Tack och hej
Ditt liv på sex ord
På bloggen Ditt liv på sex ord samlar jag minimemoarer från kända och okända svenskar. I bloggens högerspalt kan du läsa om historien bakom projektet, så det behöver jag inte dra här. Hittills har över 400 bidrag kommit in, och det är en underhållande läsning.
Det som fascinerar mig är hur mycket man ändå kan utläsa av en människas liv på bara sex ord. Kärlek, misslyckanden, tillkortakommanden, flyttlass, utveckling och maträtter, till exempel.
Här är några av mina favoritsexordingar från samlingen:
Full av kärlek ingen vill ha.
Det handlar ändå alltid om mig.
Bouppteckning idag. Plötsligt en syster till.
Talang. Genialisk. Lovande. Passé. Besviken. Bitter.
Sjuk? Nej, jag har bara MS.
Rädd men nyfiken gjorde jag det.
Köpte motorsåg. Aj! Tre tår saknas.
För tillfredsställd för att vara lycklig?
Slapp och oengagerad: en dålig kombination.
Äsch, jag skulle kunna välja hur många som helst. Gå in och läs själv istället, och välj dina egna favoriter. Och framför allt: skicka gärna in ditt/dina bidrag till samlingen!
Skriv ditt liv
Du vet hur det kan vara. En släkting, kanske mormor/mamma/farfar, finns i ditt liv. Du tar personen för givet, och lyssnar bara lite förstrött när hon eller han återigen börjar tjata om gamla tider...
Du har ju hört det förr. Du har inte riktigt tid. Eller ork.
Men så plötsligt en dag så slår det dig att du faktiskt vill veta. Hur han eller hon tänkte, tyckte och gjorde.
Men ofta är det då för sent...
Det här scenariot jag varit med om, och de flesta människor jag träffat. Många säger samma sak; att de ångrar att de inte tog tillvara på sin mammas/farfars (eller annan släktings historia), när de hade chansen.
Det här är anledningen till att jag började engagera mig för självbiografiskt skrivande. Delvis som ett sätt att hjälpa till att bevara viktig nutidshistoria. Och delvis för att jag är rysligt nyfiken på andra människors liv och tycker det är otroligt intressant att få höra av de gjort, tänkt och tyckt genom livet.
Jag har personligen fått ta del av hundratals människors personliga historier. Varje är unik, på sitt sätt. Jag har berörts, skrattat, funderat och ibland gråtit.
Och jag har lärt mig mer om livet än jag gjort under alla andra utbildningar sammanlagt.
Men själva tycker de aldrig så. "Inte ska väl jag..." "Mitt liv är väl ingenting." "Jag kan inte..."
Men jo! Du ska! Och du kan!
Dokumentera ditt liv. Gör det ensam, eller gör det i grupp. (Eller varför inte; gör det på den sajt som jag ska starta i höst.) Och om du inte vill skriva själv: spela in eller be någon hjälpa dig föra anteckningar.
Gör det för din egen skull, för dina släktingars skull och för samhällets skull.
Alla som på något vis dokumenterar sitt liv, brukar bli förvånad över kraften i det hela. Som en bonus av skrivandet lär man känna sig själv på ett nytt sätt, ser sammanhang och får perspektiv.
Som en av mina deltagare sa: "Jag har fått ett kvitto på att mitt liv, i all sin enkelhet, faktiskt varit värt att leva."
Varje liv är värt att skildra, om så bara en kort glimt. 
Ett gott råd: prova aldrig det här själva.
Såhär var det: vi ville ha ett hus. Helst ett gammalt, med charm. Gärna på en mysig plats, strax utanför stan.
Inte hittade vi något, och någon outgrundlig anledning fick vi (jag) den idiotiska idén i huvudet att vi kunde skaffa ett gammalt hus i inlandet billigt, och flytta det till en fin tomt där vi ville bo. (och då menar jag flytta som i att lyfta upp det på en stor lastbil och rulla iväg) Och vi kunde ju bo i huset samtidigt som vi renoverade.
Smidigt, billigt och bra!
Jo hej.
Några saker insåg vi ganska snabbt - men samtidigt alldeles för sent:
1. Att flytta ett jättelikt västerbottenshus är ett otroligt stort projekt. (Dagen D har jag faktiskt nästan förträngt, så sjukt jobbig var den, så mycket som gick fel och så nära katastrof.)
2. Det är kanske lite billigare att göra såhär, men definitivt inte ekonomiskt med tanke på den tid som måste läggas ner.
3. Det går inte snabbare än att bygga nytt. Tvärt om.
4. Att tränga in hela familjen i ett rum, samtidigt som man bygger på resten av huset , är görbart i teorin. I praktiken är det nervpåfrestande. Byggdamm och målarfärg överallt!
5. Man får ingen fritid på flera år.
6. Risken är stor att man blir galen eller skiljer sig.
7. Att dessutom bli gravid och få ett barn mitt i den värsta byggperioden måste anses som osedvanligt korkat. Och sen ett till.
Nu är både jag och maken otroligt envisa och beslutsamma människor, så vi rodde faktiskt hela jätteprojektet i hamn. Det mesta har vi gjort alldeles själva. Utan att skilja oss, och utan att ge upp - även om det sistnämnda varit nära ibland.
Det tog sju sorger och åtta bedrövelser (dvs åtta slitsamma år), innan vi till slut nu kan anse oss färdiga. Vi har ett fantastiskt vackert hus, som vi på sätt och vis är väldigt stolta över.
Men var det värt slitet? Aldrig i livet.
Fast... i ärlighetens namn börjar det faktiskt klia i fingrarna att börja om från början, med ett nytt hus...
Men då får det stå kvar på sin ursprungliga plats.
Äntligen fredag em. Njut!
Barn som far illa
Och det gör det ju.
Förr eller senare kommer de också att ha det kämpigt. Att växa upp har aldrig varit enkelt, och börjar man undersöka hur många barn och unga som mår dåligt i vårt samhälle idag, (av olika anledningar) är det lätt att bli väldigt uppgiven.
För några år sedan bestämde jag mig för att göra någonting åt min frustration. Jag anmälde mig som frivilligjourare för BRIS. Beslutet var inte enkelt. Skulle jag orka med att ta del av ungas problem utan att själv må alltför dåligt? Och framför allt: skulle jag klara av att ge några bra svar?
Men snabbt förbyttes min oro till trygghet. Vi blev fint utbildade, och sedan hamnade jag i mejl-jouren, där jag sitter en gång i månaden. Och jag har aldrig någonsin ångrat mitt beslut att engagera mig. Tvärt om.
Något kvitto på vi lyckas förändra går aldrig att få, och jag är väldigt medveten om att det vi gör bara är en droppe i havet. Men kanske är det ibland den lilla gesten, att finnas till hands för någon som vill ha råd, stöd eller bekräftelse, som gör skillnad.
Jag kan åtminstone ge lite av min tid och min uppmärksamhet till ett barn som behöver bli sett.
Det kan vi alla, förresten...
Finurliga ord
Barn hittar ju som bekant ständigt på nya ord och uttryck. Substantiv blir till exempel ofta verb.
"Dega" har ju sedan länge fått en helt ny innebörd hemma hos oss. Att dega, som i att leka med deg (playdoh) eller hålla på med kakdeg. Andra vanliga uttryck hos barnen är att "spela dator" (i stället för att använda datorn/spela spel) eller att "pärla" (pyssla med pärlor). och den som "äger" är bäst, och den som "suger" är förstås urusel.
Den nyaste uttrycket kom vår fyraåring med. Hon ville ha hjälp med en sak och frågade pappa, med motiveringen att:
"Mamma kan inte, hon salvar sig."
Vad jag gjorde? Smörjde in mig med hudsalva...
Vardagskonst
Trötta och halvstressade åker vi varje morgon genom Umedalens gamla sjukhusområde för att lämna barnen på förskola och skolor. Lojt stirrar man ut genom fönstet. Så plötsligt; ett leende.
Oj. Där är det något nytt. En cementbil i sirlig plåt?
Och så de välkända kavajerna, hundratals herrkavajer på rad, på vindern frostiga, på sommaren hängandes mellan trädens skira bladverk.
Sen, barnens utrop: "Där är badkaren! Kaninerna! Men, varför har en ramlat? Kolla bajskorven! Och vad är det där för konstig svart grej?"
Trots att vi vistats i området nästan dagligen i 10 år, är de okonventionellt utplacerade skulpturerna en vardaglig källa till uppmuntran. Ingen revolutionerande aha-upplevelse, men en liten absurd inspriation för en kort sekund.
Min personliga favorit är den svarta plast(?)hästen, placerad längt upp i den gigantiska industriskorstenen av tegel. Stolt blickar han ut över hela området, som en tyst påminnelse om både frihet och tokighet.
Foton: Galleri Andersson Sandström.
Glad blir jag också över vägskyltarna, som syns lite här och var på området. "Tillåtet". "Kärlek". "Allt förlöper fint". Och den bästa: "Du är så mycket bättre än du tror".
Den skulle jag gärna ha därhemma.
"Fett bra", som min dotter skulle säga
Hur mycket fett äter du?
Jag har tillhört de allra mest fettmedvetna. Bara ätit fettsnålt, hela livet. "Nyttig" mat. GI. Hälsokost. Grönt. Magert.
Men för några veckor sedan blev jag nyfiken på den här metoden. (LCHF=Low carb, high fat) Det lät fascinerande och intressant. De fettsnåla kostråden kanske bara är en myt? Naturligt och ursprungligt känns ju egentligen bäst, så för att utmana mig själv, bestämde jag mig för att prova.
Så - ut med alla lättprodukter, och in med sån mat som min farmor åt varenda dag. (även om hon aldrig skulle komma på tanken att kalla det för fet mat. "Riktig mat", kanske.)
Men det har varit jätteläskigt. Att vända upp och ner på allt man trott var rätt; stoppa i sig smör, feta såser och ostar, dricka fet mjölk (det finns till och med riktigt gammeldags!) och göra egen mumsig glass på riktig grädde känns förbjudet, konstigt och härligt på samma gång. Att undvika pasta, potatis och bröd är lättare, fast ovant.
Jag ska inte här ge mig in i de medicinska argumenten kring fördelar och nackdelar med olika koster, det finns det andra som gör bättre. Jag har egentligen ingen aning om varför det här funkar. Men jag kan bara konstatera: aldrig förr har det varit så gott och enkelt att äta.
Fettet är här för att stanna i vår familj. Och inga är förstås nöjdare än barnen, som tycker att mammas mat och efterrätter plötsligt smakar mycket godare... 
Kärlek
Bokstavstolkning
Sjuårige sonen knåpar i en språkpysselbok. Han går in för uppgifterna med liv och lust; hittar bokstäver i ord, färglägger och ljudar för glatta livet.
Jag läser instruktionerna: "Ringa in alla ord som har ett "k" i sig. Läs sedan orden högt, om du kan."
Sonen utför koncentrerat uppgiften och skriker sedan: "KAAANIIIIN! KATT! KAMEEEL!!!"
Omöjligt att hålla sig för skratt, trots sonens förnärmade min. För jag hade ju faktiskt sagt att orden skulle läsa högt.
Bokcirkelns lov
"Min" bokcirkel träffades igår kväll, och jag bara måste skriva lite mer om själva bokcirklandet. Det har tydligen blivit superpopulärt. Den snabbast växande fritidssysselsättningen, sägs det.
De flesta gör som jag och mina bokcirkelvänner; träffas inofficellt hemma hos en av deltagarna en gång i månaden för att diskutera och fika. Men bibliotekens bokcirklar blir också fulltecknade, och den populära sajten bokcirklar.se lockar allt fler att bokprata med andra via webben. För att inte tala om alla boktipsbloggar som webben kryllar av, där bokhora.se blivit den största.
Jag är nybörjare på det här området, men tycker redan att det är fantastiskt med bokcirklar. Förut kunde jag inte förstå själva poängen med att diskutera böcker med andra (ja förutom att svamla med maken då förstås), upplevelsen är ju så personlig och individuell.
Men det finns något fascinerade och inspirerande att dela sin läsupplevelse med någon annan!
Att känna tillhörighet när någon fått samma känsla som jag fick, att utvecklas när någon ser nya mönster som inte jag såg, och att utmanas när någon gillar det jag avskydde, eller avskyr det jag älskar. I min grupp har vi olika bakgrund, åldrar och åsikter, men det är också det som blir intressant.
För att citera den amerikanska filosofen Martha Nussbaum:
"Skönlitteratur är den indirekta vägen till mänsklig erfarenhet."
Lite pretto kanske, men ack så sant. 
Foto: Anna-Karin Drugge.
PS: För den som undrar har vi (föga förvånande, vi följer med strömmen...) läst följande böcker i vår: Bitterfittan, En halv gul sol, En sorts kärlek och Tillsammans är man mindre ensam. På listan i sommar/höst finns också: Flyga drake, Den största nyheten, Det femte barnet, Mig äger ingen, Natten innan de hängde Ruth Ellis, Dag och något av Joyce Carol Oates. (Jag orkar inte länka alla boktitlar, men sök på minabibliotek.se, så finns där mer information.)
Periodare som försöker bli regelbunden
Jag älskar att läsa, men jag är en periodare. Vid sommar, jul och påsk har jag haft ro nog att kasta mig in i böckernas värld, men däremellan har det inte känts som om tiden och energin räcker till.
"Det finns inga ursäkter för att inte läsa regelbundet", sa en person till mig en gång, när vi diskuterade läsvanor. Jag hade då berättat att jag inte haft tid att regelbundet läsa skönlitteratur på flera år. "Tid har man alltid", fnös han. "Läsa kan man göra varje dag. Det är bara en fråga om prioriteringar."
Nehej, det är det inte alls. Med tre barn, varav en med ett funktionshinder som kräver stor uppmärksamhet, ett intensivt husbygge där vi hamrat och målat under varenda ledig tid i några år, och dessutom jobb som uppslukar mycket tid, så finns det inte särskilt mycket tid och ork till att öppna en bok framåt kvällen, när alla åtaganden är gjorda.
Vi är alla olika läsartyper.
För mig är det allt eller inget som gäller - jag kan inte läsa en snutt varje dag. (Det skulle vara som att se en film uppdelat på flera veckor, helt meningslöst för upplevelsen)
Jag lever i och med boken och karaktärerna, tar med mig boken i soffan, bilen, på toan, vid köksbordet och somnar alldeles för sent om nätterna, blir uppslukad av historien tills den är slut. Den stackars maken blir dessutom under såna perioder torterad av långa utläggningar kring mina tankar om det som händer i boken.
I alla fall. Barnen blir större och klarar sig själv mer, huset är färdigbyggt och jag har lite mer tid för nöjen. Så nu har jag hittat lösningen på situationen: en bokcirkel!
Jag får draghjälp i läsningen av en rad goa vänner, våra månatliga träffar ger mig en spark i baken till en något mer regelbunden läsning. Dessutom har jag hittat likasinnade att dela läsupplevelsen med.
Vilken slags bokläsare är du?
Tekniken och människan
Jag använder datorer till det mesta av min kommunikation med omvärlden. Jag är uppkopplad nästan jämt, och gör det mesta på nätet: läser tidningar, skriver bloggar, mejlar med vänner, gör research, letar reda på intervjupersoner, tycker att rss och del.icio.us är ovärderliga arbetsverktyg, deltar i flera olika nätgemenskaper för både kuriosa och jobb, har nyupptäckt mikroblogging, chattar med barnen, shoppar kläder och grejer, beställer resor, kollar upp sjukdomar när barnen är krassliga - och blir helt ställd om bredbandet är trasigt.
Därför får jag ofta frågor av typen "Du som kan det här med datorer, kan du hjälpa mig att fixa datorn/skrivaren/kopiatorn?"
Oftast får personen i fråga ett gapskratt till svar.
Jag kan nämligen ytterst lite om teknik. Jag är, faktiskt, helt ointresserad.
Jag blir tokarg när datorn strular, och när jag inte fattar hur man ska klicka för att komma vidare. Klarar med nöd och näppe av att byta kanal på TV:n därhemma, efter att ha gormat över alla olika fjärrkontroller vi har till de olika apparaterna (video, DVD, förstärkare, Boxer och gud vet allt) Webbteknik, som behövs för att utöva min huvudsakliga kommunikationsplattform på jobbet, lär jag mig just så pass mycket att jag klarar av att använda det.
Men, det är ju det som är grejen. Själva användningen.
Datorer/webb/internet är för mig ett roligt, snabbt, enkelt och intressant sätt att kommunicera. Tekniken bakom ska helst inte märkas, och framför allt inte vara ett hinder.
Tekniken, eller internet, är inte heller det som driver samhällsutvecklingen eller hotar vår integritet. Tekniken är bara teknik. Internet är en kommunikationskanal. Den kan underlätta eller försvåra vår tillvaro - men den skapar i sig inga relationer, tjänster eller kunskaper.
Det är vi människor som gör det.
Och där finns det tusen och åter tusen sätt att kommunicera. Vi har kanske inte ens upptäckt dem alla.
Mina favvo just nu
Till alla som vill ha lite vemodig tröst en seg måndagsförmiddag...
Förresten så är den här versionen av en gammal åttitalsklassiker också underbar.
Jenny Eklund - igen
Till vardags jobbar jag som huvudredaktör för Umeåregionens bibliotekssajt minabibliotek.se. Är journalist till yrket, har jobbat med de flesta media tidigare (radio, TV, tidning) och sysslar även med utbildning, främst inom skrivande (både självbiografiskt och för webb).
Många känner nog också igen mig som projektledare för Skriv för livet, där jag handledde ett hundratal seniorer i Umeå att skriva sitt livs historia. Det resulterade bland annat i handboken Skriv ditt liv och lite trevliga priser. Mitt senaste projekt är att samla sexordsmemoarer från kända och okända svenskar, och jag planerar även att starta en större sajt för alla som är intresserade av livshistorier av olika slag.
Här tänkte jag skriva om sånt som ligger mig närmast om hjärtat, så jag gissar det blir både webb och självbiografiskt skrivande och en och annan rad om mina kära knoddar därhemma (har tre barn i åldrarna 4, 7 och 11 år) - och familjens galna projekt med att flytta ett gammalt hus.