Jultivoli
Jag lämnade ett regnigt Köpenhamn. Visserligen är det skönt med tio plusgrader, men jag saknar inte det klimat jag bytte ut mot några minusgrader och ett vackert snötäcke i Umeå.
En annan sak jag spontant inte saknar är den julhysteri som redan drabbat storstaden. Tomtar, juldekorationer och en begynnande julhysteri har redan tagit sitt fäste i Köpenhamn. Här lär det dröja nån vecka till innan det drar igång på allvar. Bilden är påpassligt nog från Tivoli. Där syntes tivolit mest.
Ser fram emot en lugn vecka på hemmaplan. Enda som jag jag måste förbereda mig är den medverkan i gudstjänsten som jag lovat för nästa söndag i Grisbackakyrkan. Prästen Johannes och jag ska hålla en "dialogpredikan" om klimatet. Vad den kommer att innehålla blir spännande att se. men eftersom det är domsöndagen får jag väl bidra till en riktig domedagspredikan om klimatet :)
Klart kyrkan måste agera när vi håller på att förstöra Guds skapelse.
Tack, nu lämnar jag över pinnen till nästa bloggare.
Kul så in i Norden
Fredagen var helt fantastisk. Jag gjorde klar utställningen i Nordiska rådets hus och gallerit i nedersta planet. Alldeles i entrén, så ingen besökare kan missa den under närmaste månaden. Det är 18 bilder med informationsskyltar som hänger uppe. Plus en rollup i entrén och ett tidningsställ med den extra bilaga som VK tryckte upp.
Det är ju en fin PR för VK, vilket också tidningsledningen påpekat. Det är naturligtvis också en stor personlig seger. När jag gav mig iväg på resan kunde jag aldrig drömma om vilken stor respons hela artikelserien fått. Och fortsätter att få.
Vid det föredrag som jag höll i samband med att utställningen öppnade var två av de mest viktiga personerna närvarande, nämligen Nordiska ministerrådets generalsekreterare Halldór Ásgrímsson och rådsdirektör Jan-Erik Enestam. Båda har tidigare suttit med i isländska respektive finländska regeringen. Och de visade ett stort intresse för klimatproblematiken.
En av spindlarna i det nordiska nätet är också Karin Arvidsson, kommunikationsdirektör vid Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, tidigare känd TV-profil från Västerbotten och informationschef vid Umeå kommun. Hon har två år kvar av sitt tidsbestämda uppdrag i Nordiska rådet. Det låter som en given sak att få med henne i Umeå kommuns satsning om staden blir utnämnd till kulturhuvudstad 2014.
Klimatresa
Senaste dygnet har jag verkligen gjort en klimatresa. Satte mig på tåget i Umeå i går kväll 20.20 och åkte tre tåg ner till Köpenhamn.
Jag tycker tåg känns bra. Inte bara klimatmässigt, utan också för att det känns mindre stressigt och hypat än flyg. Man kliver på i Umeå, tar en macka i restaurangvagnen och går och lägger sig. Jag har den förmånen att jag har lätt för att sova. Nu sov jag ända från Nyåker till Uppsala.
Och otroligt vad många som reser. En vanlig onsdag-torsdag hade de fått sätta in extra sovvagnar från Umeå. Kanske en återerövring för tåget. Kanske på grund av klimatmedvetenhet, kanske på grund av höjda bränslepriser. Men roligt är det.
Jag hade ett vansinnigt stort bagage med mig. Och jag var imponerad över den hjälpsamhet som trots allt finns. Både i Stockholm och Malmö erbjöd sig resenärer att hjälpa till att bära. Sånt värmer - absolut inte globalt utan bara inombords!
På eftermiddagen hängde jag en utställning med mina klimatbilder i Nordiska rådets galleri och i morgon har jag föredrag om klimatförändringarna, också det i Nordiska rådet. Det känns helt fantastiskt att ha fått den här chansen!
/Tom
Kulturstipendier
Högtidligt och trevligt. I går var jag en av dem som tilldelades landstingets kulturstipendier. Jag fick stipendiet för att fortsätta beskriva klimatförändringarna och de effekter som de för för människor, djur och natur.
Jag fick också en chans att prata klimat 20 minuter för landstingsfullmäktige. Min klimatresa har varit fantastiskt. När jag drog igång projektet var det ingen, inte ens jag själv, som kunde förutspå vilket intresse artikelserien skulle väcka. Specialtrycket för skolorna gjorde dessutom att jag utsågs till Årets folkbildningsjournalist i konkurrens med många tunga kandidater, bland dem tv-profilen Fredrik Lindström.
Hemligheten bland framgången tror jag ligger i att hela artikelserien byggde på intervjuer med vanliga människor. Det är inte det tunga forskarmaterialet som är prioriterat. Dessutom hade jag en vansinnig tur med bildmaterialet, men att det lyckades så bra tror jag beror på att jag gav mig tid att se, begrunda och dokumentera.
Jag tyckte det kändes bra att påtvinga landstingets politiker klimatdiskussionen. Landstinget bör vara med i debatten och kan påverka. Bland annat måste vi i framtiden få med transporterna som ett kriterium i upphandlingarna. Det är vansinnigt att landsting och kommuner tvingas acceptera anbud där mat flygs över halva landet till åldringar och sjuka, i stället för att kunna bjuda dem lokalproducerade, klimatvänliga produkter.
En viktig del i mitt klimatengagemang är att möta människor och berätta. I kväll tar jag tåget (klimatvänligt!) till Köpenhamn för att hålla en klimatföreläsning i Nordiska ministerrådet och öppna en utställning med mina klimatbilder i deras galler. Spännande!
Släktforskarsjuka
I går kväll deltog jag i Västerbottens släktforskares 30-årsfirande. Föreningen startades av en grupp engagerade släktforskare anförda av Holger Sjöstedt. Intresseföreningar av den här typen är viktiga. Här kan man samlas, diskutera och få nya infallsvinklar. Jag satt själv som ordförande sex år i föreningen och det gav mig många nya impulser och bekantskaper.
Släktforskningen är en av våra stora folkrörelser. Allt fler fascineras av att söka sina rötter. Dels beror det på att vi idag flyttar på oss betydligt mera. Det skapar en rotlöshet och en okunskap om härstamningen. Förr, när man flera generationer bodde på samma gård, fick man släktens historia berättad av sina far- och morföräldrar. I dag saknas den nära kontakten.
Att det blivit en folkrörelse beror också på den enkelhet som ny teknik bjuder på. Det stora genomslaget kom på 70-talet, då mikroficherna av länets kyrkböcker blev tillgängliga på biblioteken. Då slapp man åka runt till pastorsexpeditioner och landsarkiv för att söka i kyrkböckerna.
I dag är det ännu enklare. Inskanning av materialet gör att man nu kan sitta hemma vid köksbordet och söka sina anfäder. Det är ett arkiv som alltid är öppet och som man besöka när lusten faller på.
Och lusten faller på, var så säker. Att släktforska är som en sjukdom som man har svårt att bota. Det är en spännande värld som man bara vill gå längre och längre in i. Och ju större pusslet blir, ju fler bitar man hittar, förstår man att man är en liten del i ett stort sammanhang. Det ger en hisnande känsla.
/Tom
Fejkfinne
En av webbutvecklarna på jobbet, en ung man i 25-årsåldern, är förvånad över att jag är uppvuxen i Finland, men inte pratar finska.
– Ja, men då är du nån sorts fejkfinne, säger han.
Och därför har han gett mig det som användarnamn när jag loggar in på vissa servrar. Fejkfinnen.
Det har sina sidor att vara finlandssvensk. Jag är alltså född i Finland men uppvuxen i en totalt svenskspråkig bygd i Österbotten. I Närpes har 86 procent av befolkningen svenska som modersmål.. Jag kan knappt finska, förutom den obligatoriska bit jag kämpade med under skoltiden.
Det är många som inte förstår den språkliga situationen i Finland. Som tror att alla finlandssvenska är finnar som lärt sig svenska.
– Vad bra svenska du pratar, hur länge har du bott i Sverige? frågade mina kurskamrater när jag började på journalisthögskolan i Stockholm.
– Jag kom i morse…
RIDÅ
Jag har lärt mig att sitta mellan två stolar, att kallas för svenskjävel i Finland och finnjävel i Sverige. När jag flyttade hit envisades invandrarverket att skicka tidningen Lätt på svenska till mig. Där förklarades de viktigaste händelserna på enkel svenska. Jag försökte bli av med den och gjorde påtryckningar hos verket. Jag fick ett ganska lustigt svar:
- Enligt vår logik är svenska inget invandrarspråk, alltså kan det inte finnas invandrare som talar svenska.
RIDÅ
På den tiden registrerades invandrarna enligt nation, något som senare ändrades så att man också registrerar deras språk. Tur var väl det när Jugoslavien föll samman och människor strömmade hit och berikade vår kultur.
Oftast har min finlandssvenskhet varit en stor tillgång. Jag kan ösa erfarenheter och traditioner ur två svenska kulturer, plus den finska. Just genom att finlandssvenskarna är en minoritet i Finland har man varit speciellt måna om att hålla den finlandssvenska kulturen vid liv. Man vet att tappar man sin kultur tar det inte länge innan språket också hämmas eller dör ut.
Därför har finlandssvenska kulturen alltid varit en rik källa att ösa ur även för den rikssvenska kulturen.
Jag vill bidra med en dikt av den finlandssvenska författarinnan Edith Södergran (bilden). Hon växte upp i St Petersburg i Ryssland, men båda hennes föräldrar var finlandssvenska. Hennes far kom från Tjärlax i Närpes, den by där jag har min sommarstuga. Hon dog nedbruten av lungtuberkolos vid 31 års ålder. Men hennes dikter har fått kultstatus, både bland unga och gamla.
Nordisk vår
Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.
/Tom
Först på plats
Måndag morgon och klockan är sju. Dyker upp på VK som förstaman. Det är alltid webbredaktionen som är först på plats. Så har utvecklingenblivit. Ja, nästan inte en minut är vk.se obemammad under dygnet. Nätterna sköts av en redaktion som sitter på Nerikes allehanda i Örebro och har koll på hela Sverige. Den har vi tillsammans med några andra stora regionaltidningar.De ringer vår larmcentral och polis och lägger ut de nyheter som dyker uppunder natten. Och är det något som de tycker vi ska rycka ut på ringer de ochväcker oss.
Märkligt hur tiderna förändras. Under ganska många år frånbörjan satt jag ensam som webbredaktör. När jag var ledig eller åkte bort stodsajten stilla.
Det skulle inte accepteras i dag. VK:s nättidning är en avde största i landet. Våra besökare är inne oftare än på något annat håll ilandet. Läsarna förväntar sig attvk.se alltid ska vara uppdaterad och att vi ska vara först på plats när dethänder något. Vi har ett stort ansvar och vi vill göra allt för att uppfylladet.
Så börjar min vecka. Hej förresten, jag glömde presenteramig. Jag heter Tom Juslin och jobbar som journalist på VK. Det passar bra förmig att blogga den här veckan. Den är mera händelserik än en normal vecka ochdå syftar jag främst till händelser vid sidan av nyheterna. Bland annat har jagett alldeles speciellt uppdrag i Köpenhamn i slutet av veckan. En unik chans som inte många har fått.Men det får ni läsa om senare.
/Tom
