Allra sista skriket
Så var det sista skriket även för mig, cirkeln är sluten.
Årets MADE är till ända och det tredje gången gillt. Det känns som om både festivalen och publiken hittat hem - nu kan det bara bli ännu bättre. En imponerande palett av allsköns konstnärlig mångsidighet - mestadels med ruggigt hög klass.
Västafrikansk/nederländsk lek och improvisation.
Sylla/Gueye/Reijseger fredag kväll i BlackBox
I måndagskväll när Klagokören hade sista repet i Baren så satt där några brinnande eldsjälar och konstituerade en ny kammarmusikförening i Umeå. Kanon!
Vi behöver för sant nya uttryck och mångfald i kulturlivet i vår fantastiska kulturstad - bara inte annat måste stympas därav.
Folkmusikfestivalen återföddes som "umefolk" tack vare befintlig förening med rötterna i myllan.
Kammarmusikfestivalen törnade in - nu kanske den kan väckas ur törnrosasömnen på sikt.
Under svångremstider i vårt välstånd så striglas rakhyveln medan blickarna riktas mot kulturlivet.
När invånarna började återuppbyggnaden av det raserade Sarajevo efter kriget i mitten av nittiotalet, vad var bland det första man byggde upp? Teatern
Konstnärerna gör konsten - människorna gör kulturen.
Tror bestämt att jag inte presenterade mig i början..
Nåja, vissa börjar ju från slutet i sina berättelser, t.ex umeåsonen Peter Kihlgård i hans fina bok "Kicki & Lasse"
Kjell Oscarsson, buteljerad den gyllene årgången 1956 (alternativt "Den förlorade generationen"), ur-umebo och blandmissbrukare inom allsköns sceniska och musikaliska uttryck. Punkt.
Till sist citerar jag mitt alter ego - bygdepoeten från Bygdeå, Assar Holmlund:
Tack
Tack
Tack
Och - - - - - -Tackar!
Årets MADE är till ända och det tredje gången gillt. Det känns som om både festivalen och publiken hittat hem - nu kan det bara bli ännu bättre. En imponerande palett av allsköns konstnärlig mångsidighet - mestadels med ruggigt hög klass.
Västafrikansk/nederländsk lek och improvisation.
Sylla/Gueye/Reijseger fredag kväll i BlackBox
I måndagskväll när Klagokören hade sista repet i Baren så satt där några brinnande eldsjälar och konstituerade en ny kammarmusikförening i Umeå. Kanon!
Vi behöver för sant nya uttryck och mångfald i kulturlivet i vår fantastiska kulturstad - bara inte annat måste stympas därav.
Folkmusikfestivalen återföddes som "umefolk" tack vare befintlig förening med rötterna i myllan.
Kammarmusikfestivalen törnade in - nu kanske den kan väckas ur törnrosasömnen på sikt.
Under svångremstider i vårt välstånd så striglas rakhyveln medan blickarna riktas mot kulturlivet.
När invånarna började återuppbyggnaden av det raserade Sarajevo efter kriget i mitten av nittiotalet, vad var bland det första man byggde upp? Teatern
Konstnärerna gör konsten - människorna gör kulturen.
Tror bestämt att jag inte presenterade mig i början..
Nåja, vissa börjar ju från slutet i sina berättelser, t.ex umeåsonen Peter Kihlgård i hans fina bok "Kicki & Lasse"
Kjell Oscarsson, buteljerad den gyllene årgången 1956 (alternativt "Den förlorade generationen"), ur-umebo och blandmissbrukare inom allsköns sceniska och musikaliska uttryck. Punkt.
Till sist citerar jag mitt alter ego - bygdepoeten från Bygdeå, Assar Holmlund:
Tack
Tack
Tack
Och - - - - - -Tackar!
Grannlåt
Vilka häftiga grannar vi har!
För några år sedan, under Kammarmusikfestivalen 2003 så häpnades jag över den unga och genomseriösa finska gruppen Ensemble Ambrosius. De spelade på tidstrogna instrument från senrenässans/tidig barock med fin stilkänsla och eleganta arrangemang musik av - Frank Zappa! Höjdpunkten var extranumret där ensemblen förstärktes med en av Zappas stora vokalister: Napoleon Murphy Brock i ?Idiot Bastard Son?
I år var det finsk knock-out igen! Under fredagseftermiddagen såg inlastningen till Norrlandsoperan ut som bakgården hos Mats-Åke på Teg. Okej, under en festival så tar alla trummor mycket plats i logistiken men här snackar vi om trummor från tvättmaskiner och torktumlare. Finska trion The Cleaning Women spelar sin brutala punk med instrument nästintill uteslutande konstruerade av vad man med en smula fantasi kan hitta i en tvättstuga, inklusive tvätterskans outfit. Tajt, utflippat, kompromisslöst och grymt tungt! Kiitos!
Var kommer alla norska röster ifrån?
Tre akter har jag nu hört med norska vokala artister under MADE. Tre från varandra helt skilda vokala uttryck men alla förbluffande bra. Fredagskvällens konsert med den storartade norska vokalsextetten Nordic Voices som sjöng nyskriven norsk vokalmusik. Dynamiskt och med personligt uttryck, klockrent men inte så könlöst som det brukar bli när intonation blir ett självändamål. Världsklass!
Sedan gick jag över och lyssnade till Kristin Asbjørnsen som tolkade gamla "spiraler" med mjuk approach fast med bett i rösten.
Som avslutning på lördagen fanns Maja Ratkje med sin vokalbaserade liveelektronik. Vilken resa!
Norska röster låter så fria, liksom norskans satsmelodik.
Man säger ju att ögonen är själens spegel - jag tror som min käre kollega Helge Lannerbäck: rösten är själens spegel.
Vi föds med och bär med oss det enklaste och samtidigt svåraste instrument som finns. Vi kan göra precis vad vi vill med rösten men samtidigt kan våra känslor och präglingar hämma oss precis lika mycket. Hur många har inte fått höra att de inte kan sjunga, att de sjunger falskt och illa. Numera hör det till TV-underhållningen (där man dessutom lurar svenka folket att tro på begreppet "Stjärna över en natt" - Who's next?)
En aldrig så liten förflugen kommentar från någon självutnämnd auktoritet kan enkelt knäcka en människa för livet.
En liten sak bara! Snälla älskade dagisfröknar och andra som jobbar med små barn, låt ungarna sjunga med sina röster - inte med era! Med det menar jag att de vuxna som sjunger tillsammans med barnen lägger tonarterna åt fanders för lågt. Det gör att de små stämbanden, som har ett begränsat men högt grundläge, tvingas att jobba långt under det som de är skapta för. De vuxnas röster har alla gått igenom målbrottet (jojomensan, även tjejerna!) och därför lägger man sig i sitt eget bekväma läge med följd att barnrösterna "går ner i sin källare".. Var hittar man sångglädjen då? Okej, okej, jag vet att det kan kännas tokigt att pipa lite för högt men det är väl ungarna som ska låta bra - eller?.. "Ute är mörkt och kallt"
Nu kollar jag bara; vad är ett haschbein?
Kära du, det är inte alls som du tror. Jag växte förvisso upp på Sofiehem bland flummande studenter och jazz-tobaken fanns visst billigt nere i gamla Tavernan på Fysikgränd (numera Studentkörens lokal) men jag lovar och svär att jag aldrig varit närmare så'nt där än en nyfiken glutt genom rutan till nån coffeeshop i Amsterdam
.
Nej du, haschbein betyder stämband på det tungomål jag hörde som liten; bondskan. Haschbeine är väl utvecklat i min släkt. Min morfar hette Magnus Holmberg eller ?Mickelsträskar?n? och han var väl rustad på den fronten. Som auktionsförrättare kunde han stå och hojta timmar i sträck så det hördes till grannbyn. No amplification required.
Min kusin Mikael är en annan profil i stan med starkt haschbein, han säljer Bingolotter för tu och sju.
En gång blev han bestulen på sin väska.
Boy, you?re barking up the wrong tree!
Micke skrek över hela gågatan och trettio sekunder senare var tjuven fast.
Det är aldrig fel med ett duktigt haschbein - inte bara på operan!
Surrogat
Igår skrev jag något om recensioner och idag kom den!
VK:s Anders Sjögren hade köpt klagokonceptet fullt ut, släppt svångremmen, låtit surmagen få se vårsolen och dragit fram gnällbältet ur garderoben. Ärtröret plockades fram ur manchesterkavajen. En mer genomfört utskåpning har väl sällan skådats i vår lokalpress.
Allting sågades, precis allt!
Helt rätt!
Det här var dagen då klagandet fick visa sitt fula tryne inte bara från kverulanterna som skrivit, komponerat, övat och utfört - utan också åskådarna fick visa sitt missnöje. Visst, visst, vi hörde nog att det applåderades och visslades men man ska alltid se fram emot nästa besvikelse och aldrig glädjas i onödan.
Ännu en trivsam och småsmickrande anmälan hade knäckt topplockspackningen.
Tack Sjögren, du fattade allt! Underbart roligt!
Omtumlade stapplade vi ut från Konsertsalen efter "Surrogate Cities" - bedövade av intryck, uttryck och ljudtryck. Sångarna/röstkonstnärerna David Moss och Jocelyn B Smith tillsammans med en förstärkt symfoniorkester bjöd på en dynamisk storstadspalett signerad Heiner Goebbel. David Moss berättade efteråt att han har framfört det här verket två-tre gånger varje år sedan 1984. Åttio minuter energi.
Ikväll var Umeå kulturhuvudstad
Jag är alldeles matt nu
Jag är alldeles god natt nu
VK:s Anders Sjögren hade köpt klagokonceptet fullt ut, släppt svångremmen, låtit surmagen få se vårsolen och dragit fram gnällbältet ur garderoben. Ärtröret plockades fram ur manchesterkavajen. En mer genomfört utskåpning har väl sällan skådats i vår lokalpress.
Allting sågades, precis allt!
Helt rätt!
Det här var dagen då klagandet fick visa sitt fula tryne inte bara från kverulanterna som skrivit, komponerat, övat och utfört - utan också åskådarna fick visa sitt missnöje. Visst, visst, vi hörde nog att det applåderades och visslades men man ska alltid se fram emot nästa besvikelse och aldrig glädjas i onödan.
Ännu en trivsam och småsmickrande anmälan hade knäckt topplockspackningen.
Tack Sjögren, du fattade allt! Underbart roligt!
Omtumlade stapplade vi ut från Konsertsalen efter "Surrogate Cities" - bedövade av intryck, uttryck och ljudtryck. Sångarna/röstkonstnärerna David Moss och Jocelyn B Smith tillsammans med en förstärkt symfoniorkester bjöd på en dynamisk storstadspalett signerad Heiner Goebbel. David Moss berättade efteråt att han har framfört det här verket två-tre gånger varje år sedan 1984. Åttio minuter energi.
Ikväll var Umeå kulturhuvudstad
Jag är alldeles matt nu
Jag är alldeles god natt nu
Klagokören repade i måndags
Invigning med avslutning
Nu är det igång och nu är det över!
MADE invigdes i kväll - nu är årets mångfacetterade kulturfestival invigd och detta dagen efter att Dansbiennalen startat. Samtidigt innebar starten på festivalen att projektet med Klagokören avslutades med uruppförandet på invigningen. Det var fullproppat i Baren och många fick inte plats - så som ska det vara vid viktiga evenemang!
Men men men! Vilken fantastisk upplevelse var det inte att känna laddningen, koncentrationen och kraften hos de 40 klagosångarna när allting brakade loss. Som en våg, en duktig bredsida spottade de ur sig fraserna. Alla sjöng av hjärtans lust. Lennart och Tarja deklamerade. Tobbe hade övat in sin virtuosa nyckelharpostämma utantill och texterna satt som en schmäck! Åhörarna fnittrade och myste. Glada och upprymda tog vi emot folkets jubel. Amatörerna har gjort det igen. Hoppas vi får göra det fler gånger - TACK!
Sedan var det dags för en av årets två vokala höjdpunkter under MADE: Meredith Monk! Den andra är David Moss och han levererar sitt på torsdag kväll tillsammans med Symfoniorkestern. Tillbaka till Monk. För er som inte hört henne kan jag berätta att hon är stilbildare och förgrundsfigur för den moderna röstkonsten. Att återge en konsertupplevelse låter sig inte göras - det är alltför många som gör det ändå (och somliga tar betalt för det dessutom...) men en rätt omtumlad publik lämnade Teatern efter en och en halv timme. Var du där?
Synd att man inte hinner med att springa på allt. Ofta är det de mindre och udda akterna som kan överraska och beröra. Ska bara vara åhörare i morgon, det blir bra.
Jag fascineras av de som har amatörens passion och dessutom driver och stimulerar andra. Idrottsledare, till exempel. Eldsjälar. I yngre dar så var jag så begeistrad av de fantastiska uppsättningar som lärarinnan teaterpedagogen och fritidsregissören Margreta Söderwall gjorde med unga amatörskådespelare i Umeå Shakespearesällskap. I tjugo års tid, 1952-1972 organiserade hon och regisserade en mängd pjäser, främst Shakespeare-klassiker men även Strindberg och grekiska dramer. Jag var själv aldrig med men många av mina kamrater. Tittar man i matriklarna så finns där förbluffande många umeåbegåvningar som från Margretas famn tagit stora språng till hjärtat av svenskt kulturliv. 2001 blev hon hedersdoktor vid UMU. Eldsjälen brinner fortfarande - till sommaren fyller hon 96 år!
MADE invigdes i kväll - nu är årets mångfacetterade kulturfestival invigd och detta dagen efter att Dansbiennalen startat. Samtidigt innebar starten på festivalen att projektet med Klagokören avslutades med uruppförandet på invigningen. Det var fullproppat i Baren och många fick inte plats - så som ska det vara vid viktiga evenemang!
Men men men! Vilken fantastisk upplevelse var det inte att känna laddningen, koncentrationen och kraften hos de 40 klagosångarna när allting brakade loss. Som en våg, en duktig bredsida spottade de ur sig fraserna. Alla sjöng av hjärtans lust. Lennart och Tarja deklamerade. Tobbe hade övat in sin virtuosa nyckelharpostämma utantill och texterna satt som en schmäck! Åhörarna fnittrade och myste. Glada och upprymda tog vi emot folkets jubel. Amatörerna har gjort det igen. Hoppas vi får göra det fler gånger - TACK!
Sedan var det dags för en av årets två vokala höjdpunkter under MADE: Meredith Monk! Den andra är David Moss och han levererar sitt på torsdag kväll tillsammans med Symfoniorkestern. Tillbaka till Monk. För er som inte hört henne kan jag berätta att hon är stilbildare och förgrundsfigur för den moderna röstkonsten. Att återge en konsertupplevelse låter sig inte göras - det är alltför många som gör det ändå (och somliga tar betalt för det dessutom...) men en rätt omtumlad publik lämnade Teatern efter en och en halv timme. Var du där?
Synd att man inte hinner med att springa på allt. Ofta är det de mindre och udda akterna som kan överraska och beröra. Ska bara vara åhörare i morgon, det blir bra.
Jag fascineras av de som har amatörens passion och dessutom driver och stimulerar andra. Idrottsledare, till exempel. Eldsjälar. I yngre dar så var jag så begeistrad av de fantastiska uppsättningar som lärarinnan teaterpedagogen och fritidsregissören Margreta Söderwall gjorde med unga amatörskådespelare i Umeå Shakespearesällskap. I tjugo års tid, 1952-1972 organiserade hon och regisserade en mängd pjäser, främst Shakespeare-klassiker men även Strindberg och grekiska dramer. Jag var själv aldrig med men många av mina kamrater. Tittar man i matriklarna så finns där förbluffande många umeåbegåvningar som från Margretas famn tagit stora språng till hjärtat av svenskt kulturliv. 2001 blev hon hedersdoktor vid UMU. Eldsjälen brinner fortfarande - till sommaren fyller hon 96 år!
Passionerat
Gårdagskvällens repetition med Klagokören gick fint. Vi kunde kosta på oss att gå in i smådetaljer, en betoning här och en slutkonsonant där. Nu känns det som att det kommer funka bra på onsdag. P2:s Mitt i musiken-reporter Märet Öman gjorde reportage och efter den traditionella paussoppan så kom TV4 och filmade. Nog är det uppmärksammat alltid, vilken tvättäkta amatörkör får massmedia i hasorna under en vardagsrepetition.. En fin detalj var att Norrlandsoperans fina kostymateljé hade ordnat med konstfärdigt tygbeklädda notpärmar till hela gänget. Snyggt ska det va!
Alltså nu onsdag klockan 17 & 20 i Baren på Norrlandsoperan. Välkommen!
Planeringsmöte med operaproducenten inför nästa spelår. Mozarts Trollflöjten och Brittens Peter Grimes, den första med liten amatörkör och den andra med riktigt stor, dubblerad med yrkessångare.
Det här med amatörer är något alldeles fascinerande. Den dagen mitt professionella musikerliv upphör, måtte jag då få förbli en amatör. Just själva ordet amatör har med åren fått en semantisk snedspark, lite klädsam tafflighet med lätt töntfaktor. När amatören ju är den som drivs av sin passion, sin lidelse för fritidsutövandet av vad den än vara må. Tänk så många amatörer som valt att inte bli proffs just för att kunna älska sin konst eller hobby fullt ut. Trumpetaren Jan Allan och kompositören Franz Berwald är exempel på supermusiker som hela tiden varit - amatörer!
En av mina stora favoriter bland alla de passionerade fritidssångare jag jobbat med i kören på Norrlandsoperan är en mjölkbonde uppefter Vindelälven.
En helg hade vi heldagsrepetitioner med en mycket svår, nyskriven opera. Dessutom spelades Figaros bröllop fredag och lördag kväll där delar av kören medverkade. Min hjälte kom på lördag eftermiddag och undrade om han kunde få gå lite tidigare från repetitionerna.
- Självklart! sa jag, du har ju föreställning i kväll.
- Nja, det var ju mest att jag behöver hem och mjölka innan föreställningen...
Så grabben kör sina fyra mil hem, mjölkar hela besättningen, kör fyra mil tillbaka till operan för att genomföra en helaftonsföreställning. Sedan fyra mil hem i natten.
På söndagsmorgonen såg han påtagligt mosig ut - men på plats och i tid.
- Jag förstår att det var jobbigt med föreställningen i går, sa jag eftersom en morgonmjölkning antagligen också genomförts innan körrepetitionen.
Nja, sa han. Det var inte så farligt, bara att jag hade en kalvning klocka tre i natt....
Passionerat, var ordet.
Sista skriket med Klagokören
Och DÄR kom stafettpinnen från Lena Thomasson. Det var ju ett riktigt sammanträffande - vi kommer båda att ha en hel del att göra tillsammans under den här veckan.
UMEÅ....
Berghems svagdricka
Melanders & Temperance
Schlabang
Bertilda
Jumpa på stockarna
Saedéns herr och goss
Bytescentrum
Sven M:s
Nisse på Hagströms
Bröderna Frii & Landby
Misch
Universum-gasken
Svenne & Janne
Kråga
Grottan
Änkehuset
Stacken
...ord som dyker upp från mitt Umeå på 60-70-talet.
Vi infödda umebor har i bland en förkärlek att excellera i gamla minnen. Det ska jag försöka inte förlora mig i men kanske ställa dagens aspirerande kulturhuvudstad i relief till den småstad där jag växte upp.
Mamma tankade bilen på Gladhs bensin och sedan gick vi in och fikade hos tant Valborg i huset bredvid. Jag kunde aldrig riktigt koppla av hos tant Valborg eftersom man måste hålla ett öra öppet för ringklockorna i huset mitt emot. Urspännande - det kunde ju när som helst gå ett larm...
Idag jobbar jag sedan 20 år på samma plats; äter lunch där macken låg, fikar i brandbilsgaraget och tant Valborgs trerummare fanns ganska precis mitt på Norrlandoperans stora scen. Har ni träffat teaterspöket Valborg?
Något som präglat många gryende konstnärssjälar i den här stan är en slags avsaknad av generationsgränser. Eftersom jag alltid sysslat med musik så är det i alla fall ur det perspektivet jag sett det; de äldre musikerna har spelat med de unga - och de unga med de äldre. Proffs med amatörer. Genreblandningar. Korsbefruktningar. Allt med nya och kreativa upptäckter i sikte, inga självändamål.
Prägling.
Povel skrev en gång låten "Jazzen anfaller" - på min treårsdag blev jag bryskt uppväckt av grannen som uppvaktade i barnkammaren och jazzade på ventilbasun för mig. I love you, Lasse Lystedt!
Idag har jag lovat den gudabenådade gitarristen Göran Söllscher att ordna fram några gamla inspelningar från den nedlagda kammarmusikfestivalen. Dels en konsert han gjorde 1988 tillsammans med den tyvärr bortgångna flöjtisten Manuela Wiesler och så en från 2004 då bland andra Göran, Sångkraft och Susanna Levonen framförde ?Little Imber? Giya Kanchelis musikaliska berättelse om den lilla staden Imber. I november 1943 inför D-Day så beordrades invånarna att lämna staden för en tid. Gatustrider skulle övas, hette det. Fortfarande har stadsborna inte fått återvända förutom en speciell lördag varje år. Tittar man på kartan över södra England, inte långt från Salisbury eller Stonehenge så finner man staden - fast inga vägar som leder dit. Nu i påskas skulle visst armén återlämna staden efter 65 år. Undrar hur det gick... Nån som vet?
Nu på onsdag ska det bli final på det spännande projektet ?Klagokören?. Som bekant har folk fått sända in klagomål via e-post och vykort. De har sammanställts och sedermera tonsatts av Mats Larsson Gothe som också haft den goda smaken att välja vår storspelman Tobbe Näsbom att ackompanjera gänget med sin nyckelharpa. Förutom all inneboende vokal kraft som människor besitter så har jag fascinerats av framförallt de äldre i gruppen som med liv och lust sjunger och skanderar klagomål som de näppeligen inte själva har författat... ?Ja djävlar, nu ska jag bli hetro och mäklare!?
Så nu ska all kraft manifesteras Klagokörens sista repetitionskväll med lång uppsjungning, textgnuggningoch ideliga omtagningar (hoppsan, rättstavningsmotorn godkände inte ordet uppsjungning men textgnuggning går tydligen bra..).
Lena Thomassons goa soppa hägrar i pausen.
Vi ses i kväll; alla underbara klagosångare, gnällgubbar och gråterskor!
UMEÅ....
Berghems svagdricka
Melanders & Temperance
Schlabang
Bertilda
Jumpa på stockarna
Saedéns herr och goss
Bytescentrum
Sven M:s
Nisse på Hagströms
Bröderna Frii & Landby
Misch
Universum-gasken
Svenne & Janne
Kråga
Grottan
Änkehuset
Stacken
...ord som dyker upp från mitt Umeå på 60-70-talet.
Vi infödda umebor har i bland en förkärlek att excellera i gamla minnen. Det ska jag försöka inte förlora mig i men kanske ställa dagens aspirerande kulturhuvudstad i relief till den småstad där jag växte upp.
Mamma tankade bilen på Gladhs bensin och sedan gick vi in och fikade hos tant Valborg i huset bredvid. Jag kunde aldrig riktigt koppla av hos tant Valborg eftersom man måste hålla ett öra öppet för ringklockorna i huset mitt emot. Urspännande - det kunde ju när som helst gå ett larm...
Idag jobbar jag sedan 20 år på samma plats; äter lunch där macken låg, fikar i brandbilsgaraget och tant Valborgs trerummare fanns ganska precis mitt på Norrlandoperans stora scen. Har ni träffat teaterspöket Valborg?
Något som präglat många gryende konstnärssjälar i den här stan är en slags avsaknad av generationsgränser. Eftersom jag alltid sysslat med musik så är det i alla fall ur det perspektivet jag sett det; de äldre musikerna har spelat med de unga - och de unga med de äldre. Proffs med amatörer. Genreblandningar. Korsbefruktningar. Allt med nya och kreativa upptäckter i sikte, inga självändamål.
Prägling.
Povel skrev en gång låten "Jazzen anfaller" - på min treårsdag blev jag bryskt uppväckt av grannen som uppvaktade i barnkammaren och jazzade på ventilbasun för mig. I love you, Lasse Lystedt!
Idag har jag lovat den gudabenådade gitarristen Göran Söllscher att ordna fram några gamla inspelningar från den nedlagda kammarmusikfestivalen. Dels en konsert han gjorde 1988 tillsammans med den tyvärr bortgångna flöjtisten Manuela Wiesler och så en från 2004 då bland andra Göran, Sångkraft och Susanna Levonen framförde ?Little Imber? Giya Kanchelis musikaliska berättelse om den lilla staden Imber. I november 1943 inför D-Day så beordrades invånarna att lämna staden för en tid. Gatustrider skulle övas, hette det. Fortfarande har stadsborna inte fått återvända förutom en speciell lördag varje år. Tittar man på kartan över södra England, inte långt från Salisbury eller Stonehenge så finner man staden - fast inga vägar som leder dit. Nu i påskas skulle visst armén återlämna staden efter 65 år. Undrar hur det gick... Nån som vet?
Nu på onsdag ska det bli final på det spännande projektet ?Klagokören?. Som bekant har folk fått sända in klagomål via e-post och vykort. De har sammanställts och sedermera tonsatts av Mats Larsson Gothe som också haft den goda smaken att välja vår storspelman Tobbe Näsbom att ackompanjera gänget med sin nyckelharpa. Förutom all inneboende vokal kraft som människor besitter så har jag fascinerats av framförallt de äldre i gruppen som med liv och lust sjunger och skanderar klagomål som de näppeligen inte själva har författat... ?Ja djävlar, nu ska jag bli hetro och mäklare!?
Så nu ska all kraft manifesteras Klagokörens sista repetitionskväll med lång uppsjungning, textgnuggningoch ideliga omtagningar (hoppsan, rättstavningsmotorn godkände inte ordet uppsjungning men textgnuggning går tydligen bra..).
Lena Thomassons goa soppa hägrar i pausen.
Vi ses i kväll; alla underbara klagosångare, gnällgubbar och gråterskor!