Vad väljer du?
Finns det några roliga körer i Umeå?
Sjunga, jovisst. Men hellre skriva låttexter. Idag har nämligen en häftig gigantisk damkör (ca 50 st) i Sandviken repat låtar där jag skrivit texterna och en musiker tonsatt dem. Det är bland det roligaste jag fått göra, att skriva låtar till en kör. Mer sånt!
Därför googlade jag på "körer Umeå" och hittade x antal körer. Hittade även länken KRENOVA. Trodde det var en kör så jag klickade mig in. Det måste ha varit meningen, för meningen som möter mig är:
"KRENOVA finns till för dig, kreatören som vill starta eller har startat en kreativ näring".
Klockrent. Fyllde i ett formulär och vips, nu är jag medlem som kreatör. Ingen aning vad det kan leda till ...
Plötsligt slår det mig. Internet är himla bra. Vet inte hur många surftimmar jag lagt på att lära känna Umeå via nätet. Hur gjorde man förut? Hur gjorde man som nyinfyttad i en stad? Hur gör man idag som icke svensktalande?
Efter surfande på både Umeås och Gävles kulturhuvudstadshemsidor hittar jag gemensamma önskemål. Båda städer vill att kultur ska vara tillgängligt för alla. Gävles slogan lyder "Kulturell allemansrätt", medan det i Umeås ansökan finns en mening som lyder något i stil med "Staden som 2014 är tillgänglig för alla". Den mest klockrena meningen i mitt tycke är däremot Umeås "Det unika med Umeå ska märkas i skolan".
Som jag känner för skolan! För eleverna. Barnen, ungdomarna. De yngre människorna i vårt samhälle som tillbringar så mycket tid där. Kunskap, lärdom, växande. Då lyder förstås följdfrågan: "Vad är en bra skola?". Självklart har den en mängd kloka svar. Det första jag kommer att tänka på just nu är: En skola som ser varje elev och hjälper denne till dess bästa. Att livet är val och möjligheter.
Jag försöker berätta för min 14-åriga brorsdotter att hon har möjligheten att göra precis vad hon vill med sitt yrkesliv (liv!). Att hela världen är öppen för henne. Att skolan är till för henne. Ta initiativ! Utnyttja det! Sug åt dig!
Själv då? Hela världen är även öppen även för mig. Fortfarande. Jag kan i princip välja att bo, leva, jobba var som helst i hela världen.
Jag har just nu valt att bo i Umeå, valt att frilansa över hela landet, valt att blogga på den här sidan, att ta en kopp kaffe efter klockan 19.
Jag har valt det alldeles själv och det känns så himla bra.
Allt gott!
Ingela Wall
www.ingelawall.com
Sjunga, jovisst. Men hellre skriva låttexter. Idag har nämligen en häftig gigantisk damkör (ca 50 st) i Sandviken repat låtar där jag skrivit texterna och en musiker tonsatt dem. Det är bland det roligaste jag fått göra, att skriva låtar till en kör. Mer sånt!
Därför googlade jag på "körer Umeå" och hittade x antal körer. Hittade även länken KRENOVA. Trodde det var en kör så jag klickade mig in. Det måste ha varit meningen, för meningen som möter mig är:
"KRENOVA finns till för dig, kreatören som vill starta eller har startat en kreativ näring".
Klockrent. Fyllde i ett formulär och vips, nu är jag medlem som kreatör. Ingen aning vad det kan leda till ...
Plötsligt slår det mig. Internet är himla bra. Vet inte hur många surftimmar jag lagt på att lära känna Umeå via nätet. Hur gjorde man förut? Hur gjorde man som nyinfyttad i en stad? Hur gör man idag som icke svensktalande?
Efter surfande på både Umeås och Gävles kulturhuvudstadshemsidor hittar jag gemensamma önskemål. Båda städer vill att kultur ska vara tillgängligt för alla. Gävles slogan lyder "Kulturell allemansrätt", medan det i Umeås ansökan finns en mening som lyder något i stil med "Staden som 2014 är tillgänglig för alla". Den mest klockrena meningen i mitt tycke är däremot Umeås "Det unika med Umeå ska märkas i skolan".
Som jag känner för skolan! För eleverna. Barnen, ungdomarna. De yngre människorna i vårt samhälle som tillbringar så mycket tid där. Kunskap, lärdom, växande. Då lyder förstås följdfrågan: "Vad är en bra skola?". Självklart har den en mängd kloka svar. Det första jag kommer att tänka på just nu är: En skola som ser varje elev och hjälper denne till dess bästa. Att livet är val och möjligheter.
Jag försöker berätta för min 14-åriga brorsdotter att hon har möjligheten att göra precis vad hon vill med sitt yrkesliv (liv!). Att hela världen är öppen för henne. Att skolan är till för henne. Ta initiativ! Utnyttja det! Sug åt dig!
Själv då? Hela världen är även öppen även för mig. Fortfarande. Jag kan i princip välja att bo, leva, jobba var som helst i hela världen.
Jag har just nu valt att bo i Umeå, valt att frilansa över hela landet, valt att blogga på den här sidan, att ta en kopp kaffe efter klockan 19.
Jag har valt det alldeles själv och det känns så himla bra.
Allt gott!
Ingela Wall
www.ingelawall.com
Behöver 7:or kultur?
Fredag i Gävle.
Nyligen hemkommen från två workshops med två åk 7 i Sandviken.
Vet ni att det är 31 elever i klasserna nu för tiden?
Så många underbara individer. Som sitter hemma vid köksbordet med sin familj dagligen. Har framtidsdrömmar, intressen och önskningar. Ska bli vuxna individer som kan uttrycka känslor, hantera känslor, konversera, kommunicera, ha självförtroende, självkänsla och självdistans.
Ungdomar som är mitt i den långa processen att lära känna sig själva.
(Processens namn: Livet?)
Så många man knappt hinner se. Några försvinner in i mängden, i bullret. Några försvinner i sitt eget buller. Några syns inte för att dom gör rätt. Några har bott i Sverige i två år. Antalet är elever är detsamma som antalet behov.
Se mig! Se inte mig! Hjälp mig att synas!
Hur många behov hinner tillfredställas?
Vi hann med en del idag. Mer än "att slippa tyskalektionen", som någon uttryckte sig.
Alla. Alltså alla, en och en, gick fram till mikrofonen och prata och fick lära sig ta emot en applåd.
98% gick fram ännu en gång och läste en dikt de skrivit på 5 minuter.
31 stycken 7:or satt i tre timmar på fredag eftermiddag i ett klassrum på 25 kvadrat.
Lyssna på varann! Var tysta! Våga ta plats! Skriv en dikt! Bjud på dig själv! Slappna av, men inte för mycket!
Uppmaningar ekade. Alla kämpade utifrån sin förmåga.
Det är stort. Det är mer än vad många vuxna skulle orka, våga. Det är mer än vad jag skulle orka, våga.
Tävlingen fortsätter: Vem vinner Kulturhuvudstad 2014?
Förhoppningsvis inte en stad, utan människan.
Kultur behövs nu, i morgon, 2014 och därefter.
Allt gott,
Ingela Wall
Nyligen hemkommen från två workshops med två åk 7 i Sandviken.
Vet ni att det är 31 elever i klasserna nu för tiden?
Så många underbara individer. Som sitter hemma vid köksbordet med sin familj dagligen. Har framtidsdrömmar, intressen och önskningar. Ska bli vuxna individer som kan uttrycka känslor, hantera känslor, konversera, kommunicera, ha självförtroende, självkänsla och självdistans.
Ungdomar som är mitt i den långa processen att lära känna sig själva.
(Processens namn: Livet?)
Så många man knappt hinner se. Några försvinner in i mängden, i bullret. Några försvinner i sitt eget buller. Några syns inte för att dom gör rätt. Några har bott i Sverige i två år. Antalet är elever är detsamma som antalet behov.
Se mig! Se inte mig! Hjälp mig att synas!
Hur många behov hinner tillfredställas?
Vi hann med en del idag. Mer än "att slippa tyskalektionen", som någon uttryckte sig.
Alla. Alltså alla, en och en, gick fram till mikrofonen och prata och fick lära sig ta emot en applåd.
98% gick fram ännu en gång och läste en dikt de skrivit på 5 minuter.
31 stycken 7:or satt i tre timmar på fredag eftermiddag i ett klassrum på 25 kvadrat.
Lyssna på varann! Var tysta! Våga ta plats! Skriv en dikt! Bjud på dig själv! Slappna av, men inte för mycket!
Uppmaningar ekade. Alla kämpade utifrån sin förmåga.
Det är stort. Det är mer än vad många vuxna skulle orka, våga. Det är mer än vad jag skulle orka, våga.
Tävlingen fortsätter: Vem vinner Kulturhuvudstad 2014?
Förhoppningsvis inte en stad, utan människan.
Kultur behövs nu, i morgon, 2014 och därefter.
Allt gott,
Ingela Wall
Att leva almanacka
Idag har en fransman fått Nobelpris. Idag har 3000 svenskar blivit varse ett varsel från Volvo.
Kanske därför det regnar på människor som går förbi mitt fönster.
Tror det är första gången det regnar sedan jag flyttade hit. Det känns i alla fall så inombords. Fint va.
Idag har jag inte upptäckt mycket av Umeå. Tog i och för sig en promenad, korsade Strömpilen, gick över till Gimonäs, suktade efter motionsspåret som jag hittills endast hittat på karta. Mitt lokalsinne sa till mig "gå höger här", latheten och mina regnblöta kläder sa "gå vänster, hemåt". Så nästa gång hittar jag det ska ni se!
Förmiddagen har swischat iväg i rask takt åt något så administrativt som att boka resor och logistisera framtida jobb.
Ska under kommande månad till Linköping på workshop och framträdande, ska till Åre, Östersund och därefter fyra dagar i Lycksele, sedan ner till Sandviken. Det blir en del logistik och att bo i almanackan.
"När kommer du? Tåg, flyg, bil? Vilka nätter behöver du bo?"
Ibland blir det svårt att leva nu. Livet pågår nu. Nu. Nu.
I morgon är det i alla fall dags att möta två årskurs 7 i Sandviken, två workshops på samma skola. Hemmaplan, även om jag aldrig varit in på skolan. Jobbet däpå är på Kulturskolan i Gävle. En grupp 8:or som jag återkommer till för tredje gången. Det är himla roligt att jobba med teaterintresserade, man har en annan ingång hos dom.
Finns det förresten någon Kulturskola i Umeå?
Ser att ni har "Kulturcentrum för barn och unga" med "Söndagslabbet" och "Skapande lördag", samt "Kulturverket" med "Barnen säger åt proffsen", båda verkar himla intressanta! Är dessa två öppna verksamheter med aktiviteter dagligen dit man kan traska in och presentera sig? Ligger dom centralt?
Tänk vad underbart det vore med ett inlägg nu - "Hej Ingela, jag jobbar där, kom in och hälsa på, vi ska precis planera ett projekt där vi skulle behöva en estradpo- ...".
Välkomna att titta in min hemsida!
www.ingelawall.com
Allt gott så länge!
Ingela Wall
Kanske därför det regnar på människor som går förbi mitt fönster.
Tror det är första gången det regnar sedan jag flyttade hit. Det känns i alla fall så inombords. Fint va.
Idag har jag inte upptäckt mycket av Umeå. Tog i och för sig en promenad, korsade Strömpilen, gick över till Gimonäs, suktade efter motionsspåret som jag hittills endast hittat på karta. Mitt lokalsinne sa till mig "gå höger här", latheten och mina regnblöta kläder sa "gå vänster, hemåt". Så nästa gång hittar jag det ska ni se!
Förmiddagen har swischat iväg i rask takt åt något så administrativt som att boka resor och logistisera framtida jobb.
Ska under kommande månad till Linköping på workshop och framträdande, ska till Åre, Östersund och därefter fyra dagar i Lycksele, sedan ner till Sandviken. Det blir en del logistik och att bo i almanackan.
"När kommer du? Tåg, flyg, bil? Vilka nätter behöver du bo?"
Ibland blir det svårt att leva nu. Livet pågår nu. Nu. Nu.
I morgon är det i alla fall dags att möta två årskurs 7 i Sandviken, två workshops på samma skola. Hemmaplan, även om jag aldrig varit in på skolan. Jobbet däpå är på Kulturskolan i Gävle. En grupp 8:or som jag återkommer till för tredje gången. Det är himla roligt att jobba med teaterintresserade, man har en annan ingång hos dom.
Finns det förresten någon Kulturskola i Umeå?
Ser att ni har "Kulturcentrum för barn och unga" med "Söndagslabbet" och "Skapande lördag", samt "Kulturverket" med "Barnen säger åt proffsen", båda verkar himla intressanta! Är dessa två öppna verksamheter med aktiviteter dagligen dit man kan traska in och presentera sig? Ligger dom centralt?
Tänk vad underbart det vore med ett inlägg nu - "Hej Ingela, jag jobbar där, kom in och hälsa på, vi ska precis planera ett projekt där vi skulle behöva en estradpo- ...".
Välkomna att titta in min hemsida!
www.ingelawall.com
Allt gott så länge!
Ingela Wall
Att leva blogg
Idag har jag ätit fyra chipspåsar.
Ha! Ett skämt. Fick bara lust att inleda på ett spännande sätt.
Måste börja med att tacka för kommentarerna. Känner mig riktigt välkommen här i Umeå. Jag har en röst, och jag fick ett svar. Underbart.
Förutom att en kvinna pekade finger mot mig idag när jag kom körande och råkade missa henne stående vid ett övergångsställe.
Jag var fullt upptagen och tänka på min blogg. Att jag måste göra så sjukt mycket sjuka saker just den här veckan, just för att ha något spännande att berätta i bloggen. Jag tycker den idén är slående. Varför inte skriva en roman där romanfiguren börja leva och prestera mer för sin blogg än för sig själv. Bloggande kan bli både tragikomiskt men även en livsnäring, ett ryck i kragen.
Kanske är det redan så för många. Man ställer till med mysiga middagar, gör något wacko på krogen och tar bilder på sin mattallrik för att ha något att berätta framför datorn på kvällen.
Det känns tryggt att jag bara ska blogga denna vecka. Jag ligger nog i riskzonen annars.
Men det är bara att erkänna:
På grund av att vilja låta spännande i den här bloggen tog jag en promenad runt Nydalasjön idag.
På grund av att vilja låta spännande i den här bloggen fick jag tummen ur och åkte till Universitetets kansli för att hämta en kurskatalog. Var nästan på väg att marknadsföra mig själv som inslag på "Kultur på Campus", men jag tappade självförtroendet ( = glömde bloggen för en stund).
På grund av att vilja låta spännande i den här bloggen slog jag följe med två präststuderande och min fästman på Superonsdag på Ålidhemskyrkan. Det vankades soppa och umgänge för en timme. Jag är ovan i kyrkan. Men jag ramlade inte en enda gång.
På grund av att att vilja låta spännande i den här bloggen hyrde vi den lättsmälta filmen Underbar och älskad av alla. När vi stod bland filmerna vandrade blicken efter något som bloggläsare kan tyckas låta som en häftig film att ha sett ikväll.
Skämt å sido, men visst har jag en poäng där.
För övrigt så bokades två nya jobb idag. En kombinerad workshop och framträdande i Hallstahammar för konsulter som "vill ha roligt och göra något annorlunda tillsammans". Samt en poesiworkshop för konfirmander i Sandviken ("som inte vill har roligt och egentligen inte vill vara tillsammans". Skämt.)
Som frilans blir man alltid glad för jobbförfrågningar. Det är tjusningen. Att hela januari ligger blankt är å ena sidan en skräck, men att två jobb ramlade in idag överväger allt.
Allt gott så länge!
Ingela Wall
Ha! Ett skämt. Fick bara lust att inleda på ett spännande sätt.
Måste börja med att tacka för kommentarerna. Känner mig riktigt välkommen här i Umeå. Jag har en röst, och jag fick ett svar. Underbart.
Förutom att en kvinna pekade finger mot mig idag när jag kom körande och råkade missa henne stående vid ett övergångsställe.
Jag var fullt upptagen och tänka på min blogg. Att jag måste göra så sjukt mycket sjuka saker just den här veckan, just för att ha något spännande att berätta i bloggen. Jag tycker den idén är slående. Varför inte skriva en roman där romanfiguren börja leva och prestera mer för sin blogg än för sig själv. Bloggande kan bli både tragikomiskt men även en livsnäring, ett ryck i kragen.
Kanske är det redan så för många. Man ställer till med mysiga middagar, gör något wacko på krogen och tar bilder på sin mattallrik för att ha något att berätta framför datorn på kvällen.
Det känns tryggt att jag bara ska blogga denna vecka. Jag ligger nog i riskzonen annars.
Men det är bara att erkänna:
På grund av att vilja låta spännande i den här bloggen tog jag en promenad runt Nydalasjön idag.
På grund av att vilja låta spännande i den här bloggen fick jag tummen ur och åkte till Universitetets kansli för att hämta en kurskatalog. Var nästan på väg att marknadsföra mig själv som inslag på "Kultur på Campus", men jag tappade självförtroendet ( = glömde bloggen för en stund).
På grund av att vilja låta spännande i den här bloggen slog jag följe med två präststuderande och min fästman på Superonsdag på Ålidhemskyrkan. Det vankades soppa och umgänge för en timme. Jag är ovan i kyrkan. Men jag ramlade inte en enda gång.
På grund av att att vilja låta spännande i den här bloggen hyrde vi den lättsmälta filmen Underbar och älskad av alla. När vi stod bland filmerna vandrade blicken efter något som bloggläsare kan tyckas låta som en häftig film att ha sett ikväll.
Skämt å sido, men visst har jag en poäng där.
För övrigt så bokades två nya jobb idag. En kombinerad workshop och framträdande i Hallstahammar för konsulter som "vill ha roligt och göra något annorlunda tillsammans". Samt en poesiworkshop för konfirmander i Sandviken ("som inte vill har roligt och egentligen inte vill vara tillsammans". Skämt.)
Som frilans blir man alltid glad för jobbförfrågningar. Det är tjusningen. Att hela januari ligger blankt är å ena sidan en skräck, men att två jobb ramlade in idag överväger allt.
Allt gott så länge!
Ingela Wall
Respons
Jag har fått ett inlägg på min blogg! Tack! Åh, så glad man kan bli av respons!
Är det det bloggandet handlar om, att komma till tals, att bli sedd, få en röst, bli hörd?
Jag har aldrig bloggat förut. Heller knappt läst andras.
Men man hör ju talas om dom som har tusentals besökare. Jag skulle nog vara livrädd. Bli sedd av så många.
Men så kommer jag på mig själv. Min estradpoesi är ju ungefär samma sak.
Inte för att jag uppträder för tusentals dagligen; men 33 där, 78 där, 291 där, det blir ju tusentals till slut.
Jag tycker det känns mer läskigt att sitta gömd bakom en dataskärm, ingen ser mitt ansiktsutryck, mina intensioner.
Hellre står jag på en scen. Face to face. Där har man möjlighet att förklara sig om man missförstås.
Hellre går jag till tandläkaren och bokar en tid än att ringa (well, helst går jag inte dit alls, men det var ett exempel).
Det handlar om samma sak på scenen. Att försöka nå andra. Kommunicera. Tilltala. Få respons på det man har att säga. Se om andra förstår vad jag menar.
Få människor att skratta.
Det är verkligen häftigt! Att lyckas skriva någonting ensam hemma på kammaren. I tystnad. Torrt. Humorlöst., inte ett skratt. Sedan prova det på scenen och få ett kollektivt skratt som svar.
Ibland finns det en åhörare i publiken som inte alls skrattar. Som inte verkar lyssna över huvud taget. Jag uppträder ju oftast på deras arbetstid. Kanske tar de fram en filofax, tittar ned, passar på att göra annat. "Viktigare saker". Den människan tänker nog "Får hon betalt för det här!?". Medan jag tänker detsamma "Får dom betalt för att sitta och lyssna på det här!?". Eller "Får dom betalt för att inte lyssna på det här!?". Hade jag varit i en skolklass och någon nonchalerar mig så är jag genast där och påpekar "Hallå, lyssnar du?". Det skulle jag aldrig våga som estradpoet. Inte kräva att någon lyssnar. Däremot kan man skämta om det. Nästa gång det händer ska jag prova säga "Ni ser ut att ha så mysigt i publiken. Några skrattar högt. Några fnissar tyst. Några skrattar inte alls. Några passar på att ta fram filofaxen, någon passar på att byta tampong. Jag känner mig stol över att jag får er att känna er bekväma".
Apropå respons, varför inte passa på att fråga det jag undrar, eftersom jag fick så bra restaurangtips tidigare:
1. Finns det stand up i Umeå? Någon förening, lämpligt café som kan vara intresserade eller har det funnits förut?
2. När beräknas Botniabanan köra igång? Hur lång tid tar det då till Stockholm, t.ex.?
3. Finns det något motionsspår i närheten av Sofiehem?
Är det det bloggandet handlar om, att komma till tals, att bli sedd, få en röst, bli hörd?
Jag har aldrig bloggat förut. Heller knappt läst andras.
Men man hör ju talas om dom som har tusentals besökare. Jag skulle nog vara livrädd. Bli sedd av så många.
Men så kommer jag på mig själv. Min estradpoesi är ju ungefär samma sak.
Inte för att jag uppträder för tusentals dagligen; men 33 där, 78 där, 291 där, det blir ju tusentals till slut.
Jag tycker det känns mer läskigt att sitta gömd bakom en dataskärm, ingen ser mitt ansiktsutryck, mina intensioner.
Hellre står jag på en scen. Face to face. Där har man möjlighet att förklara sig om man missförstås.
Hellre går jag till tandläkaren och bokar en tid än att ringa (well, helst går jag inte dit alls, men det var ett exempel).
Det handlar om samma sak på scenen. Att försöka nå andra. Kommunicera. Tilltala. Få respons på det man har att säga. Se om andra förstår vad jag menar.
Få människor att skratta.
Det är verkligen häftigt! Att lyckas skriva någonting ensam hemma på kammaren. I tystnad. Torrt. Humorlöst., inte ett skratt. Sedan prova det på scenen och få ett kollektivt skratt som svar.
Ibland finns det en åhörare i publiken som inte alls skrattar. Som inte verkar lyssna över huvud taget. Jag uppträder ju oftast på deras arbetstid. Kanske tar de fram en filofax, tittar ned, passar på att göra annat. "Viktigare saker". Den människan tänker nog "Får hon betalt för det här!?". Medan jag tänker detsamma "Får dom betalt för att sitta och lyssna på det här!?". Eller "Får dom betalt för att inte lyssna på det här!?". Hade jag varit i en skolklass och någon nonchalerar mig så är jag genast där och påpekar "Hallå, lyssnar du?". Det skulle jag aldrig våga som estradpoet. Inte kräva att någon lyssnar. Däremot kan man skämta om det. Nästa gång det händer ska jag prova säga "Ni ser ut att ha så mysigt i publiken. Några skrattar högt. Några fnissar tyst. Några skrattar inte alls. Några passar på att ta fram filofaxen, någon passar på att byta tampong. Jag känner mig stol över att jag får er att känna er bekväma".
Apropå respons, varför inte passa på att fråga det jag undrar, eftersom jag fick så bra restaurangtips tidigare:
1. Finns det stand up i Umeå? Någon förening, lämpligt café som kan vara intresserade eller har det funnits förut?
2. När beräknas Botniabanan köra igång? Hur lång tid tar det då till Stockholm, t.ex.?
3. Finns det något motionsspår i närheten av Sofiehem?
Början på något nytt
Ännu en dag i Umeå.
Förmiddagen försvann snabbt med att förbereda workshops i Sandviken. Kommunen där satsar på Skapande Skola där jag är med på ett hörn. Jag och en dramapedadog och en musiker möter under året samtliga årskurs 7. Vi har en workshop med fokus på "Att skriva och framföra poesi". Det är så lyxigt. Apropå kultur. Huvud. Stab.
Så många barn/iungdomar som jag er mår bra av att få skratta, fantisera, jobba i grupp, prata inför grupp, läsa i mikrofon, få synas, få se. Om jag hade fått besök av mig själv i en workshop åk 7, hade jag vågat börja skriva och uppträda tidigare då?
Poesin har så många ben att utveckla. Även för mig.
Att vara estradpoet innebär inte "bara" att läsa upp dikter. Det är att vara pedagog, kontorist, revisor, marknadsförare.
Det blir mycket sitta vid datorn.
Tog på mig mössa och skor och tog en tur till Nydalasjön. Så fin att gå runt, kände mig dock för stressad att ta hela varvet . Drog vidare till stan. Umeå har verkligen puls. Alla lunchar. Även jag. Teatercaféet har blivit nummer ett, Kafé Station nummer två. Det är dom jag upptäckt hittills. Kom gärna med fler förslag.
Idag besökte jag biblioteket för första gången. Fixade ett lånekort. Tog även en snabbtitt inne på Folkets Hus. Ett härligt levande hus. En typsik arbetsplats för mig. Många konferenser pågick: Sabo, Sveriges Kommuner och Landsting, Rektorer och lärare-nånting. Mina nerver gick nästan igång. Det kunde lika gärna ha varit en konferens som jag skulle in uppträda på, 30 minuters estradpoesi. Men inte den här gången. Jag stod där och funderar på hur man kan nå alla.
Jag rafsade åt mig en mängd reklamblad. Kulturföreningen Pilgatan, Lärorika luncher via Lanstinget, biblioteksevenemang, etc. Hur gör man för att berätta att man finns?
Det sprätter. Vet att det kommer att dyka upp något framöver. Mitt första Umeågig hade jag för någon vecka sedan. På WSP Systems. Jobbet fick jag vare att jag tog kontakt med Poetry Slam-föreningen, som hade kontakter där.
Man måste vara framåt för att komma framåt. Vilken tur att jag gillar det.
Allt gott så länge!
Ingela Wall
Från hem till hem
God morgon, Sandviken! God kväll, Umeå!
Jag vaknade i Gästrikland i morse men skriver nu från Västerbotten. De båda platserna är mitt hem.
Jag är nyinflyttad i Umeå. För exakt två månader sedan låste jag upp dörren till mitt boende här. Eller: vi. Min fästman och jag. Flyttkartongerna kom körande från Gävle där jag bodde senast och där jag även har en arbetslya kvar. Jag släpper aldrig världen där nere.
Det är bland annat det som är lite lustigt - att jag kommer direkt från ett sprakande taram-tam-tam-Gävle-ska-vinna-kulturhuvudstaden-och-därmed-basta - till att jag nu sitter här på Sofiehem och bloggar på Umeås hemsida som har samma målsättning.
Är det såhär det känns att vara månggift?
Känns konstigt och samtidigt oerhört spännande vad allt kommer att leda till.
Har en lång dejt framför mig; vill bygga en relation med ett Umeå som jag hittills endast kan förnamnet på.
Det var ungefär såhär det kändes för åtta år sedan, när jag växlade från att jobba med barn till att börja en skrivarlinje.
Och det är väl lite det mina tankar kommer att kretsa kring. Om att byta arena. Inte byta, men lära känna ännu en.
Hur tar man sig in i Umeå? Hur lär man känna en stad? Hur etablerar man kontakter?
Jag är extra angelägen i och med att det påverkar mitt yrke.
Jag frilansar som estradpoet. Eller: stå-upp-poet. Jag uppträder med mina texter som är en blandning av stå-upp och poesi. Det är bra för dig att veta: om jag drar ett skämt som inte går hem, då kan du bara tänka "jaha, det där var poesi".
Allt gott så länge!
Ingela Wall
Jag vaknade i Gästrikland i morse men skriver nu från Västerbotten. De båda platserna är mitt hem.
Jag är nyinflyttad i Umeå. För exakt två månader sedan låste jag upp dörren till mitt boende här. Eller: vi. Min fästman och jag. Flyttkartongerna kom körande från Gävle där jag bodde senast och där jag även har en arbetslya kvar. Jag släpper aldrig världen där nere.
Det är bland annat det som är lite lustigt - att jag kommer direkt från ett sprakande taram-tam-tam-Gävle-ska-vinna-kulturhuvudstaden-och-därmed-basta - till att jag nu sitter här på Sofiehem och bloggar på Umeås hemsida som har samma målsättning.
Är det såhär det känns att vara månggift?
Känns konstigt och samtidigt oerhört spännande vad allt kommer att leda till.
Har en lång dejt framför mig; vill bygga en relation med ett Umeå som jag hittills endast kan förnamnet på.
Det var ungefär såhär det kändes för åtta år sedan, när jag växlade från att jobba med barn till att börja en skrivarlinje.
Och det är väl lite det mina tankar kommer att kretsa kring. Om att byta arena. Inte byta, men lära känna ännu en.
Hur tar man sig in i Umeå? Hur lär man känna en stad? Hur etablerar man kontakter?
Jag är extra angelägen i och med att det påverkar mitt yrke.
Jag frilansar som estradpoet. Eller: stå-upp-poet. Jag uppträder med mina texter som är en blandning av stå-upp och poesi. Det är bra för dig att veta: om jag drar ett skämt som inte går hem, då kan du bara tänka "jaha, det där var poesi".
Allt gott så länge!
Ingela Wall