umea2014

Vi hade en tanke bakom att arrangera ett event om fördomar och diskriminering just i ryska Arkhangelsk. I BRYC stångades vi länge om att få till ett speciellt HBT-fokus, men det var svårt. Ryssland är Ryssland. Här är det INTE ok att vara HBT. Helst inte ens prata om det. Så vi valde att ha HBT som en av fem fokusområden.
Dagen innan vi började vår teaterworkshop hände det värsta tänkbara scenariot. Vår processledare Panov ställde sig upp i slutet av vår konferens om fördomar och sa en massa vansinniga saker om att homosexualitet smittar och att det är väst som tar med sig skiten in i Ryssland. Typ. På vår konferens. För över hundra pers och i regional tv.

Krismöte. BRYC trängde ihop sig i mitt hotellrum. Klockan var efter tio på kvällen och om tolv timmar skulle vi slussa in femtio pers i processledarens teater och arbeta fram en teatershow om fördomar i hans regi. Det är inte lätt att arrangera saker spontant här i stan, och att hitta en ny lokal var det inte snack om. Dessutom visade sig processledaren vara en maktperson som jobbade tight med myndigheterna och om vi sumpade honom skulle det bli stora problem för våra ryska BRYCare.
Kompromissen blev att vi genomför workshopen i hans lokaler, men med honom utanför rummet. Istället fick vi tre nya ledare, hans elever, och det funkade suveränt. Vi kunde genomföra workshopen på ett givande sätt utan att ha Panovs negativa inflytande.

I torsdags kväll när vi stod mitt i krisen, med deltagare som vägrade vara med om Panov skulle leda oss, var vi ledsna och trötta och uppgivna. Vi hade jobbat ett år för att få till eventet, somliga hade planerat och andra hade slitit häcken av sig för att få i ordning det praktiska.
Och det var så häftigt att se hur alla dessa personer som utgör BRYC; en västerbottning, en norrbottning, en från Nordland, Troms, Finnmark, Lappland, Kainuu, Oulu, Karelen, Arkhangelsk och Komi. Alla gick ihop och klarade att fokusera på vari BRYC:s ansvar låg. Inte i att diskutera inom oss om hur vi ska ställa oss i HBT-frågan utan att hur vi ska kunna rädda vårt event och göra det till en fantastisk upplevelse för våra deltagare.
Alla dessa personer klarade av att lyfta fokus från deras egen ilska och besvikelse och irritation och sikta på det positiva, så efter en halvtimmes snack hade vi krisplanen klar, hade kommunicerat med våra deltagare och med Panov och visste vad vi skulle göra om allt körde ihop sig.

Och så körde vi!

Inrikesterminalen i Moskva. Ett trött och förväntansfullt gäng på väg mot Arkhangelsk.

Nu har svenskarna och norrmännen flugit iväg, ryssarna packar ihop prylarna för att ta tågen till Murmansk, Syktyvkar eller flyget upp till Naryan Mar. Jag är trött och mosig trots att jag är en av dem som har sovit mest på hela helgen. Det har varit galet intensiva dagar och egentligen vågar jag inte riktigt skriva om dem här än förrän intrycken har sjunkit in. Men känslan jag har efter att ha fått tillbringa några dagar med det här fantastiska gänget är värme, värme, värme.

Arrangören Ksenia vinner stort i säckhopnning ute i Malie Karelie.

Vi har knåpat ihop en deklaration av våra krav om hur vi i Barentssamarbetet kan jobba aktivt mot fördomar som leder till diskriminering. Vi har repat in och framfört en nästan timslång teatershow om fördomar för en massa folk, och vi gjorde det BRA! Vi har dansat, sjungit, ätit, skrattat, gråtit, lekt och varit alldeles för trötta alldeles för länge. Och på bara några dagar har vi kommit varandra så nära som jag tror det är möjligt för en grupp på 50 pers.

Tack alla ni som tog er tid att åka med oss hit. Ni är bäst.

 

Tight program och lite tid for bloggande, men jag smiter in i datarummet nagra minuter innan vi bussar ivag mot teaterpractice. Ryssland ar regnigt, gratt och gront, det ar kaos och hela tiden oforutsedda handelser, och i slutandan blir det helbra anda. Vi ar nu mitt uppe i att satta ihop en timslang scenshow som ska framforas ikvall - for fyrahundra personer. Igar spelade Glesbygd'n pa nattklubben Молеьт eller hur det nu stavades. Ikvall kor de show pa en annan. Intakterna gar till ett barnhem i trakten.
Imorgon ar det avfard for deltagarna medan jag stannar till mandag eftermiddag. Det blir vilodag innan det ar dags for nasta event - en slags ungdomskonferens i Murmansk (jag skriver "slags" for det ar oklart hur manga ungdomar som egentligen far vara med, eller om det ar en ungdomskonferens for kostymkarlar). Jag bokade precis in en helkroppsmassage. OOOOOH. Dags att kila igen. Imorn kommer mer inlagg och forhoppningsvis bilder! Tjaotjao

Halvard och jag när vi presenterar vårt projekt "The Reggae Rock and Rights Tour" i förmiddags.

Jag var länge skräckslagen inför att prata för grupper. Jag kunde utan tvekan göra det spontant, men arrangerade saker, TAL och sånt, vågade jag mig inte på. Jag gick en våga tala-kurs, lärde mig träna tankarna och ha betryggande små ceremonier men det tog inte bort panikkänslan och de hetsiga andetagen. Känner nån igen sig?

Så bestämde jag mig ifjol att det övergripande målet med 2009 skulle bli att lära mig tala inför grupp.
Det första jag gjorde var att jag klev in i ordföranderollen i en organisation - ger klockrena tillfällen att öva. Det andra jag gjorde var att jag tackade ja till alla chanser att stå på scen.

BRYC talar på bokmässan i Göteborg. Jag, Ksenia Kipurova från Arkhangelsk, Halvard från Troms, Kristine Iversen från Nordland och moderator Karin Valtersson. Föreningen med världens bästa förkortning (FNUF) bjöd in.

Inledningsprovet: Internationella torget på bokmässan i Göteborg.
Jag överlevde.

Examen: en konferens om Barentssamarbetets framtid, här i Oulu, där jag talade jäms med namn som Matti Vanhanen och Thorvald Stoltenberg.
Gick galant.

När året var slut hade jag lärt mig min egen metod att känna trygghet och glädje på scen. Om paniken kommer - den som lamslår mig - då känner jag närvaron av en älskad vän som gick bort för ett år sedan.
Han står strax bakom mig (alltid till vänster), precis så att jag kan se honom i ögonvrån om jag vrider huvudet lite, men utom synhåll för publiken. Hans ler lite när jag får in mina poänger, och nickar som om han visste det hela tiden.
Han visste att jag skulle fixa det och det är hans förtroende för mig som ger mig starka ben och rak rygg igen. En uppmuntrande gest från honom och jag är redo att fajtas med hela världen.

Handlade just ett surt äpple, en skrumpen klementin och några blå vindruvor i hotellrestaurangen. Nota: 8 euro.

Bäst i packningen hittills: träningskläderna. Sviiinfint litet gym på högsta våningen.

Svänger inom webbradion och Västerbotten direkt (p4) där de idag snackar om att ungdomar från länet åker till Arkhangelsk. Kul!