umea2014

Apropå arbetslöshet och kultur.... Arbetsförmedlingen är verkligen inget roligt ställe att besöka. Jag tror att de har ackordslön efter hur många de lyckas bryta ner. Det är säkert obehagligt där för de flesta men nu tänker jag utgå från mig själv. Jag får nämligen inte använda mig av mina kompetenser på arbetsförmedlingen. Här är ett konkret förslag till en aspirerande kulturhuvudstad - ta hand om era kulturarbetare, ideella som professionella.

Så här är det nämligen i mitt fall:

1. Jag har sedan 2001 varit anställd på Institutionen för KULTUR och medier där vi utbildar kulturarbetare (journalister och kulturanalytiker t.ex.) .
2. Jag har skrivit om film i snart tio år, mot betalning, i bland annat Nöjesmagasinet City, Total Film och i min avhandling.
3. Jag har varit biografföreståndare.
4. Jag har skapat och hållit i filmfestivaler, t.ex. Blodröd Filmfestival.

Det får inte stå i min jobbsökarprofil att jag söker kulturjobb eftersom det är särskilda regler som avgör om man kvalar in till det. Med andra ord får jag inte använda mig av mina allra största erfarenheter och kunskaper, nämligen film och att skriva, på arbetsförmedlingen. Se där, extraklirr i lönekassan för ackordsförmedlare Palle Paragrafryttare.

Och gamla fina Blodröd Filmfestival... Den hade jag hand om i sex år tills jag inte orkade längre. Festivalen är nåt jag är rätt stolt över (även om det var rätt risiga kopior vi hittade ibland). Det var något visst med att kunna biovisa klassiker som The Beyond (första gången någonsin på bio i Sverige faktiskt!), Zombie Flesheaters, Motorsågsmassakern 2, Demons of the Dead, Blood and Black Lace, Evil Dead, Huset vid kyrkogården, Re-Animator, The Burning, Freaks och en hel hög andra bra filmer. Speciellt kul var till exempel en stumfilmskonsert - Dr. Caligaris Kabinett kompad av Paatos, en världspremiär - Hemligheten av Paolo Vacirca och en debatt om våldsfilmens vara eller inte vara.

Det var ett ganska tungt arbete, speciellt som man gjorde allt utan ersättning (som det ofta är inom kultursvängen), men jädrigt kul också. R.I.P.

Hej hopp!

Jonas Danielsson heter jag och erkänner direkt att det känns lite mysko det här med bloggning, bloggande eller vad det heter på korrekt nusvenska. På något sätt känns det som att jag ska ha något viktigt att säga, som att jag måste motivera att just jag sitter och skriver saker som du ska slösa tid på att läsa. Det känns speciellt viktigt att hävda mig eftersom jag i skrivande stund är arbetslös.

Men jag tror att jag struntar i det där med självhävdelse och går pang på en ganska röd beta - mina första skräckfilmsupplevelser.

Har egentligen ingen aning om när det inträffade men jag kan inte varit mer än fem-sex år när jag lyckade vaka mig till att se King Kong en nyårsafton. Mäktigare apa får man leta efter. Med ett barns typiska perspektiv sympatiserade jag järnet med apan, fast det gör jag fortfarande, helt korrekt visar det sig eftersom filmen är uppbyggd så.

Knappt ett år senare eller så visade SVT en serie på lördagskvällarna med gamla Universalfilmer - Frankenstein, Mumien och inte minst Dracula, med Bela Lugosi. Just Dracula - den där romantiska vampyren som alla fruktade, men ändå fascinerades av, blev min stora hjälte i säkert ett årtionde framåt, minst.

En annan film som under samma period påverkade mig på ett annat sätt - nämligen skrämde skiten ur mig - var spökhusfilmen Det spökar på Hill House av Robert Wise (ni vet, han som gjorde Sound of Music :-). Den rädslan satte standarden och när brorsan något år senare tvingade mig att se Exorcisten var jag liksom totalt fast. Jag ville bli rädd!!! Och det vill jag tamejtusan fortfarande, bara jag slipper uppleva det på riktigt.

Teater

Teater har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta och har betytt mycket eller till mångt och mycket bidragit till en så positiv utveckling som möjligt i just mitt liv.

Teater kom i mitt liv som en gåva redan vid tidig ålder, jag tror jag sjöng innan jag ens kunde prata och det var innan fyra års ålder. Jag drömde om att bli en stor sångerska, som Carola, men det är bara det att jag kan inte alls sjunga. Det låter vedervärdigt anskrämligt vill jag lova, så den ekvationen går inte riktigt ihop. Men jag antar att det var en alldeles vanlig flickdröm, en sådan som alla små tjejer har.

Jag har väl alltid varit en teaterapa och kommer så stolt att förbli, i vissa sammanhang. Jag kommer ihåg hur jag och mina kompisar spelade teater hemma och klädde ut oss. Vi pockade alltid på mammas uppmärksamhet och hon fick som lov att sätta sig ner och titta.

När jag var nio så började min teaterbana på riktigt, jag gick med teatergrupp där de flesta hade någon typ av funktionsnedsättning. Det var en del människor med rörelsehinder, utvecklingsstörda och olika bokstavskombinationer, som damp, asperger och så vidare. Alla hade inte ens funktionsnedsättning, utan var med ändå och det var coolt.

Vi uppträdde på Gävles största scener och var en del i media, den tiden var kul. Det var också en en enormt viktig tid för min personliga utveckling och ett avbrott i den då tunga vardagen. Jag fick träffa folk som uppskattade mig och jag fick spela av mig, några viktiga ingredienser. Teatern och mina kompisar var helt avgörande för min överlevnad, jag är enormt tacksam över att jag klarade mig igenom min tonårstid, mycket tack vare dessa inslag.

Jag läste teater i gymnasiet och efter två och ett halvt år lyckades jag ta mig ur rh-klassen, till min stora lycka. Egentligen förstår jag inte varför det finns enskilda klasser för rörelsehindrade, är man rörelsehindrad så är man inte trög i skallen. Åter igen blev jag nästan den enda personen med rörelsehinder, det gjorde mig som vanligt inte ett skvatt och jag trivdes som fisken i vattnet. Äntligen var jag en självklar del i klassen och inte ett undantag, det var en underbar känsla. Jag fick till och med några kompisar i klassen. Jag var med i flera stora produktioner och jag fick vara med trots mitt utseende, helt makalöst. Den här tiden hjälpte också mig att forma min identitet och format mig till den människa som jag är idag, jag vet att jag duger precis som jag är. Och att allting kring mig kretsar inte bara kring mitt yttre och det var skönt, att få tillåtelse att bara vara människa och bli sedd för den man är.

Jessica Åström

Min skolgång har även den varit en brokig historia, jag var utanför mest hela tiden och mobbad under en period. Jag mobbades som svårast under två år i mellanstadiet och blev utsatt för psykiskt mobbing, den typen av mobbing som är väldigt svår att upptäcka, eftersom den är så osynlig. Jag blev kallad för CP och de skrev fula saker på tavlan. Jag var som luft för dem, inte vatten värd ens. Jag fick inte vara med dem på rasterna och när jag kom då gick de eller så började de att snacka skit om mig. En viktig sak att kommentera är att man behöver inte alls ha ett funktionshinder för att bli mobbad, vem som helst kan bli det.

Som vilken annan människa som helst, så fick jag väldigt dåligt självförtroende och hamnade till slut, på vad jag tror är, livets botten. Jag hade ständiga magplågor och ville inte resa mig ur sängen på morgonen, men det nu än var så var jag i skolan mest varje dag i alla fall, av olika skäl. Allt vara bara ett totalt mörker och jag var totalt värdelös inför mig själv.

Idag så brinner jag för att arbeta med mobbing och i min drömvärld så skulle jag önska att ingen, vare sig det gäller barn eller vuxna, behöva utsättas för mobbing eller kränkande behandling. Sedan april 2006 finns en lag som förbjuder diskriminering och kränkande behandling av elever. Alltså om en elev känner sig mobbad och skolan i fråga inte gör någonting åt det, så kan eleven polisanmäla skolan och den i sin tur kan bli skadeståndsskyldig. Alla skolor ska även upprätta en likabehandlingsplan, för hur man ska handla när någon till exempel blir mobbad. Men frågan är om inte även den här planen, bara blir ett dokument bland alla andra och en hyllvärmare som bara ligger där och samlar damm? Ett dokument som bara visas upp när Skolverket kommer på besök och ni vet, den gamla vanliga visan, det ser så fint ut på papperet.

Och enligt min egen uppfattning, så är en likabehandlingsplan fullkomligt och totalt värdelös utan en bra och välfungerande kamratstödjarverksamhet på varje enskild skola.

På återseende....

Jessica Åström

Alla som har träffat mig vet att jag har ett funktionshinder eller ett rörelsehinder, som jag föredrar att kalla det. Jag har en cp-skada sedan födslen, skadan på hjärnan inträffar precis före, under eller efter förlossningen och beror oftast på syrebrist. Skadan har ingenting med begåvning att göra, utan jag är normalstörd om man säger så.

Läkarna sa att jag aldrig skulle kunna gå, använda mina armar eller prata, ack så fel de hade. Idag klarar jag det mesta själv och behöver bara lite hjälp varje dag, jag är så himla tacksam för det. Jag har personlig assistans några timmar per dag, det höjer min livskvalité och jag kan mer göra det jag vill.Tack vare att mina föräldrar tränade mig varje dag under fem års tid, från 6-11 års ålder, så kan jag det jag kan idag och det är jag dem evigt tacksam för. Skälet varför vi slutade, var att passen bara blev ett enda stort bråk och jag var urless att träningen tog upp så himla mycket tid av min vardag. Idag tränar jag inte mer än någon annan, jag går på vattengympa några gånger i veckan och det får räcka. Jag är fullkomligt nöjd med hur jag ser ut och med det jag kan, jag behöver inget mer.

Många får kanske för sig att det svåraste med att ha ett rörelsehinder är just att ha svårt att röra sig, men ingenting kunde vara mera fel. Det svåraste är att leva med folks förutfattade meningar, rädsla och attityder. Att bli uttittad tillhör också mig liv och det ser jag som någonting naturligt, man tittar ju på det som är annorlunda. Det är inte varje dag som jag uppskattar det, men det är någonting som man lär sig att leva med. När jag var i USA den senaste gången, då tittade inte folk och då kliade jag mig i huvudet, hade jag kommit till en annan planet? Attityderna är bättre där!

Det finns mycket fördomar, som till exempel är det många som blir förvånade när jag säger att jag har bil och körkort, faktum är att de flesta med rörelsehinder faktiskt kan ta körkort. Jag skulle aldrig kunna fixa mitt jobb utan min bil, eftersom jag har hela Umeå som arbetsfält. Att åka taxi runt är inte att tänka på, då det skulle spräcka mitt schema totalt. Jag är en himla lyckligt lottad person som kan köra och det krävs väldigt lite anpassningar för att det ska vara möjligt. Det finns otroligt nog folk som tycker synd om en, då suckar jag och undrar om de inte har något bättre för sig. Jag vet på ett ungefär vilka personer som tycker synd om mig och det är ofta där som konflikterna uppstår, som jag blir en person som inte är särskilt trevlig att ha att göra med. Och jag kan svära på att jag aldrig tyckt synd om mig själv på grund a v mitt rörelsehinder, kan någon ge mig en anledning att göra det? Det finns INGEN och anledningen är att jag lever ett lika bra liv som alla andra, jag väljer att leva mitt liv fullt ut. Det finns ingen som kan ta ifrån mig det, tack och lov för det!

Människor som ska ha kunskap om hur det är att leva med ett rörelsehinder behandlar mig ibland sämre
än människor i övrigt, hur kan detta komma sig? De fokuserar bara på mitt yttre och tror att mitt liv endast handlar om det, de glömmer bort att även jag är en människa som har samma behov som alla andra. Jag brukar säga att jag har samma problem som någon utan funktionshinder och att mitt rörelsehinder är ett tillägg, det är lättare att försöka förstå då. Sedan finns det ju många bra professionella människor också, det är inte det som jag säger, men det finns ingen regel utan undantag.

Hej!

Jag heter Jessica Åström, är väldigt snart 27 år och bor i Umeå. Det är jag som är veckans bloggare, det är första gången för mig och jag ser det lite som en ära. Jag kommer att blogga om det som ligger mig varmt om hjärtat och om saker som har påverkat mig i mitt liv. Jag kommer att skriva om mobbing, teater och om hur det är att ha ett rörelsehinder m.m.

Jag är uppväxt i en liten bondhåla utanför Gävle, men jag börjar nu att känna mig alltmer som en genuin umebo. Umeå är en stad där allt är lite mer accepterat, man får se ut som man vill och ha lite utstickande åsikter, det gör inget och det gillar jag.

Jag jobbar som ungdomsombud med jämlikhetsfrågor inom Umeå kommun med speciellt fokus på mobbing- och funktionshinderfrågor, men mycket mera går in inom jämlikhet. Tjänsten har jag haft sedan augusti 2006 och har tillkommit på initiativ av mig själv, den borde vara tämligen unik i Sverige. Och för varje dag som går så inser jag mer och mer att hur mycket den här tjänsten behövs, att det finns så otroligt mycket mer att göra och utveckla inom mina ansvarsområden. Och med ungdomarnas egna röster som kärnan i det hela, så kan det inte bli bättre. Det här jobbet är det bästa jobbet hittills och det känns också väldigt meningsfullt, att få hjälpa andra att göra just sin röst hörd. Jobbet är otroligt kul och varierande, det är allt från kontorsarbete, representation, köra bil och naturligtsvis träffa ungdomar.

På återseende....

Jessica Åström

Foto: Johan Falk.

Jag har en lite ambivalent känsla inför Umeå som kulturstad, som en stad att utöva kultur i.

Det kommer och går antar jag.

Ibland känner jag mig otroligt peppad ? det händer saker överallt, man träffar

massor av spännande och begåvade musiker, poeter, konstfolk etc.

Och ibland känner man sig snarare nedslagen, det händer ingenting och man träffar

massor av spännande och begåvade musiker, poeter, konstfolk

och armbågar vässas. Eller nja, Umeå kanske är en allt för snäll stad

så armbågarna förblir nog ovässade och kanske till och med vadderade men

konkurrensen mellan kulturutövare i den här stan är kännbar.

Vi är för många.

Det finns tillräckligt med ögon och öron men

få spelställen/scener att framträda på och få forum/medium att synas i.

I det här skedet finns det två alternativ för Lennart Holmlund för att

undvika en kulturarbetarrevolution.

Det idealiska men kanske förutsägbara alternativet är:

Fler miljöer för människor att ta del av kultur i

G i v e  u s  s o m e  f u n d i n g.

Det andra alternativet är att du och jag Lennart, har ett litet möte

And we take this down Al Capone Style.

Vi är för många.

Jag skulle kunna göra en lista

Med de fagraste, de mest begåvade

De med förförisk utstrålning

Alla de med publikkontakt och fans

Om några av dessa skulle försvinna?

Det kanske inte vore idealt för Umeå som kulturstad men

Then all the pretty pretty light would fall on me.

(remember I?m not nice ? I?m from Norrbotten)

Jag vill börja med att säga att det är ok att bo i radhus, ha volvo, vovve etc. Man kan till och med fortfarande vara en rocker (sätt ett nithalsband på vovven ? et voilá!). Det jag ville säga igår är att som deltidsmusiker (dvs. man deltidar med tid men tjänar väldigt lite pengar) kan det vara svårt att dra gränsen för när det man gör för att tjäna pengar mer och mer äter upp den tiden man skulle pyssla med musik på. Jag vill också säga att jag gillar mitt dagtidsjobb (vilket gör det extra farligt!) som Clark Kent ? jag är en vin och spritnörd som jobbar på Systembolaget ? jag vill bara inte att alla telefonkiosker ska försvinna! Det är få saker som slår att stå på scen! Det finns inte speciellt många spelställen i Umeå (om man räknar antalet musiker) och ännu färre ställen där man får betalt för det jobb man faktiskt utför (men det kanske det blir ändring på nu?). & vill man verkligen livnära sig på kultur måste man bestämma sig för att inte glida med i lunken. För face it ? det är mycket lättare att jobba en extra dag och få sin lön än att ringa 10 arrangörer och få nej. Det gäller att fortsätta brinna, fortsätta tycka att folk inte får gå miste om en. Fortsätta se kultur som arbete. Ingen skulle gå till en arkitekt och säga ?kul hobby det här med att rita hus?. Många av oss har utbildat oss eller tränat/övat/repat tusentals timmar för att göra det här och att då få hobby (?det där kan du väl göra på din fritid?) tappat i ansiktet kan kännas väldigt hårt. Och nej. Jag kan inte göra detta på min fritid. På min fritid går jag promenader med hunden, lagar mat, äter romantiska middagar, balanserar på min pilatesboll (jag är såå Madonna!) kollar på Six Feet Under. När jag skriver musik eller repeterar arbetar jag. Det må inte vara som att sitta i kassan på Bolaget en lönefredag, men det är arbete.

En pianobar med mörkröda draperier

Där det alltid finns en kvinna i aftonklänning

Som sjunger om sitt brustna hjärta

En teater med minst två mimare, en

Rosa pudel, en ormtjusare, en svärdslukerska

Med en konfrancier som liknar Humphrey Bogart

Fler dragqueens

Fler dragkings

Fjäderboas, nätstrumpor, glitter, höga hattar, höga klackar, gala

Pausunderhållning med Audrey Hepburns lookalike

En färgglad höst

Regnvåta gator där kostymklädda damer och herrar dansar med paraplyer

Klara kalla söndagar i januari, for the hot chocolate business

En extra röd dag för Edith Piaf

Kulörta lyktor, tradjazz & dansbanor,

Sköna ljumma ljusa sommarnätter

Mer av allt

Gratis inträde till allt

Teater, rock?n?roll, cabaret, balett, jazz, opera, installationer, konst, pop

Allt mittemellan och allt utanför

Stjärnklara nätter i augusti!

Någon enstaka oboe

En biograf som visar

Breakfast at Tiffanys varje måndag.

Hej Umeå

I samband med intervjun igår lovade jag att uppfinna en bakelse till Internationella Kvinnodagen. Skämten har sedan dess gått här om att ha ett ägg inuti bakelsen eller att avbilda olika typer av kvinnliga former/kroppsdelar. Förslag var t.ex päronrumpa och moderskaka: inga aptitretare direkt.

Skämt åsido så tar jag saken på stort allvar. Det är kul att fira kvinnligheten istället för att bara fokusera på problem. Postar förhoppningsvis bild och recept på bakelsen senare.... Så imorgon kan ni förutom att lyssna till Frida Selander även avsmaka min senaste uppfinning hos oss på Schmäck. Ta med  era väninnor, systrar, döttrar och mödrar.

Jag har tänkt att jag varje dag denna vecka ska försöka konkret bidra till Umeås kultur. Jag börjar med att ge bort en affärsidé.

Jag älskar bioupplevelsen. Personligen anser jag att det ska vara vinröda plyschsitsar och popcorn, och biografen ska ligga smidigt till så att man kan gå in på impuls och inte vara beroende av bilen kalla vinterkvällar. Jag tycker det är trevligt om det ligger ställen bredvid där man kan träffa vänner och ta sig ett glas eller en bit mat efteråt om man vill. Jag kanske inte är så unik i detta?

Här är en affärsidé till dig som älskar film. Vår granne, fantastiskt mysiga Sagateatern används inte till sin fulla potential. Jag har försökt lobba själv och genom vänner för alternativ bio där. Det skulle till liten kostnad öka tillgängligheten av alternativ film, och känns särskilt angeläget nu då Royal gått i graven. Filmfestivalen skulle samtidigt få en till lokal att visa film i. Jag har kikat på kostnader och rimlighet i att installera en duk som kan fällas ner framför scenen. Har kollat upp vilka bidrag man kan få för en eventuell verksamhet och har t.o.m. haft en träff med några fina personer i teaterföreningen som huserar i Sagateatern. Umeå har många duktiga som håller på med film (tack vare t.ex. Film i Västerbotten) och jag har hört vissa säga att de saknar ett forum. Det är bra flöde med folk på Kungsgatan, det är ett bra läge med pubar och kaféer i närheten.

Du som är sugen: hör av dig till mig så kan vi träffas: du får min research, budgetskiss och tillgång till mitt kontaktnät.Jag lovar att vi hjälper till att affischera program på Schmäck och jag vet att resten av "Gamla kvarteret" också skulle vara hjälpsamma och glada över mer aktivitet "väst på stan".

Ska dock varna att du kan möta på lite motstånd från oväntat håll. När jag talade med en person som står bakom rodret på Umeå Filmfestival om saken så ville han inte satsa på något mindre än ett "Filmens Hus". I väntan på denna ska vi alltså låta chansen till mer kvalitetsfilm i centrum gå oss förbi. Varför allt eller inget? Tyvärr har jag även hört liknande attityder från personer kopplade till Folkets Bio. T.ex. hört: "visst, det blir billigt för kommunen och så kan de peka på Sagateatern och säga 'titta, vi satsar visst på film utan att behöva lägga ut några faktiska pengar'. " , med sarkasm i rösten. Men det är väl UNDERBART?!! Att man kan få ut mer kultur för våra skattepengar och använda de lokaler vi redan betalar för till full kapacitet! Blir det sedan en stor succé och Saga för trångt så kan man ju leta större lokal.

Nu har jag säkert trampat i ett riktigt getingbo då jag är utanför "klicken", men jag bryr mig inte så mycket om det. Hoppas att vi så snart som möjligt kan få in mer kvalitetsfilm i Umeå centrum under den del av året då det inte är filmfestival : ett lyft för staden inför 2014.

Imorgon gör jag något annat för Umeå kultur. Tills dess, ta det lugnt på isen.