Alternativ energi
Jaha, så var det färdigbloggat för veckan. Jag nojade lite över att överhuvudtaget hinna blogga eftersom det är så mycket annat här i livet. Utöver jobbet och familjen finns bara tunna skivor av tid som går åt väldigt fort. Den här helgen har gått till städning och åter städning. Imorgon fyller Axel, vår äldste son 16 år! Det blir ett litet snabbmyskalas på morgonen och sen mer uppvaktning på kvällen.
När jag städade ur datorn igår och förde över massa foton till en extern hårddisk ramlade jag på en massa gamla sommarbilder. Inser att det är mindre än tre månader till midsommar. Mycket står på programmet före det men jag längtar redan. Är helt inne i detta med solenergi eftersom vi har en sommarstuga utan koppling till elnätet. Trots det har vi faktiskt ström! Har en solenergianläggning som funkar hur bra som helst, både för 230 V och 12 V. Jag har blivit nörd på detta med alternativ energi. Ju mer jag lär mig ju mindre förstår jag varför vi inte använder solen som energikälla i större utsträckning? Jag trodde tidigare att det inte skulle funka så bra men idag finns ju tekniken. Den har dessutom blivit mycket billigare mot för bara fem-sex år sen. Med tanke på att de fossila bränslena inte räcker i all evighet borde vi inom ett antal år ha massor av solpaneler på taken, både för värme och elström.
Även i Umeå2014-arbetet finns ju ett tankespår som handlar om hållbar utveckling. Vi kanske borde satsa på just solenergi som en del av kulturhuvudstadsåret! Tänk er själva, en gigantisk solpanelanläggning som det första man ser från planet när man kommer till stan. Och så bestämmer vi oss för att försörja hela programverksamheten under 2014 med energi från denna anläggning. En konstinstallation med funktion helt enkelt!
Det tror jag inte besökarna från resten av världen väntar sig. Att vi i här i norr har tillräckligt med soltimmar för att försörja kulturen med hjälp av solen. Med denna idé lämnar jag över bloggandet till nästa person. Tack för mig.
När jag städade ur datorn igår och förde över massa foton till en extern hårddisk ramlade jag på en massa gamla sommarbilder. Inser att det är mindre än tre månader till midsommar. Mycket står på programmet före det men jag längtar redan. Är helt inne i detta med solenergi eftersom vi har en sommarstuga utan koppling till elnätet. Trots det har vi faktiskt ström! Har en solenergianläggning som funkar hur bra som helst, både för 230 V och 12 V. Jag har blivit nörd på detta med alternativ energi. Ju mer jag lär mig ju mindre förstår jag varför vi inte använder solen som energikälla i större utsträckning? Jag trodde tidigare att det inte skulle funka så bra men idag finns ju tekniken. Den har dessutom blivit mycket billigare mot för bara fem-sex år sen. Med tanke på att de fossila bränslena inte räcker i all evighet borde vi inom ett antal år ha massor av solpaneler på taken, både för värme och elström.
Även i Umeå2014-arbetet finns ju ett tankespår som handlar om hållbar utveckling. Vi kanske borde satsa på just solenergi som en del av kulturhuvudstadsåret! Tänk er själva, en gigantisk solpanelanläggning som det första man ser från planet när man kommer till stan. Och så bestämmer vi oss för att försörja hela programverksamheten under 2014 med energi från denna anläggning. En konstinstallation med funktion helt enkelt!
Det tror jag inte besökarna från resten av världen väntar sig. Att vi i här i norr har tillräckligt med soltimmar för att försörja kulturen med hjälp av solen. Med denna idé lämnar jag över bloggandet till nästa person. Tack för mig.
Humörhöjarlista
Här följer några förslag på saker du kan göra för att höja humöret, alltihopa funkar just nu på mig.
1. Läs Göran Tunströms Juloratoriet. Jag fick den nyligen i min hand och nu undrar jag varför jag inte läst den tidigare.
2. Åk milspåret på I20, garanterat upplyftande när du första gången når krönet på längsta uppförsbacken och inte har blodsmak i munnen.
3. Ladda ner Frida Hyvönens senaste Silence is wild i din Ipod.
4. Ta en fika på Skeppsviks Herrgård. Kompensera med en promenad längs byvägen först.
5. Om du har en tonåring hemma: Njut när han laddar för att för första gången gå på Ume Open. The Hives står på programmet i kväll. En ny värld av underbara, okända upplevelser ligger precis framför honom. Han har vittring men inte mer än så ännu...
6. Se 1809, i kärlek och krig med Greger Ottosson. Denna fantastiska berättelse av Thomas Andersson förtjänade verkligen att väckas till liv igen. Vi på teatern gjorde det förstås med anledning av det pågående märkesåret. Bara en sån sak som att Greger sjunger helt utan ackompanjemang - om kärlek och om vår gemensamma historia - är värt biljetten.
1. Läs Göran Tunströms Juloratoriet. Jag fick den nyligen i min hand och nu undrar jag varför jag inte läst den tidigare.
2. Åk milspåret på I20, garanterat upplyftande när du första gången når krönet på längsta uppförsbacken och inte har blodsmak i munnen.
3. Ladda ner Frida Hyvönens senaste Silence is wild i din Ipod.
4. Ta en fika på Skeppsviks Herrgård. Kompensera med en promenad längs byvägen först.
5. Om du har en tonåring hemma: Njut när han laddar för att för första gången gå på Ume Open. The Hives står på programmet i kväll. En ny värld av underbara, okända upplevelser ligger precis framför honom. Han har vittring men inte mer än så ännu...
6. Se 1809, i kärlek och krig med Greger Ottosson. Denna fantastiska berättelse av Thomas Andersson förtjänade verkligen att väckas till liv igen. Vi på teatern gjorde det förstås med anledning av det pågående märkesåret. Bara en sån sak som att Greger sjunger helt utan ackompanjemang - om kärlek och om vår gemensamma historia - är värt biljetten.
Grannens bebis blev Frida!
Lyssnar på Frida Hyvönens senaste platta. Det tog lite tid för mig att komma på hur bra hon är. Kanske för att hon ställer krav på aktiv lyssning. Det är inte direkt hissmusik hon gör.
Vi var faktiskt grannar i Robertsfors när jag växte upp! Hon är ju mycket yngre så jag minns bara att Lasse och Britta fick en bebis nån gång när jag var i tonåren. Hur som helst, vissa saker hon berättar om i sina låtar känner jag igen hur bra som helst. Det är nåt speciellt med att växa upp i ett litet samhälle. Eftersom det inte finns lika stort utbud som i stan får man själv hitta på saker att göra. Det kan vara bra för den egna initiativkraften och sätta fart på ens inre fantasiliv att känna sig sysslolös och långt bort från resten av världen.
Jag och mina kompisar startade tidigt ett rockband, typ 1977. Vi hade inga problem med att få replokal. Lennart Forsgren, legendarisk musiklärare i Robertsfors var generös och man åkte bara hem till honom och hämtade nycklarna till skolans musikhus. Häromveckan fick jag höra att några av mina första bandkompisar fortfarande håller på och spelar! Att så många bra musiker och band kommer från Robertsfors beror mycket på de fantastiska musiklärare som har jobbat där genom åren. Och tänk bara på musiksällskapets verksamhet, de har gjort massor av musikaluppsättningar ända sen 60-talet.
En höjdare för oss i Tung Gung (som vårat band hette) var när Kim Salander kom förbi och jammade med oss. Han kunde massa fräcka riff som vi snabbt lade in i vår då ganska tunna repertoar.
Tydligen bor han numera i USA och håller på med keramik. Ytterligare ett exempel på en Robertsforsare som längtat ut i världen!
Vi var faktiskt grannar i Robertsfors när jag växte upp! Hon är ju mycket yngre så jag minns bara att Lasse och Britta fick en bebis nån gång när jag var i tonåren. Hur som helst, vissa saker hon berättar om i sina låtar känner jag igen hur bra som helst. Det är nåt speciellt med att växa upp i ett litet samhälle. Eftersom det inte finns lika stort utbud som i stan får man själv hitta på saker att göra. Det kan vara bra för den egna initiativkraften och sätta fart på ens inre fantasiliv att känna sig sysslolös och långt bort från resten av världen.
Jag och mina kompisar startade tidigt ett rockband, typ 1977. Vi hade inga problem med att få replokal. Lennart Forsgren, legendarisk musiklärare i Robertsfors var generös och man åkte bara hem till honom och hämtade nycklarna till skolans musikhus. Häromveckan fick jag höra att några av mina första bandkompisar fortfarande håller på och spelar! Att så många bra musiker och band kommer från Robertsfors beror mycket på de fantastiska musiklärare som har jobbat där genom åren. Och tänk bara på musiksällskapets verksamhet, de har gjort massor av musikaluppsättningar ända sen 60-talet.
En höjdare för oss i Tung Gung (som vårat band hette) var när Kim Salander kom förbi och jammade med oss. Han kunde massa fräcka riff som vi snabbt lade in i vår då ganska tunna repertoar.
Tydligen bor han numera i USA och håller på med keramik. Ytterligare ett exempel på en Robertsforsare som längtat ut i världen!
Scottish partners
Kvällsrapport från en festivalarbetare.
Har precis lagt på luren efter ett långt snack med Matthew Zajac, skådis från Inverness i Skottland. Han jobbade på Västerbottensteatern i höstas i vår uppsättning When We Dead Awaken. Vi gjorde denna Ibsens sista pjäs på engelska ihop med Unity Theatre i Liverpool och Riksteatern. Nu är Matthew på väg tillbaka till länet med sin egen prisbelönta föreställning The Tailor of Inverness. Det är en monolog som han skrivit själv och den handlar om hans far, den polske skräddaren som flydde från efterkrigstidens Polen när järnridån precis skulle dras ner. Han hamnade i norra Skottland i likhet med ganska många andra polacker under den här tiden.
Föreställningen belönades i augusti med tre priser vid Edinburgh Fringe Festival! Bland annat priset för bästa monolog.
Konkurrensen vid Edinburghfestivalen är enorm, det är världens största teaterfestival. Därav kan man dra slutsatsen att den här föreställningen är någonting alldeles särskilt. Om drygt tre veckor spelar Matthew The Tailor of Inverness på berättarfestivalen i Skellefteå. Två gånger, både lördag den 25 och söndag den 26 april. Gå och se!
Det här med internationella utbyten är annars ganska lustigt. För fyra år sen träffade jag Matthew för första gången. Han var med på ett möte mellan oss på VBT, Profilteatern här i Umeå och en organisation som heter HITN, Highlands and Islands Theatre Network. Vi åkte till Ullapool, en liten stad i nordvästra hörnet av Skottland och pratade i tre dagar om möjligheterna till samarbete. Det var folk från ungefär tio olika teatrar i Skottland där och Matthew var en av dem som det gick fort att bli vän med. Idag, ett antal år senare, har både vi och Profilteatern gjort uppsättningar tillsammans med flera av de kollegor vi träffade i Ullapool. Att på detta vis berika varandra och lära nytt utifrån olika sätt att arbeta med teater känns som ett privilegium.
Det är ju en sanning för de flesta att världen krymper nuförtiden. Häromveckan träffades Matthew och Cay Nyqvist, vår kompositör och kapellmästare av en slump i Adelaide i Australien! Dock, just teatern arbetar inte lika självklart internationellt som man gör inom musik- och dansområdet. Det beror förstås på att språket utgör ett hinder. Om man väljer att se det så. Man kan ju faktiskt vända på resonemanget och påstå att olika språk också kan vara en spännande ingrediens och en tillgång i mötet mellan konstnärer och i mötet med en publik. Hur då, tänker säkert någon? Publiken måste ju fatta vad skådisarna säger från scenen? Visst är det så, men jag vill nog hävda att det går att se en teaterföreställning på vilket språk som helst och ändå få ut något av det. I till exempel en berättarföreställning, som ju bygger otroligt mycket på ordet, är det massor av andra kommunikationskanaler igång samtidigt. Kroppspråk, ansiktsuttryck och musik är bara några saker som kan bidra till upplevelsen. Scenografi, ljus och kostym är andra teaterverktyg som ofta betyder mer än vad man tror. Ett tips alltså - om ni har chansen - se en teaterföreställning på ett främmande språk!
Slut på funderingar för idag. :-)
Har precis lagt på luren efter ett långt snack med Matthew Zajac, skådis från Inverness i Skottland. Han jobbade på Västerbottensteatern i höstas i vår uppsättning When We Dead Awaken. Vi gjorde denna Ibsens sista pjäs på engelska ihop med Unity Theatre i Liverpool och Riksteatern. Nu är Matthew på väg tillbaka till länet med sin egen prisbelönta föreställning The Tailor of Inverness. Det är en monolog som han skrivit själv och den handlar om hans far, den polske skräddaren som flydde från efterkrigstidens Polen när järnridån precis skulle dras ner. Han hamnade i norra Skottland i likhet med ganska många andra polacker under den här tiden.
Föreställningen belönades i augusti med tre priser vid Edinburgh Fringe Festival! Bland annat priset för bästa monolog.
Konkurrensen vid Edinburghfestivalen är enorm, det är världens största teaterfestival. Därav kan man dra slutsatsen att den här föreställningen är någonting alldeles särskilt. Om drygt tre veckor spelar Matthew The Tailor of Inverness på berättarfestivalen i Skellefteå. Två gånger, både lördag den 25 och söndag den 26 april. Gå och se!
Det här med internationella utbyten är annars ganska lustigt. För fyra år sen träffade jag Matthew för första gången. Han var med på ett möte mellan oss på VBT, Profilteatern här i Umeå och en organisation som heter HITN, Highlands and Islands Theatre Network. Vi åkte till Ullapool, en liten stad i nordvästra hörnet av Skottland och pratade i tre dagar om möjligheterna till samarbete. Det var folk från ungefär tio olika teatrar i Skottland där och Matthew var en av dem som det gick fort att bli vän med. Idag, ett antal år senare, har både vi och Profilteatern gjort uppsättningar tillsammans med flera av de kollegor vi träffade i Ullapool. Att på detta vis berika varandra och lära nytt utifrån olika sätt att arbeta med teater känns som ett privilegium.
Det är ju en sanning för de flesta att världen krymper nuförtiden. Häromveckan träffades Matthew och Cay Nyqvist, vår kompositör och kapellmästare av en slump i Adelaide i Australien! Dock, just teatern arbetar inte lika självklart internationellt som man gör inom musik- och dansområdet. Det beror förstås på att språket utgör ett hinder. Om man väljer att se det så. Man kan ju faktiskt vända på resonemanget och påstå att olika språk också kan vara en spännande ingrediens och en tillgång i mötet mellan konstnärer och i mötet med en publik. Hur då, tänker säkert någon? Publiken måste ju fatta vad skådisarna säger från scenen? Visst är det så, men jag vill nog hävda att det går att se en teaterföreställning på vilket språk som helst och ändå få ut något av det. I till exempel en berättarföreställning, som ju bygger otroligt mycket på ordet, är det massor av andra kommunikationskanaler igång samtidigt. Kroppspråk, ansiktsuttryck och musik är bara några saker som kan bidra till upplevelsen. Scenografi, ljus och kostym är andra teaterverktyg som ofta betyder mer än vad man tror. Ett tips alltså - om ni har chansen - se en teaterföreställning på ett främmande språk!
Slut på funderingar för idag. :-)
Presentation
Liksom tidigare bloggare inser jag att jag nog borde säga nåt om vem jag är. Jag heter alltså Robert Herrala och arbetar som projektledare vid Västerbottensteatern. Jag bor i Umeå och är ansvarig för teaterns avdelning här. Jag har en särskild förkärlek för berättarkonsten, något som kommer att avspeglas i mina blogginlägg. Egentligen skulle jag blivit journalist men hamnade i stället inom teatern vilket jag aldrig ångrat.
1991 klev jag in på på Ögonblicksteatern för första gången. Den första uppsättningen jag arbetade med var Moment 22 i regi av Arne Berggren. Det var en spännande föreställning och en brokig blandning människor som var inblandade. Liksom många, många andra teaterarbetare runtom i Sverige kan jag säga att jag fick min grundutbildning inom Ögonblicksteatern. Tänk att ÖT fortfarande är igång, 2014 firar de 40-årsjubileum! Efter fem år där blev jag frilansande producent/projektledare och hade de kommande fem åren många arbetsgivare. Det blev både privatteater, danskonst, opera och även en sväng som lärare innan jag 2001 installerade mig på Västerbottensteatern där jag sen dess blivit kvar. Den första kärleken dvs dramatisk teater är oftast den starkaste!
Den resa jag gjort under 2000-talet i samarbete med många av länets professionella scenberättare och massor av andra berättarentusiaster är nog den roligaste i mitt yrkesliv. Det är något speciellt med den kontakt som uppstår mellan scen och salong när en berättarföreställning fungerar. En film startar i huvudet på varje individ i publiken och vi fyller själva i berättelsen med våra egna erfarenheter och känslor. Det enda som behövs är en människa som med kropp och röst förmedlar berättelsen, sen skapar vi tillsammans upplevelsen i stunden!
Det är en mycket ursprunglig form av teater som givetvis utgör grunden för all scenkonst. Att vi här i Västerbotten är särskilt bra på denna form av scenisk konst har vi fått många bekräftelser på genom åren. Mer om det lite senare.
1991 klev jag in på på Ögonblicksteatern för första gången. Den första uppsättningen jag arbetade med var Moment 22 i regi av Arne Berggren. Det var en spännande föreställning och en brokig blandning människor som var inblandade. Liksom många, många andra teaterarbetare runtom i Sverige kan jag säga att jag fick min grundutbildning inom Ögonblicksteatern. Tänk att ÖT fortfarande är igång, 2014 firar de 40-årsjubileum! Efter fem år där blev jag frilansande producent/projektledare och hade de kommande fem åren många arbetsgivare. Det blev både privatteater, danskonst, opera och även en sväng som lärare innan jag 2001 installerade mig på Västerbottensteatern där jag sen dess blivit kvar. Den första kärleken dvs dramatisk teater är oftast den starkaste!
Den resa jag gjort under 2000-talet i samarbete med många av länets professionella scenberättare och massor av andra berättarentusiaster är nog den roligaste i mitt yrkesliv. Det är något speciellt med den kontakt som uppstår mellan scen och salong när en berättarföreställning fungerar. En film startar i huvudet på varje individ i publiken och vi fyller själva i berättelsen med våra egna erfarenheter och känslor. Det enda som behövs är en människa som med kropp och röst förmedlar berättelsen, sen skapar vi tillsammans upplevelsen i stunden!
Det är en mycket ursprunglig form av teater som givetvis utgör grunden för all scenkonst. Att vi här i Västerbotten är särskilt bra på denna form av scenisk konst har vi fått många bekräftelser på genom åren. Mer om det lite senare.
Dags att berätta!
Kommer precis på att jag ska blogga i veckan och det är hög tid att sätta igång. Far som en skottspoling mellan Umeå och Skellefteå just nu eftersom den första berättarfestivalen i vår nordliga grannstad närmar sig med stormsteg. 20-26 april blir en intensiv vecka i Skellefteå med berättarkonst av alla de slag. Till exempel ska båtklubben i Kåge arrangera en tävling i bästa fiskehistoria! På www.berattarfestivalen.se finns hela programmet.
Västerbottensteatern drog 2003 igång Berättarensemblen i syfte att utveckla det sceniska berättandet och integrera det med teaterns mer traditionella formspråk.
Inte visste vi då att vi kopplade upp oss mot en bred rörelse som innefattar muntligt berättande i massor av olika former. Inom folkbildning och skola, inom kulturarvssektorn, inom vård och omsorg och även inom näringslivet har det de senaste åren spridit sig ett intresse för hur man kan använda muntligt berättande som verktyg för kommunikation.
Att även 2014-kampanjen uppmärksammat att vi i Västerbotten har en levande och stark berättartradition är väldigt bra tycker jag. Det första man tänker på i ett nationellt och europeiskt sammanhang är förstås våra författare. Även om framförallt PO Enquist (och nu Stieg Larsson) är översatt till många andra språk så tror jag att hela kultursverige håller med om att både Torgny Lindgren och Sara Lidman förtjänar att upptäckas av en stor europeisk publik.
Inte minst vi inom teatern hämtar ju mycket näring från dessa våra stora västerbottniska berättare. Det är inte bara för att vi identifierar oss med deras berättelser utan också för att de att håller så hög klass i jämförelse med världsdramatiken i stort. När vi nu under ett eventuellt kulturhuvudstadsår får möjlighet att synliggöra vår berättartradition för resten av Europa så ska vi absolut göra det! Frågan är ju förstås hur vi ska bära oss åt?
Västerbottensteatern drog 2003 igång Berättarensemblen i syfte att utveckla det sceniska berättandet och integrera det med teaterns mer traditionella formspråk.
Inte visste vi då att vi kopplade upp oss mot en bred rörelse som innefattar muntligt berättande i massor av olika former. Inom folkbildning och skola, inom kulturarvssektorn, inom vård och omsorg och även inom näringslivet har det de senaste åren spridit sig ett intresse för hur man kan använda muntligt berättande som verktyg för kommunikation.
Att även 2014-kampanjen uppmärksammat att vi i Västerbotten har en levande och stark berättartradition är väldigt bra tycker jag. Det första man tänker på i ett nationellt och europeiskt sammanhang är förstås våra författare. Även om framförallt PO Enquist (och nu Stieg Larsson) är översatt till många andra språk så tror jag att hela kultursverige håller med om att både Torgny Lindgren och Sara Lidman förtjänar att upptäckas av en stor europeisk publik.
Inte minst vi inom teatern hämtar ju mycket näring från dessa våra stora västerbottniska berättare. Det är inte bara för att vi identifierar oss med deras berättelser utan också för att de att håller så hög klass i jämförelse med världsdramatiken i stort. När vi nu under ett eventuellt kulturhuvudstadsår får möjlighet att synliggöra vår berättartradition för resten av Europa så ska vi absolut göra det! Frågan är ju förstås hur vi ska bära oss åt?