umea2014

I Harry Martinsons rymdepos Aniara finns en teknisk uppfinning som förmedlar bilder från Dorisburg, den av kärnvapen och miljöförstöringar, utplånade jorden. Miman, en tänkande maskin, utgör en länk till historien och en verklighet utanför rymdskeppet Aniara. När maskinen dör försöker mimaroben, Aniaras berättare och rorsman, skapa nya bilder och ny information genom att uppfinna en skärm och två slags strålar. Skärmen fäster han skenbart ute i rymden och skickar iväg en tredje stråle mot skärmen. Det skapar en bildvåg:

På så sätt kunde jag i rymden ordna

med bilder, skenbart bildande en vägg,

en art av bildtapet i tomma intet.

Mimaroben låter befolka bilderna med projiceringar av sjöar, skogar, berg och städer. Allt för att med illusionens hjälp utestänga den tomma rymden och skapa en form av illusorisk trygghet för Aniaras instängda passagerare. Men sina försök till trots lyckas inte mimaroben ersätta förlusten av miman och inte heller återskapa det förflutna med sin bildtapet. Människorna på rymdskeppet konfronterar honom med sin känsla av tomhet:

Nu vänder denna tomhet sig mot mig.

Jag tränges in i skeppets sämsta vrår

och hotas till mitt liv om jag ej strax

förklarar varför tomheten är kvar.

Miman i Martinsons epos berättar i bilder och den kan vara en del av konstens eller berättelsens förmåga att skapa en länk till det förflutna. Miman har tolkats lite olika och medan somliga ser den som en symbol för konstens förmåga att ge sinnligt tydliga och upplevbara bilder av tillvaron ser andra den som en för passagerarna livsviktig protes som dör. Jonas Ingvarsson har skrivit att "Fråntagna sina fiktioner och sina kommunikationsmedel, dör människorna ombord andligt långt innan de dör fysiskt." När Miman, som en syntes av mekaniskt och organiskt, liksom av materia och ande, dör skiljs det organiska från tekniken. Aniara gestaltar den tomhet som då infinner sig.

Martinsons epos har också tonsatts. I slutet av 1950-talet av Karl-Birger Blomberg - en opera med libretto av Erik Lindegren. Men även Karl-Axel Dominique tonsatte 31 sånger ur Aniara i slutet av 1990-talet. Uppsättningen turnerade i Blekinge och Tommy Körberg sjöng mimarobens roll. Det var inte första gången Tommy Körberg, en av samtidens mest uttrycksfulla och mångsidiga artister, samarbetade med Dominique. (Allmänt känt är förmodligen att han redan på 1970-talet ingick i bandet Solar Plexus.) Uppsättningen hade premiär i Olofström 1998, Martinsons hembygd, och därefter i Ronneby, Karlshamn och Karlskrona. Aniaras undertitel lyder - en revy om människan i tid och rum vilket är något Dominique verkar ha tagit fasta på då tonsättningarnas eklektiska karaktär speglar eposets fantasieggande texter.

Tommy Körbergs säregna röst, som i sig rymmer en suggestiv poetisk kraft, inte minst genom den unika kombinationen av nasal klang och öppenhet samt av brutalitet och oändlig mjukhet, skapar nytt när han sjunger på Martinsons konsonanter. För att lyssna på några korta stycken ur Dominiques Aniara gå till: http://www.dominiquemusik.se/musikdomi/musik/musik.php

Frankenstein; or the Modern Prometheus (1818) är Mary Wollstonecraft Shelleys mest lästa roman och den har omarbetats i flertalet film-, teater och förmodligen även datorspelsversioner. Shelley var märkbart influerad av sin samtids vetenskapliga och teknologiska framsteg och romanen är lika aktuell idag när de senaste decenniernas medicinska forskning bland annat gjort det möjligt att transplantera organ, tillverka ny vävnad och skapa artificiellt liv.

I korthet handlar romanen om hur vetenskapsmannen Victor Frankenstein lyckas framställa liv med hjälp av död materia och hur han sedan straffas för detta. Experimentet ligger väl i linje med 1700-talets intresse för vetenskap och teknik.  Julien Offray de La Mettrie skrev i Maskinen Människan (1748) att: "Människan är en maskin, och i hela universum finns ej mer än en enda substans, på skilda sätt modifierad". Enligt Mettrie skiljer sig människan inte från andra mekaniska konstruktioner. Mekaniken och den nya vetenskapens landvinningar under 1600- och 1700-talen är framträdande i Frankenstein och århundradet som föregick publiceringen var ett av de mest framgångsrika vad gäller vetenskap och teknologi. I Frankenstein refereras det företrädesvis till galvanism och 1791 publicerade Luigi Galvani Commentary on the Effects of Electricity on Muscular Motion i vilken han hävdar att vävnad från människor och djur innehåller en form av 'livskraft' som han kallade "animal electricity", senare galvanism. Galvani menade att det var en annan form av elektricitet än den som frigörs av blixten exempelvis, och att den producerades av hjärnan som i sin tur ledde den vidare till musklerna via nervsystemet. Galvanis teorier ledde till flertalet experiment med människolik - man kopplade helt enkelt helt enkelt elektricitet till den döda kroppen och på så sätt åstadkoms rörelse. 

Drygt etthundrafemtio efter Shelleys roman publicerar en annan Shelley (Shelley Jackson) en så kallad hypertext som bygger på Frankenstein. Patchwork Girl Or a Modern Monster handlar om det kvinnliga monster som Victor Frankenstein aldrig gav liv och här får hon själv berätta sin historia samtidigt som Jackson även låter flera andra kvinnor inklusive Mary Shelley komma till tals. 

Det första som möter läsaren av Patchwork Girl är en svart-vit bild som föreställer en kvinna hopsydd av olika kroppsdelar. Dessa 'sys ihop' och plockas isär under själva läsningen och bildar utgångspunkt för berättelsen. Vid olika tillfällen stöter läsaren på olika kroppsdelar lösryckta från kroppen och berättelsen fortskrider genom läsningen av den ärrade kroppen.

Hypertexter blev vanliga under 1990-talet och är enkelt uttryckt en text med länkar som läsaren klickar på för att komma till olika textfragment. Den digitala tekniken har möjliggjort en ny form av litteratur som i detta specifika fall är ett digitalt collage av bild och text som gestaltar Frankensteins idé. Här utgör verkligen kroppen själva texten.

Shelley Jackson har utfört flera intressanta litterära experiment och flera av dem finns tillgängliga på hennes webbsida: http://www.ineradicablestain.com/

Jag heter Cecilia Lindhé och flyttade från Malmö till Umeå för nästan exakt ett år sedan. Jag är fil. dr. i litteraturvetenskap och arbetar som forskare och biträdande föreståndare för HUMlab vid Umeå universitet. Min bloggvecka vill jag ägna åt sambanden mellan konst, litteratur, musik och teknik - inte sällan finns det också kopplingar att göra till Umeå som kulturstad.

Charles Babbage, brittisk matematiker och bland annat känd för sina skisser över de så kallade Differens- och Analysmaskinerna (föregångare till vår tids dator), träffade år 1833 Ada Lovelace för första gången. Lovelace, dotter till poeten Lord Byron och matematiskt skolad, blev mycket intresserad av Babbages arbete. Deras samarbete resulterade i att hon skrev utförliga anteckningar om Analysmaskinen  - anteckningar och kommentarer som blev så betydelsefulla att hon kallats för 'den första programmeraren'. Det har hävdats att detta epitet tillmäter Lovelaces insats alltför stor betydelse, men det är svårt att bortse från att hennes anteckningar föregriper något som Babbage inte själv såg. Hon hävdar nämligen att det också skulle vara möjligt att med maskinens hjälp komponera exempelvis musik och göra grafiska framställningar.

Lovelace kopplar maskinens sifferkoder till andra symboliska sammanhang vilket citatet nedan också visar:

"The Analytical Engine weaves algebraic patterns just as the Jaquard loom weaves flowers and leaves." (Ada Lovelace, 1843)

En liknande koppling gör Ele Carpenter, curator, konstnär och forskare, i en utställning som just nu visas i HUMlab vid Umeå universitet. Utställningen utforskar textilmönstrad kod och kodat konsthantverk genom att lyfta fram materiella och immateriella egenskaper hos exempelvis kabel, tråd och garn samt hur de skapar berättelser och sammanhang i produktionen av såväl stickade och broderade artefakter som digitala nätverk.

Ele Carpenter har under hösten bedrivit syjuntor i HUMlab och på Konsthögskolan och utställningen visar verk från höstens sammankomster, såsom Stefanie Wuschitz Wireless Women och Suzanne Martins Knitted Pattern, men presenterar också verk av ett antal brittiska konstnärer, Clare Ruddock, Paul Grimmer, Iain Clark, James Wallbank och Lisa Wallbank, vilka även ställer ut i samband med den mer omfattande Open Source Embriodery Exhibition som kommer att visas i Bildmuseet den 7 juni-6 september 2009.

Alla är hjärtligt välkomna till HUMlab (under Universitetsbiblioteket, Lindellhallen Umeå universitet), och utställningen pågår den 24-30 januari, kl. 12-17.

Veckans sista inlägg från mig handlar om en fråga. Frågan består av sex ord. Frågan är kanske vare sig intressant eller djupsinnig men likväl en fråga. Den har funnits med allt sedan den där utställningen på Moderna museet i Stockholm för länge sedan. Utställningen blev en tankeväckare och fick mig kanske också att reflektera över frågeställningars mångbottnade natur i största allmänhet.

Första ordet i denna fråga är "hur". Ordet hur är i sig självt frågande. Det kan handla om företeelsers form eller händelseförlopp. Hur innehåller ingen fundering om orsakerna utan mer en fråga om förlopp eller egenskaper. Hur innehåller inga värderingar. Sålunda "hur".

Det andra ordet i min fråga är "stor". "Hur stor?" Detta är en fråga i sig självt. Den är mångtydig och relaterar samhällets värdering av storlek. Stor är bättre än mindre eller liten. Frågor kring stor handlar många gånger om somliga kroppsdelar. Precis som om detta hade ett värderande inslag. "Hur stor?" alltså.

Det tredje ordet är "plats". Ordet "plats" är centralt i alla människors liv. Det är också centralt i den kulturgeografiska forskning som jag ägnar mig åt. Plats uttrycker en relation. En plats är ingen plats om man eller någon inte har en relation till den. Platsen är en fysisk företeelse med en massa attribut såsom naturbundna fenomen och/eller sociala relationer. Platsen är erfarenhetsbaserad. Vi har läst om den, sett den eller själv varit på platsen. Den finns en given plats i alla människors liv, platsen dit vi längtar och platsen där vi förlagt vårt hjärta. "Hur stor plats?"

Nu följer orden "tar" och "en". Inga märkvärdiga ord, men förtydligande. "Tar" inbegriper ett ianspråktagande. Någon tar någonting i besittning, under sin kontroll. Det är bundet till någon eller något som utövar sin makt över något annat. "Hur stor plats tar en...?"

Vad? Jo, en "människa". Det är hela frågan. "Hur stor plats tar en människa?" Frågan kan naturligtvis tolkas rent fysikaliskt, ungefär som man sänker ned en kropp i en vätska och därigenom kan beräkna kroppens volym. Frågan kan också betraktas lite mer metaforiskt. Hur stort utrymme ger vi människor i relation till andra människor? Alla vet att i sociala sammanhang, alltså där fler människor samverkar i en grupp eller i ett samhälle, så tar somliga lite större utrymme. Man säger att somliga är dominanta, låter mycket, alltid tar ordet och får sista ordet, är verbala och bombastiska, medan andra åter sitter tysta och försynta. Hur stor plats tar en människa? Mer retoriskt kan man ställa frågan om vi har plats för alla människor i vårt högeffektiva samhälle. Fysiskt finns alltid plats men ger vi dem plats i vårt sociala sammanhang? Utanförskapet är ett annat uttryck för detta. Det finns i vårt samhälle en stor grupp människor som vi inte vill se, de får inte plats. De som saknar ett arbete att gå till, de som är sjuka, de som inte till fullo behärskar det svenska språket, de som inte har några särskilda gåvor, de som bara är. Hur stor plats får dessa människor ta? Varför då? Varför är det så? "Inför Skaparen är vi alla lika" skulle den troende trosvisst påpeka. Inför varandra är vi alla olika och tillmäts olika betydelse. Varför? Varför lever en del människor oförmärkta? Varför lämnar en del människor livet utan att världen tar någon notis?

Jag lämnar denna blogg med ett litet "varför"? Alla efterkommande bloggare på Umeås 2014blogg önskas lycka till.

Den utsträckta handens filosofi fungerar fint om mottagaren av den utsträcka handen är villig att se handen som ett samarbetets hand. Om mottagaren ser den som ett uttryck för svaghet tas handen emot med en slug baktanke. Motpartens svaghet kan utnyttjas för att flytta fram positionerna och testa gränserna för den utsträckta handens generositet. Alla förstår att jag pratar om de förväntningar som ligger på den nyvaldes axlar. Frågan om hur Obamas utsträckta hand ska tolkas kan diskuteras. Eftersom den utsträckta handen till stor del riktar sin till stater som inte alltid tilltalas av den amerikanske maktpolitiken och som sätter sina egna nationella, politiska och/eller religiösa intressen främst kan handen ses som ett uttryck för svaghet. Stora delar av världen är föremål för ett tämligen obegåvat och föråldrat politiskt ledarskap där den territoriella makten utgör kärnan i detta ledarskap. Det är vår tids stora tragedi att den politiska retoriken på hög nivå sönderfaller i en slags sandlådementalitet om mitt och ditt.

Ja, så kan man också se världen. Blir intressant att se vad Obamas eftermäle blir. Onödigt att spekulera. Naturligtvis sällar jag mig till den stora skara människor som med glädje och tillförsikt ser framtiden an på Obamas presidentperiod. Känns faktiskt också lite mer oförargligt att kommentera världsläget än att ha synpunkter på gågator och annat. Lätt att trampa på tårna och lätt att förbise planeringens svårigheter och tillkortakommanden när man själv uttrycker egna självklarheter. Samhällsplaneringen bygger ju på en demokratisk grundsyn vilket bland annat medför att planprocessen blir långdragen. Alla ska ha rätt och möjlighet att tycka till och fler aktörer har därtill rätt att påverka den formella beslutsprocessen genom juridiska överklaganden etc. Hur planerar man en stad så att alla blir nöjda? Det går inte! Däremot kan planeringen lyssna på alla som vill delta och i någon mån beakta synpunkter och önskemål från många. Det är bra.

Idag är det lördag. Det är också bra. Nu ska jag åka och handla lördagsgodis!

Umeå aspirerar på en utnämning som Europas kulturhuvudstad 2014. Det är ju ingen nyhet. Det är ju tack vare den ambitionen som ni nödgas läsa mina inlägg på denna blogg. Umeås ambition föranleder emellertid en smula eftertanke. Vad får detta för effekter? Blir det några märkbara och mätbara effekter? Sverige dräller ju av diverse utmärkelser som kommunerna kan ståta med av typen "årets kommun, årets studentstad, årets tillväxtkommun, årets IT-kommun". Det är väl kul att uppmärksammas och få lite extra marknadsföring i spelet om investeringsmiljonerna och nya invånare. Att en kommun lägger ner resurser på marknadsföring syftar främst till att attrahera företagande och inflyttare. Det är bra för kommunens ekonomi. Mig veterligt är det väl bara en enda kommun i landet som deklarerar att man inte har några ambitioner att bli fler invånare. Frågan är då, om dessa resurser verkligen leder till mätbara resultat i form av nya arbetstillfällen och en positivare nettomigration? Studerar man detta så upptäcker man ganska snart att sambandet mellan inflyttning och satsade marknadsföringsmedel är omvänt d v s de kommuner som, relativt sett, lägger ner mest pengar på marknadsföring är de som uppvisar en negativ befolkningsutveckling. Kommuner som växer behöver sällan ägna kraft åt denna typ av marknadsföring.

Men å andra sidan så har förmodligen den mer interna processen stor betydelse. Det faktum att man lokalt kraftsamlar och tänker framtid och visioner, samordnar insatser etc i sig större betydelse än resultatet av de mer utåtriktade insatserna. Möjligen kan man säga samma sak om Umeås ansträngningar rörande målsättningen för 2014. Oavsett om vi blir kulturhuvudstad eller ej så har Umeå vunnit mycket. Umeå stärker sitt kollektiva självförtroende, tänker mer visionärt och kanske till och lär sig att samordna alla sina verksamheter och ta till vara den kompetens och drivkraft som finns hos alla Umeås föreningar, organisationer och medborgare. Det var väl fint sagt!

Det är ibland lätt att kritisera visioner såsom orimliga. Ett exempel på det är Vägverkets 0-vison, d v s noll döda i trafiken. I detta fall uttrycker visionen en ambition och en inriktning på arbetet. Man bygger exempelvis vare sig vägar eller fordon i akt och mening att ha ihjäl människor. Vägverket som statlig myndighet kan inte heller ha som vision exempelvis 200 döda i trafiken/år. I så fall vore det rimligt att tala om vilka som inte längre bör leva, krasst sagt. Ingen ska behöva sätta livet till i trafiken.

Visioner är bra, de är planeringens kompass.

Får man göra bort sig? Tappa förståndet och stoppa huvudet under armen? Ingen är väl mer än människa. Jo, det finns perfekta människor. Kontrollerade och högpresterande (som det heter). Kommer inga freudianska felsugningar där inte. Själv snubblar jag iväg och gör märkliga ting och sedan undrar man vart förståndet tog vägen. Som den gången jag cyklade upp för långa backen (svingen) mot jobbet. Full fart. Blicken fastnade på en vacker medmänniska som stod vid sidan av cykelvägen och tejpade upp nåt slags anslag om någonting. Tittade mest på henne. Såg trevlig ut. Och så...PANG. Cyklade rakt in i en herre bakifrån. Mitt framhjul mellan herrens ben. Stor dunjacka i hela ansiktet i ena sekunden och stor knytnäve och upprörd blick i nästa. Tjohej! Men när den upprörda och påcyklade herren såg mina snälla och förvirrade blå ögon så hejdades smockan. Bad om ursäkt förstås men hade ingen vettig förklaring till det hela. Vaknar ibland kallsvettig om natten efter drömmar om vettlösa cykelturer.

Men tänk också så skönt att se när andra har huvudet någon annanstans, internminnet bortkopplat. Ni vet, bilen som åker två varv i rondellen eller kollegan som vänder koppen upp och ner i kaffeautomaten eller han i Hakkas som försökte låsa upp hyrbilen med sin egen bilnyckel. Skönt att skratta hejdlöst åt andras mer oförargliga olycka. Men visst är det! Ska det bli nåt så får man nog kosta på sig ett och annat skratt. Man får bjuda på det.

Så kallade högpresterande människor är människor som gör mycket på kort tid och glömmer bort att ha roligt. De strävar framåt med järnvilja och sen rusar de rakt in i väggen med berått mod. Nu ska man kanske akta sig för enkla schabloner och generaliseringar men effektiviteten och ångesten över att göra fel skapar ingen glädje. Den hypereffektiva arbetsdagen måste också få ha sina mer avslappnade stunder. Lycklig är också den människa som kan lämna arbetet just på arbetet och gå hem till snöskottningen eller matlagningen eller vad det nu kan vara.

En annan märklig egenskap som man kan iaktta hos rätt många är förmågan till avskärmning. Det gäller speciellt under vinterhalvåret. Skrev häromdagen om Umeås upprustning av gågatan genom staden och om hur den närmast liknar en frusen och steril arktisk isklump i Sibirien. Kanske struntar vi i stadens tillkortakommanden under vintern. Vi kutar ner på stan och pilar mellan butikerna som frusna hägrar. Grab and pay. Struntar väl i den offentliga miljöns mötesplatser och annat. Vi väntar på vårens explosion och sommarens grönska. Då blir det fulaste torg riktigt vackert, med uteserveringar, långsamt flanerande människor, planteringar och ambition. Vi sparar oss till skönheten så att vi har extra kraft att njuta av den när den sent omsider behagar infinna sig. Vintern är en transportsträcka. Vi bejakar den globala uppvärmningen och längre somrar. Fast visst är det väl en utmaning att försöka omvandla stadsrummet till något vackert och trevligt också när vintern är som grinigast!? Vi bor ju ändå här året om. Det finns ju städer som tänker "stad" även när allt bär emot. Luleå är ett strålande exempel. Bejaka vintern och gör något kul av den. Som barnen. Även stora kan lägga sig på rygg i snön en mörk kväll, titta på stjärnorna och göra en stor fet snöängel (fast det är jobbigt att ta sig upp utan att förstöra den). Och visst pirrar det väl i kroppen när det snöar. Mysigt med väder! Må bra, man vänjer sig också med det.

Med krokig rygg, krumma ben och värkande armar beger sig mina pensionerade grannar ut i det tidiga morgonmörkret för att skotta snö i vår lilla bostadsrättsförening. Själv snubblar jag ut med dåligt samvete, lämnar på skolan och hastar sedan till jobb. När jag kommer hem är föreningens parkering och gångytor skottade - med precision. Vid sällsynta tillfällen hinner även jag dra sandtrallan och styra undan lite snö, men oftast är det redan gjort när jag kommer hem. I dystra stunder tror jag att en del äldre medvetet ger sig ut tidigt bara för att ge mig dåligt samvete.

Ibland har vi kollektiva städdagar. Det är då gården skall krattas och asfalterade ytor skall sopas rena från grus och sand, gräset ansas och trädgårdsmöblerna skall in eller ut. På färgglada anslag annonseras dessa städdagar och föreningen lockar med samvaro och korvgrillning. Klockslaget är utsatt och bestämt så att även yrkesarbetande tokstollar som jag har möjlighet att vara med. Klart man är med! När man då glad i hågen infinner sig för tilldelning av arbetsuppgift är det mesta redan sopat, krattat och fram- eller bortburet. Då har mina pensionerade grannar redan harvat halva dagen. Återstår att grilla en korv och sedan gå in. All heder åt alla enormt energiska och aktiva äldre. Ni gör vår yrkesarbetande vardag lite lättare.

Livet i en bostadsrättsförening känner många till. Det är inget liv för udda personligheter, slarvpellar eller för människor med högt blodtryck. Det är mänskligt att glömma ett luddfilter, dra över tvättiden med fem minuter, parkera halv-rakt eller parkera ett vrak. Det är omänskligt med somliga medmänniskors kontroll och stora behov av att tala om att somligt görs fel. Kontrollpoliser finns överallt. Man ler, ber om ursäkt och tassar därifrån. Törs knappt använda tvättstugan av rädsla för att glömma en strumpa i skåpet eller - ve och fasa - lämna det grå luddet i filtret.

Nu för tiden har tvättstugenojjan oftast ersatts av avfallssorteringshysterin. Ska du slänga en glasflaska i de vanliga soporna så se till att flaskan göms längst ner i påsen. Men å andra sidan så försöker man i det längsta vara lojal med föreningens ambitioner vilket betyder att man diskar och sköljer en massa kladdiga burkar som sedan hamnar i en påse avsedd för sådant som skall slängas några kvarter längre bort i returstationen, några färgglada containrar fint anpassade den omgivande miljön och bebyggelsen. Här ska man då slänga glas, plåt, papper, kartong och plast. En del tycker att man kan parkera sin gamla spis och sin självdöda katt där också. Det är fascinerande. Mitt stora problem är nu gamla glödlampor. Enda alternativet förefaller vara Gimonäs återvinningscentral (såvida man inte stoppar dem i soppåsen och smyger ut en mörk kväll och dumpar dem bland de vanliga hushållssoporna).

Men...man vänjer sig, man anpassar sig och man stretar vidare mot nya nojjor och snart så är det sommar igen och gågatans blompottor kommer fram och leendet går inte att dölja.

Jag undervisar i samhällsplanering. Det är roligt. Samhällsplanering bedrivs på många olika sätt i olika delar av världen men med den gemensamma nämnaren att försöka åstadkomma något som är bättre, vackrare, mer ändamålsenligt, tryggare, snabbare. Framåt. Vi skall framåt! Vi kan inte backa ur vår egen samtid. Framåt behöver inte betyda att vi klampar i takt mot framtiden men vi behöver en färdriktning. En kompass och en bild av vägen vi färdas. Mot den gemensamma, vackra och sköna framtiden. Den vägen skall vi gå.

När människor i Umeå i skilda sammanhang frågar vad jag arbetar med och jag svarar "undervisar i samhällsplanering" så får en del något trött i ögonen och så kommer då frågan om min diagnos beträffande planeringen i och omkring Umeå på tal. Tidvis har jag debatterat planering kring fåglar och järnvägar och en del annat, Det är lätt att raljera kring somligt och somliga (fåglar och ornitologer till exempel). Egentligen fel eftersom de i praktiken fullgör sina demokratiska rättigheter att såsom företrädare för en stor förening överklaga beslut som strider mot föreningens intressen. Galet eller inte, den frågan måste ställas till lagstiftaren. Att det sedan bor tiotusentals skrivkunniga och engagerade människor i stan som sätter alla klutar till för att hävda livsviktiga intressen är ju rätt intressant. Varför här men inte i våra grannstäder? I Örnsköldsvik löpte planering och byggande av den fantastiska Botniabanan utan ett enda överklagande. Tror Öviksborna mer på framtiden och framtidens möjligheter? Tror det!

Understundom har julens firande inneburit promenader längs Kungsgatan in till vår stads centrum. Från grön (vit) trädgårdsstad vandrar man långsamt in i sibirisk kyla. Inte bara vinden som viner runt de stiliga 60-talspalatsen med fängelselika gluggar till fönster utan också nyare arkitektur som för tankarna i andra väderstreck. Bänkarna på gågatan har ersatts av något slags betongsarkofager med små råttfällor för cykeluppställning. Miljön är kall, kallare, kallast. Jag vet, somliga blir nu upprörda. Renoveringen är ju inte klar och vänta till sommaren när blompottorna kommer fram. Men så bra. Men tänk också att vi bor i en stad där ingenting växer under 8 månader om året, där snön ligger sex månader om året och det övriga livets explosion skall klaras av under en intensiv vårmånad och tre sommarmånader. Måste tänka skön stad också när vintern är som kallast, när människorna är som gråast och börsen skramlar av kapsyler och finska Euro. Blås ut ljusen stolta stad, här finns ingen plats för värme och mänsklighet. Så ska vi inte ha det. På med långkallingarna och gå ut och gör stad. Vi måste vara med och forma staden. Den är ju för oss! Centrums stagnation måste hävas.

Annars brukar jag tänka att det liv och rörelse som ska karaktärisera en levande stad finns. Den finns på två ställen. Köplådorna! Den ena ligger på Ersboda och den andra Vid Strömpilen. Ciip och Sika Laxi. Ja ni vet. Dessa köplador påminner om forna tiders stadsliv. Här finns allt under ett tak precis som den gamla handelsboden. Här kan man handla plåster och inlagd gurka, cykelslang och Kefir, målarfärg till garaget och miljömärkt godis, tandkräm och blompinnar. Här finns allt. Det är också här man stöter på folk och fä, skvallrar en stund, gormar och garvar, käkar en vurre och kutar sen på bolaget. Egentligen fantastiskt levande. Så skulle vi ha vår stad också. Imorgon är en annan dag. Vi ses på kopera!

Nu är det dags att tacka för mig. Jag uppskattar verkligen att jag fick skriva här på bloggen. Det var verkligen roligt att skriva här men framför allt var det bra att jag kunde ge mig tid för att fundera och formulera vissa tankegångar om mitt liv här i Umeå. Jag hade i början tänkt att jag skulle skriva om vissa platser och stadslandskap i Umeå som jag tycker mycket om. Men det blev inte så. Istället gjorde jag en liten video om en plats som betyder mycket för mig. Här nedan finns en länk till videon och hoppas ni har tid att titta på den.

Vänliga hälsningar Saeid Erfan

Har du någon åsikt om det mångkulturella samhället? Det har jag och jag tror att de flesta människor i Sverige har någon åsikt om det här. Det är däremot inte alltid lätt att uttrycka sina åsikter särskilt om de inte är så politiskt korrekta. Det är mycket lätt att bli missförstådd och få en stämpel på sig och därmed hamna i ett icke-önskvärt fack. De flesta av oss pratar om det mångkulturella samhället och dess problem med folk vi känner väl och vet att de delar våra åsikter. Det blir mycket behagligare så eftersom vi undviker svåra konflikter och eventuella gräl.

Problemet är bara att det inte blir något ordentlig debatt om saken. Det ligger i debattens natur att man ska möta kritik, att man ska argumentera för sin sak och bemöta motargument. När debatten uteblir är det oerhört lätt att stå där och hävda sin egen åsikt och påstå att man bara säger det folk annars bara tänker. Att alltför lätt kunna göra anspråk på att man för folkets talan är farligt eftersom man begränsar människors möjligheter att delta aktiv i debatten. En fråga ska inte enbart diskuteras av så kallade experter utan av alla som är berörda av frågan.

Jag tycker att det är olyckligt att det mångkulturella samhället huvudsakligen formuleras kring etnicitet och religion. Man utgår mestadels från att det har funnits en homogen kultur i Sverige som nu ska gå förlorad i och med att en annan homogen kultur ska komma in och ta över. Man bortser från det faktum att den svenska kulturen som alla andra kulturer har formats under en ständig förändringsprocess. Man bortser dessutom från den inneboende komplexitet som finns i varje kultur.

Det mångkulturella samhället är varken en ny fråga eller en fråga kring etnicitet eller religion. Kärna i den här frågan är hur vi ska ta ställning till de processer som leder till att nya idéer om livet uppstår och vill ta plats. De folkvandringar som gör att olika kulturer och tankesätt möts och blandas ihop är själva resultaten av andra händelser. Varför utvandrade folk från Sverige till USA för hundra år sen för att skapa sig ett bättre liv? Vad gör att många fortfarande utvandrar från Sverige? Vad gör att många kommer till Sverige och vill bo här? Hur kommer det sig att vi har en sådan rörlig värld idag? Det är dessa frågor som ska diskuteras om vi ska bli bättre rustad för att ta ställning till den mångfald som är så kännetecknande för vår tid.

Att det finns olika tankesätt om hur vi ska leva våra liv har nackdelen att vi möter motstånd oavsett hur vi tänker och oavsett vad vi väljer. Samtidigt blir det lättare för varje individ att hitta ett sätt som bäst passar henne. Att värna sina egna val förutsätter paradoxalt nog att man måste värna alla andras rätt till egna val. Att välja förutsätter i sin tur att det ska finnas en mångfald av olika alternativ.

Det här blir dagens ämne som jag ska skriva om efter att idag redan har börjat skriva om några ämnen utan att lyckas få ordning på min text. Det är verkligen roligt att skriva här på bloggen fast det också känns lite svårt. Jag måste erkänna att jag inte är en van skribent. Du har kanske redan märkt, i fall du har läst de tidigare inläggen. Det hela blir ännu svårare eftersom jag gärna vill skriva något som ska vara intressant båda för mig själv och förhoppningsvis för dig som läser det. Att skriva personligt utan att bli för privat är inte så lätt. Att skriva något intressant utan att verka för märkvärdigt kan vara rätt knepig. Det är inte så roligt heller att vara för banal och ytlig, då riskerar man att verka lite dum.

Jag vet att jag kan skriva om vad som helst och hur som helst. Ingen har krävt att man ska vara super duktig eller något sånt. Jag vill gärna skriva om saker som betyder något för mig och självklart vill jag att budskapet ska komma fram. Jag kan leva med det att läsaren inte gillar texten eller håller inte med mitt resonemang. Det är helt ok. Det värsta är att bli missförstådd. Att du som läser min text ska uppfatta den på ett sätt som inte var meningen.

Är det inte så att just rädslan för att bli missförstådd gör att vi undviker djupa samtal, svåra ämnen och därmed håller oss till säkra kort. Istället satsar vi på ett säker kort då undviker eventuella problem och missförstånd.  Samtidigt riskerar man på det viset att inte ha en riktig åsikt om saker och ting. Är en åsikt värt om man bara håller inne med den?

Kulturarbete är mycket viktigt och jag anser att genom kulturarbete kan man åstadkomma mycket gott i samhället. Genom kulturarbete kan man se lite djupare på saker och ting. Man kan frågesätta invanda frågeställningar och omdefinierar saker. Fast för det här krävs också mod. Man måste ha mod för att exponera sig för kritik och kanske ännu värre på att bli missförstådd.

Nu tror jag att jag ska avsluta det här inlägget här. Ha en trevlig kväll!

Att jobba som journalist och skriva i en tidning är kulturarbete men hur är det med att dela ut tidningen tidigt på morgonen? Är tidningsbuden en kulturarbetare? Att göra en film om hemlösa är kulturarbete men hur det blir att själv vara en hemlös? Att måla solrosor är kultur men hur det är med att plantera de solrosorna? Att skriva en bok exempelvis om en bussförare är kulturarbete men att vara en riktig bussförare inte automatiskt klassificerar en som en kulturarbetare. För mig känns det här lite problematisk.

Det är självklart att tänka på litteratur, musik, teater, konst och film när vi pratar om kulturarbete och på samma sätt se musiker, författare, dramatiker och filmskapare, mm som kulturarbetare. Jag tror att musik exempelvis handlar ytterst om ljud, tystnad och lyssnande. På samma sätt som måleri handlar om linjer, punkter, volymer, färger och ytterst om seendet. Det hela handlar om att se, lyssna, tala, skriva, agera och gestalta idéer, tankar och känslor.

Det intressanta är att vi alla sysslar med sånt. Vi använder språket i vardagen. Vi talar, lyssnar, skriver, skapar ljud.  Vi agerar dagligen och spelar våra roller. Vissa av oss gör det bra, vissa gör det dålig. Vissa av oss är medvetna om det och försöker aktivt vara med och påverka det vi gör medan andra gör det bara av rutin och knappt reflekterar över sitt agerande. Vissa gör det av instinkt medan andra gör det som en intellektuell process.

Om vi tänker efter gör alla människor det de erkända kulturarbetarna gör. Att skriva en shoppinglista anses knappast som kultur men man kan se samma text som poesi om man läser den i en poesi bok skriven av en erkänd poet. En shoppinglista kan faktiskt vara poesi även om du gör det själv.

För min del kännetecknas kulturarbete när man på ett aktivt sätt vill hantera idéer, tankar och känslor oavsett vilket uttrycksmedel man använder sig av. Tänk att en kassör på Ica eller Konsum skulle se sitt jobb som en skribent eller som en konstnär. Dagligen möter han människor som utifrån sina behov har plockat diverse varor och presenterar dem för honom. En ström av färger och former passerar framför hans ögon. Hela tiden registreras alla dessa varor i kassan och slutligen får man ut en skrift, ett kvitto som kan ses som ett vittnesmål av människors dagliga behov av vår tid. Ett konst projekt som pågår år in och år ut.

Skulle detta inte vara konst? Visst kan detta vara konst förutsatt att kassören/konstnären i fråga se sitt jobb som konst. Det är där som svårigheten ligger och inte att alla andra skulle erkänna det här som konst. Att kunna finna mening i det vi gör dagligen och känna oss som aktiva skapare är den svåraste biten. Att definiera sitt arbete handlar inte bara om att låtsas utan ytterst handlar om kontroll över det man gör. Jag tror att alla jobb kan omdefinieras som kulturarbetet, problemet ligger bara att hitta mening och ha kontroll över det kontext i vilket man jobbar i och ytterst handlar om att bemöta de konventionella förväntningarna. Hur skulle en kund agera om kassören/konstnären i fråga skulle ta en titt på det utskrivna kvittot och efter ett djupt suck säga, "Vet du vad? Jag är inte alls nöjd med den här dikten, var snäll och ta alla dina varor och lägg dem tillbaka på hyllan."