umea2014

I min värld är mat ett av livets många glädjeämnen. För att ge ett kulinariskt exempel på hur mitt jobb berikar mitt liv kan jag ta en dag som jag minns tydligt. Jag hade undervisning för människor av många olika nationaliteter den dagen (som de flesta dagar). Jag åt en somalisk lunch, fick bosniskt fika på eftermiddagen och på kvällen kurdisk middag. Jag log för mig själv och njöt av den internationella blandningen. Inget världskrig i min mage.

Det blev en kort midnattsblogg i natt. Ni kan få en fridfull bild av sen eftermiddagssol i Ohrid att ha på näthinnan när ni somnar.
Sov så gott.

Resan fortsätter....

Vi lämnade Skopje och åkte buss söderut till Ohrid, längst ner i Makedonien. Det kan tyckas lite omständligt att ta sig dit med flyg Umeå-Stockholm, Stockholm-Belgrad, Belgrad-Skopje och buss Skopje-Ohrid, men det är värt besväret. Vi hade två härliga dygn i varma, sköna Ohrid med bad, avkoppling och ett besök i den lilla kyrkan Sv. Jovan som var med i filmen "Innan regnet faller". Ohrid var helt fantastiskt på sitt sätt, helt annorlunda än det vi hade upplevt tidigare. Vi guidades runt hela Ohridsjön, vilket även innebar en tur in i Albanien. Det var stor skillnad att komma in i Albanien - när vi äntligen kom in i landet. I tullen hittade de på olika argument för att få vår makedonske guide att betala mutor. Han vägrade betala och vi fick finna oss i att stå där ungefär en timme och lyssna på högljudda diskussioner. Tyvärr förstår jag inte en gnutta albanska ...fast det kanske var lika bra just då.

Det ger en lite otäck känsla att se alla de små kupolerna i sluttningarna där beväpnade militärer tidigare bevakade alla rörelser på vägarna. Fattigdomen är utbredd och landet är smutsigt. Det ligger mycket skräp längs vägarna. Vi stannade i staden Pogradeci för promenad och lunch. Trots att jag verkligen gillar att bada och hade badat flera gånger på andra sidan av den 300 m djupa sjön var det inget absolut måste för mig att hoppa i plurret i Pogradeci som egentligen ligger fint vid vattnet. För makedonierna är det förbjudet att fiska den utrotningshotade öringen som inte finns någon annanstans i världen och min känsla var att makedonierna värnar om sjön, men vad spelar det för roll när man inte har samma regler på den albanska sidan?

Det är ett annorlunda samhälle. Stor skillnad från Umeå. Här ser vi sällan några vedstaplar på balkongerna på femte våningen, möjligen till en lägenhet med fin kakelugn eller öppen spis, men inget vi måste ha. Albanerna får inte direkt fjärrvärme från Dåvamyran. När man ser fattigdom och misär är det lätt att säga till sig själv: "Jag ska aldrig mer klaga på...". Frågan är bara om man kommer ihåg det. Jag hoppas jag kommer ihåg hur bra jag har det. Mannen som sålde gyros till oss på snabbmatstället i Pogradeci pratade lite engelska. Hans sista replik när vi gick var: "Vi ses i EU om hundra år"...

Som ni säkert har förstått skulle jag kunna skriva mycket mer om resan, men i måndags skrev jag ju faktiskt att jag har världens bästa jobb och antydde att ni före veckans slut skulle hålla med. Då kan jag ju inte stanna i Makedonien hela veckan. I morgon tänker jag därför hålla mig lite närmare vardagen i min blogg.

Måste ju bara svara på frågan om man får ont i huvudet av trumpetfestivalen i Guca. Vi svenskar utmärker oss där nere tack vare/på grund av våra gula öronproppar! Ingen annan har öronproppar. Jag har i alla fall aldrig sett det. Vi frågade några musiker om de inte var rädda för tinnitus, men det hade de aldrig hört talas om...

Tjut i öronen kan man lätt få när tre blåsorkestrar spelar i varsitt hörn av samma restaurang, men jag har aldrig fått ont i huvudet. Det underlättar förstås rejält om man tycker om trumpeter och tubor! Då blir man så speedad av intrycken att man ler och dansar fram till Lucia ungefär. Därefter tar tomtarna över på loftet och man fortsätter att le  =)

Ha en riktigt fin kväll, ät en eller flera kanelbullar på denna kanelbullens dag och må så gott!

Kram, Kicki


Kyrkan Sv. Jovan. Vackert eller hur?


Jag i Ohrid.


Den unika öringen. (Vi åt den inte.)

I kväll har jag bytt världsdel en stund. En härlig kulturkrock! Jag är just hemkommen från salsakursen. Det var kul att blanda in de kubanska rytmerna i kroppen efter alla balkaninfluenser. Jag kanske ska lyssna på Brudmarsch från Delsbo eller varför inte Baby Elephant Walk innan jag somnar för att göra blandningen total.

I Sutka, som ligger ett stenkast från Skopje bor romer. Taxichaufförerna var skeptiska och försökte varna oss för att åka dit. Det skulle vara så oroligt och vi var tvungna att ha full koll på våra ägodelar, enligt många. Vår reseledare Göran har under flera år arbetat med projekt mellan SIDA och musikhögskolan och har många vänner i Sutka. Han "lurade" dit oss. När vi kom dit möttes vi med öppna famnen. Vi träffade många supertrevliga människor. Flera av dem har bott i Sverige eller Tyskland och pratade gärna så mycket de bara kunde på svenska och tyska. Jag trivdes bra i Sutka. Det kändes absolut inte så oroligt som taxichaufförer och andra hade framhållit för oss. Tvärtom.

Vi blev hembjudna till Rocky och hans familj i Sutka. Familjen har kommit som flyktingar från Kosovo. Rocky är 19 år och pratar bra engelska. Han har imponerande nog lärt sig engelska på egen hand, bara med hjälp av ordbok och har ändå riktigt bra uttal, bra grammatik och stort ordförråd. Han spelar keyboard och har deltagit i ett av Görans musikprojekt. Hans grupp, Roma Talents, övar i UNHCR:s lokaler efter kontorstid. Tack vare projektet får de busskort för resan in till Skopje, tillgång till replokal och instrument - villkoret är att de går i skolan. Tidigare visste de inte vad de ville göra, men nu vill de läsa vidare på musikakademin. Vi bestämde oss för att lyssna på deras repetition dagen efter.

Den dagen blev en händelserik dag. Vi började med att lyssna när Roma Talents övade. Direkt därefter åkte vi hem till Ferus Mustafov, Makedoniens klarinettkung! Han bjöd hem oss alla på det stora lunchtabberaset! Mycket god mat och dryck och fantastiskt bra musik. Ännu en privatkonsert! Än en gång gåshud! Än en gång spritt i benen! Både Ferus, hans son Ilmi och den 11-årige sonsonen Ferus junior spelade för oss. Vet inte om de någonsin har spelat tillsammans inför publik. Ferus är en före detta boxare som spelar samtidigt på klarinett och saxofon. Nej, jag vet - det borde inte vara möjligt, men nu har jag sett det med egna ögon. Han kan nog det mesta inom träblås. Cirkulationsandning är rena barnleken för honom. Vi njöt av musiken och beundrade hans musikaliska trollkonster. Han njöt av att bli beundrad.

Ferus och jag har träffats några gånger tidigare. Han lyssnade bland annat på Mullin Mallin när vi uppträdde på Fashing i Stockholm ifjol. Nu, hemma hos honom, fick jag spela på hans klarinett! För att översätta det är det kanske ungefär som för en ishockeyälskare att äta lunch hemma hos Peter Forsberg och sedan provåka hans skridskor, som för en schackspelare att bli hembjuden till Kasparov och dessutom få spela ett parti med honom eller nästan som att en riktig datanörd åker hem till Bill Gates och får lov att gå lös på tangentbordet. Stort!

Därefter åkte vi ut till Sutka igen. Det brukar vara många bröllop den här tiden och vi hoppades få höra ännu mer bra musik. Vi hade tyvärr lite dålig timing när det gällde bröllop men det spelade inte så stor roll. Vi hamnade ändå mitt i något som verkade vara en kombination mellan en motsvarande möhippa och en omskärelsefest. En stor fest var det i alla fall. Längst fram i tåget gick en tjej som skulle gifta sig dagen efter och längst bak i tåget fanns två pojkar som skulle bli omskurna. De välsminkade kvinnorna var så vackra med sina glittrande klänningar och fantastiska håruppsättningar.

På kvällen följde vi med våra vänner i Pizzicato Orkestar när de spelade på två bröllop inne i Skopje. Vi lekte väl wedding crashers på vårt eget lilla sätt, inbjudna av orkestern.

Jag tror att jag sov ganska gott den natten. Totalt speedad av alla upplevelser, men jag är säker på att jag till slut somnade med ett leende på läpparna.



Ferus Mustafov och jag i Skopje

Jag lovade att berätta om Makedonienresan. Vilken resa! Wow! Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla intrycken. Det blir som ett foto, man får aldrig riktigt med hela bilden. Det finns också så många perspektiv på resan. Jag skulle kunna prata länge om all fantastisk musik vi hörde, om de vackra bergen på Balkan, om det kristallklara vattnet i Ohridsjön - Europas äldsta sjö - och om dess speciella öring (fast den kan jag inte prata så länge om), om lunchen hos Ferus, om alla varma leenden vi mötte, om dagsturen till Albanien, om biståndspengar, om romernas situation, om ryktet att blåsinstrument är livsfarliga eftersom man förstör sina lungor, om pljeskavicatävlingen där man ska äta 4 kg pljeskavica på så kort tid som möjligt. Rekordet sägs ligga på under 30 minuter. Pljeskavica är ungefär som en pizzastor hamburgare med fyllning.

Jag kastar mig rakt in i händelserna under resan. En eftermiddag åkte vi till Koèani där vi gick runt bland de romska familjernas hus. Vi var lite oroliga att vi skulle få dem att känna sig som apor i bur där vi vandrade runt och tittade, men resultatet blev nog tvärtom J Jag tror inte att många turister har gått på de gatorna. Överallt vi gick hade vi ett stort antal barn efter oss som var väldigt nyfikna på vilka vi var och gärna ville vara med på bild. Invånarna tittade nyfiket på de konstiga typer som promenerade förbi deras hus. På kvällen kom så den konsert som jag personligen hade sett mest fram emot. Pizzicato Orkestar. Makedonsk blåsmusik i toppklass! Jag visste inte vad som väntade mig i Makedonien eftersom jag aldrig hade varit där förr. Jag har varit på trumpetfestival i Guèa i södra Serbien två gånger (också en fantastisk upplevelse som jag gärna skulle prata länge om), men aldrig i Makedonien. Tilläggas kan att en god vän som följde med till Serbien ifjol sa: "Man måste nog vara ganska speciell för att gilla det där så mycket." Jag gillar läget och accepterar att jag har en kraftigt dominerande gen i min kropp som vi likasinnade har valt att kalla "balkangenen".

Jag lyssnade på Pizzicato Orkestar i Arvidsjaur för några år sedan och visste därför att det här skulle bli en bra konsert. Det blev det! Vi fick en privatkonsert med fullt ös! Skickliga musiker! En hel orkester och en hel konsert bara för oss! Gåshuden spred sig på kroppen, leendet nådde åtminstone till örsnibbarna och armar och ben kunde bara inte vara stilla. Jag varken ville eller kunde sitta ner. Låtar som Meseèina och Djelem djelem blandades med klassisk musik i balkantappning.

Wow! Höjdpunkten på resan - redan andra kvällen? Mitt bagage lyste med sin frånvaro, men det spelade ingen roll. Jag var så nöjd och ändå återstod det så många dagar av resan. Jag tänkte: om det kommer fler intressanta händelser på den här resan, så är de bara en bonus. Mina förhoppningar var redan uppfyllda - med råge! En riktigt bra konsert med Pizzicato Orkestar. Underbart!