Vårförkylning & åldersnoja.
Det sista jag tänkte skriva om är en sak som bekymrat mig länge. Jag tycker att uppdelningen finkultur/popkultur är befängd (quel surprise!) kultur är kultur o.s.v. Och en sak som försvårar den här smältdegeln jag längtar efter är potentiella kulturfinansörers (kommun, stat, landsting, fonder, stipendium etc. ) förkärlek till just denna uppdelning. Men de kallar den inte finkultur och populärkultur utan seriös kultur och ungdomskultur där finkultur (museum, opera, klassiskt, ballett etc.) är seriös kultur och populärkultur är ungdomskultur. Är det ok att själva finansieringen skapar barriärer och sätter definitioner? Och vad händer när popkulturen vuxit upp? Varför finns det ingen plats för vuxen populärkultur? Söker man bidrag vet man att kilar man in att man vill nå ?ungdomar? är chansen att få bidrag förhöjd. Men om man inte riktar sig till ungdomar? (om själva kategorin ?ungdomar? gjorde en obekväm när man fortfarande tillhörde den?) Om det man gör är vuxet(läs nästan barnförbjudet) men inte klassiskt? Jag efterlyser forum där folk över 20 (och uppåt, uppåt, uppåt!) kan ta del av kultur och happenings, workshops, där man kan ta sig ett glas rött och där fokuset inte är stressat på ungdomar, där fokuset är koncentrerat på kultur.
Det var allt för mig. Om ni vill veta mer om mig eller undrar hur gammal jag är egentligen kan ni kolla
www.jg-mare.net eller www.myspace.com/gabrielssonmare
Lots of Love, Big Kisses & Best Wishes! /j.
Good Evening Fellow Citizens, My name is Al Capone
Jag har en lite ambivalent känsla inför Umeå som kulturstad, som en stad att utöva kultur i.
Det kommer och går antar jag.
Ibland känner jag mig otroligt peppad ? det händer saker överallt, man träffar
massor av spännande och begåvade musiker, poeter, konstfolk etc.
Och ibland känner man sig snarare nedslagen, det händer ingenting och man träffar
massor av spännande och begåvade musiker, poeter, konstfolk
och armbågar vässas. Eller nja, Umeå kanske är en allt för snäll stad
så armbågarna förblir nog ovässade och kanske till och med vadderade men
konkurrensen mellan kulturutövare i den här stan är kännbar.
Vi är för många.
Det finns tillräckligt med ögon och öron men
få spelställen/scener att framträda på och få forum/medium att synas i.
I det här skedet finns det två alternativ för Lennart Holmlund för att
undvika en kulturarbetarrevolution.
Det idealiska men kanske förutsägbara alternativet är:
Fler miljöer för människor att ta del av kultur i
G i v e u s s o m e f u n d i n g.
Det andra alternativet är att du och jag Lennart, har ett litet möte
And we take this down Al Capone Style.
Vi är för många.
Jag skulle kunna göra en lista
Med de fagraste, de mest begåvade
De med förförisk utstrålning
Alla de med publikkontakt och fans
Om några av dessa skulle försvinna?
Det kanske inte vore idealt för Umeå som kulturstad men
Then all the pretty pretty light would fall on me.
(remember I?m not nice ? I?m from Norrbotten)
Jag bygger inte modellplan ? Jag arbetar.
Jag vill börja med att säga att det är ok att bo i radhus, ha volvo, vovve etc. Man kan till och med fortfarande vara en rocker (sätt ett nithalsband på vovven ? et voilá!). Det jag ville säga igår är att som deltidsmusiker (dvs. man deltidar med tid men tjänar väldigt lite pengar) kan det vara svårt att dra gränsen för när det man gör för att tjäna pengar mer och mer äter upp den tiden man skulle pyssla med musik på. Jag vill också säga att jag gillar mitt dagtidsjobb (vilket gör det extra farligt!) som Clark Kent ? jag är en vin och spritnörd som jobbar på Systembolaget ? jag vill bara inte att alla telefonkiosker ska försvinna! Det är få saker som slår att stå på scen! Det finns inte speciellt många spelställen i Umeå (om man räknar antalet musiker) och ännu färre ställen där man får betalt för det jobb man faktiskt utför (men det kanske det blir ändring på nu?). & vill man verkligen livnära sig på kultur måste man bestämma sig för att inte glida med i lunken. För face it ? det är mycket lättare att jobba en extra dag och få sin lön än att ringa 10 arrangörer och få nej. Det gäller att fortsätta brinna, fortsätta tycka att folk inte får gå miste om en. Fortsätta se kultur som arbete. Ingen skulle gå till en arkitekt och säga ?kul hobby det här med att rita hus?. Många av oss har utbildat oss eller tränat/övat/repat tusentals timmar för att göra det här och att då få hobby (?det där kan du väl göra på din fritid?) tappat i ansiktet kan kännas väldigt hårt. Och nej. Jag kan inte göra detta på min fritid. På min fritid går jag promenader med hunden, lagar mat, äter romantiska middagar, balanserar på min pilatesboll (jag är såå Madonna!) kollar på Six Feet Under. När jag skriver musik eller repeterar arbetar jag. Det må inte vara som att sitta i kassan på Bolaget en lönefredag, men det är arbete.
Rock'n'roll klarar sig inte på luft och vatten.
Helt allvarligt.
Ända sedan jag var 3 år gammal och framförde ?främling?
(jag blev hårdrockare som 7-åring så ni får ursäkta schlagerreferensen)
hemma hos farmor och farfar har jag sagt samma sak.
Jag vill bli rockstjärna.
Jag startade mitt första band ?Blixten? som 6-åring, med hits som
?oh baby speak to me? & ?fågel du fina fågel?.
Sen började man på högstadiet och vågade inte säga att man ville något alls.
Eller jo, kanske advokat eller lärare.
Sen någon gång i slutet på årskurs åtta slog det till igen.
& jag (och min trogna följeslagare från ?Blixten?- Helena Henriksson)
startade band.
Och återigen kom drivet tillbaka:
Jag vill bli rockstjärna.
Man kände att det här var det man levde för ? musiken.
Sen slutade gymnasiet och man blev medveten om att
Det är schysst att kunna köpa mat och betala hyra så man
Slöpluggade lite, hade ströjobb aldrig mer än 50%
(precis så man klarade sig ekonomiskt)
-Resten av tiden ägnades åt drömmen, kreativiteten.
(fattig konstnär som väntar på ett break, ni har hört det förut)
Men i takt med att man blir äldre och vän efter vän skaffar sig
Ett riktigt jobb.
En stadig inkomst, så man kan unna sig att äta ute, köpa saker
Känner man att för att hänga med i det sociala
(eller skaffa nya vänner) måste man också skaffa sig
Ett riktigt jobb.
Äta ute, köpa saker, börja betala igen sina studieskulder.
& Before you know it
Står man där med vovve, volvo, fast anställning (trust me I know).
Och allt det nödvändiga
(precis så man klarar sig ekonomiskt)
Kräver plötsligt en heltidslön, och utrymmet för det kreativa kulturutövandet
Krymper och krymper, fram till den dag då
?Jag vill bli rockstjärna?
lämnar stämbanden som ett skämt i fikarummet och
dina arbetskamrater & vänner kallar
Din dröm för din hobby.
Det ska jag skriva mer om imorgon.
Min önskelista till en Kulturhuvudstad.
En pianobar med mörkröda draperier
Där det alltid finns en kvinna i aftonklänning
Som sjunger om sitt brustna hjärta
En teater med minst två mimare, en
Rosa pudel, en ormtjusare, en svärdslukerska
Med en konfrancier som liknar Humphrey Bogart
Fler dragqueens
Fler dragkings
Fjäderboas, nätstrumpor, glitter, höga hattar, höga klackar, gala
Pausunderhållning med Audrey Hepburns lookalike
En färgglad höst
Regnvåta gator där kostymklädda damer och herrar dansar med paraplyer
Klara kalla söndagar i januari, for the hot chocolate business
En extra röd dag för Edith Piaf
Kulörta lyktor, tradjazz & dansbanor,
Sköna ljumma ljusa sommarnätter
Mer av allt
Gratis inträde till allt
Teater, rock?n?roll, cabaret, balett, jazz, opera, installationer, konst, pop
Allt mittemellan och allt utanför
Stjärnklara nätter i augusti!
Någon enstaka oboe
En biograf som visar
Breakfast at Tiffanys varje måndag.