umea2014

Veckans sista inlägg från mig handlar om en fråga. Frågan består av sex ord. Frågan är kanske vare sig intressant eller djupsinnig men likväl en fråga. Den har funnits med allt sedan den där utställningen på Moderna museet i Stockholm för länge sedan. Utställningen blev en tankeväckare och fick mig kanske också att reflektera över frågeställningars mångbottnade natur i största allmänhet.

Första ordet i denna fråga är "hur". Ordet hur är i sig självt frågande. Det kan handla om företeelsers form eller händelseförlopp. Hur innehåller ingen fundering om orsakerna utan mer en fråga om förlopp eller egenskaper. Hur innehåller inga värderingar. Sålunda "hur".

Det andra ordet i min fråga är "stor". "Hur stor?" Detta är en fråga i sig självt. Den är mångtydig och relaterar samhällets värdering av storlek. Stor är bättre än mindre eller liten. Frågor kring stor handlar många gånger om somliga kroppsdelar. Precis som om detta hade ett värderande inslag. "Hur stor?" alltså.

Det tredje ordet är "plats". Ordet "plats" är centralt i alla människors liv. Det är också centralt i den kulturgeografiska forskning som jag ägnar mig åt. Plats uttrycker en relation. En plats är ingen plats om man eller någon inte har en relation till den. Platsen är en fysisk företeelse med en massa attribut såsom naturbundna fenomen och/eller sociala relationer. Platsen är erfarenhetsbaserad. Vi har läst om den, sett den eller själv varit på platsen. Den finns en given plats i alla människors liv, platsen dit vi längtar och platsen där vi förlagt vårt hjärta. "Hur stor plats?"

Nu följer orden "tar" och "en". Inga märkvärdiga ord, men förtydligande. "Tar" inbegriper ett ianspråktagande. Någon tar någonting i besittning, under sin kontroll. Det är bundet till någon eller något som utövar sin makt över något annat. "Hur stor plats tar en...?"

Vad? Jo, en "människa". Det är hela frågan. "Hur stor plats tar en människa?" Frågan kan naturligtvis tolkas rent fysikaliskt, ungefär som man sänker ned en kropp i en vätska och därigenom kan beräkna kroppens volym. Frågan kan också betraktas lite mer metaforiskt. Hur stort utrymme ger vi människor i relation till andra människor? Alla vet att i sociala sammanhang, alltså där fler människor samverkar i en grupp eller i ett samhälle, så tar somliga lite större utrymme. Man säger att somliga är dominanta, låter mycket, alltid tar ordet och får sista ordet, är verbala och bombastiska, medan andra åter sitter tysta och försynta. Hur stor plats tar en människa? Mer retoriskt kan man ställa frågan om vi har plats för alla människor i vårt högeffektiva samhälle. Fysiskt finns alltid plats men ger vi dem plats i vårt sociala sammanhang? Utanförskapet är ett annat uttryck för detta. Det finns i vårt samhälle en stor grupp människor som vi inte vill se, de får inte plats. De som saknar ett arbete att gå till, de som är sjuka, de som inte till fullo behärskar det svenska språket, de som inte har några särskilda gåvor, de som bara är. Hur stor plats får dessa människor ta? Varför då? Varför är det så? "Inför Skaparen är vi alla lika" skulle den troende trosvisst påpeka. Inför varandra är vi alla olika och tillmäts olika betydelse. Varför? Varför lever en del människor oförmärkta? Varför lämnar en del människor livet utan att världen tar någon notis?

Jag lämnar denna blogg med ett litet "varför"? Alla efterkommande bloggare på Umeås 2014blogg önskas lycka till.

Den utsträckta handens filosofi fungerar fint om mottagaren av den utsträcka handen är villig att se handen som ett samarbetets hand. Om mottagaren ser den som ett uttryck för svaghet tas handen emot med en slug baktanke. Motpartens svaghet kan utnyttjas för att flytta fram positionerna och testa gränserna för den utsträckta handens generositet. Alla förstår att jag pratar om de förväntningar som ligger på den nyvaldes axlar. Frågan om hur Obamas utsträckta hand ska tolkas kan diskuteras. Eftersom den utsträckta handen till stor del riktar sin till stater som inte alltid tilltalas av den amerikanske maktpolitiken och som sätter sina egna nationella, politiska och/eller religiösa intressen främst kan handen ses som ett uttryck för svaghet. Stora delar av världen är föremål för ett tämligen obegåvat och föråldrat politiskt ledarskap där den territoriella makten utgör kärnan i detta ledarskap. Det är vår tids stora tragedi att den politiska retoriken på hög nivå sönderfaller i en slags sandlådementalitet om mitt och ditt.

Ja, så kan man också se världen. Blir intressant att se vad Obamas eftermäle blir. Onödigt att spekulera. Naturligtvis sällar jag mig till den stora skara människor som med glädje och tillförsikt ser framtiden an på Obamas presidentperiod. Känns faktiskt också lite mer oförargligt att kommentera världsläget än att ha synpunkter på gågator och annat. Lätt att trampa på tårna och lätt att förbise planeringens svårigheter och tillkortakommanden när man själv uttrycker egna självklarheter. Samhällsplaneringen bygger ju på en demokratisk grundsyn vilket bland annat medför att planprocessen blir långdragen. Alla ska ha rätt och möjlighet att tycka till och fler aktörer har därtill rätt att påverka den formella beslutsprocessen genom juridiska överklaganden etc. Hur planerar man en stad så att alla blir nöjda? Det går inte! Däremot kan planeringen lyssna på alla som vill delta och i någon mån beakta synpunkter och önskemål från många. Det är bra.

Idag är det lördag. Det är också bra. Nu ska jag åka och handla lördagsgodis!

Umeå aspirerar på en utnämning som Europas kulturhuvudstad 2014. Det är ju ingen nyhet. Det är ju tack vare den ambitionen som ni nödgas läsa mina inlägg på denna blogg. Umeås ambition föranleder emellertid en smula eftertanke. Vad får detta för effekter? Blir det några märkbara och mätbara effekter? Sverige dräller ju av diverse utmärkelser som kommunerna kan ståta med av typen "årets kommun, årets studentstad, årets tillväxtkommun, årets IT-kommun". Det är väl kul att uppmärksammas och få lite extra marknadsföring i spelet om investeringsmiljonerna och nya invånare. Att en kommun lägger ner resurser på marknadsföring syftar främst till att attrahera företagande och inflyttare. Det är bra för kommunens ekonomi. Mig veterligt är det väl bara en enda kommun i landet som deklarerar att man inte har några ambitioner att bli fler invånare. Frågan är då, om dessa resurser verkligen leder till mätbara resultat i form av nya arbetstillfällen och en positivare nettomigration? Studerar man detta så upptäcker man ganska snart att sambandet mellan inflyttning och satsade marknadsföringsmedel är omvänt d v s de kommuner som, relativt sett, lägger ner mest pengar på marknadsföring är de som uppvisar en negativ befolkningsutveckling. Kommuner som växer behöver sällan ägna kraft åt denna typ av marknadsföring.

Men å andra sidan så har förmodligen den mer interna processen stor betydelse. Det faktum att man lokalt kraftsamlar och tänker framtid och visioner, samordnar insatser etc i sig större betydelse än resultatet av de mer utåtriktade insatserna. Möjligen kan man säga samma sak om Umeås ansträngningar rörande målsättningen för 2014. Oavsett om vi blir kulturhuvudstad eller ej så har Umeå vunnit mycket. Umeå stärker sitt kollektiva självförtroende, tänker mer visionärt och kanske till och lär sig att samordna alla sina verksamheter och ta till vara den kompetens och drivkraft som finns hos alla Umeås föreningar, organisationer och medborgare. Det var väl fint sagt!

Det är ibland lätt att kritisera visioner såsom orimliga. Ett exempel på det är Vägverkets 0-vison, d v s noll döda i trafiken. I detta fall uttrycker visionen en ambition och en inriktning på arbetet. Man bygger exempelvis vare sig vägar eller fordon i akt och mening att ha ihjäl människor. Vägverket som statlig myndighet kan inte heller ha som vision exempelvis 200 döda i trafiken/år. I så fall vore det rimligt att tala om vilka som inte längre bör leva, krasst sagt. Ingen ska behöva sätta livet till i trafiken.

Visioner är bra, de är planeringens kompass.

Får man göra bort sig? Tappa förståndet och stoppa huvudet under armen? Ingen är väl mer än människa. Jo, det finns perfekta människor. Kontrollerade och högpresterande (som det heter). Kommer inga freudianska felsugningar där inte. Själv snubblar jag iväg och gör märkliga ting och sedan undrar man vart förståndet tog vägen. Som den gången jag cyklade upp för långa backen (svingen) mot jobbet. Full fart. Blicken fastnade på en vacker medmänniska som stod vid sidan av cykelvägen och tejpade upp nåt slags anslag om någonting. Tittade mest på henne. Såg trevlig ut. Och så...PANG. Cyklade rakt in i en herre bakifrån. Mitt framhjul mellan herrens ben. Stor dunjacka i hela ansiktet i ena sekunden och stor knytnäve och upprörd blick i nästa. Tjohej! Men när den upprörda och påcyklade herren såg mina snälla och förvirrade blå ögon så hejdades smockan. Bad om ursäkt förstås men hade ingen vettig förklaring till det hela. Vaknar ibland kallsvettig om natten efter drömmar om vettlösa cykelturer.

Men tänk också så skönt att se när andra har huvudet någon annanstans, internminnet bortkopplat. Ni vet, bilen som åker två varv i rondellen eller kollegan som vänder koppen upp och ner i kaffeautomaten eller han i Hakkas som försökte låsa upp hyrbilen med sin egen bilnyckel. Skönt att skratta hejdlöst åt andras mer oförargliga olycka. Men visst är det! Ska det bli nåt så får man nog kosta på sig ett och annat skratt. Man får bjuda på det.

Så kallade högpresterande människor är människor som gör mycket på kort tid och glömmer bort att ha roligt. De strävar framåt med järnvilja och sen rusar de rakt in i väggen med berått mod. Nu ska man kanske akta sig för enkla schabloner och generaliseringar men effektiviteten och ångesten över att göra fel skapar ingen glädje. Den hypereffektiva arbetsdagen måste också få ha sina mer avslappnade stunder. Lycklig är också den människa som kan lämna arbetet just på arbetet och gå hem till snöskottningen eller matlagningen eller vad det nu kan vara.

En annan märklig egenskap som man kan iaktta hos rätt många är förmågan till avskärmning. Det gäller speciellt under vinterhalvåret. Skrev häromdagen om Umeås upprustning av gågatan genom staden och om hur den närmast liknar en frusen och steril arktisk isklump i Sibirien. Kanske struntar vi i stadens tillkortakommanden under vintern. Vi kutar ner på stan och pilar mellan butikerna som frusna hägrar. Grab and pay. Struntar väl i den offentliga miljöns mötesplatser och annat. Vi väntar på vårens explosion och sommarens grönska. Då blir det fulaste torg riktigt vackert, med uteserveringar, långsamt flanerande människor, planteringar och ambition. Vi sparar oss till skönheten så att vi har extra kraft att njuta av den när den sent omsider behagar infinna sig. Vintern är en transportsträcka. Vi bejakar den globala uppvärmningen och längre somrar. Fast visst är det väl en utmaning att försöka omvandla stadsrummet till något vackert och trevligt också när vintern är som grinigast!? Vi bor ju ändå här året om. Det finns ju städer som tänker "stad" även när allt bär emot. Luleå är ett strålande exempel. Bejaka vintern och gör något kul av den. Som barnen. Även stora kan lägga sig på rygg i snön en mörk kväll, titta på stjärnorna och göra en stor fet snöängel (fast det är jobbigt att ta sig upp utan att förstöra den). Och visst pirrar det väl i kroppen när det snöar. Mysigt med väder! Må bra, man vänjer sig också med det.

Med krokig rygg, krumma ben och värkande armar beger sig mina pensionerade grannar ut i det tidiga morgonmörkret för att skotta snö i vår lilla bostadsrättsförening. Själv snubblar jag ut med dåligt samvete, lämnar på skolan och hastar sedan till jobb. När jag kommer hem är föreningens parkering och gångytor skottade - med precision. Vid sällsynta tillfällen hinner även jag dra sandtrallan och styra undan lite snö, men oftast är det redan gjort när jag kommer hem. I dystra stunder tror jag att en del äldre medvetet ger sig ut tidigt bara för att ge mig dåligt samvete.

Ibland har vi kollektiva städdagar. Det är då gården skall krattas och asfalterade ytor skall sopas rena från grus och sand, gräset ansas och trädgårdsmöblerna skall in eller ut. På färgglada anslag annonseras dessa städdagar och föreningen lockar med samvaro och korvgrillning. Klockslaget är utsatt och bestämt så att även yrkesarbetande tokstollar som jag har möjlighet att vara med. Klart man är med! När man då glad i hågen infinner sig för tilldelning av arbetsuppgift är det mesta redan sopat, krattat och fram- eller bortburet. Då har mina pensionerade grannar redan harvat halva dagen. Återstår att grilla en korv och sedan gå in. All heder åt alla enormt energiska och aktiva äldre. Ni gör vår yrkesarbetande vardag lite lättare.

Livet i en bostadsrättsförening känner många till. Det är inget liv för udda personligheter, slarvpellar eller för människor med högt blodtryck. Det är mänskligt att glömma ett luddfilter, dra över tvättiden med fem minuter, parkera halv-rakt eller parkera ett vrak. Det är omänskligt med somliga medmänniskors kontroll och stora behov av att tala om att somligt görs fel. Kontrollpoliser finns överallt. Man ler, ber om ursäkt och tassar därifrån. Törs knappt använda tvättstugan av rädsla för att glömma en strumpa i skåpet eller - ve och fasa - lämna det grå luddet i filtret.

Nu för tiden har tvättstugenojjan oftast ersatts av avfallssorteringshysterin. Ska du slänga en glasflaska i de vanliga soporna så se till att flaskan göms längst ner i påsen. Men å andra sidan så försöker man i det längsta vara lojal med föreningens ambitioner vilket betyder att man diskar och sköljer en massa kladdiga burkar som sedan hamnar i en påse avsedd för sådant som skall slängas några kvarter längre bort i returstationen, några färgglada containrar fint anpassade den omgivande miljön och bebyggelsen. Här ska man då slänga glas, plåt, papper, kartong och plast. En del tycker att man kan parkera sin gamla spis och sin självdöda katt där också. Det är fascinerande. Mitt stora problem är nu gamla glödlampor. Enda alternativet förefaller vara Gimonäs återvinningscentral (såvida man inte stoppar dem i soppåsen och smyger ut en mörk kväll och dumpar dem bland de vanliga hushållssoporna).

Men...man vänjer sig, man anpassar sig och man stretar vidare mot nya nojjor och snart så är det sommar igen och gågatans blompottor kommer fram och leendet går inte att dölja.

Jag undervisar i samhällsplanering. Det är roligt. Samhällsplanering bedrivs på många olika sätt i olika delar av världen men med den gemensamma nämnaren att försöka åstadkomma något som är bättre, vackrare, mer ändamålsenligt, tryggare, snabbare. Framåt. Vi skall framåt! Vi kan inte backa ur vår egen samtid. Framåt behöver inte betyda att vi klampar i takt mot framtiden men vi behöver en färdriktning. En kompass och en bild av vägen vi färdas. Mot den gemensamma, vackra och sköna framtiden. Den vägen skall vi gå.

När människor i Umeå i skilda sammanhang frågar vad jag arbetar med och jag svarar "undervisar i samhällsplanering" så får en del något trött i ögonen och så kommer då frågan om min diagnos beträffande planeringen i och omkring Umeå på tal. Tidvis har jag debatterat planering kring fåglar och järnvägar och en del annat, Det är lätt att raljera kring somligt och somliga (fåglar och ornitologer till exempel). Egentligen fel eftersom de i praktiken fullgör sina demokratiska rättigheter att såsom företrädare för en stor förening överklaga beslut som strider mot föreningens intressen. Galet eller inte, den frågan måste ställas till lagstiftaren. Att det sedan bor tiotusentals skrivkunniga och engagerade människor i stan som sätter alla klutar till för att hävda livsviktiga intressen är ju rätt intressant. Varför här men inte i våra grannstäder? I Örnsköldsvik löpte planering och byggande av den fantastiska Botniabanan utan ett enda överklagande. Tror Öviksborna mer på framtiden och framtidens möjligheter? Tror det!

Understundom har julens firande inneburit promenader längs Kungsgatan in till vår stads centrum. Från grön (vit) trädgårdsstad vandrar man långsamt in i sibirisk kyla. Inte bara vinden som viner runt de stiliga 60-talspalatsen med fängelselika gluggar till fönster utan också nyare arkitektur som för tankarna i andra väderstreck. Bänkarna på gågatan har ersatts av något slags betongsarkofager med små råttfällor för cykeluppställning. Miljön är kall, kallare, kallast. Jag vet, somliga blir nu upprörda. Renoveringen är ju inte klar och vänta till sommaren när blompottorna kommer fram. Men så bra. Men tänk också att vi bor i en stad där ingenting växer under 8 månader om året, där snön ligger sex månader om året och det övriga livets explosion skall klaras av under en intensiv vårmånad och tre sommarmånader. Måste tänka skön stad också när vintern är som kallast, när människorna är som gråast och börsen skramlar av kapsyler och finska Euro. Blås ut ljusen stolta stad, här finns ingen plats för värme och mänsklighet. Så ska vi inte ha det. På med långkallingarna och gå ut och gör stad. Vi måste vara med och forma staden. Den är ju för oss! Centrums stagnation måste hävas.

Annars brukar jag tänka att det liv och rörelse som ska karaktärisera en levande stad finns. Den finns på två ställen. Köplådorna! Den ena ligger på Ersboda och den andra Vid Strömpilen. Ciip och Sika Laxi. Ja ni vet. Dessa köplador påminner om forna tiders stadsliv. Här finns allt under ett tak precis som den gamla handelsboden. Här kan man handla plåster och inlagd gurka, cykelslang och Kefir, målarfärg till garaget och miljömärkt godis, tandkräm och blompinnar. Här finns allt. Det är också här man stöter på folk och fä, skvallrar en stund, gormar och garvar, käkar en vurre och kutar sen på bolaget. Egentligen fantastiskt levande. Så skulle vi ha vår stad också. Imorgon är en annan dag. Vi ses på kopera!