umea2014

Det är alldeles stilla nu. Jag sitter vid ett stort fönster. När jag tittar ut genom fönstret så ser jag en stor bro som det inte kör några bilar på. När jag nu tittar noggrant ser jag att det regnar ganska våldsamt mot brons betong, men jag kan inte höra regnet så även regnet upplever jag som stilla. Och här kommer en liten tax, Bellman heter han, och sätter sig bredvid mig i soffan. Han brukar inte vara stilla men det är han nu. Han sitter och tittar på Signhild som försiktigt bläddrar i några universitetspapper.

Jag är i Svendborg, längst ner på Fyn i Danmark hos SIghilds (det är min käresta) föräldrar. Och jag går här och liksom väntar på mig själv, tror jag. Därför passar stillheten mig bra; jag kan koncentrera mig på att vänta. Ibland upplever jag väntan som obehaglig, har jag sovit dåligt med mardrömmar så är den här typen av väntan mycket påfrestande. Men inatt sov jag gott och min väntan på mig själv känns nästan som en fortsättning på nattens drömmar.

Jag väntar på mig själv, i Umeå väntar en del på att kanske bli kulturhuvudstad, taxen Bellman vet jag inte vad han väntar på, men jag tror att dom flesta väntar på någonting. Det är bara en fråga om hur prioriterad ens väntan är. På många ställen i Afrika har jag hört att man kan få vänta på bussen i flera dagar. Jag undrar hur prioriterad deras väntan är. Det är en bra sak med att resa, man kan lära sig om människors prioriteringar.

Det är diffust att säga att jag väntar på mig själv, kanske passar en sådan sats bättre i en dikt. I den här bloggen kanske jag istället borde skriva att det jag tror att jag menar är att jag väntar på att jag ska förstå hur mitt liv kommer att se ut. Och för att ytterligare bryta ner min egen romantik så kanske jag skulle säga att det jag verkligen väntar på är bara att jag ska börja arbeta. För när jag arbetar så förstår jag mig själv och mitt liv bättre. Med arbete menar jag skriva.

       Men den romantiska satsen är inte mindre sann, bara mer romantisk.

Det bästa med den här dagen är att jag kan tillåta mig att vänta utan frustration. Tänk om jag kunde lyssna på andra människors väntan. Bara sitta och titta på deras väntan. Tänk att ha ro till något så abstrakt! Det ska jag försöka nån gång längre fram.

Nu tar min bloggvecka slut, det blir inte mer än så här, om det inte kommer något ikväll. Jag har inte skrivit något om kulturhuvudstaden, den är bara nämnd, på ett nästan krystat sätt om jag får säga det själv, hehe. Andra kan skriva bättre om det. Men jag tycker det är ett fint initiativ med den här bloggrejen. Det är så många som vill berätta saker. När jag vaknar på morgonen så ser jag alltid på mina böcker, det gör mig glad på samma sätt som när jag ser alla som skrivit här under alla dessa veckor. Människor tror på saker och vill berätta om det. Det är fint.

Nu säger jag hej då och tack för att jag fick vara med här. Hej då!

Hej, Jag heter Samuel. Mitt humör påverkas inte så mycket av om jag ätit eller inte. Men jag kan bli väldigt grinig om jag missar vasaloppet på teve. Annan sport också. Nu bor jag i köpenhamn, här visas det mycket handboll trots att inte EM börjat en. Ett handbollsland alltså, Jag vilar när jag springer och stressar när jag ligger på sängen. Den senaste tiden har jag haft svårt att riktigt se mig själv. Jag tror det är för att jag har skrivkramp. Och det som blir kvar när jag inte skriver är vila eller stress. Jag är många personer men jag kan inte formulera dom så som jag brukar. Det kommer nog tillbaka, det är jag rätt säker på, men nu är jag i en bubbla. Det är mycket som jag tycker är viktigt. Men inte heller det kommer jag kunna formulera nu. I måndags sökte jag scenskolan, det ska jag försöka berätta om nu. 

Teaterhögskolerna är en del av universiteten i Sverige. Att söka till dessa skolor är dock ingenting som påminner om att skicka in sina grundskolebetyg och vänta på besked. Att söka teaterhögskolan är snarare som att ställa sig i ett strålkastarljus framför en rad nollställda femtiotalister som sitter med en tidtagare, ta av sig sina kläder och säga: Älska mig! i exakt tre minuter. Efter sin monolog blir man utskickad ur rummet utan vidare kommentarer. Och då tror man att man har gjort det värsta, men det har man inte. För efter det så måste man gå på toaletten för att nervösbajsa. Första gångerna man söker, så nöjer man sig inte med den första toaletten eftersom det luktar vansinnigt därinne. Men åren går och man lär sig att sannolikheten att finna en toalett som inte luktar skit är mycket mycket liten. Alla sökanden har nämligen rännskita. Och så infaller sig den mest sorgliga trösttanken: Jag är i alla fall inte ensam. 
När man söker teaterhögskolan är man inte ett namn, man är en siffra. Under sökdagarna ligger ens väsen nerpackat i en siffra någonstans mellan 001 och 800.
När dagen är slut så sätts en lista upp på väggen i anslutning till väntrummet som visar vilka siffror som har gått vidare till andra provet (av fyra totalt). Alla sökanden (som inte sitter på toaletten) tränger sig likt mellanstadiebarn i matsalskön fram till listan och letar efter den siffra som man bakats in i. Älskade dom mig? Älskade dom mig? Hon där som gråter älskade dom i alla fall inte, inte han heller, men hon blev älskad, men jag bryr mig inte, jag vill ju bara få veta om JAG JAG JAG ÄR ÄLSKAD av femtiotalisterna.
När min dag är klar väntar min kompis med biljard och mat och öl. Han behöver jag inte fråga vad han tycker om mig. Teaterhögskolesökningar är jobbiga men dom kan sätta saker i perspektiv.
Nu ska jag äta chips och se på skräckfilm. Eller gyserfilm som är danska ordet och roligare att använda.

Och mer än så här blir det inte idag, jag har inte mer. Jag måste öva mig i att kunna känna ett lugn när jag inte känner mig tillräcklig. Det är en av min största kamper i livet. Imorgon skriver jag lite till. Hej hej.