Sist´n
Jag sitter min sista bloggdag och försöker vara smart eller intressant. Det går sådär. Mitt förvaltande av möjligheten att skriva så här har inte riktigt nått upp till mina egna förväntningar. Likt många tidigare bloggare är det mest ord som "prestationsångest", "skrivkramp" och "tidsbrist" som dyker upp i skallen. I övrigt känner jag mig tömd på kreativitet och kraft. Må så vara. Det har skrivits så mycket kloka saker här tidigare att ni läsare kanske tycker det känns gött med lite babbel. Låt oss låtsas det för en stund.
Det har varit en vecka i en för mig typisk Umeå-anda - stressig, mysig, social och känslosam. Avsked och nya möten. Full av musik, frusna hårtoppar, tidspusslande och sent tedrickande. Jag har också lärt mig några nya saker. Dels att man inte ska erkänna att man vurpat med cykeln, som jag gjorde igår. Det är skämmigt. Detta fick jag förklarat för mig i repan idag. Tydligen kan det dras direkta paralleller till var man härstammar ifrån, att man inte är en van vintercyklare. Jag gjorde dock klart att jag minsann sett många "äkta" norrlänningar trilla och att det för mig var första kraschen på tre år. Men kanske var det inte själva trillandet som var skämmigt, snarare att jag berättar om det. Att jag inte vågat cykla de andra vintrarna och att detta kanske var min tionde tur på packad snö någonsin behöll jag dock för mig själv. Nu skriver jag det här för ett okänt antal läsare istället. Jag är smart jag!
Det är svårt att inte tänka på Glesbygd´n då jag just i detta nu lyssnar på resultatet av det jag nästan enbart ägnat hela veckan åt - elva helt nya låtar inspelade i repan på Verket. Än så länge bara en enkel inspelning, en prototyp, men jag känner mig redan glad över den. Tänk vilken möjlighet ändå! Genom en sanslös slump gavs jag chansen att få spela med dem, ett band då helt utan tankar på två "riktiga" skivor. Och som sörlänning känns det allt lite otippat. Gissa om mina vänner där hemma skrattade när jag sa att jag var med i två band, det ena "Glesbygdn" och det andra var "Renhornen". Nu är det dock Glesisarna som gäller för hela slanten.
Ja utan att försöka fjäska för Umeå som stad, som jag ju redan har gjort litegrann. Det här är ju inte bara en blogg om Umeå, det handlar också om kultur och som kulturanalytiker kan jag ibland gräma mig över ordet. "Kultur" är ju ett så sanslöst vagt begrepp som ska beskriva så många olika otroligt viktiga saker. I skolan är det de mänskliga relationerna, levnadssätten, åsikterna och traditionerna det handlar om. På min fritid är det musik och annan "kultur".
Men... det jag ville komma till; utan Kulturen hade Umeå inte varit någonting för mig. Utan den, i sina extremt olika former, hade jag förmodligen aldrig satt min fot här. Och utan ett enormt rikt kulturliv hade jag aldrig lärt känna så många människor som jag gjort här och aldrig heller känt mig så lycklig. Ja det kanske låter lite klyschigt men sån är den, min bild av Umeå, kulturen och min känsla för den här platsen och människorna som bor här. Bilden är, trots breddgrad, en enda stor känsla av värme, fina människor och kreativitet.
Jag låter ett extremt spretigt inlägg avsluta min vecka. Jag passar också på att lägga in en bild som får representera det enda jag faktiskt saknar här uppe, förutom familjen då såklart; Det salta havet och ljuset.
Nu näste person till rakning. Oavsett ambitioner, tid och skrivfärdigheter, lycka till!
Det har varit en vecka i en för mig typisk Umeå-anda - stressig, mysig, social och känslosam. Avsked och nya möten. Full av musik, frusna hårtoppar, tidspusslande och sent tedrickande. Jag har också lärt mig några nya saker. Dels att man inte ska erkänna att man vurpat med cykeln, som jag gjorde igår. Det är skämmigt. Detta fick jag förklarat för mig i repan idag. Tydligen kan det dras direkta paralleller till var man härstammar ifrån, att man inte är en van vintercyklare. Jag gjorde dock klart att jag minsann sett många "äkta" norrlänningar trilla och att det för mig var första kraschen på tre år. Men kanske var det inte själva trillandet som var skämmigt, snarare att jag berättar om det. Att jag inte vågat cykla de andra vintrarna och att detta kanske var min tionde tur på packad snö någonsin behöll jag dock för mig själv. Nu skriver jag det här för ett okänt antal läsare istället. Jag är smart jag!
Det är svårt att inte tänka på Glesbygd´n då jag just i detta nu lyssnar på resultatet av det jag nästan enbart ägnat hela veckan åt - elva helt nya låtar inspelade i repan på Verket. Än så länge bara en enkel inspelning, en prototyp, men jag känner mig redan glad över den. Tänk vilken möjlighet ändå! Genom en sanslös slump gavs jag chansen att få spela med dem, ett band då helt utan tankar på två "riktiga" skivor. Och som sörlänning känns det allt lite otippat. Gissa om mina vänner där hemma skrattade när jag sa att jag var med i två band, det ena "Glesbygdn" och det andra var "Renhornen". Nu är det dock Glesisarna som gäller för hela slanten.
Ja utan att försöka fjäska för Umeå som stad, som jag ju redan har gjort litegrann. Det här är ju inte bara en blogg om Umeå, det handlar också om kultur och som kulturanalytiker kan jag ibland gräma mig över ordet. "Kultur" är ju ett så sanslöst vagt begrepp som ska beskriva så många olika otroligt viktiga saker. I skolan är det de mänskliga relationerna, levnadssätten, åsikterna och traditionerna det handlar om. På min fritid är det musik och annan "kultur".
Men... det jag ville komma till; utan Kulturen hade Umeå inte varit någonting för mig. Utan den, i sina extremt olika former, hade jag förmodligen aldrig satt min fot här. Och utan ett enormt rikt kulturliv hade jag aldrig lärt känna så många människor som jag gjort här och aldrig heller känt mig så lycklig. Ja det kanske låter lite klyschigt men sån är den, min bild av Umeå, kulturen och min känsla för den här platsen och människorna som bor här. Bilden är, trots breddgrad, en enda stor känsla av värme, fina människor och kreativitet.
Jag låter ett extremt spretigt inlägg avsluta min vecka. Jag passar också på att lägga in en bild som får representera det enda jag faktiskt saknar här uppe, förutom familjen då såklart; Det salta havet och ljuset.
Nu näste person till rakning. Oavsett ambitioner, tid och skrivfärdigheter, lycka till!
Opretentiöst och innerligt
Okej. Nu gömmer jag mig inte bakom en låtsad artikel och fejkad intervju. Nu skriver jag direkt som jag är och som det är. Min verklighet just nu är ganska overklig. Overkligheten har dels att göra med vår nästkommande skiva, dels med en svårförståelig trötthet som gör det nästan omöjligt att vakna om morgnarna. Tänka sig. Ibland ( dvs på vintrarna) hyllar jag inte Norrland på alla punkter. Bristen på ljus är inte att leka med för en tunnhudad sörlänning som jag.
Hursomhelst...Jag har vänt på dygnet och stiger upp någon gång runt elva på förmiddagarna. Mina dagar består av skapande av blåsstämmor och melodier till den nästkommande skivan, blandat med fixande och trixande inför min kommande praktik i Ramallah, kombinerat med kvällsrep med antingen hela Glesbygd´n eller med min blåskamrat tillika saxofonist Mårten. Därtill försöker jag få ihop mitt privatliv med mysiga hemmakvällar och vårdande av relationer. Dessutom fick jag igår reda på att det är troligt att vi i Glesbygd´n åker till Palestina nu i maj för att spela tillsammans med Dar Qandeel, ett fantastiskt band som är en del av ett kulturellt palestinskt kollektiv, vilka vi spelade tillammans med i somras.
Min hjärna slits mellan ytterligheter. Perspektiv vänds och vrids på.
Å ena sidan: Glesbygd´n. Detta band, dessa vänner, detta fenomen, som genom sin musik och sina texter erbjuder norrland, Sverige och nu också världen ett annat sätt att se på saker och ting. Ett perspektiv som är ytterst viktigt att ta på allvar, samtidigt som det bottnar i en barnslig glädje över att spela musik tillsammans, från hjärtat. Ett band som också ska åka till Palestina och Israel för att sprida sitt budskap, sin glädje och musik.
Å andra sidan: Min skola, min individuella karriär. Jag har fått en fantastiskt möjlighet att åka till Ramallah och göra praktik på västbanken, genom Individuell Människohjälp, på ett dagcenter för ungomar med utvecklingsstörning, för att som kulturanalytiker titta på funktionshinder kombinerat med genus, sexualitet och identitet. Förhoppningen är att på något litet sätt bidra till kunskaper som på sikt kan förbättra saker och ting, både i Ramallah och här i Sverige och Umeå.
Å tredje sidan: Det utspelas just i detta nu en tragedi. Barn, kvinnor och män dör varje dag, inte på västbanken, men på en plats bara några mil därifrån. En händelse så hemsk att man inte kan prata om den utan att verka pretentiös och säga det "självklara", det politiskt korrekta, och därmed bli platt och intetsägande. Men dock en händelse som på ett ytterst påtagligt sätt kommit mig nära. Ja jag erkänner....jag har mage att oroa mig över min praktik...och jag skäms.
Å fjärde sidan: Ytterst privata och kanske för många oviktiga saker för Umeåbloggens läsare; En syster som inom samma utbildning som jag själv om ett par dagar ska lämna staden och lägenheten för en praktik i ett integrationsprojekt i Södertälje. En syster som betyder mest av alla andra människor i mitt liv och som jag nu inte kommer att träffa på längre tid än någonsin tidigare, fyra månader. En syster som inte är helt lugn med tanke på faktumet att jag ska åka till ett krigsdrabbat område.
Summan av kardemumman: Jag sitter en onsdagskväll med bomber, musik, lidande, systerkärlek och karriär i sinnet och dricker vin. Ser ni hur det går runt? Ser ni hur Palestina, Glesbygd´n, min framtid, min syster och hela alltet hänger ihop? Förstår ni skammen att å ena sidan känna glädje och stolthet, över de möjligheter och chanser som ges, å andra sidan skam och skuld för att jag faktiskt kan välja. Jag kan välja att åka eller inte. Jag väljer till och med att dela utanförskapet som Glesbygd´n sjunger om, trots att jag är "sörlänning".
Jag sitter en helt vanlig onsdag och dricker vin, har fått mandat att skriva en offentlig blogg som ska representera Umeå kommuns invånare. Och jag väljer att göra det under stor förvirring och viss påverkan av alkohol. Många av er kanske tycker att det är helt oacceptabelt. Några av er att det visar på mänsklighet. Några av er dömer mig inte men tycker bara det är ointressant och dåligt skrivet. Själv hoppas jag att ni kan läsa det som det är menat...som ett exempel på hur olika engagemang kan krocka eller hänga ihop....som ett typiskt exempel på hur en av drygt 100.000 Ume-bor har ett just i detta nu....ett försök att skriva opretentiöst, ärligt och innerligt.
Hursomhelst...Jag har vänt på dygnet och stiger upp någon gång runt elva på förmiddagarna. Mina dagar består av skapande av blåsstämmor och melodier till den nästkommande skivan, blandat med fixande och trixande inför min kommande praktik i Ramallah, kombinerat med kvällsrep med antingen hela Glesbygd´n eller med min blåskamrat tillika saxofonist Mårten. Därtill försöker jag få ihop mitt privatliv med mysiga hemmakvällar och vårdande av relationer. Dessutom fick jag igår reda på att det är troligt att vi i Glesbygd´n åker till Palestina nu i maj för att spela tillsammans med Dar Qandeel, ett fantastiskt band som är en del av ett kulturellt palestinskt kollektiv, vilka vi spelade tillammans med i somras.
Min hjärna slits mellan ytterligheter. Perspektiv vänds och vrids på.
Å ena sidan: Glesbygd´n. Detta band, dessa vänner, detta fenomen, som genom sin musik och sina texter erbjuder norrland, Sverige och nu också världen ett annat sätt att se på saker och ting. Ett perspektiv som är ytterst viktigt att ta på allvar, samtidigt som det bottnar i en barnslig glädje över att spela musik tillsammans, från hjärtat. Ett band som också ska åka till Palestina och Israel för att sprida sitt budskap, sin glädje och musik.
Å andra sidan: Min skola, min individuella karriär. Jag har fått en fantastiskt möjlighet att åka till Ramallah och göra praktik på västbanken, genom Individuell Människohjälp, på ett dagcenter för ungomar med utvecklingsstörning, för att som kulturanalytiker titta på funktionshinder kombinerat med genus, sexualitet och identitet. Förhoppningen är att på något litet sätt bidra till kunskaper som på sikt kan förbättra saker och ting, både i Ramallah och här i Sverige och Umeå.
Å tredje sidan: Det utspelas just i detta nu en tragedi. Barn, kvinnor och män dör varje dag, inte på västbanken, men på en plats bara några mil därifrån. En händelse så hemsk att man inte kan prata om den utan att verka pretentiös och säga det "självklara", det politiskt korrekta, och därmed bli platt och intetsägande. Men dock en händelse som på ett ytterst påtagligt sätt kommit mig nära. Ja jag erkänner....jag har mage att oroa mig över min praktik...och jag skäms.
Å fjärde sidan: Ytterst privata och kanske för många oviktiga saker för Umeåbloggens läsare; En syster som inom samma utbildning som jag själv om ett par dagar ska lämna staden och lägenheten för en praktik i ett integrationsprojekt i Södertälje. En syster som betyder mest av alla andra människor i mitt liv och som jag nu inte kommer att träffa på längre tid än någonsin tidigare, fyra månader. En syster som inte är helt lugn med tanke på faktumet att jag ska åka till ett krigsdrabbat område.
Summan av kardemumman: Jag sitter en onsdagskväll med bomber, musik, lidande, systerkärlek och karriär i sinnet och dricker vin. Ser ni hur det går runt? Ser ni hur Palestina, Glesbygd´n, min framtid, min syster och hela alltet hänger ihop? Förstår ni skammen att å ena sidan känna glädje och stolthet, över de möjligheter och chanser som ges, å andra sidan skam och skuld för att jag faktiskt kan välja. Jag kan välja att åka eller inte. Jag väljer till och med att dela utanförskapet som Glesbygd´n sjunger om, trots att jag är "sörlänning".
Jag sitter en helt vanlig onsdag och dricker vin, har fått mandat att skriva en offentlig blogg som ska representera Umeå kommuns invånare. Och jag väljer att göra det under stor förvirring och viss påverkan av alkohol. Många av er kanske tycker att det är helt oacceptabelt. Några av er att det visar på mänsklighet. Några av er dömer mig inte men tycker bara det är ointressant och dåligt skrivet. Själv hoppas jag att ni kan läsa det som det är menat...som ett exempel på hur olika engagemang kan krocka eller hänga ihop....som ett typiskt exempel på hur en av drygt 100.000 Ume-bor har ett just i detta nu....ett försök att skriva opretentiöst, ärligt och innerligt.
Hallänning erövrar Umeå
Elfrida Bergman, invånare i Umeå sedan bara två och ett halvt år tillbaka, har nu tagit över pinnen i bloggstafetten.
- Jag blev väldigt förvånad men glad då jag tillfrågades för några veckor sedan, men nu när det var dags fick jag prestationsångest, säger hon, då hon själv intervjuar henne.
Ja, så inleder hon bloggen då skrivandet börjar på måndagsnatten. Efter en sen ostmacka tillsammans med lillasyster Emma slogs Elfrida plötsligt av att hon missat sitt första dygn.
- Paniken spred sig då jag totalt glömt bort det mitt i allt pluggande och musikskrivande. Klockan var ju över tolv och inte blev det bättre av att min blogg-vana syster gjorde mig medveten om att datumet syns i början av inlägget, säger hon nervöst.
För snart tre år sedan bestämdes det att flyttlasset skulle gå till Umeå i studiesyfte. Att det blev Björkarnas Stad var inte ett medvetet val, däremot var det självklart vilken utbildning det var som gällde. Kulturanalysprogrammet hade allt hon kunde önska i sin bredd av ämnen som integration, genusvetenskap och demokrati.
- Men då jag berättade för folk att jag skulle flytta till Umeå var allas reaktioner desamma, att jag skulle älska staden, människorna och livet här. Och tänka sig, de hade rätt!
Hon har förstått att man inte nödvändigtvis måste hurra och göra reklam för Umeå, även om idén med bloggen är att marknadsföra staden. Men Elfrida kan inte riktigt låta bli. Hon känner sig verkligen ha funnit en plats här och ofta uppmanas vänner och bekanta i söder att komma hit. Tyvärr är det inte lika många som orkar ta sig de hundratjugo milen. Som född Halmstadbo finns vanan att som mest ha ett par timmars resa till Göteborg, Malmö och Köpenhamn. Känner du dig då inte isolerad och utsvulten på aktiviteter och evenemang här?
- Självklart är det ett större utbud där. I alla fall om man tar med storstäderna i beräkningarna och man räknar i kvantitativa mått. Och nog kunde Umeå kommun bli bättre på att stödja kulturverksamheter här i stan. Skillnaden är att här uppe är det inte politikerna som skapar kulturen, det är invånarna som gör det. Och de gör det på ett sätt som får mig att älska den här staden, säger hon allvarligt.
- Platser som Verket, Folkets Bio och Hamnmagasinet, eller event som Club Subjekt, Filmfestivalen, alla små teaterföreningar och annat, allt är i grunden skapat av enskilda eldsjälar. Visst får några av dem stöd från kommunen, men de privata initiativen kommer först.
Ja Elfrida har på ganska kort tid tagit del av mycket av vad staden har att erbjuda. Men till största delen är det till mångt och mycket en slump att det blivit så. Genom att ha lärt känna en alldeles särskild grupp människor har hon fått en naturlig ingång till platser och kretsar hon annars inte hade hittat så lätt. Dessa människor finns till stor del i hennes klass då Kulturanalytiker tycks vara ett väldigt aktivt och socialt folkslag, men störst betydelse säger hon att vännerna i bandet Glesbygd´n har haft.
- De är ett gäng underbart märkliga och härliga filurer som tycks känna halva stan, säger hon glatt.
Gruppens medlemmar är också kreativa utanför replokalens väggar vilket utökat Elfridas sociala nätverk enormt och gjort hennes år här väldigt händelserika. Själv spelar hon trumpet i bandet som just nu ligger i hårdträning.
- Vi går snart in i studion för att spela in vår andra skiva som vi hoppas ska bli full av spelglädje, vemod och norrlandsglöd.
Ja mot slutet av intervjun verkar nervositeten över bloggandet ha lagt sig hos den Halländska men ack så norrlandsälskande tösen. Gäspande ber hon om att få tacka för idag.
- Jag hoppas att det här inlägget hjälper Umeås invånare och andra läsare att få en bild om vad jag är för en typ, fräck nog att ta en hel vecka i anspråk här på stans egen blogg.
- Jag blev väldigt förvånad men glad då jag tillfrågades för några veckor sedan, men nu när det var dags fick jag prestationsångest, säger hon, då hon själv intervjuar henne.
Ja, så inleder hon bloggen då skrivandet börjar på måndagsnatten. Efter en sen ostmacka tillsammans med lillasyster Emma slogs Elfrida plötsligt av att hon missat sitt första dygn.
- Paniken spred sig då jag totalt glömt bort det mitt i allt pluggande och musikskrivande. Klockan var ju över tolv och inte blev det bättre av att min blogg-vana syster gjorde mig medveten om att datumet syns i början av inlägget, säger hon nervöst.
För snart tre år sedan bestämdes det att flyttlasset skulle gå till Umeå i studiesyfte. Att det blev Björkarnas Stad var inte ett medvetet val, däremot var det självklart vilken utbildning det var som gällde. Kulturanalysprogrammet hade allt hon kunde önska i sin bredd av ämnen som integration, genusvetenskap och demokrati.
- Men då jag berättade för folk att jag skulle flytta till Umeå var allas reaktioner desamma, att jag skulle älska staden, människorna och livet här. Och tänka sig, de hade rätt!
Hon har förstått att man inte nödvändigtvis måste hurra och göra reklam för Umeå, även om idén med bloggen är att marknadsföra staden. Men Elfrida kan inte riktigt låta bli. Hon känner sig verkligen ha funnit en plats här och ofta uppmanas vänner och bekanta i söder att komma hit. Tyvärr är det inte lika många som orkar ta sig de hundratjugo milen. Som född Halmstadbo finns vanan att som mest ha ett par timmars resa till Göteborg, Malmö och Köpenhamn. Känner du dig då inte isolerad och utsvulten på aktiviteter och evenemang här?
- Självklart är det ett större utbud där. I alla fall om man tar med storstäderna i beräkningarna och man räknar i kvantitativa mått. Och nog kunde Umeå kommun bli bättre på att stödja kulturverksamheter här i stan. Skillnaden är att här uppe är det inte politikerna som skapar kulturen, det är invånarna som gör det. Och de gör det på ett sätt som får mig att älska den här staden, säger hon allvarligt.
- Platser som Verket, Folkets Bio och Hamnmagasinet, eller event som Club Subjekt, Filmfestivalen, alla små teaterföreningar och annat, allt är i grunden skapat av enskilda eldsjälar. Visst får några av dem stöd från kommunen, men de privata initiativen kommer först.
Ja Elfrida har på ganska kort tid tagit del av mycket av vad staden har att erbjuda. Men till största delen är det till mångt och mycket en slump att det blivit så. Genom att ha lärt känna en alldeles särskild grupp människor har hon fått en naturlig ingång till platser och kretsar hon annars inte hade hittat så lätt. Dessa människor finns till stor del i hennes klass då Kulturanalytiker tycks vara ett väldigt aktivt och socialt folkslag, men störst betydelse säger hon att vännerna i bandet Glesbygd´n har haft.
- De är ett gäng underbart märkliga och härliga filurer som tycks känna halva stan, säger hon glatt.
Gruppens medlemmar är också kreativa utanför replokalens väggar vilket utökat Elfridas sociala nätverk enormt och gjort hennes år här väldigt händelserika. Själv spelar hon trumpet i bandet som just nu ligger i hårdträning.
- Vi går snart in i studion för att spela in vår andra skiva som vi hoppas ska bli full av spelglädje, vemod och norrlandsglöd.
Ja mot slutet av intervjun verkar nervositeten över bloggandet ha lagt sig hos den Halländska men ack så norrlandsälskande tösen. Gäspande ber hon om att få tacka för idag.
- Jag hoppas att det här inlägget hjälper Umeås invånare och andra läsare att få en bild om vad jag är för en typ, fräck nog att ta en hel vecka i anspråk här på stans egen blogg.