umea2014

Det är söndag kväll, jag skriver och ljudet av Jenny Wilsons förra platta ringlar sig in i köket där jag sitter. Ute är det småblåsig och kallt och tankarna vandrar uppåt landet, en sisådär 65 mil norrut för att vara mer precis. Sista blogginlägget är detta och jag vill knyta ihop säcken med ett fint knyck.

Danskollektivet Nomo Daco startade 2002 och ett ledord inom gruppen har sedan dess varit samarbete. Två av de fina saker som gör att vi som grupp vill fortsätta att hänga i Umeå är den källa till inspiration som kulturlivet ger och att det är nära till samarbete. Att det finns så många kreatörer av olika slag är det som gör Umeå coolt. Det finns hos stadens utövare en stor drivkraft och jag tror att en sak som satsningen på 2014 kan generera är ett lättare klimat för dessa att förverkliga mer av sitt arbete och därigenom berika staden och dess människor ännu mer både genom att arbeta med varandra men även internationellt.

Ett fint samarbete som jag och Nomo Daco har haft under en tid är det med min pappa Jostein Skeidsvoll. För mig som är uppvuxen med att en pappa som är fotograf, som genom hans ögon tidigt fick förstå formens, färgens, ljusets och stundens betydelsefullhet, är kanske inte steget till dansen så stor.

Även om hans forum är stilla och mitt är rörligt så handlar det för oss båda om ögonblick som passerar och tron på att dessa ögonblick är viktiga inte bara i våra egna utan även i andra människors tillvaro. I sitt seende och sin totala närvaro i det som han upplever har han påverkat mig otroligt mycket.




Under denna vecka har jag skrivit lite om de människor jag har runt omkring mig. För oss i Nomo Daco är samarbetet något mycket centralt, jag som person ser det som viktigt att ta in andra människor runt omkring mig och om jag ska referera tillbaka till Umeå så är en av de stora fördelarna med staden att när det funkar som bäst så är det inte så långt mellan människor.

Det finaste knycket jag kan komma på att knyta ihop säcken med är att säga precis vad jag tänker på just nu.

Och hade det inte varit för att renen med sin kalv, liten och ödmjuk, satt på en betongvägg på väg ned till ett underjordiskt garage här i Stockholm så kunde jag lika gärna ha befunnit mig på vägen mellan Vilhelmina och Umeå, en sisådär i alla fall 70 mil norröver.

Jag hade ätit middag med en annan umeåtös, Gunilla Hagström när renen med sin kalv plötsligt satt där så fint på väggen och vore det inte för att hon har ögon för små bilder på undanskymda platser så skulle jag aldrig ha lagt märke till den. Gunilla, nästintill nybakad illustratör som hon är har dessutom för sitt fina sinne och kreationer just vunnit Svenska tecknares Guldpris för årets bästa illustration i tidskrifter och magasin för sin illustration Hårtårtan hurra hurra! Vi pratade om lite olika saker i går och så slog det mig en sak jag kommit tillbaka till att tänka på lite då och då och som stärker mig till något som kan liknas vid övertygelse i tron på det jag gör.

I höst kommer det att sändas ett radioprogram på P2 som heter Schuldt där jag och Dennis Lyxzén blir intervjuade kring det vi håller på med och annat smått och gott. Kvällen innan Eric Schult skulle komma hem till mig och äta kanelbullar och intervjua så satt jag uppe och skrev ned det sista i en lång tankebana med mig själv om vad det är jag håller på med egentligen, och varför. Det är trixiga frågor.

För mig handlar det ofta om en drivkraft som inte har med ord att göra, i alla fall inte långa sammanhängande stycken av text som lätt kan förstås av andra än mig själv (och knappt mig själv alla gånger). Jag tvekar ofta, och många gånger får jag som kulturarbetare den känslan att jag inte riktigt är berättigad att hålla på med det jag gör. De allra flesta dansföreställningar som görs skulle inte kunnat göras om de inte producerats med hjälp av bidrag från Kommun, Landsting, stat eller någon annan bidragsgivare. I ett samhälle som mer och mer lutar åt att det eller dem som inte kan stå på egna ben hellre ska få falla, är en person som arbetar med det jag pysslar med lite i en gråzon.


Så när jag satt där och svettades inför mig själv i aftonlampans sken så slog det mig plötsligt med en sådan brutal tydlighet, hur är det motsatta? Vi lever i en demokrati, det motsatta till det är en diktatur eller en struktur som vill styra andra. Vad vill en diktatur? Den vill kontrollera, den vill utplåna människors fria tänkande eftersom det är ett hot mot att allt ska gå enligt planerna, enligt planerna på dem som har makten. Det finns många exempel på hur tillsynes banala och på sin höjd trivsamma små kulturyttringar, som inte gör en fluga förnär men får folk att må bra eller tänka på något annat en stund, kan blåsas upp till de mest enorma proportioner i ögonen på en diktatur eller förtryckargrupp.

Det är just här vi måste se vikten. Att det i människors liv ska få finnas olika små eller stora utryck av något som skapats av inte alltid helt förklarliga skäl. Inte på grund av att vi ska köpa något eller ens veta i förhand precis hur vi kommer att må efteråt. Men därför att det är viktigt. Det är viktigt för oss. I en fri värld känns det ibland som att sånt här väger lätt. Men det gör den aldrig. Vikten av fri är konstant, vare sig det gäller en liten ren på en vägg i Sverige eller en tempeldans i Kambodja.

Koreografen och dansaren Louise Friis med sin favotröja

När jag skriver det här sitter jag på en lite sliten bänk i en lite sliten park och den varma försommardagen har i dag förvandlats till ett snålblåsande kallhål. Men solen skiner i alla fall och vore det inte för de onyktra wannabee brats som högljutt spelar Lilli och Sussi och pratar i olika mobiltelefoner om hur crazy sköna de är, så skulle jag lika gärna befunnit mig en ca 65 mil norröver.

Efter en fin arbetsdag på Zebradans här i Stockholm kollar jag igenom lite av förberedelserna inför en workshop av Nomo Daco jag ska jobba med i sommar för ungdomar i Umeå. En del i vår verksamhet med gruppen utöver att göra föreställningar är att leda workshops för ungdomar och just denna gång vill vi att det hela ska resultera i en längre föreställning med namnet Vita Nätter. Ja, inspirerat av de ljusa sommarnätterna i norr.

Tidigare i år har vi även varit på turné i Sörmland med vår ungdomsföreställning Juice och i början av året hade vi ett samarbetsprojekt med en koreograf från Århus i Danmark. Louise Friis, som hon heter, bjöd in oss redan våren 2006 att bli hennes partner vid en festival i Århus som skulle gå av stapeln i början av 2008. Vi kom tidigt fram till att jag skulle koreografera ett stycke och hon ett stycke och att vi skulle använda varandra som dansare i de olika koreografierna så från oss var det Anna Ehnberg, Lina Lundin och så jag.

När jag jobbar med något envist och länge, tampas med det genom hela processen från stunder av kreativt flow till stunder av slitande av hårtussar. Som i det här fallet när jag hemma i vardagsrummet knåpar med modeller av scenografi, eller samtalar med de kreativa och ihärdiga Anna och Lina i gruppen för att ha en levande dialog. "Hur är den här personen?" "Jag tror hon har riktigt risigt hår", "Jag får inget grepp om henne, vad får henne att vända, bryta, vad får henne att våga göra det jag vet att hon vill/känner för?" Allt det som jag funderar kring och tillsammans med brudarna får en så rik uppfattning om som jag bara kan för att sedan ta det med in i dansstudion och undersöka det fysiska uttryck som det ger.


När det vi är inblandade i närmar oss punkten där vi måste fråga oss själva var går vår gräns? Om vi inte fått tillräcklig finansiering vid det här datumet, hur gör vi då? Jag hade en otroligt stor klump i magen. Men så, fick vi igenom en ansökan till Umeå kommun och rackarns vad bra det kändes! När Anna ringde mig och berättade de glada nyheterna gick jag från mitt skrivbord där jag satt och arbetade och tog på mig min finaste klänning, strumpebyxor och mascara, och gick sedan in igen och satte mig för att fortsätta. Det kändes underbart. På riktigt. Stolt.

Så kom Louise till Umeå med sin spanska dansare Noelia och vi repeterade hennes stycke Fraklip och det stycke jag koreograferade Aurora Alba i två veckor i Umeå för att sedan fortsätta med en månad i Århus och påföljande föreställningar vid Archauz teater.

När så alla moment har arbetats med och alla dagar av repetition och förberedelse var över såEfter premiären när allt hade gått så rackarns bra (yes!) och efter sista föreställningen när luften bara gick ur mig och allt det hårda arbetet som jag gjort och jag visste att de gjort bara ramlade ned utan illusioner så kunde jag inte ens titta på dem utan var tvungen att gå ut i den frotsiga Århuskvällen för att gå några varv, för att komma bort från allt en stund.

Vårt arbete blev mycket väl mottaget och Aurora Alba liknades vid en film av M. Night Shyamalan med en blandning av naivitet, skräck, humor och Karl Larsson (med en stor portion västerbotten kan jag tillägga, vi hade till och med en liten röd stuga på scenen och några skrala björkar för tusan).

När ett projekt går igenom så betyder det en portion tur och att en stor mängd personer har gjort ett riktigt bra jobb. Jag vill nu ta tillfället i akt att speciellt hylla två av dessa personer, Anna och Lina, i vått och torrt.

Jag heter Tove Skeidsvoll och är en frilansande dansare och koreograf som ständigt återkommer till Umeå, inte bara för de schyssta björkarna utan även för att arbeta med danskollektivet Nomo Daco där jag är en av medlemmarna.

Det ska bli ett nöje att blogga här i veckan och skriva om det som händer just nu, men även med några anekdoter från förr, och nyss hemkommen från Umeå med årets Dansbiennal fortfarande klingande i mitt medvetande känns det som en bra start. Men nu ska jag förbereda lite till inför morgondagens repetitioner och förflytta mig från skrivbordet och ut på vardagsrumsgolvet för en extra genomgång av den nya koreografi jag ska lära mig och börjar med här i Stockholm i morgon.  

Önska mig lite spring i benen till måndag morgon : )

Tove