umea2014

De är så tjusiga att jag aldrig sett dess like. Alla är spända och inte en enda konversation går att hålla igång. Tillsammans står vi rastlöst och tittar mot ingången. Kommer det att komma någon? Minuterna tickar iväg och och nervositeten stiger, tänk om det inte kommer någon?
Så plötsligt brakar det lös och nu är det folk överallt. Det är premiärkväll på BABYLON och jag känner mig hög på adrenalin. Stjärnorna faller från himmlen för att vara med och dela festen med oss och gästernas andedräkt ryker av glamour.
För oss i BABYLON CREW började allt redan ett halvår tidigare då några av våra bästa vänner, Lena Thomasson och Vilda Kvist som haft queerklubben Subjekt flyttade ner till Stockholm. Tomrummet de lämnade kändes omöjligt att fylla och vi var alla nerslagna. Inte nog med att vardagen hade blivit betydligt mycket tristare, det fanns heller ingenstans att gå ut längre. Detta var något vi helt enkelt inte kunde acceptera. Därför bestämde jag, Lisa Lindquist, Hanna Netzell, Ellinor Pekkari och Frida Selander oss för att ta plocka upp stafettpinnen och starta en ny queerklubb i Umeå under parollen live more, dare more, dance more and fuck more.
Som fotograf upplevde jag det som fantastiskt att få vara delaktig i ett projekt från början och jobba med allt kring fotografering, affischer, flygblad och tryck. Ett långsiktigt projekt där vi tillsammans arbetade fram koncept. Mitt absoluta favoritsätt att arbeta på.
Klubbkvällarna fortsatte hela våren, tog ett uppehåll under sommaren för att nu fortsätta i höst. Närmare bestämt fredag den 25e september på Aschanska under Umeå Pride.

Jag önskar gamla besökare och ännu icke bekanta hjärtligt välkomna!

Det är november 2007 och jag sitter hemma med min dator och jobbar på distans med ett projekt i Göteborg. Jag är nyinflyttad till Umeå och känner ännu inte så många. Med andra ord, det är en ohållbart oinspirerande och trälig situation.
Sakta men säkert har jag börjat överväga att gå från tanke till handling och starta upp mitt egna företag som fotograf. Jag är oändligt trött på projektanställningar och hur andra styr ramarna för mitt arbete.
Men starta eget, det känns, minst sagt, som ett stort projekt. Större delen av mitt nätverk finns  i Göteborg och även om jag gjort fler affärsplaner än vad som känns vettigt, satt mig in i det mesta kring att starta eget och varit på ett antal av skatteverkets infoträffar, så känns det fortfarande väldigt, väldigt stort. Var ska jag börja? Då menar jag börja på riktigt, synas och finnas även i andra människors huvuden inte bara i mitt eget. För det är ju en sak att registrera ett företag, en helt annan att hitta samarbetspartners och kunder.
Så en dag  kom jag över en annons för något som hette Krenova. De skulle starta upp en inkubator för människor inom de kreativa näringarna, sk kreatörer. Peppad tog jag kontakt och fick snabbt komma på intervju. Helt plötsligt hade jag fått en kontorsplats och var inne i värmen. På Krenova fanns hela det affärsnätverk jag själv inte haft tillgäng till. Förutom kontor så fick jag också det jag saknat mest, kollegor, folk att byta idéer, ta en fika och snacka igenom dagen med.
Bara en sån sak som att få dela rum med Åsa Borgström, kan man få en mer kreativ arbetsmiljö. Många var de gånger då det räckte med att se henne för att jag skulle glömma vad det nu var för missmod som drabbat mig. 
Nu har det gått mer än ett år sen jag fick plats i inkubatorn och jag har hunnit flytta vidare från den trygga famnen som Krenova innebar.
När jag nu tittar tillbaka kan jag utan att tveka säga att det har varit det mest hårdarbetade året jag någonsin haft. Det värsta grovgörat har skett i mitt huvud och inte ens varit synligt för så värst många andra. I början av mitt företagande så gick det enorma mängder tid till att göra insatser som jag inte hade en aning om vad de skulle resultera i. Successivt har ett mönster växt fram och idag är det betydligt lättare att bedöma vad som är värt att lägga energi på och vad som inte är det.

Jag känner mig väl rustad inför att möta de flesta utmaningar som som kan tänkas komma min väg, men den kanske största skillnaden idag jämfört med november 2007 är att jag nu har ett nätverk av kompetenta personer att fråga de gånger jag känner mig lost.


Tack Anders Persson, Lizzie Ragnarsson och Mona Bonta Bergman för att ni gör Krenova till vad det är. Utan er hade min väg varit betydligt snårigare och framför allt ensammare.


Pärlan Ulla Thøgersen började jag lära känna på en resa med entrepreneursutbildningen som Krenova arrangerade.



Gunilla Samberg som jag också fått nöjet att lära känna via entreprenörsutbildningen, här guidar hon oss runt i Skulpturparken.

Feministfestival på Galaxen i Umeå. Det är fullt med kvinnor. Imri Sandström sitter i slitna jeans och långa dreads, hon spelar Ani di Franco-covers. En uppenbarelse. Allt fika är veganskt. Stämningen är på topp och i min kropp bubblar möjligheterna.
Mitt första möte med Umeå. Jag är 19 år och tycker att jag kommit till himlen, det är första gången jag är på feministfestival.
Nu tio år senare har jag letat fram gamla nummer av fanzinet AMAZON, huden på mina armar knottras fortfarande när jag bläddrar i dem. Så mycket glöd, passion och förändringsvilja. Dessa kvinnor som med ord och bilder gör skillnad. Titlar som Provokation och passion, Sex, droger & rock n roll och Tiden är inne är andningshål i ett medieutbud som inte när varken inspiration eller förändringslust.

Mycket har förändrats sen den 8e mars då jag för första gången på riktigt upplevde Umeå och en ny aspekt av världen. Några av de personer som jag för första gången kom i kontakt med där och då bidrog med material till Amazon och senare har jag haft privilegiet att samarbeta med dem. De drog med mig i arbetet som redaktör för den feministiska fotoalmanackan Ilja -[inspiration. lust. jävlar anamma.] för 2006 och 2008 års almanacka. Anna Burén, Emma Wallin, Elina Nilsson och Frida Selander ni är stordåd.

 

Jag heter Sara Lindquist och är frilansande fotograf i Umeå. Under den kommande veckan kommer jag att blogga här.