umea2014

Efter några dagars samtal med en vän om kriget i Libanon, har vi båda blivit mer tysta och avvaktande. Utan att göra några större tillägg:

- Hur går det idag?

- ja, det går fortfarande dåligt.

Fortsatt nedräkning: Det är 23 dagar kvar.
Fariba

Hej Robert!

Visst förstår du att under press blir allting ett ? Kulturhuvudstadsår 2014 är Libanon idag.

Imorgon ska jag till min favoritbar "Helan och Halvan" och fråga Mr Abdullah hur han mår.

Fortsatt nedräkning. Det är 24 dagar kvar.
Bästa hälsningar, Fariba

För att spinna vidare på förra veckans trädgårdssysslor så har jag även mina föräldrars blommor att ta hand om. På vägen till dem så cyklar jag förbi min favoritträdgård i hela Umeå.
På Sofiehem finns ett hus som känns som en sida ur hattjakten, en barnbok jag älskade när jag var liten proppfull med roliga figurer på varje blad. I trädgården på Sofiehem pågår året om ett skådespel för den nyfikne. Överallt finns små installationer att titta på och fantisera omkring, porslinsgubbar, blommor, färger och former både hängandes och liggandes på marken. Det är så underbart att när man har tid stå och titta efter nya saker och roliga idéer.

Sådan vardagskultur, som bara faller över en utan varken tvång eller möda tycker jag är något som det borde jobbas mer med (ett till exempel är den fotoutställning som fanns på olika platser på stan i våras). Det borde ges mer utrymme åt offentlig kultur. Fler projekt och platser där även okända konstnärer kan få verka, oavsett om det är egna initiativ från privatpersoner, grupper eller om det är något kommunalt projekt.

Den vardagskultur som vi passerar kanske också är värd en extra titt, att stanna upp ett tag och begrunda...


Vill du läsa Hattjakten är det Sven Nordqvist som skrivit den.

När man frågar en serietecknare vad han använder för penna brukar man antingen få svaret ”det spelar ingen roll vilken penna man använder” eller så får man veta mycket mer än man någonsin velat veta om pennor. Jag är den senare typen.

När jag en gång började teckna mer seriöst försökte jag först med filtpenna, men de var alldeles för dåliga på den tiden för att vara ett seriöst alternativ. Sedan började jag använda stålstift. Stålstiftet sitter i ett pennskaft och man doppar stiftet i tusch. Det är svårt att få rätt mängd tusch i stiftet och det finns massor av möjligheter att klanta sej. Belöningen för att använda de besvärliga tingestarna är en absolut svart och exakt linje. På den tiden fanns det närmast oändlig tillgång. Det var bara att knalla in på vilken byaskola som helst så hade de en par lådor stift som de helst ville bli av med. Men över en natt blev de plötsligt svårtillgängliga. Sista gången jag handlade stift var på en butik som hette ”His Nibs” i London. Butiken var ungefär femton kvadratmeter men ungefär 7 meter hög. Två äldre gentlemen klättrade på långa stegar bland oändliga hyllor av stift. Jag köpte på mej ett livstidsbehov för en spottstyver.

Användandet av stålstift minskar i takt med att alternativen blir bättre, men det finns många som framhärdar. Stålstiftet lämpar sej bäst för teckningar med många streck eller tunna linjer.

En annan klassisk metod är att använda mårdhårspensel. Det är en akvarellpensel som man doppar i tusch. Den ger en enastående möjlighet att variera tjockleken på linjen. Den som kan använda en pensel har absolut kontroll.

Själv är jag en entusiastisk penslare och det är mitt viktigaste verktyg. Penseln är överlägsen när man vill skapa bilder med rörelse och dynamik.

Penseln är oerhört sensuell att arbeta med. Man kan inte arbeta mothårs och rörelsen måste alltid vara flytande och gärna snabb. Det tar åratal att lära sej och man blir aldrig fullärd.

Idag är det många som använder mer moderna pennor. Själv gillar jag dem inte riktigt. De luktar inte lika gott. Har man vant sej vid en penna så kan man ge sej rackarn på att just den pennan försvinner ur produktionen. Doften från bläcket känns ofta osunt syntetisk. Men många produktiva tecknare använder sånt där. Krister Petterson som ritar Ut i vår hage lär köpa filtpennor som han skär till för att få en spets som fungerar till hans teckningsstil. En del använder pennor som efterliknar penselns förmåga att ge en tjockare linje när man trycker lite hårdare.

Man kan teckna på datorn också men då får man inga doftupplevelser (annat än lätt bränt damm och konstiga plaster). Ett område där datatekniken slagit genom ordentligt är textningen. En del har till och med syntetiserat sin egen textningsstil till ett typsnitt. Själv har jag ännu inte hittat en font som passar ihop med min egen teckningsstil. Allt ser så obehagligt perfekt ut att det inte harmoniserar med min inte helt perfekta linjeföring.

Det här var mitt sista blogginlägg. Jag tackar så mycket för visat intresse. Eftersom flera bekanta har läst bloggen så tydligen finns det läsare. Nu när det är sommar är det lite problematiskt att lämna stafettpinnen vidare, så jag vet inte vem nästa bloggare blir. Jag önskar i alla fall vederbörande lycka till och er andra en trevlig sommar.

En gång för länge sedan så gjorde jag en serie som hette Kapten Sverige. Det var väl någon form av superhjälteparodi. En vilt kverulerande hälsokostbutiksinnehavare blev förvandlad till superhjälten Kapten Sverige när han fick höra Du-gamla-du-fria. Ett par avsnitt blev publicerade i Svenska Serier. Det sista avsnittet hette ”Nazistdinosaurierna från yttre rymden anfaller” och det beskriver väl ganska väl seriens stil.

Tyvärr kom Svenska Serier att läggas ner och Kapten Sverige hamnade i malpåse. För några år sedan fick jag ett bekymrat samtal från en ung regissör. Han höll på med ett filmprojekt om en superhjälte som under arbetets gång fått heta just Kapten Sverige. Men då hade han googlat på namnet för att se om några rykten om projektet läckt ut på Internet och kom så på min hemsida och insåg att namnet redan var använt. Frågan var lite delikat för man ska ju vara mån om sina rättigheter och så vidare, å andra sidan var serien vilande. Efter en del kontakter så föreslog regissören Ted Kjellson att jag skulle medverka i filmen som mej själv som hotar stämma de ansvariga i filmen för namnstöld. Det är typiskt för Kjellsons humor att blanda ihop korten tills man inte vet vad som är verkligt och inte. Ett lustigt sammanträffande var att någonstans i processen kopplades Obbola-sonen Jens Jonsson in. Han är en filmare som går framåt och har ett förflutet i seriefanzinevärlden. Han tecknade i några fanzines på åttitalet.

Hursomhelst så var jag till Skellefteå där filmen spelas in, och gjorde min scen. Det var skitaspännande med riktiga regissörsklappor och allting. Vi jobbade en hel dag, mycket seriöst, och det hela ska flimra förbi på en TV-apparat i bakgrunden alltmedan filmens huvudperson äter. Jag är förstås stolt som en tupp och hoppas att det kommer med i den slutliga filmen. Jag fick se en råklippt version där man fick se en del scener och det såg verkligen bra ut. Huvudrollsinnehavaren Alexander Karim var kanonbra.

Men det är intressant att en film i det här formatet är möjlig att producera i en stad som Skellefteå. Det får en att fundera om det skulle vara möjligt att göra Umeå till ”norrlands seriehuvudstad” eller något liknande. Varför inte till år 2014?

Allting börjar förstås med en idé. Man är ute och går med hunden, man talar med någon granne, man hör på radio eller vad som helst. I detta fall handlar det om min motorola mobiltelefon. Vi hade en gång en bestämd hackordning för mobiler. Äldsta barnet hade den nyaste mobilen, sedan barn nummer två, sedan hustrun och sist jag. Detta innebar att jag fick min första mobil blott för några år sedan. Det var en massiv apparat som inte gärna gjorde sej i en ficka utan bars i ett massiv hölster, hade en lång antenn som skulle dras ut vid samtal. Att signalen var sådan att folk sökte sej till närmaste brandutgång gjorde inte saken bättre. Men jag tyckte om telefonen och skulle använda den hela dess livslängd. Märkligt nog väckte den aggressivitet bland folk som såg att jag använde en sådan historisk relik. Vilt främmande personer kunde uppmana mej att skaffa en ny mobiltelefon. Det var särskilt den utdragbara antennen som väckte upprörda känslor.

Ungefär samtidigt så får jag höra på radio om folk som blivit avrånade sina mobiltelefoner. Man står inte ont anande och ringer och så dyker ett ungdomsgäng upp från ingenstans trycker upp en kniv i ansiktet på en och tar ens mobiltelefon. Det hela får en extra traumatisk dimension då folk idag lagrar sitt sociala nätverk på sim-kortet. Förlusten är inte den lilla elektroniska manicken utan alla telefonnummer man har på kortet.

Här är ett underlag för en stilla betraktelse. Jag kletar ihop några sk thumbnails, små tumnagelsstora skisser, för att utreda ungefär vilket sceneri jag behöver, hur många bilder, ungefär hur figurerna ska se ut. Olyckligtvis hamnar jag efter lite grubblande på fem bilder, vilket är för mycket för en strip, som max bör ha fyra bilder. I valet mellan att klämma ihop berättelsen, eller att klämma ihop bilderna bestämmer jag mej för det senare och lägger upp en noggrannare blyertsskiss, med en analys över hur stora pratbubblor jag behöver.

Jag låter miljön utgöras av en svart vägg som anger att Lennart befinner sej i ett skumt område. Lennart har på sej en trenchcoat vilket anger att han är på väg till nån fest eller nåt. Alla bilder är ur samma vinkel och lika stora förutom själva rånsituationen där jag går in på figurerna för att öka dramatiken i skeendet. När jag så är nöjd med dispostitionen så är det dags att tuscha. I detta fallet använder jag en filtpenna som gör bredare streck ju hårdare man trycker.

När man så har tuschat sidan så här det dags att scanna in den på datorn. Där lägger jag på färgen. Ibland kan jag färglägga separat med akvarell, men man har bättre kontroll över slutresultatet på datorn.

Naturligtvis finns det lika många metoder som det finns serietecknare, men i stort följer alla metoder samma principer. Formulera en idé/berättelse. Bryt ner till någon form av storyboard och sedan är det bara att slutföra.

Hur ser då seriescenen ut i Sverige? Faktiskt ganska bra. Den relativa succén för Rocky och existensen av två serietecknarskolor har gjort seriesverige mer levande än på länge.

Men det är en blandad situation. Den vanliga kiosktidningen har svårt att göra sej gällande ibland allt grällare tidningar. Tittar man på valfri stormarknad så finns där ett femton meter långt tidningsställ med alarmerande omslag för de mest skiftande särintressen. Fyrhjulingar, bodybuilding,  tatueringar, utspökade lastbilar, bantingstidningar etc skränar mot en. Det tar en stund innan man hittar ett tiotal olika serietitlar, ungefär lika mycket som man kunde hitta i en mindre närbutik på sjuttiotalet. Något enstaka seriealbum kanske man kan hitta om man har tur. Vill man ha ett större utbud så får man söka sej till speciella seriebutiker som bara finns vissa städer. En del specialiserad tidningsbutiker har också ett större utbud. Detta gör att mindre tidningar har nästan omöjligt att komma ut på marknaden.

Men hittar man igen en sådan eller en engagerad bokhandel kan man hitta  ett mer varierat utbud av seriealbum och serieböcker än någonsin. Det kommer ständigt nya debutanter med nya typer av serier.

Och för den riktigt engagerade så finns fanzinemarknaden. Undertecknad var med i det första seriefanzinet i Sverige, Quid Facto, som kom ut 1971. Och jag var under en dryg tioårsperiod en av de mest aktiva tecknarna i den framväxande fanzinerörelsen. Idag är seriefanzinen  proffsigare, mer avancerade och mer varierade än på min tid. Varje år äger en stor seriefanzinemässa rum på kulturhuset i Stockholm och rörelsen växer för varje år. Är du nyfiken så kan du gå på stadsbiblioteket, söka dej till ungdomsavdelningen, där bland slappa ungdomar i konstiga kläder och MP3spelare över hela kroppen kan du krypa runt en stund och längst ner på en hylla står två tidningsställ med seriefanzines.

När du bläddrat dej nöjd kan du resa dej upp och där står riktigt intressanta serier. Varför de står på ungdomsavdelningen är inte lätt att veta då mycket är stofilmaterial, riktat till den som var ung på femtiotalet, men moderna klassiker som Arne Anka, Rocky etc finns där. Intressanta serieantologier som ”Allt för konsten”, årgångar av Galago och annat intressant.

Hur ser det ut på det lokala planet då? Ja, det är inte gott att veta då det inte funnits någon lokal serieförening i Umeå sedan 80-talet. Vi har i alla fall Niklas Eriksson som gör kul serier i VK. Vi har Annelie Furmark som gör alternativserier, jag lånade förresten hennes ”amatörernas afton” från just tidigare nämnda hylla på ungdomsavdelningen. Vi har Oscar Forsgren från Bygdeå som tecknar Bamse, åsså finns det flera från Umeå som gått på Hofors serieskola.