umea2014

Jag blev nyfiken på antalet människor av dem som hittills bloggat här som jag är allt från bekant med till att känna väl. Jag räknade till arton stycken. Ha ha, vad säger det om mig?

En stolt blivande mamma

Ingen bebis idag heller, vad det verkar, och nu är det dags att runda av den här veckan. Det har varit kul, och jag är glad att jag blev tillfrågad att blogga! Dock har ju kommentarerna lyst med sin frånvaro, trots att jag valt ämnen som jag själv trodde skulle kunna te sig som provokativa. Hallå, är det nån där? Vet umeborna om att denna blogg finns, eller saknas det månne lite folklig förankring kring kulturhuvudstadskarusellen?!

Jag älskar Umeå. Jag kom hit för fem år sedan för att gå på Umeå konstskola, via Vetlanda, Nässjö, Helsingborg, Brighton, Uppsala och Stockholm. Ungefär i den ordningen. Jag har aldrig upplevt en sådan tolerans, en sån öppenhet, lättillgängligt kulturliv eller mött så många likasinnade någon annanstans. Det säger något att Umeå sägs vara Sveriges homovänligaste stad. Här finns inte så mycket det där motståndet mot förändringar som jag upplevt på andra ställen. Så fort jag flyttade hit drogs jag genast in i massor av ideellt engagemang, och upptäckte att här kunde jag genomföra en massa idéer och bidra till att göra skillnad, något som tett sig avlägset för mig tidigare.

Jag hejar på kulturhuvudstadsatsningen, det vore coolt om det går vägen. Men bara om vi alla får vara med och leka, bara om det börjar visa sig lite djärvhet i satsningarna. Jag tycker inte att man kan konkurrera om kultur, och tänker inte klaga på hur mycket pengar som pumpas in i exempelvis Norrlandsoperan, men vi som kör vårat eget race, utanför kommunen, utanför etablissemanget, vi måste också få vara med! Vi är så väldigt viktiga just eftersom vi gör det vi gör på egna villkor, genom en platt organisation som förhoppningsvis ger både medlemmar och besökare en känsla av att vara med i processen att skapa något, en frizon.

Jag hoppas också att affischeringsfrågan verkligen tas på allvar nu. Det är ingen objektiv sanning att affischer förfular och skräpar ner en stad, inte mer än frågan om grafitti. När jag pratat med mina vänner om saken har vi varit överrens om att kvoten grafitti och affischer i en stad är ett sätt för oss att ta pulsen på hur vitalt kulturlivet är där, hur levande den är. För inte är väl ett elskåp så himla vackert som det är? Prioritera frågan, hitta lösningar, men ge plats åt att låta oss som sysslar med oetablerad kultur synas! Vi är beroende av det!

Ha det bra, och tack för mig!

Jag ligger hemma och undrar om bebisen vill komma ut idag? Fick en känsla av det nyss, och analyserar in i minsta detalj hur min kropp beter sig.

När jag fick nys om ockupationen av Tullkammaren igår for jag genast dit, fotade och lyssnade när aktivisterna pratade med media och polisen, samt läste deras flygblad. Det var synd att i synnerhet VF fokuserade så mycket på deras kritik mot Balticgruppens inflytande och att de låter stora fastigheter stå  tomma i centrum i åratal. En bra ståndpunkt, men ockupationen handlade uppenbarligen om mycket mer än så.

Och nej, jag var verkligen utanför, och inte på insidan av huset. Huruvida jag själv hade deltagit i  ockupationen om jag inte vore höggravid och riskerade att få värkar när som helst avstår jag från att kommentera.

Den av aktivisterna som talade med pressen förklarade att ockupationen handlade om att politikerna inte lyssnar på kulturens gräsrötter. Det håller jag helt och fullt med om. I en kommentar på VK:s hemsida menade en man att det ju är enkelt för ungdomar att få pengar genom Kulturhuvudstadsatsningen, men jag menar att möjligheten för ekonomiskt stöd till ungdomar är alldeles för begränsat. Du måste röra dig inom snäva ramar, tillhöra en snäv ålderskategori och helst hålla till på Hamnmagasinet med ditt projekt. Och så detta snack om "ungdomar". Det är oftast en bit över tjugoårsåldern som engagemanget för kultur sätter fart, då tiden, självförtroendet, erfarenheten och viljan finns. Innan dess ägnar man sig i högre grad åt att konsumera kultur, och lägger sin tid på att bygga en identitet. Problemet är att när de nödvändiga faktorerna fallit på plats börjar man bli för gammal, enligt kriterierna för majoriteten av de bidrag om finns att söka. Vi som närmar oss trettio och ägnar oss åt sånt som ännu kategoriseras som "ungdomskultur" hamnar i en gråzon. Jag är ledsen, men ett kommunalt ungdomens hus uppfyller inte alla behov! Det är lysande på många sätt, men det måste också finnas ställen som drivs av folket, på folkets villkor, för alla åldrar. Som Verket.

Det är skojigt att en av banderollerna starkt kritiserar Kulturhuvudstad. Jag måste ju ta upp den detaljen, och kommentera varför jag själv ger kritik till det forum jag själv bloggar i. Tro mig, jag är inte alls emot denna kulturhuvudstadsatsning, utan vill bara poängetera vikten av just en förankring på gräsrotsnivå. För där sker så mycket bra. Jag undrar bara i mitt stilla sinne vad politikerna är så rädda för? För det ÄR verkligen svårt att nå dem, få en dialog och inte minst bidrag, som ter sig som ljusår bort, om man sysslar med att driva ett alternativt musikhus och arrangerar konserter. Därför sympatiserar jag med ockupationen.

Jag förstår också varför de maskerade sig. Det är sakfrågorna de driver som är det viktiga, inte deras identitet. En maskering ger dåliga associationer och säkert mer upprörda reaktioner från allmänheten än om man sett deras ansikten, men jag förstår helt rädslan för åsiktsregistering. När VK:s utsända frågade aktivisterna vad de sysslade med därinne, och bland annat fick svaret "äter veganmat", högg hon genast och replikerade: "Är ni VEGANER?". Vi utanför skrattade gott. Klart att media vill att de ska vara veganer, vilket scoop!

Jag stod för övrigt utanför huset när aktivisterna frågade polisen om de skulle låta några av de yngsta deltagarna inne i huset passera för att gå på bio ett par timmar senare. Polisen gav dem då sitt ord på att inte gripa någon av dem. Idag fick jag höra av vittnen att när dessa personer kom ut blev de genast identifierade, indragna i en polisbil och ivägkörda. Suck. Polisen alltså, inget nytt under solen.

Vi hörs imorgon om jag inte ligger på BB!

www.myspace.com/epidemicspunk


Mitt band Epidemics har sedan starten i somras jobbat hårt med att skriva låtar och spela in våran debutskiva. Det har varit krävande, otroligt utvecklande och mycket dyrt. Jag fick helt oväntat ett stipendium i somras; Årets populärkulturstipendium, och visste direkt att pengarna skulle läggas på en skivinspelning. Vi lade då ner dåvarande bandet Disconvenience, för att få en ny start, nytt sound och ny energi.

Vi frågade vår gode vän Inge Johansson, världens mest intensiva energiknippe med en outtröttlig passion för musik, om han ville producera oss. Sagt och gjort, och det var det bästa tänkbara valet! Han har slitit med oss som djur, fått oss att prestera långt över vår förmåga och fått oss att ta ett jättekliv musikaliskt. Han fick mig att lägga 360 sångtagningar i studion, och ibland ville jag bara klappa till honom, men jävlar vad nöjda vi blev!

Det har varit en galen resa: vi, min sambo, min lillebror, hans hund, jag och bebisen jag har i magen körde av vägen och voltade med bilen just innan skivinspelningen satte igång. En mycket våldsam krasch, och eftersom vi alla klarade oss med endast mindre blessyrer har tillvaron har liksom haft ett magikt skimmer över sig sen dess. Vi lever och mår bra allihop! Jag brännskadade mig dessutom rejält då jag tappade en kastrull kokande vatten över mig en månad senare. På nåt sätt har jag ändå rest mig upp gång på gång och fortsatt arbeta med skivan med min växande mage.

Jag blev gravid i samma veva som Epidemics bildades, och nu när skivan så är klar så kan man nästan säga att det är två bebisar som blivit färdigbakta under de här nio månaderna. Den i magen sparkar igenkännnde varje gång vi spelar skivan, som låter dansant gammal sjutiotalspunk, fast ändå tillhörande i 2000-talet. Peppen är hög! Barnmorskan tippar på att jag inte går tiden ut, så jag har varit på helspänn den här veckan, och skissat på blogginlägg i förväg ifall parveln därinne bestämmer sig för att det är dags att komma ut.

Vi har bildat en veganföräldragrupp i Umeå, som stödjer varandra, ger tips och idéer för en allsidig och komplett mat till våra barn. Den hjälper oss hantera motståndet som man definitivt möter, och som jag mött redan under graviditeten. Det har känts mycket bra att kunna visa upp mycket bra blodvärden som svar på tal!

Veganföräldragruppen kommer att finnas representerade på Vegovisionmässan på Folkuniversitetet den 17:e maj

The Koo-Koo's live på Verket


Är jag helt och hållet onormal som tycker att spela i band är det bästa som finns? En massa killar håller förstås med, men som tjej? Ibland undrar jag. Tio år efter att She's got the beat bildades finns så sorgligt få band med tjejer i Umeå. Jämställdheten på stans och landets scener har hunnit bli en het potatis, en pk-fråga, för att sen dö ut som en alltför tung debatt om ingen orkar peta i. Ingen orkar ta ansvar, vare sig klubbar, skivbolag eller bokningsbolag.

Fortfarande finns inget annat stort rockband med enbart kvinnliga medlemmar förtom Sahara Hotnights i Sverige. Är verkligen behovet mättat sen, och vem styr behovet? Har publiken verkligen en sån omättlig törst efter killar med skinnpaj och gitarrer, medan det räcker med Sahara Hotnights, sen orkar vi inte med fler brudar som tassar på detta så inbitet manliga område? Jag tror inte det är så. Det fegas på alla plan.

Är ni tjejer som spelar i ett band ihop så får ni finna er i vissa saker. Ni får finna er i att det ni gör betraktas som lite gulligt sådär, och inte "på riktigt", som om ni hade varit killar. Ni får även finna er i att benämnas utefter kön, och inte efter hur ni låter. Det finns ett ord för det, ett ord ni kommer få höra till leda: Tjejband. Det mest förhatliga ord jag vet. Så marginaliserande, som om det vore en egen genre. Rockband, popband, bluesband, punkband, tjejband.... Det säger inget om hur ni låter, men visar tydligt att ni avviker från normen: killar. De kan å sin sida spela vilken musik som helst, medan ni tydligen bara kan spela "tjejmusik".

Jag började engagera mig i de här frågorna för fem år sen, i samband med att jag själv bildade mitt första band, och flyttade till Umeå. She's got the beat var nu som då en feministisk musikförening, som syftar till att främja kvinnliga musiker. Där togs jag emot med öppna armar, och jag är dem evigt tacksam för det underbara forum för systerskap som det innebar för mig. Föreningen har alltid varit väl ansedd lokalt och nationellt som viktig, och vi har bidragit till att öppna ögonen för de frågor vi företräder. Samtidigt har engagemanget inom föreningen haft sina toppar och dalar, med generationskiften och skiftande kommunalt stöd. Idag, fem år efter att jag gick med i föreningen, finns det färre band med tjejer som lirar än vad det gjorde då i stan. Jag vågar påstå det. Det känns på så vis mer tungrott än nånsin att jobba med det här.

Musikvärlden är bara så långt efter samhället i övrigt! Sen jag började jobba på Studiefrämjandet i höstas har jag getts alltmer utrymme att jobba med de här frågorna inom musikverksamheten. Jag har bland annat gett föreläsningar inom området, vilket varit jättekul! Jag har själv varit med om att killar i förband på turnéer kommit fram och frågt oss i mitt band vem av oss som spelar bas. När jag räcker upp handen så vänder de sig istället till min pojkvän, gitaristen, och frågar honom vilken input de ska använda på förstärkaren. Sånt är inte ovanligt. Jag förvänts alltså inte veta hur förstärkaren funkar trots att jag är basist.

Mitt råd till er killar är: Skärp er! Ifrågasätt era normer och fråga er om ni själva har några kvinnliga musikaliska förebilder? Om inte, så varför? Mitt råd till tjejer är: Skärp er ni också, för fan! Det finns Typ två förstärkta band bestående av bara tjejer som verkligen vågar satsa på musiken i Umeå idag: The Bombettes och The Koo-Koo's. Det måste välfinnas fler som är peppade? Ni är så viktiga! Just DU kan bli förebilden som får fem nya tjejer att börja spela! Så skit i att få VG på tentan, fika med polarna tre timmar om dagen, följa Grey's Anatomy eller vad som nu tar upp din vakna tid och visa att du vågar ta den där platsen, att "rockstjärnedrömmen" får lov att vara viktig. För din skull, och för den skillnad DU kan göra!

Mitt hopp går till en ny generation, då jag upptäckt att det finns en helt bunt 90-talisttjejer som bildat band i Umeå. När de börjar ta sig ut och spela kan det börja hända spännande grejer med Umeås musikliv.

Jag har inte ätit kött på tolv år, och är sen fem år vegan. Det är något av det jag är mest stolt över, ett av de bästa beslut jag någonsn tagit. Jag har jättebra blodvärden, är i god konditition och är nästan aldrig sjuk. Allt detta har blivit till det bättre sen jag valde att helt leva på vegetabilier.

Jag hatar inte köttätare, många av dem som står mig närmast äter kött, familjemedlemmar och vänner. Det sägs att man ska respektera allas val, men jag respekterar inte att de -att NI- äter kött. Däremot accepterar jag det, men däremellan finns en skillnad. Se Uppdrag gransknings lysande program om köttindustrin här: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1083621

Sakta men säkert börjar allmänheten få vetskap om att köttindustrin står för, som det nu verkar, det överlägset största klimathotet, men det går långsamt. Det är dock lite skrattretande hur politikerna i programmet så hårt försvarar sin älskade entrecote. Så är det ofta, det är oerhört känsligt att kritisera folks köttätande. Men med alla dessa nya kunskaper ter det sig rätt galet att miljöbilar subventioneras, medan boskapsindustrin får miljarder i bidrag. Hur vi reser är inte våran ensak, med vad vi lägger på tallriken är det tydligen.

På sistone har jag hört och sett människor uttala sig i media om att de börjat konsumera kött och fisk smartare, i mindre mängd och med tanke på miljön. Sånt premieras. Väljer man däremot bort kött och fisk helt är man fortfarande extremist, tyligen. Men det verkar finnas hopp. Allt fler TV-program tar upp frågor som dessa, som nu senast uppdrag granskning. Programledarna i Du är vad du äter verkar endast rekommendera vegankost, och på sistone har jag hört både läkare och läkarstudenter konstatera att vegetabilisk kost är oerhört mycket bättre för våran hälsa än kött. Idag hittade jag till och med en TV-intervju med Carl Lewis, den enskilt mest framgångrika idrottare jag kan komma på(?), som berättade att han är vegan, och så var under de år då han tog alla de där guldmedaljerna. Vi vet idag att många hjärt- och kärlsjukdomar, flera typer av cancer med mera kan undvikas med en vegetabilisk kost.

Till alla er som äter kött, och detta är det roligaste argumentet, och det jag brukar använda mig av: Ni anar inte hur god mat jag äter! Jag älskar mat, och jag älskar matlagning. Idag åt jag crepes fyllda med tacofärs och täckta med sojaostsås, igår kokt potatis med fejkkyckling och havregräddsås, och i förrgår potatisgratäng med sojafiléer. Jag vet, soja är ingen miljövänlig höjdare, men bättre att äta den direkt än att låta den passera i otroliga mängder som foder genom en ko innan det blir kött av den... Hur som helst, allt finns i vegansk form, jag behöver inte avstå från något!

Veganismen lever fortfarande i Umeå.

Bandet Bingo på Verket


För ett tag sen satt jag med i panelen vid Dialog 2014 om ung, oetablerad kultur på Hamnmagasinet. Mitt bidrag rörde i mångt och mycket att det är fånigt att sitta och prata om vad ungdomar vill ha, som en homogen grupp, eftersom människor inte identifierar sig med en viss åldersgrupp, utan efter intressen. Mycket riktigt så lyste ungdomar med sin frånvaro den här kvällen. Inte konstigt, vem tänker "Aha, de ska prata om ungdomar, och jag är ju nitton år. Jag kommer!".

"Ni som är medelålders, vad vill NI?" frågade jag kostymerna vid borden, för att belysa det bisarra i det hela. Det är jag nöjd med. Någon som sade nåt helt ljuvligt bra den där kvällen var Klubb Subjekts underbara Lena Tomasson. Hon sa nåt i stil med att "Hardcorerörelsen, veganismen, gayrörelsen och feminismen är det bästa vi har i Umeå". Word! Hon sa det med sånt allvar att det verkligen värmde mitt hjärta. Det är kring saker som dessa jag kommer fortsätta skriva i den här bloggen.

Umeå har massor av punk- och hardcoreband, och ni anar inte hur bra vi är! Vi låter ofta väldigt olika, men har lyckat bli världsledande i vår genre över hela världen. I flera år har Umeå, Köpenhman och Portland, Oregon, varit de städer resten av punkfantasterna i världen sneglat på och inspirerats av. Vi spelas i regel inte i radio, och blir inte intervjuade i kommersiell media. Det är ofta självvalt. Därför vet inte många om vår storhet utanför den hängivna publiken.

Många släpper sin skivor själva, eller på små okända bolag, bokar sina tunéer på egen hand, designar tröjor och skivomslag själva. Det är kort sagt som att driva ett litet företag. Mycket kreativt, roligt och utvecklande, och något av punkkulturens signum. Detta kallas DIY: Do it yourself, och handlar om producera istället för att konsumera, att ta kontrollen över produkten i sina egna händer. Vi är ett gäng som träffas på Verket en gång i veckan och gör ett fanzine som ska heta Umeå Punk City 2008, där alla dessa umeå-band, cirka 30 stycken,  finns representerade med intervju och bilder. Det ska spridas över världen av turnérande band, och på konserter i stan. Jag hoppa att fler band ska inspireras av hur punkbanden jobbar, och att kostymerna med pengarna ska fatta att det inte går att ge vår årliga festival Punkfest ett löjligt litet bidrag på nåder, medan högre ansedda musikföreningar som sysslar med "finare" musik överöses med pengar. 

Låtskrivarkurs på Verket

Jag har under flera år frekvent blivit ombedd att uttala mig om saker som rör sånt som kultur, feminism och musiklivet i Umeå. Detta i egenskap av nån slags eldsjäl med massor av åsikter och svinlång blond tuppkam. Tror den senare bidragit mycket, jag har liksom personifierat bilden av ung, tjej och tillhörande en subkultur, och såna är det populärt och pk att plocka in i kulturella och samhällspolitiska sammanhang. Jag tackar ja än en gång och undrar när dagen kommer då det visar sig att jag inte bara är ett alibi.

Mina blogginlägg kommer att handla om sådant jag brinner för och engagerar mig i. Jag börjar med att berätta om det älskade musikhus som kallas Verket. Verket har funnit i drygt ett år, ett brukarstyrt musikhus drivet av föreningen med samma namn. Hos oss repar 17 band, fördelat på fem replokaler. Vi eftersträvar jämn könsfördelning, genremässig- och etnisk spridning. Vi har nolltolerans mot sexim, rasism och homofobi, samt ett ekologiskt tänkande. Vi har under året som gått arrangerat över 30 spelningar med band från hela världen. Det är alltså en stor verksamhet vi snackar om. Trots detta har vi inte fått ett öre av kommunen för det vi gör. I höstas lämnade jag in en projektansökan för Verket, men det har varit tyst sen dess.

Internationellt kulturutbyte är något som anses viktigt hos kommunen, och Hamnmagasinet har en anställd i syfte att främja sådant. Men att banden som repar hos oss turnerar världen runt, knyter kontakter och i sin tur bokar band som kommer till Verket på turné från hela världen, helt i egen regi, det är tydligen inget som ska premieras!? Snart ska vi ha ett möte med Fredrik Lindegren, och då ser jag fram emot att höra förklaringen!

Jag vet att det pratats om Verket bland fritidsledare och socialarbetare som aldrig satt sin fot där. Till dem vill jag bara säga: Kom och hälsa på, och ta reda på fakta! Verket är inget tillhåll där minderåriga tillåts att supa sig fulla. Verket är en musikalisk, kreativ smältdegel som många människor har kommit att älska, och ett mycket viktigt tillskott i Umeås kulturliv.

Jag är säker på att vi en dag får det ekonomiska stöd vår verksamhet behöver och förtjänar. Den dagen får Umeå kommun gärna nämna det vi gör i sin ansökan att bli Kulturhvudstad 2014.