umea2014

Det är inte lätt att vara internetlös i detta datoriserade samhälle. Särskilt inte nu när jag ska blogga varje dag den här veckan. Måndag till fredag var det enkelt - då skrev jag på jobbet. I lördags kunde jag skriva på biblioteket. Men idag, söndag, var det svårare. Biblioteket har plötsligt stängt på söndagar. Är det sommartider? Varför? Jag behöver inte biblioteket och böcker mindre för att det börjar bli varmt ute. I parken och på stranden är en bok ett måste. Och efter en fullspäckad arbetsvecka är det skönt att lugn och ro strosa på biblioteket en söndag.

De som läste gårdagens blogg vet att jag är på kalas idag. Kladdkaka, bullar, kolakakor, potatisbakelser och choklad... Jag har rymt från onyttigheterna, in i 6-åringens rum. Här sitter jag med den bärbara datorn och skriver i min ensamhet. Jag försökte först i soffan i vardagsrummet men det gick inte. Där var alla alldeles för sociala. Jag kunde inte tänka. Här inne är det ro. Jag hör skratt och prat från vardagsrummet. Det är härligt att vara en del av ett sammanhang. En del av en helhet. Det känns ännu tydligare när jag är lite i utkanten av det hela. En bit i från. Några av mina varmaste barndomsminnen handlar om gemenskap, i utkanten.

Bara några år gammal fick jag följa med på fester. Som ett av de få barnen i bekantskapskreten fick jag mycket uppmärksamhet. Blev sedd, lyssnad på. Men fester brukar bli sena och det slutade ofta med att jag hamnade bakom allas ryggar, i soffan. Upptäckte de att jag höll på att somna sjöng de en vaggvisa, gitarren var alltid med. Där låg jag där mellan sömn och vakenhet och hörde de vuxnas skratt och prat som en dimmig drömridå. Sen bar trygga armar mig hem.

Några år senare hos kusinerna. Det var kring jul. Tappra lilla försäljarjenny gick runt och delade ut jultidningar som grannarna hade beställt. Det var kallt. Snön föll. Min näsa frös. Jag gick i den knarrande snön. Ensam. Ingen annan var ute. Men i husen som jag gick förbi var det människor och aktivitet. Det var som att se på TV. Där jag var hände inget, men innanför fönsterrutorna utspelade sig det enda skådespelet efter det andra. Människor skrattade, pysslade och dukade fram mat. Jag var åskådaren, den som stod utanför. Jag fortsatte att gå. Snart var jag framme. Jag öppnade dörren. Värmen slog emot mig. Hallen full av skor och kläder. Kaos på liten yta. En bild av gemenskap. Då kommer hon flygande. Hon rusar mot mig. Väl framme smyger hon in i min famn. De nakna små armarna om min hals. Hon ler i mitt öra. Kom får jag visa dig världen. Hon tar min hand och drar mig in i lägenheten. Och jag vet, att jag har kommit hem.

Finns det något som är viktigare för oss människor än gemenskap och tillhörighet? Att vara en del av ett sammanhang. Umeå är en del av mitt sammanhang. Ålidhem där jag växte upp och blev buren sena nätter hem från fester. Ersboda, som jag såg växa fram, där den övriga familjen bodde. Centrala stan som hela tiden har förändrats. Stadsbiblioteket som jag sett flytta en gång. (Flytta inte stadsbiblioteket från centrum. Det ska ligga precis så centralt som det ligger nu.) Nydalasjön, mitt utflyktsmål i över 30 år. Tomtebo som jag ser växa fram varje dag. Mitt sammanhang. Vårt sammanhang.

De har inte glömt mig. De saknar mig. Nyss knackade det på dörren till 6-åringens rum. De undrar var jag är. Och när jag kommer ut till dem. Jag vill gå ut och vara med dem i vardagsrummet. Med skratten och gemenskapen. Så - hejdå. Vi kanske ses igen. I något annat sammanhang.

Tack för mig.

Det är inte ofta jag blir bjuden på två födelsedagskalas samma helg. Men nu har den helgen kommit! Tårta, hälsomuffins, kolakakor, grönsaksstavar.. Sämre kan man ha det. Mycket gott blir det att äta. Och inte bara nyttiga saker...

Men det är inga problem. Jag har ju min stegräknare. Min stegräknare och jag håller på att bli riktigt bra kompisar. Hon följer mig var jag än går. Hon blir aldrig trött. En perfekt promenadkompis! Jag brukar hävda att jag inte är någon tävlingsmänniska. Men nu tror jag att jag måste tänka om. Får jag ihop fler steg än föregående dag jublar jag. Det räcker att tänka på stegräknarens svaga tickade så ger jag mig genast ut på timslånga promenader. Vi är ett gäng på skolan som deltar i Korpens stegtävling. På onsdag börjar tävlingen men vi har redan börjat värma upp. Aldrig har det varit så roligt att gå. Gatorna som jag känner så väl i min hemstad - nu ska jag lära känna dem ännu bättre. Jag ska njuta av Vårumeå och beskåda övergången till Sommarumeå. Jag ska vandra längs den vackra strandpromenaden och önska bort den fula parkeringen på Hamnplan. Jag ska andas frisk luft på Gammlia och utforska skogarna på min väg mot Bräntberget. Väl där ska jag njuta av utsikten. Nydalasjön ska jag varva och minnas min barndoms utflykter. En fin, solig dag kanske jag cyklar till Klabböle Energicentrum längs med älven. (Cykling går att räkna om till steg.) En underbar cykelutflykt! Vänner som bor bortanför de vanliga promenadstråken ska besökas. Umedalens skulpturpark vill jag uppleva igen. Allt vill jag se. Överallt vill jag gå. Min stegräknare och jag.

Det är fredag! Och början på en långhelg - för oss som är lediga även på måndag (och tisdag). Skönt!

Lördagens kultur: "Rut och Ragnar" på Norrlandsoperan kl.18.00. Jag ser fram emot den föreställningen. Har hört att det lär ska vara bra skådespelare...

På tal om kultur, finkultur. Idag berättade ett barn på morgonsamlingen att hon var på teater igår kväll. Då frågade jag hur många av barnen som brukar gå på teater/opera/musikal/dans med sina föräldrar ibland. Det var inte mer än en handfull barn som räckte upp handen. Jag blev först förvånad men jag borde nog inte bli det. Jag menar, hur ofta ser jag barn på teatern när jag går dit? Inte ofta. De barn jag ser är ofta barn som har föräldrar som arbetar inom teaterns värld på något sätt. Var är alla andra barn? Jag har en gissning...

Om jag istället skulle ha frågat hur många av barnen som har varit på träningar, matcher eller andra idrottsevenemang med sina föräldrar - Då tror jag att i princip alla skulle ha räckt upp handen.

Att finkultur inte passar barn håller inte som argument. Det finns massor av finkultur i Umeå som passar barn. Att det skulle vara dyrt håller inte heller. Det handlar om prioriteringar.

I sagans skog
där snurrar sagans slända
och spinner tråd
som blank som solen är.
I sagans skog
kan nästan allting hända
och nästan allting händer också där.

/Lennart Hellsing


Barn har rätt till kultur!

Varför är barn så kinkiga med mat?  Hur många gånger har man inte som vuxen hört barn kommentera att maten inte är god?! (Och hur många gånger sa man det inte själv när man var liten...?!) Det är ofrånkomligt en aning tråkigt att äta med barn som gnäller om hur äcklig maten är. Nu är det på sin plats att poängtera att alla barn inte håller på så här. Men det finns ändå ett antal som gör det. Jag har hört att barn har fler smaklökar än vuxna och att de därför är mer känsliga för smaker och inte gillar allt. Stämmer det?

Nu har jag kommit in på två av mina favoritämnen, mat - och barn! Mat är kultur. Mat är liv. Mat borde få vara upptäckarglädje och samvaro. Men på något sätt lyckas mat och matsituationer ofta bli tjat, gnäll och suckar. Varför? Är det barnens smaklökar som spökar? Är det vi vuxna som serverar äcklig mat till våra stackars barn? Är barn ovana att äta olika sorters mat? Är de vana att bara äta sin favoritmat hela tiden? Om vi vuxna begränsar den mat vi erbjuder barnen så att de bara behöver äta den mat de tycker om - gör vi då barnen en björntjänst?

För ett tag sedan åt jag med ett barn som absolut inte skulle äta av köttbitarna på sin tallrik. De var inte goda, det visste han för han hade smakat förut en gång menade han. Jag ville att han skulle äta åtminstone en liten köttbit. Det blev en utdragen kamp som slutade med att han åt en liten köttbit. Först delade i små, små bitar och under stor vånda men när han väl började tugga gick det bättre och bättre. Till slut slank det sista ner utan kommentarer. Tårarna hade torkat. Kampen var över för länge sen. Med lätta steg lämnade han bordet.

Vi kanske ska ska sluta vara curling-vuxna åt våra barn vid matbordet? Eller?!

Jag älskar att cykla. I Umeå är det lätt att tycka om att cykla. Det är nästan alltid lätt att ta sig fram på cykel på Umeås gator. Att cykla till mitt jobb tar 25 minuter och jag cyklar nästan bara på cykelvägar. Underbart!

Det finns bara en sak som stör mig enormt mycket. Glassplitter. Det är så meningslöst att det finns där över huvud taget. Punka. Det finns ingenting tråkigare. Jag har problem att byta däck på min cykel (blir plötsligt till ett monster på högst 4 år...) så ni kan ju gissa hur kul jag tycker att det är med punktering. Inte alls. Näe, jag lägger hellre min energi på andra saker. Så - sluta att slänga glas ute på gatorna. Jag blir arg! Nu har tant Jenny talat.

Dagens motion: Kvällspromenad med trevlig vän.
Dagens TV: Greys Anatomy kl.21.00.

När händer det egentligen? Den där tidpunkten då det ändras eller då det vänder. Det händer ibland att jag hittar den. Att jag mitt i ett andetag, mitt i stunden, vet att - nu. Det är nu det händer. Men det är sällan. Mer ofta är det så att jag står där, mitt i det hända, och undrar; När hände det?

Idag var jag ute med barnen på skolgården. Solen sken, vinden var stilla, snön var helt borta från marken och solen värmde så enormt skönt. Barnen hoppade hopprep, gungade, spelade fotboll och några satt på bänkarna och bara njöt av solen. Då slog det mig att det verkligen är vår. På riktigt. Det kändes nästan som sommar. Men... när hände det? Var det någon tidpunkt för ett tag sen då snön smälte och värmen kom? Ett klockslag då det vände. Skulle jag fråga några olika människor skulle de kanske kunna säga en tidpunkt då våren kom men jag skulle förmodligen få lika många tidpunkter som människor som svarade på frågan.

Jag upplevde en punkt i somras. Det var inte en vändpunkt. Det var en punkt. Den där stunden som man längtar efter under vintern. Den där stunden av ledighet, lugn och njuthet. Den där stunden som man sitter och tänker på under mörka vinterkvällar då man tänker på hur bra sommaren var. Eller den där stunden som man önskar att man hade haft. Jag upplevde den stunden i somras. Det finns många såna stunder, men det är inte alltid man är medveten om att det händer eller framför allt när de händer.

Jag låg på rygg i en eka. Ovanför mig såg jag himmel. Solen stekte. Jag bara låg. Det enda ljud som jag hörde  var årorna som långsamt fördes ner i vattnet, och upp igen. Vi rörde oss framåt. Tror jag. Jag bara låg. Då slog det mig. Det är nu det händer. Det här är stunden. Jag ligger här och har det bra. Otroligt bra. Jag är lycklig. Och jag är lyckligt lottad som får andas och smälta ner till botten av mig själv i en eka någonstans ute i Stockholms skärgård.

Den stunden slog mig. Och jag är glad att den gjorde det. Den har värmt mig under vinterkvällar. Och den har hjälpt mig stanna upp fortsättningsvis också. Stanna upp och märka stunden. Det finns så många stunder. Det gäller bara att se dem. Märka dem. Lyfta upp dem och säga... Här. Nu.

Jag som bloggar denna vecka heter Jenny Eklund och jobbar som grundskollärare i Umeå. Skellefteå är min födelsestad men jag är uppvuxen och utbildad i Umeå. När beskedet kom att 40 grundskollärare skulle bli uppsagda blev jag orolig, men jag klarade mig. Nu mer tacksam än någonsin att jag har ett jobb. Just nu jobbar jag i en 1-2:a. Så det är kring barn i den åldern mina tankar oftast kretsar. Och kultur. Finkultur som teater, musik, dans, musikal och litteratur men självklart också kultur i form av tv-serier. Vad slår högre än Greys Anatomy en trött onsdagskväll?!

Dagens boktips... Nattvakten av Sarah Waters. En tjock bok om kärlek, svartsjuka och svek i efterkrigets London. Jag var tveksam till att jag skulle orka mig igenom över 400 sidor (är alltför van att läsa böcker för barn i 7-8års åldern...) men det var inga problem. Bokens upplägg suger in läsaren i handlingen. Jag tvingades med och jag tvingades att tänka. Och det fanns inget jag hellre ville än att förstå personerna i boken och reda ut deras hemligheter. Boken är fylld av hemligheter!

Det finns tre exemplar av Nattvakten på Stadsbiblioteket. För några veckor sedan var kön lång men idag står bara två i kö.