umea2014

I dag är det slutspurten i insamlingen till Världens Barn som arrangeras av Radiohjälpen. I går och idag sänds två direktsända galor i SVT, för att få oss snåljåpar att lätta på plånboken och därmed rädda livhanken på något av de barn som i dag lever i fattigdom och skräck. Unicef uppger att över en miljard barn lever i fattigdom - ofattbart.



Varje år föds 133 miljoner barn. Av dem dör 10,5 miljoner, eller 29 000 barn per dag, före fem års ålder. Fyra miljoner av dessa barn dör redan under sin första månad i livet. Orsaken är brist på den kärlek, omsorg, näring, vatten, hälsovård och det skydd som behövs för att överleva och växa upp. Ytterligare tiotals miljoner barn lever med fysiska eller psykiska handikapp. Så fram med plånboken om ni stöter på någon av alla de som är ute på gator och torg med sina insamlingsbössor - det är Din förbannade plikt att hjälpa till.

Det skrämmande ungdomsvåldet

En annan sak som bekymrar mig är det tilltagande ungdomsvåldet. Nog slogs jag och mina kompisar då vi var barn, men inte som nu. Då var det en hederssak att den som föll omkull eller gav upp, inte skulle drabbas av mer våld. Nu går man samman i en grupp och ger sig på en enda person och när denne fallit, så sparkar och hoppar man på den liggande. Med tunga kängor sparkar man mot huvudet - ibland så länge och hårt att den slagne antingen får svåra hjärnskador eller dör av inre blödningar.

Hur har det kunnat bli så? Det måste delvis bero på att det finns en reva i det sociala skyddsnätet och föräldrar som av någon anledning inte förmår att uppfostra sina barn. Kanske kan man finna en del av svaren i nerdragningen som gjorts på fritidshemmen, och på bristen på manliga förebilder i skolan. Men det är bara teorier. Något har hänt då småglin kommer till skolan beväpnade med knivar och andra tillhyggen. Spärren som hindrar en människa att sluta slå och sparka på en som ligger medvetslös och blodig på marken, verkar ha försvunnit.

Något har hänt ...

Ett nytt "fattigsverige"

Kan det bero på att vart tionde barn i Sverige har någon gång sett eller hört en förälder - oftast mamma - bli slagen; att hälften av dessa barn tvingas uppleva detta ofta. Kan det ha att göra något med att cirka 11 000 misstänkta fall av våld och övergrepp mot barn polisanmäls varje år i Sverige - men bara var femte anmälan leder till åtal. Många förövare går fria och barnet får inte upprättelse för de kränkningar det utsatts för. Rädda Barnens senaste rapport visar att för första gången sedan 1997 tilltar barnfattigdomen i Sverige. Antalet fattiga barn ökade med 5 000, vilket innebär att över en kvarts miljon barn i Sverige, 252 000 barn, lever i en fattig familj. Tre barn i varje skolklass lever i ekonomiskt utsatta familjer. Finns sambandet här?

Alla vill vi ju vara Någon - en som är betydelsefull och bli accepterad i den grupp man tillhör. Fixar man inte skolan (eller inte orkar med den), så skapar man sig en identitet som inger respekt: man blir en slagskämpe. Några sluter sig kring denne "krigare" och genom grupptrycket så ger man sig på försvarslösa. Läste om gäng som tävlade mellan varandra efter en poängskala, där vissa människor som misshandlades gav högre poäng. Det får en osökt att tänka på mängden av datorspel som enbart går ut på att skjuta ihjäl mest antal "figurer" (människor), för att få höga poäng.

Då räckte det med ett trägevär

Det har genom alla tider funnits ett behov, särskilt bland pojkar, att leka krig. Jag hade som barn, likt Emil i Lönneberga, ett trägevär där jag smög runt byggnaderna och sköt på osynliga fiender. Jag lekte dagarna i ända Cowboy och Indian, med mina polare Peppe och Anders. Men det skulle aldrig falla oss in att sparka mot huvudet på någon liggande medmänniska - den tanken fanns inte ens i vår sinnevärld. Det sägs att de barnsoldater som kidnappats av olika arméer i Afrika, och som vuxna sedan hjärntvättat, blivit bland de mest grymma soldaterna. Tänk er en nioårig kille, klädd i armédräkt, med en automatkarbin eller en machete i händerna, likt ett djur, som skövlar hela byar eller flyktingläger.

Något har hänt ...

Är rädd

Våldet skrämmer mig. Ser jag en grupp tonåringar om kvällen längre fram på en gata, så byter jag sida eller glider jag snabbt in på en sidogata. Jag blir samtidigt så förbannad att tvingas vara rädd; att frukta våra barn i samhället. Jag förstår nu hur rädda alla Umeås kvinnor måste ha varit innan polisen lyckades gripa Hagamannen; begriper nu deras rädsla att möta en ensam man längs någon av stadens mörka gator.
 

Vuxna män, huliganer, slåss för att det är roligt ...

Nu ska vi inte skylla allt våld i vårt land på ungdomarna. En av de farligaste platserna är i hemmen. Då handlar det om att en vuxen man misshandlar en kvinna. Sedan alla dessa förvuxna pojkar som går på idrottsevenemang - inte för att se på en bra fotbollsmatch, utan för att slåss. Vuxna män i olikfärgade halsdukar, slåss på öppen gata mot de som har en annan färg på sina halsdukar. De kallar sig stolt för huliganer.
 

Något har hänt ...

I övrigt är det en vacker höstdag utanför mitt fönster. Kanske tar jag en promenad? Vi får se.

KENT LUNDHOLM