umea2014

Dotterns klass har ordnat skoldisco i kväll och jag har varit en föräldrar på plats i några timmar. Problemen som uppstod var av skiftande karaktär. Två av de minsta tjejerna började gråta och ville hem redan innan den första halvtimmen hade gått. Någon ville ha hjälp att reda ut sitt hoptrasslade halsband och en annan liten dam ville ha mer pengar att handla godis för!
Åker plötsligt bakåt i tiden och tänker på mina egna skoldanser, som det hette på den tiden. Åh alla tryckare i mörkret i skolans matsal och den där killen som jag var så kär i, suck!
Som varandes lantis är jag uppvuxen med pardans och har i alla tider tyckt att det är så skoj! Fick dock erfara att det inte är något man pratar om i bildade kretsar! Nej fy då! Snacka om att inte räknas till kultur, hockey kan vara det men inte dans!? Märkligt! Och varje gång det skrivs ett dansreportage så är det som om man beskriver något märkligt ställe på en obebodd ö eller så, lika exotiskt.
Men så dök Let´s dance upp i TV och plötsligt var dansen något häftigt och vackert, kanske rent av kultur?!
Låt mig ta hjälp för att beskriva detta med dans. Jag skulle vilja citera Birgitta Holm, litteraturprofessorn som i mogen ålder gick danskurs och nu är en överdängare på tango, salsa och lindy hop. Hon berättar att om hon alltid har dansskorna med i handväskan, är hon bortbjuden på middag och tycker att det blir tråkigt så kan hon dra iväg på dans i stället! Nåväl, så här beskriver hon pardans, ........"Pardansen som ett eget tillstånd, ett av de högsta. Ingenstans är som här samspelet avgörande. Två varelser som stämmer in sig på varandra och på bråkdelen av en sekund ingår i det mest subtila samspel. Och ingenting är förutbestämt. Att gå upp och dansa är att varje gång kasta sig ut i det okända, ingå i en varje gång lika överraskande kärleksaffär mellan fem: partnern, musiken, golvet, de andra paren, de som tittar på.
Och allt är här och nu.
..........egentligen vet vi det alla. Att pardans är det högsta tillståndet på jorden. Två steg från himlen."

Ja hon har så rätt, när det verkligen stämmer då är man två steg från himlen......min nästa drömresa ska gå till Kuba och där ska jag verligen lära mig dansa salsa!


Artikeln jag citerat heter just "två steg från himlen " och var införd i Aftonbladet den 10/2 2006 och som sagt skriven av Birgitta Holm. Hon har även skrivit en bok som heter Pardans, finns att låna på biblioteket.

Nu tackar jag för mig och denna bloggvecka och lämnar över ord, och kanske även bild, till galleriägare Stefan Andersson.
Godnatt! /Maria 

Sitter och tänker på den fina sommaren och alla härliga dagar man kunnat sitta ute och ta en fika eller äta en bit mat. 
 Umeå har verkligen förändrats om man tänker på att antalet restauranger och caféer har ökat väldigt de senaste åren. Tänk bara på hur Renmarkstorget förändrats på kort tid, alla restauranger som dykt upp som svampar ur jorden. Kul att det finns många olika ställen att välja på. Ja de kunde gärna vara flera!
Dock finns det ett ställe som jag inte förstår mig på eller snarare dess placering. Jag tänker på det som ligger inklämt i vinkeln på stadsbibliotekets baksida, mot Folkets Hus till, Trädgårn heter det visst. 
Alltså hur kan man få tränga in ett matställe så nära inpå en annan verksamhet, tätt intill bibliotekets fönster?
Till för några år sedan var det en trevlig liten oas, vacker att se ut på när man var inne i bibblan. Trädens löv får vackra färger på höstarna, varje årstid var vacker på sitt sätt! Det står fina stenbänkar där (ja dom syns ju inte nu förståss) och så fontänen förståss. Det var en fin plats att sitta på helt enkelt. 
Innanför dessa fönster är stadsbibliotekets barnavdelning och vår Ungdomshörna. Inte särskilt trevligt för de som kommer med sina små barn till barnavdelningen att sommartid se ut mot vuxna som sitter och dricker öl. Dessutom känner man sig väldigt instängd och kringgärdad av denna inrättning, de har satt upp ett svart stålstängsel runt hela alltet dessutom.  Det tas inte bort på vintern utan man känner sig lika instängd då som på sommaren.
Jag tycker att det är väl värt att värna om fina platser i city som inte är kommersiella, alltså där man inte behöver konsumera, inte ens köpa en kopp kaffe för att få sitta ner och ha det skönt!
Vackra platser helt enkelt! Det tycker jag att vår stad behöver, likaväl som restauranger och uteserveringar. / Maria

Å vad är detta , höstsolen skiner och ändå är jag så trött....kanske är det för att jag den senaste helgen sovit lite och läst mycket!  Men det är ju så skönt att få läsa och läsa, utan att tänka på klockan.
 Att få gå in i Åsa Larssons kalla, snöiga Kiruna och kliva in i Rebecka Martinssons kök och ner i Sivvings pannrum och tillsammans med Anna-Maria och Sven-Erik lösa mordgåtan med den döda kvinnan i fiskearken! Och i nästa bok kan man befinna sig i Salt i norra Skottland och få höra den blinde fyrväktaren Pew berätta de mest fantastiska historier för den föräldralösaflickan Silver. Nästa gång kan man vara i Ystad och det är 60-tal  och Leena och hennes familj har flyttat in i ett nytt bostadsområde och Leenas båda föräldrar super och skolan ser inget och det är sådan missär och så jobbigt att läsa, men samtidigt så bra!
 Nu är det dags att se till att dottern kommer i säng, kvällsfika, borsta tanden och sedan ska vi tillsammans bege oss till andra världskrigets London, hem till den evakuerade pojken William och Mr Tom. / Maria


PS Böckerna är, Åsa Larssons Svart stig, Jeanette Wintersons Fyrväktaren, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Michelle Magorians Godnatt Mr Tom och är ni nyfiken på Åsa Larsson - kom och möt henne på stadsbiblioteket nästa torsdag DS

Cyklade längs älven i lördags och nedanför Backens kyrka finns en bro som enligt skylten heter Storgrovbron. Nu såg jag att någon fiffig person tänkt till och skrapat bort stapeln från b:et så att det blivit ett o och nu står där alltså Storgrov-oron.Ja men det är ju lysande! Det är ett jättebra Västerbottniskt ord, storgrov- oron. Det är inte någon fjuttig liten diffus Stockholms-oro utan just den oron, den stora grova, den som verkligen känns. Tänk er en mening som ” han hadd storgrovoron i hela jättekarlakroppen .”  Jättekarlakroppen har jag inte hittat på själv utan läst i någon av Torgny Lindgrens böcker, men håll med om att det är ett härligt ord.När en kompis till mig kom från Skåne till Umeå för fösta gången började hon skratta och undrade vad vi hade för oss här i stan. Hon sa ” ni har Krogen som heter Krogen, korvkiosken som heter Korven och ön som heter Ön! Har ni ingen fantasi?" Jag blev först lite putt för jag hade aldrig tänkt på saken...men vad kunde jag säga, hon hade ju rätt.

Funderar vidare och tänker att storgrov-oron är ett ord i samma anda, det är inte vilken liten oro som helst utan just den stora oron - skorgrov-oron! 
Dagen efter valet sitter jag själv här och känner storgrovoron, hur ska det nu gå här i landet...?
Vem är jag som skriver detta? Jo bibliotekarie på stadsbiblioteket sedan många år och som det hette i reklamen för flera år sen, jag är ju inte bara bibliotekarie utan mamma också. Har en flicka som är tio år. 
Det får vara allt för idag. Nu är det lunchdags och sedan facklig information om ett nytt lönesättningssystem.
Blir så glad av att solen lyser ännu en dag! / Maria