. Anna som hon heter styrde mig över tröskeln och betraktade sedan mitt spanade på avstånd.
Jag måste säga att utsidan var bäst, för att inte säga riktigt ståtlig denna gång (se bilden). Insidan var däremot sliten, böckerna tråkigt exponerade och stämningen var tryckt, något som bör vara de skrivna ordens privilegium på biblioteken. På barnavdelningen var det mest färgrika en lång rad Kalle Anka i pocketutgåva som med ryggarna utåt bildade en haltande illustration över det Ankeborgska samhället. Bakom den katederliknande disken satt en ung kvinna tyngd av en mycket äldres utstyrsel och frisyr.
Jag backade mållös ut, för första gången berikad med enbart dåliga exempel. Då hör jag Anna skrattande säga mot vårt ressällskap:
-Maud såg precis ut som Sally därinne. Hon satte händerna i sidorna och verkade vilja styra upp hela verksamheten. Vilken syn!
Jag protesterade vilt, utan att få gehör för mina förklaringar. Serien med Sally Santesson såg jag aldrig när den gick på TV, men den kvinnan låg ändå eoner ifrån min egenskapade självbild ska ni veta. 
Från den dagen aktar jag mig noga för att sätta händerna i sidorna, skjuta fram höfterna eller utöva någon annan "Sallypose" vid biblioteksbesök. Mc-förklädnaden har jag dock kvar, åtminstone på semestern.
Världens bästa jobb!
Så är det återigen dags för en bibliotekarie att greppa stafettpinnen. Jag heter Maud Lindström och jobbar på stadsbibliotekets vuxenenhet och det här är min första arbetsdag efter tre intressanta semesterveckor. Hälften av tiden har jag och min motorcykel semestrat i varierande väder. Jag återkommer till det, men först lite om mig - bibliotekarien.
Jag är nyutbildad, det är bara drygt tre år sedan jag blev klar, men efter drygt tjugo års vårdjobb har jag samlat ihop många passande egenskaper- noggrannhet, servicekänsla, tålamod, styrka och uthållighet. Jag känner mig rustad helt enkelt. Både för resten av livet och jobbet/biblioteket.
Jag älskar mitt nya yrkesliv. Det är inte så lugnt och vilsamt som jag förväntade mig, men jag har valt det själv. Vårdjobbet hamnade jag i när jag som artonåring sökte jobb som gardinsömmerska på Umedalens sjukhus. Personalchefen tyckte dock att jag såg alltför pigg och rask ut och övertalade mig att vårda istället Gardinerna fick någon annan sy och mina textillärardrömmar föll sakta i glömska. Mentalskötarutbildning blev det istället, hur det nu gick till...och åren gick.
Tre barn, en psykiatrireform och några vårdkaruseller senare fick jag syn på en uppenbarelse bakom disken på mitt närbibliotek på Grubbe. Bibliotekarien Lars, harmonin personifierad, satt där omgiven av intressanta faktaböcker och spännande skönlitteratur i massor. Heureka! (är grekiska och betyder Jag har funnit det, drömjobbet alltså) Helt plötsligt står det klart för mig vad jag vill bli: Bibliotekarie förstås! Sagt och gjort, som fyrtioplussare lämnar jag ett fast arbete strax innan guldkockan, lånar en massa pengar av CSN och sätter mig på skolbänken.
Idag har jag världens bästa jobb och Lars, han sitter numera två rum bort här på stadsbibblan som en ständig påminnelse om hur jag missbedömde hans lugn. Det var inte harmoni, utan mest troligt stillheten efter någon storm bestående av intensiva högstadieelever som avspeglades i hans ansikte. Trött, men alldeles säkert lycklig efter en lång dags hårt arbete satt han där, ovetandes om vad han hade till utlån förutom böcker. Nämligen inspiration! (kostnadsfritt som allt annat på bibliotek). För detta är jag honom evigt tacksam.