umea2014

Min arbetsvecka lider mot sitt slut. Nu återstår bara hemresan från Bromma flygplats och färden ut på landet. De avslutande dagarna (och de sena kvällarna) på Perspective i Västerås har varit intensiva och mycket inspirerande. 

Ett av veckoslutets möten är en nätverksträff i ämnet Den framtida arrangören. Syftet är att initiera en workshop- och utbildningsserie för landets musik (kultur) arrangörer. Det är definitivt så att ett nytänkande på det området måste till för att arrangörsledet ska utvecklas och bli framgångsrik i sin verksamhet. Det handlar exempelvis om att tillägna sig kunskaper som ökar möjligheten att nå en ny och större publik, om att se den administrativa delen av arrangörsskapet som en del av den kreativa processen, om att ändra negativa attityder och öka insikter hos spelplanens alla aktörer; eldsjälar, styrelser/ledare, artister och kanske även hos publiken och om att se sig själv som en medskapare. Det handlar om att synliggöra allas bidrag i mötet med konsten och om att se sin egen roll.

Vi planerar att inleda utbildningsarbetet med en serie workshops som kan omfatta det jag ovan nämnt. En tanke är att genomföra en workshop för festivalarrangörer, en för klubbar och en riktade till ideella arrangörsföreningar. Kanske blir Umeå platsen för någon av dessa. En annan tanke jag får; kanske kan en lokal variant påbörjas i Umeå inför kulturhuvudstadssatsningen 2014? En gemensam nämnare för de båda projekten är just medskapandets konst. 

Tack för mig och ha det bra!

Västerås är Sveriges gurkstad har jag fått veta och staden är den kritiska massan och navet i Västmanlands län,  som även innefattar bruksorten Fagersta. Därifrån kommer min namne Lennart H(ellsing), som skrivit om gurkan och jazz (och mazurka). Enklare kan det inte sägas: Det måste finnas en Paul Auster gömd bakom mitt öde eller möjligtvis som en slumpens arkitekt, vars gärning gjort att jag hamnat här just nu. Så kan jag tänka. Men nog om detta.

Igår natt avslutades festivalkvällen på Perspective 2009 med en konsert jag sent ska gömma. Inte minst utifrån den visuella upplevelsen: Två galna gitarrister som med förstärkarvolymen i högsta läge vräker ut en dånande ljudmassa i samspel med en rondellaktör (vinkelslipmaskinsinstrumentalist) som går loss på en massiv tågräls. Det sprutar gnistor vars sprakande ljussken fyller scenrummet likt jättelika tomtebloss. För att inte tala om det genomskärande ljudet som alstras då klingan bearbetar järnet och den stickande doften från röken som breder ut sig i lokalen. Dessutom ligger tre lager elektronikgrunkor, en laptop och en skriande saxofon på toppen av ljudbilden. Konsertens klimax inträffar då den japanske gitarristen på Hendrixmanér stöter sitt sargade instrument i golvet och vräker ut ett gigantiskt stålbord över scenkanten. 

I denna galna värld av ljudkonst kan - vad jag uppfattar - många människor finna en kontemplativ sinnesfrid som jag också vill erfara. Ännu är jag inte där men jag lovar att inte ge upp i första taget.

Mot Västerås - en vanlig jazztorsdag

På planet till Sthlm funderar jag vidare på hur det ska gå när och om kulturutredningens portföljmodell (hela kulturbudgeten uppdelas till regionerna/länen) ska realiseras runt om i vårt land. Det är ju så att varje konstart har sina kraftcentra som över tid är oumbärliga för kontinuitet och utveckling. På jazz- och improvisationsmusikens område finns det två rätt olika festivaler som de senaste åren har den positionen: Umeå Jazzfestival och Perspectives i Västerås. 

I Västerås startade festivalen år 2004 som ett pilotprojekt initierat av en eldsjäl och med en curator som faktiskt har sina rötter i Umeå; saxofonisten Mats Gustafsson. I Umeå har festivalen 40 år på nacken, är etablerad som ett av stans viktigaste kulturvarumärken och produceras av institutionen NorrlandsOperan sedan mer än tio år. 

Utan dessa festivaler vore svensk jazz/impromusik mycket fattigare. Förutom att den mest hörvärda och konstnärligt nyskapande musiken presenteras - förvisso utifrån olika utgångspunkter - så fungerar festivalerna som skyltfönster ut mot världen. De svenska musikerna kan knyta nya kontakter och får därmed chans att bli "upptäckta" som i sin tur kan leda till engagemang runt om i världen. För många i den internationella jazzmiljön är Umeå en viktig samarbetspart.

Förvisso uppbär Perspectives centralt projektstöd men i allt övrigt är festivalerna ett lokalt projekt. Om kulturportföljen kommer att styra - vem tar då ansvar för dessa så viktiga regionala centra i ett nationellt perspektiv? Sårbarheten med lokal finansiering är uppenbar; tappar man -  som umeåfestivalen, en lokal sponsor så äventyras hela projektet. Inför 2009 förlorar festivalen i Umeå 400.000 kr (en tredjedel av programbudgeten) då Balticgruppen väljer att kliva av samarbetet. Liknande erfarenheter drabbar Västerås när projektpengarna tar slut. 

Fast å andra sidan: i dag är festivalen som organisationsform den mest samtida, den mest moderna "kulturinstitutionen": Festivalprojektet är utan tvekan den organisationsform som motsvarar kulturutredningens visioner om samspelt mellan konsten och civilsamhället; en väl balans av låga overheadexpencer, professionellt management, eldsjälar och massor av ideellt arbetande i alla åldrar! Så kanske finns det trots allt hopp för framtiden...

Äntligen en sportlovsdag värd namnet. Efter en lång och skön förmiddag kom vi så ut i skidbacken (Middagsberget i Vännäs). Liftskötarnas väderbitna anletsdrag imponerar och kontrasterar mot barnens rödrosiga kinder. Kaffe, choklad och mackor i ryggan för energipåfyllning; en klassisk vinterupplevelse helt enkelt.

Skulle tro att många av de som ser till att vi får möjligheten till att bli dragna uppför berget, och sen - nästan dansande - kan kasta oss utför pisten, gör jobbet på ideell basis. Vilka vardagshjältar! 

Inom kulturlivet ser jag samma fenomen. Över hela vårt land kan vi få ta del av upplevelser som för många av oss blir oumbärliga - ja rent av livsavgörande. Utanför musikinstitutionerna är det de ideella arrangörerna som utan ersättning ser till att artister och publik får mötesplatser. Dessa arrangörer är dessutom arbetsgivare för merparten av alla musiker inom folk-, kammar-, jazz-, och nutidamusikområdet men också för pop och rockmusiker. Ofta med snålt tilltagna offentliga medel som stöd. Från mitt perspektiv ser jag en obalans i fördelningen av hur de offentliga kulturmedlen fördelas. I första hand måste statens kulturbudget vidas men här meddelar kulturutredningen att deras direktiv är att inga nya pengar är att räkna med. Och vill inte alliansregeringen tillskjuta nya medel så måste vi ta en bred diskussion om hur vi använder de offentliga pengar som att tillgå. 

Ett orosmoln som jag ser konturerna av idag är samhällets individualisering och dess värdeförändringar. Är det möjligen så att de unga kulturaktörerna inte känner sig hemma i gårdagens strukturer som t ex arrangörsföreningar (där många styrelser uppbär en hög medelålder)? Är de så upptagen av sina egna karriärer (och sitt eget skapande) att de inte känner sig lockade av att arbeta utan ersättning? Är det så kallade folkrörelse-sverige på väg att försvinna? Och vad får det i så fall för konsekvenser för utbudet av kulturupplevelser? Med dessa funderingar ger jag upp min blogg trezo för att istället packa väskan inför ett gästspel på Perspective-festivalen i Västerås som inleds i morgon torsdag. Ett av festivalens teman: Japanska experimentscenen med noise och annat ljudligt. Mer om detta sen.

Buonanotte!

Om du funderar på dagens rubrik så har jag följande att säga:

Jag har nu fejkat italienska i 20 år och med ett barns obönhörliga tillit kommer jag fortsätta med det tills att jag lämnar jordelivet. Varför? Jo, det handlar om den magi som ligger i soundet och i själva lusten att forma orden som alltid har en förmåga att kommunicera i de flesta sammanhang. Här snackar vi om vild chanstagning som inte alltid går hem - men betänk vilken glädje som den ofta skapar.

Är just hemkommen från ett första möte med den rekryteringsgrupp som har uppdraget att rekrytera ny konstnärlig ledare/vd till NorrlandsOperan. Ett intressant och grannlaga förtroendeuppdrag där jag representerar min fackliga avdelning. NorrlandsOperan har, som du kanske haft möjlighet att följa, genomgått en spännande utveckling från traditionellt operahus till ett mångkonstnärligt kulturhus. Här inryms idag opera, klubbar, festivaler, dansresidens och gästspel, samtidskonst, symfoniorkester, teatergästspel och mycket annat. Visionen Spelplats För Nya Uttryck är på god väg att förverkligas. Vår nuvarande chef har spelat en viktig roll i den utvecklingen. Min förhoppning är att vi kan fortsätta detta spännande utvecklingsarbete där öppenhet och medskapande varit de nyckelord som fått hela huset att känna delaktighet i processen. Tack Magnus och lycka till på ditt nya jobb på huvudstadens Operahögskola!

Samtidigt vet jag efter många år i branschen att framgångsvinden snabbt kan vända. Den nya kulturutredningen visar med all tydlighet att konstskapare inte kan slå sig till ro utan att de ständigt måste stå upp för sitt existensberättigande och sin legitimitet. Aspektpolitik och instrumentiell kulturpolitik tenderar att läggas ut som en våt filt över hela konst- och kulturområdet. Ord som konstnärlig kvalité och nyskapande ersätts av kosmetisk retorik och vi informeras i lagom dosering att allt reformerat och allt nytt som ska ske måste ske inom befintliga ramar. 

Det finns mycket att säga om detta och jag hoppas få möjlighet att återkomma i frågan om framtidens kulturpolitiska policy lite senare under min bloggveckan.

Hej

Whoops! Från helgens solsken och fjäderlätta snö i Borgafjäll till snålblåst och drevsnö hemma i byn. Tvära kast och stora kontraster. Faktiskt en av anledningarna att jag på min livsresa fortfarande har en bostadsadress på norra sidan av umeälven.

Den samiska veckan i Umeå inleddes i helgen samtidigt som jag tillsammans med min tioårige son och en god vän och hans dotter bejakat några av fjällvärldens många underbara tillgångar: Samspelet mellan människa och natur, fartens njutning och viddernas storslagenhet. Och långkok i stugvärmen i sameland!

Och som en tanke startar min arbetsvecka med en workshop om Umeå 2014:s programområde Sämij bivddieme (samisk invitation). Slås ännu en gång av det fina arbete som Umeå Sameförening årligen lägger på sameveckan och hoppas verkligen att de får både erkännande och resurser som en av kulturhuvudstadsatsningens viktigaste aktörer. Idén om ett samiskt kulturcentrum vid umeälven är strålande och de många intressanta och konstruktiva samtalen som fördes under eftermiddagen på Bildmuseet får mig att tro att vi tillsammans kan skapa spännande och livskraftiga projekt som -  inte minst - har bäring efter år 2014. 

Samtidigt påminns jag av hur pinsamt valhänt och förtryckande den svenska staten och våra politiska ledare på alla nivåer under åren har agerat i frågor som rör det samiska samhället och den samiska kulturen. Det är nu hög tid för alla berörda att ödmjukt inleda ett omställningsarbete som säkerställer det samiska folkets självklara rätt -  och som kan återupprätta den demokratiska "maktens" anseende.

Jag som skriver denna vecka heter Lennart Strömbäck och har nu bestämt mig för att jag under bloggveckan i första hand ska reflektera runt händelser som arbetsveckan på Norrlandsoperan genererar men kanske inte bara det... 

I morgon fortsätter livspusslet; en sportlovsvecka fylld av möten, tjänsteresa, träning (både kropp och gitarr), festivaler och nya möten...