umea2014

Hej igen!

Debatten var närmast oändlig innan det planerade kulturhuset, numera Folkets Hus Idun, stod färdigt hösten 1986. När jag en gång började inom kulturen var namnet på detta kulturens hus, som skulle vara öppen för alla, Gemenskapscentrum. Detta projekt ställdes ut våren 1969 och tanken om ett kostnadsfritt eller i varje fall relativt billigt gemenskapscentrum öppen för kulturarbetare och kulturintresserade blev så småningom vad det är i dag – ett kommersiellt konferens- och nöjespalats.

Är månne badhuset Umeås ”andra kulturhus” i alla fall verkar det så med tanke på all debatt. Hur någon överhuvudtaget kom på att badhuset skulle ligga på kajen verkar i mina ögon helt befängt. Efter alla diskussioner som genom åren handlat om kajområdet, så verkar tanken ofta varit att det skall bli en mötesplats för så många människor som möjligt och med ett badhus snävar man verkligen in användargruppen.

Nu senast hörde jag något om köpmännens åsikter om badhusets placering. Är det inte kommunen som skall fatta beslut om var en rekreationsbyggnad för barnfamiljer, skolor, vuxna, ja alla möjliga badfantaster, skall ligga? Klämma in ett badhus bland den autentiska bebyggelse om finns kvar i kajområdet och kvarteret Brage verkar helt enkelt inte klokt. Vill köpmännen ha det där för att de tror att alla barnfamiljer sen skall springa runt och shoppa. Konsumera, konsumera, konsumera, köp ihjäl er, drunkna i prylar…

Lägg badhuset där det blir billigast att bygga, där det är lättast att nå för så många som möjligt, där de som måste åka bil har en möjlighet att parkera billigt, det är inte välbeställda konferensdeltagare som i första hand kommer att använda badhuset. Dessutom skall det väl också tävlas i denna nya förnämliga simhall. För mig finns bara ett alternativ – Noliaområdet.

Sedan kanske det viktigaste av allt med tanke på Kulturhuvudstad 2014. Är det meningen att resten av Europa skall få sig ett gott skratt, skulle ett badhus på kajen vara ett kulturuttryck som skulle ge eko ute i stora världen. För Umeå tror sig ju värdigt att kunna ge lite ekoeffekter.

För mig handlar hela kajområdet just om det som bland annat nämndes i den första skissen på ett kulturhus – gemenskap. Möten och gemenskap, igenkännande och upptäckter, byggnader som talar till oss med ett subtilt språk, som får oss att må bra.

Om det skall bli en kulturell självkänsla för Umeå med detta område utmed älvens strömmande och glittrande vatten, så kommer det att ta tid att bygga. Det går inte att göra ett jippo till någon bomässa, det måste bli människorna som stadfäster ett socialt kulturbygge.

För det första hoppas jag att vi slipper allt arkitektmode i nästa förslag. Måste alla arkitektbyråer bygga glashus sedan pyramiden vid Louvren gjorde succé. Naturligtvis en modern byggnad med fin arkitektur men som korresponderar och kommunicerar med de byggnader som finns. Låt Gamla Tullkammaren bli den nestorbyggnad som finns där i bakgrunden och som ger stöd till det nya. Hamnmagasinet skall absolut vara kvar, vi måste väl ändå bevara det som finns kvar av hamnkulturen mitt inne i stan (det har rivits nog).

Det som skall vara ledorden är de saker jag tidigare berört: möten, gemenskap, ett sorts medeltida nära ”vägnät” på hela kajområdet, människovänliga byggnader.

Flytta ner filialer från många instititioner, ett läsbibliotek, ett minimuseum där man visar filmer från flottning och annat där älven varit pulsåder, en vinterträdgård med möjlighet att lyssna till musik (gratis), ett galleri (i museets regi eller kommunens), i Hamnmagasinet fortsätter verksamhet för unga i alla möjliga åldrar, naturligtvis matställen (gärna med specifik västerbottnisk sådan), pub, café med mera.

I tidigare förslag fanns ju förslag på ännu ett konferens- och lyxhotell (finns det inte nog av dem), bygg ett kulturhotell i stället, där gästande konststuderande kan bo på stipendium, där man kan ta emot alla möjliga sorts besök inom kulturens område, där näringslivets aktörer kan bjuda in sina affärskontakter till ett kulturhotell där de kan få möta Kultur-Umeå.

Jag ser framför mig en spännande arkitektur där man använt sig av tegel från en tidigare epok som kontrast mot glas och stål. Jag ser framför mig en spännande tegelmurs-entré med historisk touch innan man kommer in i en prunkande vinterträdgård, där hotellgäster kan inta frukost (på sommaren äter de förstås frukost i Trädgård i Norr).

Hej till dig som eventuellt läser!

Vad uppfattar vi människor utöver talspråket. Vad påverkar oss människor förutom talspråket? Tänker tillbaka på en föreställning jag såg i London för en himla massa år sen. Den var verkligen unik och oförglömlig. Fortfarande kan jag se bilder från den i mitt inre öga. Nej, det var ingen vanlig teaterföreställning, vi såg inte en enda människa på scenen, i alla fall inte som vi är vana att se människor på scen. Alla skådespelare, eller formuleringskonstnärer kanske man skulle kunna kalla dem, fanns inne i olika mjuka säckar.

Med rörelser inne i säckarna uttrycke de alla möjliga känslor som en människa kan ha: glädje, rädsla, ilska, kärlek… När någon var rädd så såg den så förfärligt rädd och ensam ut, trots att vi bara såg en säck. Eller lyckan när säckarna kramade varandra. Det var en grupp från Schweiz som framförde den här föreställningen och den blev en succé i London.

Det som är så fascinerande är hur människan kan fånga upp de mest subtila uttryck och ta dem till sig. Det som också är fascinerande är att vi nog påverkas så oerhört mycket mera av olika saker än vad vi tror. Vi tror oss vara så moderna och så utvecklade, men vi är nog fortfarande i det mesta den varelse som en gång vistades och levde i naturen.

Jag sammankopplar detta med staden och hur vi påverkas av olika stadsmiljöer. Jag såg ett TV-program för några år sedan som var omtumlande. Det finns också en bok (engelsk) och det pinsamma är att jag varken kan komma på författare eller boktitel. Men programmet hade stor genomslagskraft och det skrevs även mängder av artiklar och många människor redovisade vilken aha-upplevelse det var att se den vinkling av människans liv i städer som kom fram i programmet. (Jag är övertygad om att någon som läser detta precis vet vilken bok det är). 

Det som kom fram var, mycket kortfattad, att människor mår dåligt och undviker vissa stadsmiljöer. Stora breda gator och enorma fyrkantiga hus vid sidan av gatorna undviker de allra flesta människor om de kan välja. Människan verkar må mycket bättre av att gå i trånga gränder (ja ni vet alla som bara älskar ”Gamla stan”), att det är slingrigt och rundat och organiskt levande, ungefär som att gå på en stig i skogen.  Mängder av detaljer i en stad är subtila uttryck som vi tar till oss och som påverkar oss pyskologiskt. Själv visste jag direkt när jag såg det,  att så där hade jag känt men inte förstått  förrän jag såg programmet.

Vad gör då många stadsplanerare? Ja det vet ni ju, bygger breda gator, fyrkantigt, rätlinjigt, oorganiskt, precis allt som människan inte mår bra av. I denna märkliga stad Umeå har man tydligen trott att människor skulle må bra av en stadsbebyggelse om inte är högre än tre-fyra våningar, men se det är inte detta som är viktigt och att det på något sätt skulle bevara vår småborgerliga småstadskultur. Men se jag har aldrig hört någon säga: vad jag är lycklig att Åhléns-huset inte är högre än fyra våningar. 

Det som hade varit viktigt i Umeås planering hade varit att bevara kvarteret Balder intakt, som väldigt många människor agerade för, och att spara det vackra vita stenhuset Sundsvallsbanken, med härligt rundade former.  Det är definitivt inte höjden på husen som gör oss mindre lyckliga i staden, det är former och närheten mellan husen som verkar vara viktigt för vårt välbefinnande. I naturen är vi ju inte ett dugg rädda för höga berg och det fina med dem är att de aldrig någonsin är fyrkantiga. Jag undrar ofta hur många stadsplanerare som har tagit till sig av den forskning som redovisades i programmet.

Igår såg jag ett annat fascinerande ”kultur”-program på TV, (public service, en fantastisk institution som vi bara måste få behålla) en dokumentär om staden Shanghais förändring. Nu går det ju knappt att skriva om en sådan jättestad samtidigt som ”fluglorten” Umeå, men det som var mycket intressant var den fråga som programmets upphovsman, tillika fotograf, Eric Ransdell, ställde. Han visade vilken stor omställning det blev för många kineser när man byggde upp de nya förorterna i ”europeisk byggnadsstil” och det inte fanns något kvar av det formspråk som tidigare fanns i kinesiska byggnader. (Folk trivdes inte så bra där…)

Så förstår ni vad som kommer. Hoppas att ni inte halkat och slagit er och mår bra i denna klimatförändringens vädertillstånd.

Varma hälsningar / Ing-Britt

I bidan på min tredje bloggardag har mängder av ”kulturer” rusat genom mitt huvud. Börjar inse att det är ett mycket användbart ord tillika begrepp.

Matkultur, alkoholkultur, idrottskultur, arbetsplatskultur, boendekultur... Välj själv. Praktiskt taget hela vårt liv har med någon kultur att göra.

Arbetsplatskulturer har jag levt med länge nu. Synnerligen spännande och väldigt variationsrikt vill jag påstå. Jag ville verkligen arbeta inom kulturen och jag valde bort ett bättre betalt jobb inom ekonomi. Det har jag aldrig ångrat men tyvärr har inte den kultur som rått på mina arbetsplatser alltid varit av högsta kvalitet. Men jag hade den fantastiska turen att när jag började på kulturen komma till en arbetsplats som var full av liv: framtidstro, glädje, humor, kamratskap. Kulturen skulle verkligen lyftas då i Umeå, barn- och ungdomsteater, konstnärsverkstäder, filmstudios för barn, galleri, mängder med arrangemang, jazzfestivaler, gästspel från Dramaten med mera med mera. Allt rörde sig i en strid kulturström. Det mesta som idag är en självklarhet i Umeås kulturliv startade då.

Jag hade också turen att få en ung chef vid namn Bengt Skoog. Jag vet speciellt en sak som jag alltid burit med mig sedan den tiden. Det var vårt gemensamma ansvar mot människorna. Det som i dag byråkratiskt brukar kallas användare, brukare, kunder och allt möjligt märkligt.

OM vi gör något fel här, kom ihåg att då säger vi inte att det var DEN eller DEN utan att VI ber så väldigt mycket om ursäkt och vi skall naturligtvis rätta till detta snarast möjligt. Vi är en enhet ut mot de människor vi skall serva. Så viktigt och så riktigt.

Ett annat yttrande en gång var: Egentligen borde vi få en gemensam lön i en pott och sedan dela det lika mellan alla, alla är lika viktiga och alla jobbar lika fantastiskt bra.

Tänk att få höra det, att få känna att ALLA betydde något.

Men rädslan, denna rädsla som Fassbinder så formidabelt beskrivit som ”Rädsla urholkar själen”, den har jag genom åren fått se i form av svek, lögner, nonchalans, beskyllningar, ja praktiskt taget allt som är signifikativt för en dålig arbetsplatskultur. Vad är det som är så farligt med att svara en frågande nej, jag känner inte till detta, men jag skall kolla och sedan ringer jag upp. I stället slänger man ur sig något som låter bra och lurar en annan människa. (För att verka duktig, men vad tjänar man på det?) Inte är det konstigt att byråkrater är föraktade och att många känner sig kränkta efter ett byråkratsamtal.

Med arbetsplatskultur är det som med ”riktig kultur” har man en gång upplevt något bra och fantastiskt så kan man naturligtvis inte tänka sig något annat.

Boendekultur då – vad kan det vara. Den kultur som vi tycks tillämpa i det här landet det är ”den som har mycket den skall ha mer” och ”det är marknaden som gäller”.

Jag bodde många år på Mariehem och jag kunde inte låta bli att förundras över vad stadsplanerarna ville ge sina invånare. Det finns ett underbart stort grönområde, Mariehemsängarna, med en fågeldamm, gångar, kullar och skog. Själv bodde jag på hyreshussidan, den som vette mot Mariehemsvägen. Utsikten från mitt vardagsrumsfönster var de makalöst tilltagna parkeringsplatserna och en smutsig och stinkande väg.

De lyckligast lottade de bodde självklart vid Mariehemsängarna. Med enorma balkonger och perspektivfönster, men en grönskande radhusträdgård, så var utsikten förstås en helt annan. Jag traskade ofta ner till Mariehemsängarna men lika ofta tänkte jag, varför kunde inte alla hyreshus få vetta mot den här sidan, så att så många människor som möjligt fick en fin utsikt. Men denna dåliga bostadskultur har fortsatt framgent. OK att de som är rikast kan köpa de största, dyraste och vackraste husen, det kan jag köpa, men varför kan man inte ordna så att människor i hyresrätt, som har lika stor rätt till själslig glädje och utveckling, kan få en fin utsikt och en fin miljö att vistas i. När detta börjar genomföras då kan man tala om en bra boendekultur, en bra bostadsmiljö, en boendemiljö som liknar den s.k. kvalitetsfilmen.

Jag håller därför tummarna att det byggs på Ön, spännande, höga och vackra hyreshus, som vanliga människor kan bo i. Men alla kommer väl att framhålla att det går inte, men kan man då inte ens försöka. Är det verkligen omöjligt, är det för all framtid fastställt att vissa människor i samhället alltid skall bo sämre. Vad är det för boendekultur? Kära politiker och stadsplanerare!!!

Det är rörande att se hur önborna ger ut en särskild tidning och plötsligt inser hur viktigt det är att andra invånare i Umeå kan få vistas på ön. Mest gäller det kanske att bevara och öka miljonvärdet på villorna. Det är väl penningen som styr även här, om det nu är så att det bara är penningen som styr vid hyreshusbyggandet. (Det går inte bygga billigt, bla, bla, bla)

Men jag tänker i alla fall drömma om ett rättvisare boende där alla på ÖN (jag tror det kan bli så med rätta arkitektritningar) får en fin älvsutsikt och när de kommer ner från höjderna så kan de promenera i en vänlig grönskas rika dräkt.

Om inte så är detta ett projekt som bör vara en självklar del i Kulturhuvudstad Umeå, för är det något som är en viktig KULTUR för människorna är väl det väl hur man bor. Ett fint boende på Ön det är något som inte så många andra sökande kan stoltsera med.

Lev väl hur ni än bor och vad ni än har för utsikt. Varma hälsningar från mig / Ing-Britt

Hej igen!

Mina eventuella presumtiva läsare. Hoppas ni har det så bra det bara går i denna värld.

Tänkte fortsätta med mitt kulturella grubbleri. Är vissa predestinerade till kultur eller har vi det möjligen till och med i våra gener? Tänk om det finns spelande gener, läsande gener och små dramatiska teatergener?

Ofta talas det om det sociala arvet, i alla händelser var det synnerligen aktuellt under 60- och 70-talet, själv var jag en stor anhängare av dessa teorier. I dag har det väl mera svängt åt DNA och genuppsättningar. Kanske relativt lätt att förstå när det gäller ögonfärg eller sjukdomar. Men kultur då?

Med hänsyn till mitt sociala arv borde jag varit relativt okulturell. Det var i det praktiska arbetets värld jag växte upp. Det verkar så otroligt långt borta i dag. Skölja tvätten i iskallt vatten och med rödfnasiga händer hänga upp den ute bland träden i skogen, där den snabbt frös till isplåtar. Den varma ladugården med alla dofter, skummande varm mjölk, hö som prasslade framför komularna, skiten i rännan, kallt järn och fuktig betong. Diska, tvätta, bära, räfsa, lada, sopa, kratta, rensa lingon, steka fläsk.

Hur i allsin dar kom kulturen in i detta? Det jag säkert minns är de ögonblick när kulturen slog ner som en blixt i mitt praktiska arbetsliv. Vet precis var jag stod när jag skulle gå till lagår’n en kväll. Stod vid köksbordet hos min moster när jag hörde en låt i radion som fick mig att stanna upp och glömma allt. Det var Earl Bostic som med sin skrovliga smutsiga svängiga saxofon spelade ”Deep Purple”. Jag ville röra mig, jag ville dansa, jag blev så glad. Inte visste jag då att det kallades för jazz och var en så kallad kulturyttring. Om man kan bli frälst till jazz så blev jag det denna kväll. Jag var tvungen att lyssna tills låten var klar och min moster, min arbetsgivare, undrade varför i allsin dar jag var så sen till lagår’n. Jag visste inte vad jag skulle säga för jag visste ju inte ens vad det var som hänt. Jag har sedan under mitt liv hos kulturen i Umeå fått uppleva helt otrolig jazzmusik, som alltid finns kvar i mitt inre.

En annan blixt som drabbade mig var Fellini. Filmutbudet på Tavelsjö bygdegård var under min uppväxt i sanning varierande, alltifrån Åsa Nisse via Ester Williams badfilmer till vad som jag idag vet kallas kvalitetsfilm. Det var Fellinis ”La Strada” med bland andra Guiletta Masina som fullkomligt bergtog mig. Har inget minne av tid eller om det var någon paus, bara att jag alldeles omtumlad gick ut på bygdegårdens bro i någon slags dvala. Tror jag var 15 år den gången. Åh en så fantastiskt bra film, det kändes långt inne i mig, jag hade mött något, människor, musik, ett äventyr.

Då säger mina kompisar:

- Vilken skitfilm, fy faen! Det var då det sämsta jag sett på länge.

Jag blev absolut iskall och klarvaken. Alla tyckte det. Var det något fel på mig, till slut pep jag fram väldigt försynt: jag tyckte den var jättebra. Allmänt fnys blev svar på min åsikt. Men upplevelsen kunde ingen ta ifrån mig och efter alla dessa år så minns jag fortfarande känslan när jag klev ut i den svala kvällsluften efter ett möte, så omtumlande, så varmt och mänskligt.

Det jag ofta frågat mig är, hur kunde jag ta till mig detta, jag hade i sanning inget socialt arv att falla tillbaka på, ingen som helst kulturell miljö att växa upp i. Är vissa av oss predestinerade för kultur? Tanken är naturligtvis helt befängd, men allt blir ju ännu mer märkligt om man betänker de så kallade underbarn vi har sett genom historien. Hur i allsin dar kan man skriva musik vid fyra års ålder?? Jag vet inte, jag bara grubblar.

Så har min relation till kulturen fortsatt. Jag började prenumerera på Synpunkten, Konstfrämjandets tidskrift, samtidigt som jag självklart läste Bildjournalen och lyssnade på rock’n’roll.

Klassisk musik och Strauss hade jag förstås också hittat, hur det nu gick till, det minns jag inte ens. Men jag hade en EP med ”An der schönen blauen Donau” och ”Geschichten aus dem Wienerwald”. Den skivan bröt mina kompisar sönder, de tyckte jag var helt knäpp som kunde lyssna på något så urbota dåligt. Själv kunde jag inte förstå varför de inte tyckte den var bra.

Efter denna början via lite krångliga utbildningsvägar, så var det kulturen som gällde. Inte pengarna. Har skrivit dikter, spelat amatörteater och arbetat inom kulturen sedan 1969. Men det finns väldigt mycket annan kultur att grubbla över, arbetsplatskultur, bostadskultur, ja frågan är vad jag skriver om i min nästa blogg. Vi hörs! Lev väl!

Varma hälsningar / Ing-Britt

Detta är min debut som bloggare. Ett mycket märkligt ord som egentligen inte säger nånting. Tänkte att det måste ju ha något med logg att göra, något som länge varit väldigt vanligt och viktigt för människan, att föra loggbok. Då har det alltid gällt verkliga livet.

Har nu inhämtat kunskapen att, för att inte behöva skriva och uttala det förfärligt långa ordet webb-logg, så har man helt enkelt tagit med sig ett litet b från webb och vips – så blev det blogg. Denna internetbaserade ”loggbok” rör sig dock kring allt möjligt och märkligt – och inte är det verkliga livet så ofta tror jag.

Sen finns förstås två viktiga frågor: varför skriver man en blogg och är det någon som läser? Det är en annorlunda upplevelse för mig att skriva en text som inte är riktad åt något särskilt håll. Inget brev, ingen insändare, ingen partsinlaga, ingen berättelse, det verkar mest vara att tycka något rakt ut i cyberrymden. Känner man sig viktig då månntro? Jag känner mig mest lite lätt förvirrad och lite förlägen men detta är i alla fall inledningen till min bloggvecka på Kulturhuvudstad Umeå 2014.

Själv har jag varit verksam inom kulturlivet i Umeå mycket länge och nu och då har jag funderat över ordet KULTUR. Den enklaste och praktiskt jorddoftande förklaringen är ”att odla”, sätta frön och sådant. Men kultur i bemärkelsen som Umeå vill profilera sig med, vad kan det vara? Jag har grubblat lite hit och dit, lika osäker som tomten i Viktor Rydbergs dikt, men kommer till slut alltid fram till samma slutsats. Det handlar om möten och gemenskap. Jag lutar mig också mot en av 1900-talets tänkare, Martin Buber, vars grundläggande föreställning ”Allt verkligt liv är möte” syns mig vara en klok tanke. För det är ju så många kulturyttringar upplevs – livgivande.

Människor dansande tillsammans till häftigt trummande, människor iklädda masker att tillsammans bemästra livets alla utmaningar, människor som vill berätta med ristningar, med färg, med bumliga stenar – allt är för mig möten och gemenskap.

Hur kommer vi in i någon gemensam kultur? Tänkte avsluta min första bloggdag med att berätta lite enkla minnen från barndomens möte med kultur. Men då hade jag inte den blekaste aning om något som hette kultur. Det var bara något som jag upplevde, som var spännande, som tog tag i mig, som gjorde mig glad.

I min släkt har vi ofta haft jul och nyårsfirande av typen ”Fanny och Alexander” men inte i någon överdådig stil i högreståndshem,  nej det var sannerligen den för ändamålet uppvärmda salen i bondhuset som det dansades i. Men traditioner har det varit, det som lite liknar människorna runt elden.

Det var alltid varit någon som läste Viktor Rydbergs ”Tomten” på julafton, jag satt andlöst lyssnande i många år och till slut fick jag själv läsa dikten, som nybliven tonåring. Det kändes så oerhört stort att få detta förtroende. Jag kände mig viktig i kretsen av en gemenskap.

Det mest fantastiska hände en nyårsafton. En sjungande och diktläsande faster brukade klä ut sig till ”det gamla året”, med huckle, käpp och krokig rygg, kom hon haltandes till den väntande församlingen och berättade hur tungt och hårt livet varit detta år. Hur glad hon var att få lämna över det till det nya året. Det som var så pirrande upplyftande roligt var att jag fick vara ”det nya året” – klädd i någonting vitt och ljust, med ett ljus i handen fick jag läsa några hoppfulla rader om året som skulle komma. Jag glömmer aldrig aldrig den fantastiska känslan när jag stod där och läste och fick känna mig så betydelsefull. Inte visste jag då att det var KULTUR jag höll på med, att göra  lite enkel amatörteater och att läsa en kort dikt. Men det handlade om möten, mellan gammalt och nytt, mellan ung och gammal, mellan ljus och mörker - det var en fin gemenskap när vi mötte det nya året.

Vill därför passa på att önska alla er ute i cyberrymden, som händelsevis råkar läsa det här:

GOD FORTSÄTTNING på detta vårt nya år, TVÅ-TUSEN-SJU!

Jag återkommer med tankar om kulturen.

Varma Hälsningar / Ing-Britt