umea2014

En känd konstnär vistades under jul- och nyårshelgen i Vindeln, och något gav honom idén att göra om Vindelns tätort till ett stort konstgalleri i sommar. Han har nu presenterat sina idéer för kulturchefen, och denne ska enligt ryktet vara entusiastisk. Utbildnings- och fritidsnämnden prövar ärendet på sitt kommande sammanträde. Den totala kostnaden för projektet uppgår till ca hundra tusen kronor. Albert Levandehandér, som konstnären heter, har också kontaktat ett antal lokala företag för att väcka deras intresse och få dem att tillskjuta ytterligare medel. Det kan vara av intresse för er kära läsare att ta del av några av de idéer Levandehandér har skissat upp:

En lång orm, ca 100 cm i diameter, ska slingra sig ned från hembygdsgården, utefter Häradsvägen och ned till älven. Efter var tionde meter ska det finnas en lucka i ormen ur vilken man kan ta upp ett ormägg som känns lent i händerna, skimrar skönt och innesluter en fantasivarelse.

Vid vissa bestämda tillfällen under sommaren, kanske en timme åt gången, ska alla boende i Vindeln vara klädda på samma sätt, eller ha ett klädesplagg gemensamt. T ex mellan 14.00 och 15.00 onsdagen den 17 juli får ingen gå utanför sitt hem utan att bära en färgglad, hög hatt med plymer.

Levandehandér vill vidare genomföra något som han kallar för levande installationer, till vilka han behöver flera frivilliga. Han laborerar här med ett antal uppslag, ett kallar han förstening. Alla som befinner sig på parkeringsplatsen på Ica eller Konsum eller inne i affären, eller in eller ut ur den ska plösligt bli som förstenade, mitt i steget, mitt i rörelsen, just när handen lyften brödpåsen, eller växeln tas emot av kassören. Först kommer dock konstnären ropa ut: ”Vad tänker du på just nu?”, och man får skriva ned det på en stor pratbubbla, som man fäster på huvudet med hjälp av ett pannband. Därefter inträder alltså försteningen, också för personalen, och ”publiken” kan gå runt och ta del av dessa frusna tankar, denna frusna värld. Installationen kan också genomföras på en bensinmack, på Systembolaget, etc.

Men detta är inte nog. Levandehandér har verkligen en vision om att inbegripa vindelnborna i sina installationer.

Till UFN har han skissat följande:

”Ett antal i tätorten boende vindelnbor, ett hundratal väljs ut slumpmässigt, får med posten instruktioner om en karaktär de ska spela, vad denne heter, hur denne beter sig och har för särdrag och vill uppnå en viss dag. De får en vecka på sig att komma in i rollen, om de nu inte tackar nej förstås. Så kommer den stora dagen, en lördag, och var och en ska röra sig på byn inom ett område på 3-4 kvarter, och vara väl igenkännliga för övriga som råkar vistas där. De utvalda har en text på ryggen där ”publiken” kan läsa det viktigaste om personen, och på så sätt kunna gå in ett samspel med de olika karaktärerna. Stor dramatik skapas med enkla medel."

I skrivelsen till UFN finns ytterligare idéer, måhända ännu märkligare. Avslutningsvis må följande citeras:

”Uppmaningen skulle kunna se ut enligt följande: Gör en installation om din granne. Försök att dokumentera din grannes karaktär och sätt att vara genom att dokumentera hans liv under en vecka. Samla på föremål som har ett samband med grannen, fotografera och filma hans aktiviteter, spela in ljud, använd de konstnärliga talanger du har. Presenterar sedan ditt material för Levandehandér, och om det fångar hans intresse, så kommer han att ge dig vägledning att sammanställa det till en konstnärlig och uttrycksfull helhet, en installation, som förstås inte på något sätt kommer att kränka din granne, men få honom att se på sig själv utifrån, tolkad genom ett annat temperament. De utvalda installationerna presenteras som avslutning på den lokala konstsatsningen.”

Dagens rapport från Vindelns tätort rymmer skarpa kontraster och märkliga omsvängningar. Visst är vi alla mer eller mindre ombytliga, men igår tyckets hela samhället drabbat av svängningar i humöret. Och vädret spelade med, men inte på det sätt man kunde tro. Den vanliga vardagliga lunken rådde inte längre. Det fanns inte kvar mycket av förutsägbarhet.

I går morse var det ljumma vindar och tö, och jag drog in de sydliga vindarna i min näsa och fylldes av minnen från en barndom i söder. Smått salig promenerade jag bort mot Ica, som ligger i storkorsningen, med kommunhuset mitt över. Redan första ansiktet jag mötte var vresigt och buttert, och blicken jag fick var stingslig. Och så fortsatte det. Svarta gestalter som glädjelöst tog sig fram, som om varje steg smärtade, varje minut liv var svår att uthärda. En sammanbitenhet jag aldrig mött förut, inte ens i katakomberna under Hällnäs fd. sanatorium. Mitt eget ansikte gjorde försök att bli likt deras jag mötte, men jag stod emot och tvingade läpparna till ett konstant, men stelt leende.

Utanför Ica var det en hel hop av dessa dysterkvistar, men nu gnällde man så förbaskat på att inte dörrarna var öppna. Man bankade på dem, man skrek okvädningsord till personalen därinne. Jag var oförsiktig nog att påpeka att Ica aldrig öppnar före klockan nio, och klockan var nu bara 8.45. Då morrade man åt mig och höjde sina nävar som till slag, varför jag retirerade baklänges över gatan och in i kommunalhusparken, men det var som att hamna ur askan in i elden. Först nu hörde jag och förstod att det pågick ett möte där i parken, en man stod och gnisslade tänder framför mikrofonen, Och åhörarna muttrade instämmande. Det var komiskt och jag skrattade obetänksamt till. Den totala tystnad som följde och de djupa svarta blickar som riktades mot mig fick mig att snabbt inse se mitt misstag och jag smet iväg.

Jag sökte mig in på Vindelbagaren, och inte ens en dag som denna kunde jag annat än trivas där inne, även om personalen syntes en aning plågad, vilket jag aldrig sett förut. Men kaffet smakade bra, och gav mig mod att gå ut på Häradsvägen igen. När jag öppnade dörren möttes jag av en bitande kyla, ett i sanning osannolikt väderomslag.

En stor gestalt kom hastigt emot mig, och jag hukade och drog in huvudet. Men istället fick jag en jag stor kram och hörde ett bullrande skratt. Det var en man som jag kände igen men inte hade någon relation till.

-Du, sa han till mig, du måste se det här. Jag har skrivit en förbaskat fin dikt till frugan, och jag som aldrig brukar skriva. Jag vet inte vad som flög i mig.

Knappt hade jag hört hans rader förrän ett annat inspirerat väsen föll över mig och började veckla ut en stor ritning framför mina ögon.

-Du förstår, jag har löst det. Det är ju så här jag ska bygga om husvagnen. Allt hänger på den där väggen och var man sätter den. Jag kom på…

Jag fick slita mig loss med en ursäkt, och lätt förvirrad fortsatte jag Häradsvägen fram i den isiga vinden, som fick de pratglada människor som fyllde gatan att virvla fram som i en dans.  

-Du där, ropade en kvinnoröst från en balkong på andra sidan gatan, kom upp ett tag, så ska du få smaka ett te som inte är av denna världen. Och bilderna, du måste se bilderna. Fantastiska!

Det var en sådan klang och glädje i hennes röst att jag inte kunde stå emot. I den trånga lägenheten var det trängsel och jag fick genast en varm kopp i mina frusna händer, och teets arom gjorde mig lycklig. I vardagsrummet pågick en diabildsvisning som var svår att få grepp om. Det var ett persongalleri av människor från orten som förevisades, jag kunde känna igen många av dem, trots att samtliga blundande och höll sina armar rakt ut från sidan.

-Det är mina änglar, sa kvinnan, hela Vindeln är full av änglar. Ser ni inte?

Jag blev sittandes kvar rätt länge, och somnade i fåtöljen jag erbjudits plats i. När jag vaknade var rummet tomt, förutom att kvinnan satt sovandes i annan fåtölj. Jag smög ut. Och allt verkade återigen normalt. Helt normalt.

Kära vänner, så kan mina dagar se ut här i Vindeln.

Det kan synas hända lite i Vindeln, men rör man sig genom samhället kan man upptäcka det mest oväntade, gärna i gryningen när ljuset just återvänt, eller på eftermiddagen, timmen innan ljuset åter försvinner. Låt mig få rapportera om denna dags händelser och syner, låt oss nöja oss med fem.

Fåglarna.

Märkligt så många fåglar som svävade mot himlen, och ibland svepte tätt över mitt huvud, utan att jag kände mig hotad. Det var inget flock sena flyttfåglar, snarare en blandning av flera fågelarter, i olika färger och storlek. Det var en skönhetsupplevelse att se dem, och himlen kändes tom när de var försvunna.

Fotomodellen

Över Renforsen, som är ovanligt mäktig för årstiden, hängde det en kvinna i en lyftkran, i linor som knappt syntes, som en spratteldocka, klädd i färgglada sportkläder, hennes ansikte snuddade snart vid den brusande älvsytan alltmedan folk skrek till henne från stranden. Där var flera fotografer och annat folk som ingick i gruppen. De tog ingen notis om mig. Jag såg att fåglarna satt i träden intill och iakttog.

Labyrinten

Mellan träden i skogen glittrade det ovanligt vackert, ja, det var sol denna morgon och kallt. Jag drogs in mellan stammarna och kände försiktigt med handen framför mig, mot det glittrande, som sträckte sig som en tråd mellan träden. Och det var verkligen en guldtråd som var uppspänd, som fortsatte från träd till träd, i midjehöjd. Plötsligt var jag inne i en labyrint och blev en aning rädd. Hur långt in i skogen sträckte den sig? Jag måste erkänna att jag vände, jag hukade mig ned under de sköra trådarna, och kröp tillbaka utefter den isiga marken.

Lastbilen

På landsvägsbron hade en timmerbil stannat, och chauffören stod och rökte vid räcket. Jag ställde mig en bit ifrån honom. Det är vackert där vid bron, vid såg bort mot kyrkan. Han suckade och fimpade cigaretten.

-Tro inte att jag är konstig, sa han och såg på mig med bulldogsögon.

-Nej, inte alls, sa jag.

-Det är bara något jag måste göra.

-Jaha.

-Jag hade en stock för mycket, sa han och vände på huvudet och kastade en blick på en stock som låg fint och rakt just nedanför bilen. Hjälp mig, jag har väntat på dig.

Jag gav honom en hand, och vi lyfte upp ena änden av den granna stocken mot räcket, sedan föste vi den över. Den försvann i vattnet men flöt snart upp, och vi kunde se den dras med av strömmen.

-Som på flottningens tid, sa mannen och suckade igen.

Segerståhl

På väg hem korsade jag folkhögskolans då folktomma gård, och var på väg att lämna den när jag hörde en barsk röst bakom mig.

-Gyllenram, kom hit!

Fastän jag aldrig hört hans röst förut förstod jag vem det var. Jag vände mig sakta om och såg framlidne rektorn Carl Segerståhl stå på trappan till skolbyggnaden. Han tog ett steg åt sidan och visade med handen att jag skulle ställa mig bredvid honom, och då gjorde jag det.

-Fan, Gyllenram, sa han, ser nu till att det börja hända lite grejer i det här samhället igen.

-Nog händer det väl en hel del, försökte jag.

-Inte som på min tid, sa han och klappade mig på axeln, inte alls som på min tid. Gå till källorna, för fasen.

Han försvann in genom dörren.

Fåglarna satt i träden och iakttog.

Lugnt och tyst i Vindeln så här på nyårsdagen. Sakta börjar folk vakna till och ruska på sig, och snart märker de om deras föresatser för det nya året, det nya livet, ska hålla åtminstone första dagen. Så är det också för mig. Jag har lovat att promenera mer, och går jag några hundra meter bort ser jag min arbetsplats – Vindelns kommunbibliotek, men jag tänker inte gå dit idag. Jag tänker fortsätta genom samhället och se spåren efter nyårsnatten. För det hände mycket här i Vindeln igår. Makalösa saker. Otroliga saker. Högst oväntade saker.

Ja, det är risk för att min blogg kommer att skapa förvirring, för som rubriken redan avslöjat kommer jag att skriva om det som inte är, men kan bli. Det som skulle kunna ha ägt rumt. Jag kallar mig ibland för författare, och jag har två böcker på mitt samvete, och tror mig veta att min fantasi är livlig. Och det är mina fantasibilder jag främst vill bjuda Er läsare på. Tanken ”det som inte är” är en bra början för att göra om den verklighet vi lever i, och skapa nytt. I kväll får ni veta vad som hände den magiska natten i Vindeln.