umea2014

"Jag har blivit inbjuden för att tala om konsten att skriva, men det ska jag göra allt för att undvika. Jag vet nämligen inget om skrivandet", inledde Torgny Lindgren ett framträdande i en fullsatt Aula Nordica i Umeå år 2002. Ovan skrivna säger en hel del om Torgny Lindgren; en kryptisk, mångbottnad man som inte vill förhäva sig. Han är ju uppväxt i Västerbottens "Bibelbälte", i byn Raggsjö, Norsjö kommun, inte långt från Skellefteå. Torgny Lindgren är en lysande estradör, utan att förhäva sig, och är inte den som drar på smilbanden när han framträder. Han äger scenen, varenda kvadratmeter; han fyller rummet.

Mästaren Torny Lindgren
­

Allt började i Oslo

Detta är historien om när jag mötte min litterära idol. Den börjar en regnig, blåsig dag i Oslo anno 1983, då jag strövade fram längs Karl Johan, och där fanns en liten bokhandel som jag stegade in för att hitta något läsvärt. En av bokryggarna liksom sken mot mig. Jag hade året innan läst den underbara "Ormens väg på hälleberget". Jag tryckte "Merabs skönhet" hårt mot bröstet, när jag åkte med tricken till min lilla bostad. Jag kokade kaffe och lade mig på sängen och började läsa:

"Molin hade lärt skrädderiet i Jörn. Men det han sydde vart icke bra."

Jag var såld och kaffet förblev orört och kallnade. Jag läste denna lysande novellsamling tre gånger innan jag lämnade Oslo. Väl hemma började jag läsa det han tidigare skrivit och har sedan dess läst allt som kommit ur hans skrivarpenna - för han skriver sina romaner för hand.

Landshövdingen vill bjuda in Torgny

Åren gick. Så kom då den stora dagen i mitt liv då jag skulle få träffa Torgny Lindgren på egen hand. Jag hade som kulturredaktör på Västerbottens folkblad, inlett ett samarbete med dåvarande landshövding Georg Andersson, om att arrangera litterära salonger i länsresidenset. Vi lottade ut biljetterna till de knappt hundra VF-läsare som fick plats.1998 slutade jag på Västerbottens Folkblad för att skriva min egen debutroman, "Svin föder svin" som kom ut 1999 - samma år fick jobb pressinformatör på länsstyrelsen, så började jag och Georg att spåna på en fortsättning på de litterära salongerna. "Vi måste få hit Torgny", sa Georg med sin grova stämma. Sagt och gjort, jag etablerade en kontakt med förlaget och fick hans adress, sedan skrev landshövding Georg Andersson en inbjudan till Torgny på länsstyrelsens finaste papper. Bekräftelsen kom snabbt. Minns så väl när Georg kom in på mitt rum och jublade: "Han kommer, han kommer!"

Darrade som en hare inför mötet                           

Jag darrade av spänning där jag satt med min rostiga gamla Volvo utanför tågstationen och väntade på det tidiga norrgående tåget. Det var tjugo minuter försenat, som vanligt, men till slut tuffade nattåget in på perrongen. Torgny Lindgren var en av de första som klev av tåget. Jag fattade mod, gick fram och presenterade mig. "Men herreligen, inte hade du väl behövt vänta oppå mej. Jag hade kunnat taga en taxi till residenset". Han såg väl hur blek jag blev inför detta faktum att Torgny talade som han skrev. I bilen berättade jag kort om mitt och landshövdingens samarbete, hur det börjat på Västerbottens folkblad och nu fortsatt i min nya roll på länsstyrelsen. "Folkbladet", sa han och tittade upp samtidigt som stoppade pipan med tobak. "Där livnärde jag mig en kort tid som skribent, men det var så längesen," sa han.

Pipan gick ej att få eld på

På residenset bjöds det på en rejäl frukost, men Torgny åt bara en liten smörgås och drack ett par koppar svart kaffe. Han hade inte hungern. Efter måltiden frågade Torgny försynt om han fick röka pipa inomhus. "Rök du", svarade Georg Andersson och skrattade. Men det var som förgjort att få eld på pipan, sticka efter sticka gick av, och tobaken ville inte ta fyr. "Nog är det väl ändå attan, att när man för en gång skull får chansen att röka hos landshövdingen, så går det icke att tända pipan." Georg Andersson sa att det kanske fanns någon mening med det. "Så sant som det är sagt", svarade Torgny. "Här är det högre makter som styr så att inte pipan ska gå att tända."

Torgny - en trogen katolik

Torgny, som den katolik han är, ville väldigt gärna gå till Umeås katolska kyrka och fick sällskap av missionsförbundaren Georg Andersson. Under tiden satt jag och filade på de frågor jag skulle ställa till Torgny under intervjun efter kyrkobesöket. Det fanns några viktiga frågor som jag grunnat på länge. Nu hade jag chansen att få svar på dem. Vi befann oss i residenset i Umeå, i rummet där pianot och de vackra soffgrupperna stod placerade. Det var timmarna innan han skulle framträda inför publik. Han var schablonbilden av sig själv: lätt tillbakalutad i fåtöljen med korslagda ben, med glasögonen på nästippen och pipan i mungipan. Kanske var det besöket i kyrkan som gett honom nåden att äntligen få röka i residenset.

Intervjun

Jag harklade strupen ren.  "Hur farlig är egentligen en stubbrytare och vad kan ske ifall man slår en bakåtpassning", började jag och försökte se intellektuell och påläst ut. Visserligen anade jag svaren, men jag ville höra honom säga dem. "Stubbrytaren kan vara ohyggligt farlig! Du ska veta vilken inneboende kraft den har." I frågan om bakåtpassningen blev svaret: "Bakåtperspektivet är farligt. Det är något destruktivt med tillbakablickandet."

"Det beror på inaveln"

Torgny är en av de många, stora författare som satt Västerbotten på den litterära kartan. Många har förklarat den stora anhopningen stora författare i länet med den starka muntliga traditionen i länet; bland annat genom hopkoket av predikanter, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Landshövdingen frågade Torgny vad han det berodde på att så många stora författare som han själv, P-O Enquist, Sara Lidman, syskonen Kurt och Anita Salomonsson kom från samma lilla fläck på den västerbottniska kartan. Torgny tog sig för hakan och tänkte en stund: "Jag tror det beror på inaveln!"

Jag vidhåller att Torgny Lindgren är en av vår samtids största berättare och kommer att läsas långt in i framtiden. Jag hoppas att Torgny Lindgren inte känner kravet att producera allt mer komplicerade romaner, som i "Dorés Bibel", utan att återvänder till sina enkla, raka berättelser på det lindgrenska  språket. Tyvärr så är jag rädd att Torgny lämnar Västerbottens inland efter sin senaste roman: "Norrlands Akvavit." Han lämnar allt för många tecken efter sig i texten som tyder på det.

Jag är i varje fall glad över att ha fått tillbringa en hel dag med min litterära hjälte, Torgny Lindgren.   

KENT LUNDHOLM

De tre bästa romanerna:
1. Merabs skönhet, Torgny Lindgren
2. Din livsfrukt, Lars Ahlin
3. En vandring i solen, Slas