Fika mera!
Det är en utmaning att sätta in böcker och läsning i nya spännande sammanhang.
För några veckor sedan lämnade vi som jobbar på Ersbodabiblioteket in vårt bidrag till en programfolder till en av informatörerna på förvaltningen. I den färdiga foldern ska man kunna se vad de olika biblioteken erbjuder för vuxen-och barnprogram under hösten 2007 och den utgör ett komplement till den information som kommer att läggas ut på Umeåregionens biblioteks webbsida Mina bibliotek. Min kollega har satt samman en intressant blandning vuxenprogram som gäller Ersbodabiblioteket. Barnens utbud känns också lovande; eller vad sägs om rymdtema under hela terminen, det gäller ju att utnyttja det intresse som Christer Fuglesangs rymdresa har väckt = )
Tänk på alla dessa bibliotek runt om i landet som varje termin presenterar ett nytt program. Var kommer egentligen idéerna ifrån? Visst, någonstans känns det förstås helt enkelt nödvändigt att förändras eftersom allting annat förändras.
Jag upplever att det har blivit allt viktigare att komma med nyheter för att locka skolan , barnen och deras föräldrar. Böcker och läsning möter konkurrens från andra aktiviteter och det har blivit svårare att få uppmärksamhet. Där tror jag att bibliotekens situation påminner om den verklighet som många affärsdrivande företag måste anpassa sig till. Precis som de så måste biblioteken synas och höras i bruset och det måste ske i sammanhang där potentiella biblioteksanvändare kan och vill lyssna.
När folk talar om kreativitet här på biblioteken så snackas det nästan bara om personer, "hon har så många idéer" , eller "han är verkligen innovativ", säger man. Och människors egenskaper är ju viktiga. Det är underbart, grundläggande och jätteviktigt att vara som mina kollegor; duktiga, nyfikna, generösa, sociala och drivna av en stark önskan att våra besökare ska trivas med oss och biblioteket. Det är däremot sällan folk talar om kreativa miljöer. Hur miljön och organisationen är uppbyggd bidrar väl också. Tänk bara på skillnaden mellan den öppna kontorsmiljön och den slutna. Hos oss på Ersbodabiblioteket saknas det väggar mellan arbetsborden. Vi kan allihop höra vad de andra talar om i telefonen eller vad de andra samtalar om sinsemellan och man kan ofta blanda sig i diskussionen om man vill. Det gör oss direkt ganska insatta i vad som är på gång och därför blir vi många gånger väldigt effektiva. Kanske skulle det vara annorlunda om vi arbetade i en mer sluten miljö? Med stängda dörrar emellan skulle det kanske krävas fler planerade möten? Vad är en bättre livsmiljö för idéer egentligen, är det när det sker mer planerat eller när det sker mer spontant? En sak är i alla fall säker; när vi har bestämt oss för att planera så kommer inga idéer. Det förblir torrt som i öknen. Men när vi i princip gett upp och bestämt oss för att ta en kafferast, ja då rinner idéerna elegant ut över hela fikabordet, redo att samlas upp och studeras närmare. Somliga idéer är knappt realiserbara, ja rent av stolliga, men även en knasig idé kan få grogrund och växa till sig och bli något riktigt bra. Sådan idétillväxt funkar utmärkt på en liten arbetsplats som Ersbodabiblioteket. Visst skulle det ibland vara skönt med en egen vrå, att få ha ett arbetsrum för sig själv, men då skulle man förstås behöva kombinera det med lååånga gemensamma kafferaster!
Hos oss tycks kreativiteten bestå av en blandning av passion och den frihetskänsla som ligger i själva möjligheten att fantisera och vara kreativ. Fikarasterna är i alla fall väldigt viktiga, grundläggande, skulle jag vilja påstå. Nu ska jag gå och ta mig en bit till av morsdagstårtan, och med det lämnar jag också över stafettpinnen till nästa person. Det har varit en ära att få blogga här!
//Monica Strandberg Johansson, Ersbodabiblioteket.
Väntat och oväntat på biblioteken...
Det är en härlig känsla att kunna erbjuda det oväntade!
Det oväntade är det som skiljer sig ifrån vad folk i allmänhet uppfattar som typiskt för ett bibliotek. Jag tycker att det känns spännande och lite förbjudet att då och då bryta mot bilden av hur ett bibliotek kan användas. Som till exempel när den vardagliga synen av låntagare som ensamma eller i par lugnt går bland hyllorna förändras och de nyfiket börjar dra sig mot en plats där de snart kommer att erbjudas en annorlunda tilldragelse i biblioteksmiljö.
För mig känns det uppfriskande att någon gång utmana bilden av hur det låter på ett bibliotek, till exempel när det stillsamma sorlet på biblioteket övergår i ett bullrande arrangemang.
Jag tycker att det är angeläget att i sann upplysningsanda göra sånt som bryter mot schablonbilden av den typiska bibliotekarien, med andra ord bilden av att vi helst sitter tryggt förankrade bakom våra stora informationsdiskar och sammanbitet stirrar in i datorskärmarna.
Med hyfsat stora medel kan man göra mycket, till exempel förverkliga en vision om ett mångfunktionellt bibliotek som rymmer många fysiska och materiella förutsättningar för att det oväntade kan ske. Än mer oväntat blir det förstås om det oväntade sker när det ser ut som om inga särskilda ansträngningar har gjorts. På Världsbokdagen besökte tre professionella västafrikanska musiker och dansare Ersbodabiblioteket; Didier Blekou, Ousmane Camara och Oumar Ndiaye Kadam. De tog fram sina västafrikanska trummor och började spela och dansa. Fyrtiotalet biblioteksbesökare drogs mot ljudet och killarnas dans- och spelglädje smittade av sig. Förutom att prova på några av den västafrikanska dansens steg och rörelser, lärde vi oss att det vardagliga arbetet inspirerat till många av den traditionella dansens rörelser, till exempel gesten för att så spannmål. Det hela varade i fyrtio minuter och många biblioteksbesökare tog chansen att prova på. Själv gjorde jag mitt bästa för att spräcka bilden av den sammanbitna bibliotekarien och dansade med...
Bilden nedan togs av Lars Öberg som är en av våra låntagare och tillika en duktig fotograf. Han har gett mig tillstånd att publicera den härliga bilden på denna blogg.
Ha det!
© Lars Öberg.
Boktips på fotbollsplanen för Ersbodatjejer
Idrott+läsning=sant!
De kom till biblioteket en ljus, norrländsk augustikväll. De som kom var tjugo elvaåriga fotbollskillar från den lokala idrottsklubben Ersboda Sportklubb och laget kom tillsammans med sina tränare. Pojkarna utgjorde en provkarta över den färgstarka, mångkulturella stadsdel som Ersboda är. Några är födda i Sverige, andra inte. Allihop bar fotbollsskor och klubbens röda träningskläder eftersom de kom till biblioteket direkt från träningen. Jag, som arbetar som bibliotekarie på Ersbodabiblioteket hade bjudit in dom till en stunds boktips som ett led i det läs-och idrottsprojekt som jag arbetar med. Som vanligt hade jag valt ut ett antal ungdomsböcker som jag antog skulle intressera killar i den åldern. "Nu har jag hittat något för varje smak och för varje läsförmåga," tänkte jag när jag planerade mina boktips. Det jag inte visste då var att fotbollslagets besök både skulle komma att innebära mitt största nederlag och min största triumf som boktipsare för barn och unga.
Det började riktigt illa. Trots att jag försökte uppbåda all fantasi och berättarglädje, jag verkligen gjorde mitt bästa för att trollbinda, blända och bedåra så föll allt platt till marken. Killarna tycktes inte ett dugg intresserade av mig och mina böcker. Då var det betydligt intressantare att noggrant pilla bort de kletiga gräsklumparna från fotbollsskornas dobbar, eller grimasera mot kompisarna som pekade finger tillbaka, villket följdes av högljudda skrattsalvor. För första gången under ett boktips önskade jag mig långt bort till en helt annan plats. Så blev det äntligen dags att ta fram den sjätte och sista boken. Det innebar alltså att både jag och laget snart skulle få gå hem och den pinsamma upplevelsen förhoppningsvis kunna förpassas till tidens och glömskans barmhärtiga skrymslen.
Den bok jag sparat till sist var Habib: Meningen med livet av författaren Douglas Foley. Boken handlar om elvaåringen Habib och är en av de, i mitt tycke, allför få böcker där huvudpersonen har en annan etnisk bakgrund än svensk, och där författaren skriver ur invandrarbarnens perspektiv. Plötsligt hände något fantastiskt med killarna i gruppen. De bedyrade alla att de älskade Habib och utropade Habib till kung på Ersboda! Innan pojkarna gick hem den kvällen hade jag lycklig lovat att göra allt i min makt för att pojkarna skulle få träffa Douglas Foley,
d v s den person som skrivit boken, och ytterligare några böcker om Habib, eftersom det finns flera.
Läs-och idrottsprojektet I rörelse:
Hos mina egna tonåringar, framförallt hos min son, så märker jag att läsning har låg status. Jag vet att han inte är ensam om att uppfatta det så. Då är det roligare med annat som ungdomar gärna ägnar sin tid åt, som t ex att idrotta, spela dataspel och att kommunicera med andra med hjälp av olika chatt-tjänster på Internet. Men kanske går det att höja statusen på läsning om man kombinerar en "cool" fritidsaktivitet med läsning?I januari 2005 startade SISU Idrottsutbildarna i nära samarbete med Länsbiblioteket i Västerbotten ett treårigt projekt som heter I rörelse där syftet är att kombinera just läsning och idrott. Projektledare är litteraturpedagogen Annette Kohkoinen på Länsbiblioteket. Ersboda Sportklubb deltar i projektet sedan starten och det är jag, Monica Strandberg Johansson bibliotekarie på Ersbodabiblioteket som arbetar med att väcka läslusten hos lagen på Ersboda. Projekttiden lider nu mot sitt slut, det avslutas den sista december 2007. Det ovan beskrivna bokpratet, som från den ena stunden gick från nederlag till ren och skär lycka, är mitt klart starkaste och bästa minne från arbetet med projektet I rörelse. Och när jag nu så smått kan börja tänka tillbaka så tycker jag att alltihop har varit som en riktigt bra fotbollsmatch; spännande, krävande, utmanande, intressant och framförallt inte likt något annat man upplevt.
Hur gick det sen? Kom Douglas Foley till Ersbodabiblioteket, och kom alla killarna som så triumfatoriskt utropat Ersboda till Habibs eget kungadöme? Douglas kom på Världsbokdagen den 23 april och ett tjugotal barn och ungdomar, dock inte samtliga killar från fotbollslaget, mötte upp. De unga kom helt frivilligt eftersom aktiviteterna i projektet sker på deras fritid. Det blev succé! Tack vare författaren Douglas Foleys personlighet så omslöts vi alla av samma roliga och kärleksfulla stämning som råder i böckerna om elvaåringen Habib.
Habib-kramar till Er alla!
Veckans bloggare: bibliotekarien Monica Strandberg Johansson
Hej,
jag heter Monica Strandberg Johansson och är veckans bloggare. Till professionen är jag alltså bibliotekarie, och det som framförallt driver mig är viljan att barn och unga ska upptäcka biblioteket och att så många som möjligt ska få uppleva känslan av att ryckas med i böckernas underbara värld.
Jag tycker att det är enormt stimulerande att planera och genomföra olika teman riktade till barn och unga.
I sann optimistisk anda föreställer jag mig varje gång att aktiviteter och teman, som ibland sträcker sig över en hel termin, ska locka barn, deras föräldrar och unga människor i mängder till Ersbodabiblioteket, som min arbetsplats heter. Jag ser liksom inom mig hur de, likt en stor norrländsk fors, ska brusa in till biblioteket. Och viss kommer de. Inte alltid som en stor brusande fors, ibland kommer de mera som små vårbäckar eller ett fint duggregn. Och, vill jag tillägga, även om de bara är några få, som duggregn ungefär, så kan de minsann bullra och brusa som Niagarafallen! Ersbodabiblioteket är nämligen en plats som barn och unga känner sig hemma på och som de gärna besöker. Du som läser bloggen under "min" vecka kommer att få läsa om en del av dom teman som jag arbetat med, och om sådant som är på gång just nu.
Men att inspirera barn och unga till läsande börjar väl först och främst med att man själv blir inspirerad, eller hur? Jag kommer därför också att berätta om mitt samarbete med Länsbiblioteket i Västerbotten.
Jag har dessutom en liten fot i en annan kultursfär, nämligen museivärlden genom mitt ideella engagemang i en liten museistiftelse. På min fritid ägnar jag mycket tid till att odla och vårda orkidéer och att tillsammans med min man ta hand om två tonårsbarn. Jag har stora förväntningar på min bloggvecka. Framför allt så hoppas jag att bloggen ska utnyttjas som det demokratiska instrument det kan vara när det fungerar som allra bäst, och att Du som läser mina inlägg den här veckan kommer att känna dig manad att kommentera eller tycka till!
Allt gott!