Fredag igen
Morgonen började med bokföring kl 07.00. Det är normalt mitt lördagsnöje men helgen är vikt till badrum och kakel så det fick bli så här i stället. Bokföring brukar beskrivas som småföretagarens eget lilla helvete. Jag tycker tvärtom att det är ganska roligt. Framför allt får jag lugn i hjärtat. Man ser under veckan hur pappershögen växer och så på lördag morgon, till musik från P4 - enda gången överhuvudtaget som jag har radion på på jobbet - Ring så spelar vi. Först är det förstås det där andra något slags samhällsprogram, minns inte vad det heter. Om radion börjar med Melodikrysset har jag antingen kommit för sent till jobbet eller jobbat för långsamt, kl 10 ska bokföringen vara klar.
En normal fredag morgon brukar jag f ö motionera, vi är ett litet gubbgäng som träffas måndag och fredag morgon kl 07.00. Först ett motionspass till ett ljudband från Friskis & Svettis, sedan innebandy i 10-15 minuter och så gemensam frukost på galleriet. Mycket trevlig vana. Men jag har varit lite småförkyld en dryg vecka och vill inte börja anstränga mig för tidigt. På måndag borde gå men då hinner jag inte, Sara och jag flyger till Berlin för att dels se Tony Craggs stora utställning på Academie der Künste, dels titta på konstmässan Art Forum Berlin. Vi har varit med där några gånger och ska nog delta igen nästa år.
Vi har träffat dom sista aspiranterna till vår tjänst, nu återstår två styckna, vi ska bestämma oss innan helgen är slut. Skönt att få det ur världen. För övrigt har vi fått nästa utställning, Heli Hiltunens målningar kom i morse, vi byter ju nästa vecka. Vi måste titta över bjudlistan till vernissagefesten, vi borde bjuda ett par styckna till. Det börjar bli i senaste laget, vi har helt enkelt inte hunnit med.
Jag läste i bladet om den s k Ålidhemsmiljonen och ringde upp Holmlund för att fråga hur det var tänkt. Vet inte om jag fått något riktigt bra svar. Jag blir bekymrad när man tar så lätt på konstnärlig utsmyckning att man tycker att det är något som konsthögskoleelever kan få göra. Per definition är dom ju faktiskt studenter och en konstnärlig utsmyckning som ska stå under lång tid och fungera, är det inte självklart att man grejar med så liten erfarenhet. Jag tycker att det rimliga är att man uppdrar åt konstansvarig i kommunen att fundera över vilka konstnärer som kan vara aktuella och så tar in förslag. En miljon är mycket pengar och man kan få många riktigt etablerade konstnärer att göra något riktigt bra. Och så låter man konsthögskolan få den här ganska bastanta budgeten och det förvånar mig. Nu lovade Holmlund att eventuella förslag till utsmyckning skulle granskas innan det betalades ut pengar och det låter väl bra men vi får se i slutänden hur mycket kontrollen är värd. Fortfarande tycker jag att det ytterst tveksamt att hantera både frågan och pengarna på det här ganska lättsamma sättet. Jag tror inte att man är beredd att öppna en läkarcentral där det bara jobbar läkarkandidater t ex. Eller en kommunal frisersalong på Dragonskolan.
Nu är min arbetsdag snart slut och min bloggvecka till ända. Hoppas ni fått en lite bättre uppfattning om vad det vi gör och att ni kanske har sett att vi lägger ner en hel del jobb på att få galleriet att fungera.
Till slut vill jag hälsa alla riktigt välkomna att se våra utställningar, dom finns där för er, det är med er konstnären -och vi- vill kommunicera. Extra roligt är det om ni kommer på våra vernissager, nästa är ju på lördag den 7/10 mellan 14 och 16. Det vore så roligt för Heli Hiltunens skull om ni gick man ut huse för att se vad hon gjort. Hon har stått ensam i sin ateljé under några månaders tid och rest ända hit till oss för att dela med sig, då är det toppen om det står en stor publik hos oss nästa lördag. Gratis entré, alla är välkomna, alltid.
Tack för den här veckan,
Stefan Andersson
Första kalla kvällen
Sista resterna av Fredrik Roos´samling gick för klubban på auktionsverket igår. Jag tittade en stund på nätet, följde med auktionen. Det var en märklig känsla av återupplevelse. Inte priserna, dom var ju nästan alla på en helt ny nivå men konstverken kändes igen. Hela 80-talet, slutet av 80-talet spelades upp för minnet med dom här namnen som man knappast hört av efter kraschen på 90-talets början. Man måste ha varit med för att förstå vilken sanslös, sagolik, upphetsad stämning, samtidigt som om det var våra sista dagar. Fredrik Roos köpte hela utställningar, men inte bara han, Per Arwidsson hade ett stort fastighetsbolag, han hade anställt en kille som bara hade till uppgift att köpa konst. Jag minns hur Rolf Hansson ställde ut på Galleri Sten Eriksson på Markvardsgatan, nuvarande Andréhn-Schiptjenko. Rolf ville absolut inte att något skulle säljas före vernissagen så det var en lång kö utanför inför öppnandet kl 12.00 Och då sprang alla in och nerför trappan, folk ramlade, alla sprang direkt till Sten Eriksson, inte till utställningen. Och dom sju första fick köpa var sin tavla, sedan gick dom in i utställningen för att se vad dom fått. Fullständigt sanslöst. Espen Ryvarden sålde en målning av Rolf Hansson inslagen i bubbelplast till någon som tyckte sig skymta en Rolf Hanson under bubblorna och bara slog till. Några år senare, när allt kollapsat, visade vi ett par målningar av Rolf Hansson på konstmässan i Stockholm. Ingen ville köpa, folk frågade om det var en Umeå-konstnär, dom kände inte ens till honom. Nu har det ju gått bra för Rolf, andra fick en enorm uppmärksamhet och sedan försvann dom. Ack ja, det var en märklig tid. Jag vill inte ha den tillbaka, det är roligare att sälja ett mindre antal konstverk till folk som verkligen vill ha dom än att sälja till rena spekulanter.
I kväll får kakelrummet vila, jag tar det i helgen i stället. Lite tv och sedan fortsätta med boken, Siri Hustvedt heter författaren.
Kära dagbok
Jag var här tidigt i morse, 07, fick gjort lådan som ska skickas till London. Bra att få det ur världen. Sedan fortsatte rekryteringspojektet, men snart är vi framme vid målet.
Har även fått gjort lite pappersarbete, skrivit några fakturor och pratat med några kunder. Kanske kan vi få till en ganska bra försäljning på ett ställe, vi får besked till veckan. Jag brukar likna vår jakt efter affärer med en fiskares. Man lägger ut en massa nät eller långrevar och ibland är det alldeles tomt, ibland nappar det på flera ställen samtidigt. Men oavsett utfall så måste man fortsätta att lägga ut sina trevare, den stora skillnaden mot en fiskare är att man måste hitta nya aborrgrund hela tiden, det går inte att komma tillbaka till samma ställe nästa morgon. Men det som i början av den här karriären kändes oroligt och frustrerande har med åren, när en viss säkerhet infunnit sig, kommit att bli mest spännande och intressant.
Osloprojektet verkar ha rett ut sig. Vi har ett nytt projekt på gång, Anne Karin Furunes ska delta i en jättehändelse i London nästa år, jag är osäker på om det är officiellt ännu och kan inte ge några detaljer. Men hur som helst så ska vi tillverka tre eller fyra perforerade plåtar, ungefär som den som står utanför IKSU Spa men med ett växtmotiv. Vi gjorde en liknande för två år sedan, för Wijs trädgård i Ockelbo. Tillverkningen kommer att göras i Västerbotten, vi har en bra kontakt för att laserskära tjockare plåt.
Jag började läsa en ny bok i går, av en för mig tidigare helt okänd författare, Siri xxxsedt nu minns jag inte efternamnet, hon är gift med Paul Auster. Namnet antyder en dansk eller norsk bakgrund. Boken, en roman, handlar om en konsthistoriker och en konstnär, den verkar riktigt bra. Sara och jag fick den av en av våra konstnärer, Astrid Sylwan, hon hade läst den med stor behållning.
Snart är klockan 13, då kommer en ny aspirant, jag återkommer i kväll.
Jobbig dag
Eftermiddagen har känts som om jag var två steg efter hela tiden. Osloprojektet har problem eftersom Craggs atelje och arkitektkontoret i Oslo har olika Autocad program. Efter ett antal telefonsamtal har vi förhoppningsvis kommit något närmare en lösning. Jag måste förstås se till att kunden blir nöjd, det är ett för stort projekt för att det ska få bli grus i maskineriet innan det ens har kommit igång.
Vi har fått hem tre sköra porslinsskulpturer av Eva Hild idag, en av dom skulle packas om i en mindre låda för leverans till Finland. Kunden var här och vi hjälptes åt att avsyna skulpturen och packa om den, sedan fick vi tid med en kopp kaffe och lite småprat om 2014.
För övrigt har jag försökt svara i två telefonlinjer hela eftermiddagen, Sara fick åka hem till sin vattkoppssjuka dotter direkt efter lunch och då blir det bara jag kvar. Det är verkligen angeläget att vi fyller vakansen efter Chatarina. Jag har bokat flygbiljett till John McCormack från Craggs atelje, han kommer upp på tisdag kväll och ondagen blir en fysisk arbetsdag.
Nu är det dags att åka hem och få lite mat. Sedan blir det ett tag i kakelprojektet. Jag sålde badkaret och tvättstället idag, Blocket är fantastiskt.
I morgon är en ny dag med nya möjligheter.
Vi hörs.
Onsdag mitt på dagen
Arkitekten från Oslo mailade och hade problem med en Autocad-ritning. Det är ett skulpturprojekt som går ut på att Tony Cragg ska utforma två ventilations in- och uttag till två skulpturer, stora skulpturer, 6 meter höga. Det är ett jättebygge som pågår i en förort till Oslo som vi har "vunnit" kan man väl säga. Men ifrån förslaget, som var en trämodell c:a 40 cm hög, till omformandet till skulpturen i verklig storlek, så krävdes att Craggs atelje räknade om modellen och gjorde den i ett cad-cam program, så att teknikerna kan börja planera för själva ventilationsrören, dom måste förstås följa skulpturens vindlingar. Och nu ser det ut som om cad-cam ritningen har en annan lutning än den ursprungliga modellen och det här måste förstås klaras ut. Arkitekten är dansk, jobbar i Oslo, vi förstår varandra ganska bra. Craggs assistent är tysk och vi förstås varandra ganska bra. Men det finns stort utrymme till missförstånd och Cragg själv är i USA, kommer hem på fredag kväll. Och ett bygge på 160.000 kvm står och väntar på en korrekt ritning. Nu står väl inte hela bygget stilla, det finns säkert någonting dom kan sätta händerna i. Men det är ganska bråttom att klara ut den här inte alltför lilla detaljen. Intressant problem men inte helt enkelt att lösa, det vore enklare om man kunde träffas. Som det oftast är.
Jag fick svar idag från en kund i London att en målning vi sålt dit och levererat, har kommit fram. Det var för sent på kvällen för att använda skruvdragaren så dom har ännu inte öppnat lådan. Hoppas allt är som det ska och att ingenting blivit skadat. Idag måste jag börja tillverka ytterligare en låda, för ett annat konstverk som ska till London. Nu är det knepigare för det är ett inglasat foto som kräver ännu bättre emballage. Och eftersom Markus är sjuk så måste jag hitta lite tid för att göra det själv.
Craggs utställning ska ut nästa vecka, jag har pratat med hans chefstekniker, som kommer hit på tisdag kväll och så ska vi göra jobbet på onsdag. Idag måste jag boka upp Assistanskåren, en mobilkran och en stor traktor. Dessutom måste jag försöka hitta en extrahjälp till onsdagen, det blir för kort med två man.
För övrigt kan man väl säga att allt förlöper fint. Det finns en krönikör som brukar skriva i VK, en slags veckorapport. Ofta står det Onsdag: Händer ingenting. Så är det aldrig här, det händer alltid något.
Vi hörs.
Tisdag i Stockholm
Jag träffade Per Melander och Anna Lindman Barsk på Arlanda, dom som gör TV-programmet Existens. Jag tycker att programmet är jättebra, vi pratade en stund om det senaste programmet som handlade om religionsfrihet. Jag tycker att det är ett fascinerande ämne, alltså allt som hör till religion. Om man vet någonting, med säkerhet, t ex att jorden är rund. Om man då möter någon som påstår att den är platt så ids man ju inte strida alltför länge för sin sak, man vet ju att man har rätt och går förmodligen därifrån. Men om man TROR något, då är man beredd att gå i döden för sin tro! Påståendet JAG VET rör inte alls upp lika starka känslor som JAG TROR. Och det tycker jag är minst sagt intressant. Är det bara vetskapen om att vi ska dö som har skapat det här behovet hos - nästan - alla, åtminstone finns det i alla kulturer, att bygga upp en egen bild av något som inte går att bevisa och så tror man på det. Det är sånt man kan fundera på.
Nu ska jag se till att få lite middag, sedan ska jag träffa styrgruppen för 2014 på REX.
Vi hörs i morgon
Envecka på galleriet
Hej,
Jag som ska blogga den här veckan heter Stefan Andersson och är gallerist på Umedalen. Jag har hållit på med mitt yrke i drygt 25 år, sedan 6 år har jag en kompanjon som heter Sara Sandström Nilsson. Privat är jag singel med två vuxna barn och sex barnbarn. Min fritid går åt till motion, underhåll av hus och tomt samt någon seglingsvecka på hösten. Men mitt stora intresse är nog trots allt vårt lilla företag.
Jag tänkte börja med att berätta litegrand under vilka förutsättningar vi driver galleriet och sedan ska jag varje dag ge en liten inblick i hur det dagliga livet på ”macken” gestaltar sig.
Som gallerister ingår vi i den privatfinansierade kultursektorn, vi har inga bidrag för den ordinarie verksamheten utan försörjer oss på att sälja konst. Försäljningarna går vanligtvis till företag och offentliga institutioner som Statens Konstråd och konstmuseer, landsting och kommuner runt om i Sverige. Konstmuseerna i Skandinavien tillhör också våra återkommande kunder. Vi har även kontakt med ett antal konstsamlare i Sverige och utomlands, en hel del av våra kontakter sker idag via internet. Varje vecka får vi ett antal förfrågningar från alla delar av världen, ibland leder det till en försäljning.
Vi har ett nära samarbete med Balticgruppen, läs Krister Olsson. Hans engagemang i framför allt skulptur har gett oss en fantastisk möjlighet att jobba med skulptur i större skala. Balticgruppen finansierar Umedalen Skulptur, dels med en budget vartannat år för genomförandet av en utställning, dels med ett årligt arvode för utvecklingen och skötseln av parken.
Vi är som jag sa två personer som äger och driver galleriet, dessutom har vi en halvtidsanställd administratör och en 20% tekniker. Just nu är vi underbemannade, Chatarina som jobbat halvtid åt oss några år fick erbjudande om heltid på sitt andra jobb och har slutat hos oss. Därför är vi mitt i en process att anställa en ersättare för henne. Markus som är tekniker är sjukskriven så det är många extra arbetsuppgifter som faller på Sara och mig just nu. Rent allmänt tror jag det är vanligt inom små privata företag att man är något underbemannad, det finns helt enkelt inte ekonomiska resurser till att anställa fler. Det blir några extratimmar för ägarna, det är nog rutin för nästan alla småföretagare.
Vi har ett nära samarbete med ett tiotal konstnärer där vi fungerar som agenter. En av dem heter Riitta Päiväläinen, finsk fotograf. Med henne har vi arrangerat en museiturne i Sverige, vi har producerat femton stora bilder och tryckt en katalog, utställningen avslutas om en vecka på Gävle Konstcentrum och ska skickas vidare därifrån till Haninge Konsthall. Efter det går den till Jönköpings Länsmuseum och sedan upp till oss. Sara har haft hela ansvaret för den turnen, fört dialogen med konstnären, tryckeriet och fotolabbet. Plus transportfirmor och allt annat. En annan finsk fotograf som vi jobbar med är Elina Brotherus. Hon ska vara med på en stor utställning på Kiasma i Helsingfors och vi har ramat in och packat 15 stora bilder som ska skickas iväg idag. Sedan är vi inblandade i ett större utsmyckningsuppdrag i Oslo med Tony Cragg och en utställning på Barbican Center i London, där Sune Jonsson ska delta. Det jobbet är redan avklarat, det mesta hände under sommaren, det gällde verktitlar och översättningar. Dom har lånat två bilder från oss och ett tiotal från Moderna Museet. Den utställningen: In the Face of History, European Photographers from the 20:ies century, öppnar den 12 oktober och då åker vi dit och representerar Sune. Med Sune Jonsson har vi ett annat intressant projekt på gång. Det är ett av världens främsta bokförlag på framför allt böcker om konst och foto, Steidl Verlag i Tyskland, som vill ge ut två böcker av Sune i omarbetade nyutgåvor plus en ny monografi. En hel del av jobbet med att ta fram förutsättningarna ligger på oss, allt är inte klart än men vi hoppas att det ska lösa sig.
Vi arrangerar själva sju till åtta utställningar varje år, tre på hösten och fyra på våren och så en sommarutställning. Utställningarna är vårt ansikte utåt, det är inte alltid så lyckat rent ekonomiskt men det är den roligaste delen med att jobba med konst, att tillsammans med en konstnär bygga en ny utställning och förändra hela rummet. Rummet hos oss är f ö helt fantastiskt. Vi håller till i gamla panncentralen på Umedalen, det är tio meter i höjd, ett otroligt fint rum. Tony Cragg, som vi ställer ut just nu och som är etablerad över hela världen, säger att vårt gallerirum är kanske det bästa han har ställt ut i. Och när Lars Nittve hälsade på oss första gången sa han att det måste vara Europas bästa gallerirum. Så vi är nöjda, det är en fröjd att komma på jobbet på morgnarna och kliva in i det här konsttemplet som vi har förmånen att få vistas i varje dag.
Och jobbar gör vi varje dag, jag brukar komma till galleriet vid 07.30, om jag inte är på resa. Arbetsdagen slutar normalt runt 17 men kan ofta dra ut lite längre. Både jag och min kompanjon reser en hel del. Ofta för att träffa kunder men även för att se utställningar som intresserar oss. Vi hanterar en hel del konst som inte visas i utställningsrummet, enstaka konstverk som kommer in från någon konstnär som vi hittar en köpare till, vi säljer även en hel del grafik över hela landet. Vi är dessutom båda engagerade i branschen på olika sätt, Sara sitter i styrelsen för Svenska Galleriförbundet, jag har själv suttit som ordförande där i 12 år. Sedan ett drygt år är jag invald i Moderna Museets styrelse, utsedd av (förre) kulturministern.
Det här var en lång introduktion med lite bakgrund, jag har ett fantastiskt jobb som intresserar mig mycket, det innehåller så många ingredienser som man inte hittar någon annanstans. Men viktigt att komma ihåg är att jag i första hand är småföretagare med allt vad det innebär av ansvar gentemot anställda, konstnärer, myndigheter, leverantörer. Ingenting kommer utav sig själv utan vi får jobba varje för att utveckla företaget och få ekonomin att gå ihop. Jag brukar säga att det är som att spela positiv, så länge man vevar låter det fint, när man slutar veva blir det helt tyst.
I kväll får ni höra hur dagen förflöt.
Måndag den 25/9
Denna dagen ett liv. Idag har vi intervjuat 11 aspiranter till vår halvtidstjänst. Det är jobbigt när man inte är van. Situationen är så ny, samtidigt som det är så viktigt att vi får in rätt person så är det så svårt att veta vilka frågor man ska ställa. Vi har beslutat att träffa de flesta som sökt, först ett kort möte och sedan ska vi fördjupa oss i ett mindre antal. Men det är bråttom, vi klarar oss inte utan.
Läste i DN i dag att Lund satsar 52 miljoner på att bli kulturhuvudstad och att Umeå satsar 15. Nu blir det väl inte självklart bättre bara för att man har mer pengar men nog såg skillnaden stor ut. Men det kan ju även vara till nackdel, man vill så mycket så man nästan förtar sig. Jag tror inte så mycket på att bygga upp något konstgjort, ungefär som en OS-stad med alla nya arenor som står tomma efteråt. Jag tror mera på att lyfta fram vad vi har, det är nog bättre än att försöka hitta på något smart som ska tilltala en jury. Då blir ju även själva resan till ett tillräckligt ändamål. Jag såg att Marit Andersson hade påpekat att vi har Norrlandsoperan och fria teatergrupper. Men bildkonsten då? Umedalen Skulptur är ett fantastiskt projekt inte minst därför att det är helt privatfinansierat. Och där har vi något unikt med Umeå, att det finns ett stort privat inslag i vårt kulturliv, det finns ingen annan stans. Vi har förutom skulpturparken flera privata gallerier som tillsammans med museerna ger umeborna tillgång till fler högkvalitativa konstutställningar varje år än någon av de andra kandidatstäderna.
I kväll ska jag fortsätta med mitt renoveringsprojekt, jag kaklar på toan och i badrummet. Toan måste vara klar den 7/10, det ser ut att hålla. Sedan ska jag titta igenom några papper, jag är kallad till styrelsemöte på Moderna Museet i morgon och blir borta hela dagen. Och i morgon kväll är det någon sitting på REX med anledning av 2014. Vi hörs sent i morgon kväll.
Dansa, dansa, dansa!
Åker plötsligt bakåt i tiden och tänker på mina egna skoldanser, som det hette på den tiden. Åh alla tryckare i mörkret i skolans matsal och den där killen som jag var så kär i, suck!
Som varandes lantis är jag uppvuxen med pardans och har i alla tider tyckt att det är så skoj! Fick dock erfara att det inte är något man pratar om i bildade kretsar! Nej fy då! Snacka om att inte räknas till kultur, hockey kan vara det men inte dans!? Märkligt! Och varje gång det skrivs ett dansreportage så är det som om man beskriver något märkligt ställe på en obebodd ö eller så, lika exotiskt.
Men så dök Let´s dance upp i TV och plötsligt var dansen något häftigt och vackert, kanske rent av kultur?!
Låt mig ta hjälp för att beskriva detta med dans. Jag skulle vilja citera Birgitta Holm, litteraturprofessorn som i mogen ålder gick danskurs och nu är en överdängare på tango, salsa och lindy hop. Hon berättar att om hon alltid har dansskorna med i handväskan, är hon bortbjuden på middag och tycker att det blir tråkigt så kan hon dra iväg på dans i stället! Nåväl, så här beskriver hon pardans, ........"Pardansen som ett eget tillstånd, ett av de högsta. Ingenstans är som här samspelet avgörande. Två varelser som stämmer in sig på varandra och på bråkdelen av en sekund ingår i det mest subtila samspel. Och ingenting är förutbestämt. Att gå upp och dansa är att varje gång kasta sig ut i det okända, ingå i en varje gång lika överraskande kärleksaffär mellan fem: partnern, musiken, golvet, de andra paren, de som tittar på.
Och allt är här och nu.
..........egentligen vet vi det alla. Att pardans är det högsta tillståndet på jorden. Två steg från himlen."
Ja hon har så rätt, när det verkligen stämmer då är man två steg från himlen......min nästa drömresa ska gå till Kuba och där ska jag verligen lära mig dansa salsa!
Artikeln jag citerat heter just "två steg från himlen " och var införd i Aftonbladet den 10/2 2006 och som sagt skriven av Birgitta Holm. Hon har även skrivit en bok som heter Pardans, finns att låna på biblioteket.
Nu tackar jag för mig och denna bloggvecka och lämnar över ord, och kanske även bild, till galleriägare Stefan Andersson.
Godnatt! /Maria
Äta ute
Umeå har verkligen förändrats om man tänker på att antalet restauranger och caféer har ökat väldigt de senaste åren. Tänk bara på hur Renmarkstorget förändrats på kort tid, alla restauranger som dykt upp som svampar ur jorden. Kul att det finns många olika ställen att välja på. Ja de kunde gärna vara flera!
Dock finns det ett ställe som jag inte förstår mig på eller snarare dess placering. Jag tänker på det som ligger inklämt i vinkeln på stadsbibliotekets baksida, mot Folkets Hus till, Trädgårn heter det visst.
Alltså hur kan man få tränga in ett matställe så nära inpå en annan verksamhet, tätt intill bibliotekets fönster?
Till för några år sedan var det en trevlig liten oas, vacker att se ut på när man var inne i bibblan. Trädens löv får vackra färger på höstarna, varje årstid var vacker på sitt sätt! Det står fina stenbänkar där (ja dom syns ju inte nu förståss) och så fontänen förståss. Det var en fin plats att sitta på helt enkelt.
Innanför dessa fönster är stadsbibliotekets barnavdelning och vår Ungdomshörna. Inte särskilt trevligt för de som kommer med sina små barn till barnavdelningen att sommartid se ut mot vuxna som sitter och dricker öl. Dessutom känner man sig väldigt instängd och kringgärdad av denna inrättning, de har satt upp ett svart stålstängsel runt hela alltet dessutom. Det tas inte bort på vintern utan man känner sig lika instängd då som på sommaren.
Jag tycker att det är väl värt att värna om fina platser i city som inte är kommersiella, alltså där man inte behöver konsumera, inte ens köpa en kopp kaffe för att få sitta ner och ha det skönt!
Vackra platser helt enkelt! Det tycker jag att vår stad behöver, likaväl som restauranger och uteserveringar. / Maria
Bokmässan
De kollegor som i år har turen att få åka pratar om vilka fördrag de valt att höra på och vilka författarseminarier de ska gå på! Ååå jag får inte åka i år men kan ändå känna den där speciella förväntansfulla, pirriga känslan man har när man kommer dit!
Svenska Mässan i Göteborg är stor och i flera våningar och den är fylld med utställare och besökare. De allra flesta utställare är förståss bokförlag och bokhandlare, men där finns också tidningar och tidskrifter, databasföretag, de som säljer inredningar och de som säljer vykort, papper och annnat, och län och kommuner som försöker puffa för sig och/eller sina böcker!
Man går och går (bekväma, men snygga skor är ett måste) och lyssnar och tittar och köper den ena boken efter den andra och kassen blir tyngre och tyngre att bära och hela tiden alla dessa människor!
Naturligtvis är det också en mötesplats , man träffar kursare från dom där två åren i Borås och det är förståss alltid skoj att ses. Kolla vad man jobbar med nu för tiden och se hur man ser ut och utbyta skvaller från biblioteksvärlden förståss!
Men så tänker jag som Askungen, i Disneys variant av boken, - " vad är väl en bal på slottet, den kan ju vara dötrist och tråkigt och och ....alldeles underbar! "
Vi som inte får åka på Bokmässan kan ju trösta oss med att det kommer flera fina författare till vår stad denna höst! Inte bara vi på stadsbiblioteket erbjuder ett bra höstprogram utan även biblioteken på Grubbe, Ersboda och Holmsund. Så finns även Din Bok som bjuder på författarmöten och Ordfront lika så.
Så om man tycker att böcker och författare är kul kultur så finns det massor av det att välja på!
Vill ni kolla in Bokmässan så gör det här;
http://www.bok-bibliotek.se/fmi/xsl/2006/FMPstart2006.xsl?-lay=webb&Sidnamn=Startsidan&Period=4&Typ=sv_hp&-find
och på bibliotekens hemsida hittar ni info om våra arrangemang
http://www.umea.se/kulturfritid/bibliotek.4.bbd1b101a585d7048000132974.html
Nu hem till matlagning (svänger väl ihop nån kulinarisk läckerhet av falukorv !?) , kvällspromenad och nattning..../ Maria
Böcker böcker böcker...
Att få gå in i Åsa Larssons kalla, snöiga Kiruna och kliva in i Rebecka Martinssons kök och ner i Sivvings pannrum och tillsammans med Anna-Maria och Sven-Erik lösa mordgåtan med den döda kvinnan i fiskearken! Och i nästa bok kan man befinna sig i Salt i norra Skottland och få höra den blinde fyrväktaren Pew berätta de mest fantastiska historier för den föräldralösaflickan Silver. Nästa gång kan man vara i Ystad och det är 60-tal och Leena och hennes familj har flyttat in i ett nytt bostadsområde och Leenas båda föräldrar super och skolan ser inget och det är sådan missär och så jobbigt att läsa, men samtidigt så bra!
Nu är det dags att se till att dottern kommer i säng, kvällsfika, borsta tanden och sedan ska vi tillsammans bege oss till andra världskrigets London, hem till den evakuerade pojken William och Mr Tom. / Maria
PS Böckerna är, Åsa Larssons Svart stig, Jeanette Wintersons Fyrväktaren, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Michelle Magorians Godnatt Mr Tom och är ni nyfiken på Åsa Larsson - kom och möt henne på stadsbiblioteket nästa torsdag DS
Oron på bron
Funderar vidare och tänker att storgrov-oron är ett ord i samma anda, det är inte vilken liten oro som helst utan just den stora oron - skorgrov-oron!
Dagen efter valet sitter jag själv här och känner storgrovoron, hur ska det nu gå här i landet...?
Vem är jag som skriver detta? Jo bibliotekarie på stadsbiblioteket sedan många år och som det hette i reklamen för flera år sen, jag är ju inte bara bibliotekarie utan mamma också. Har en flicka som är tio år.
Det får vara allt för idag. Nu är det lunchdags och sedan facklig information om ett nytt lönesättningssystem.
Blir så glad av att solen lyser ännu en dag! / Maria
Sommarens sista dag?
Det börjar lida mot slutet av min bloggvecka och det jag lärt mig är att det är aningen svårare att hitta på och skriva i en mer offentlig blogg än i sin egen. Både textinnehåll och bilder som var lite svårare att använda på den här siten än på min egen.
Men förhoppningsvis har det inte varit helt idiotiskt eller ointressant….men det är upp till dig som läst att avgöra. Men har du kritik så kom gärna med nåt mer än ”öhhh vilken skit!” Kritik är bra men inte utan detaljer och tips på hur man kan göra saker bättre, för tycker jag något är dåligt borde jag ju ha en idé om hur man gör det bra….. eller hur?
Hantverk och slöjd
Jag tror att ett av de stora problemen med att få unga idag att vilja hålla på med hantverk och slöjd är häftighetsfaktorn, jag menar väva och tälja låter ju inte så roligt! Samt att det är lite svårare att hitta förebilder inom den världen än i andra branscher för unga människor.
Även om det finns unga som är aktiva så är det ju en minskande skara och det behövs nog lite PR och föryngring innan de gamla teknikerna kanske glöms bort?
En konstgrupp som jobbar för det är die Arte Kaisor länk
Glöm inte bort att gå och rösta på söndag! Med detta får jag tacka för mig, gå ut och dricka en kopp kaffe och lämna över till nästa bloggare.
...och du! Stay PUNK!
...
Den enda kommentaren jag fick på min fråga, vad kultur är? Var lika frågande som mitt förra inlägg, vilket tyder på att begreppet KULTUR inte är helt solklart för alla andra heller. Sen att allt arbete med kultur inte direkt passar in under kulturarbete på arbetsförmedlingen är en helt annan frågeställning.
T.ex.
Om hantverk är kultur, är då en snickare kulturarbetare? Eller beror det på vad han snickrar?
–Sug på den! =)
Eftersom jag diggar punk så kan jag ju passa på att tipsa er som vill avnjuta lite sådan att gå till Hamnmagasinet på fredag då det är en sån tillställning där. Mer info
Klockan har visst passerat midnatt igen så det får avsluta min blogg för idag då jag har en massa bilder som skall fixas innan jag får gå och lägga mig.
Och du gör någon glad idag!
Vad är kultur?
Vad är kultur egentligen enligt just dig, vad är viktigt i ett kulturarbete? Vem är viktig och varför….
En sak jag själv är nyfiken på eftersom jag en gång jobbade där, vad händer med Ungdomens hus i Hamnmagasinet? Var hittar man info om sånt? Vad säger ni som jobbar med huset och vad säger ni politiker?
DIY
do-it-yourself (gör-det-själv) mentaliteten inom punken är nog orsaken till varför jag en gång fastnade för stilen, idag är jag kanske inte lika ung och arg som för 20 år sedan, men fascineras fortfarande över den kraft en enda individ kan ha när den vill förmedla sitt budskap.
Det som inte har förändrats nämnvärt är väl bara att folk i lika stor utsträckning idag misstror mina kunskaper pga. att jag är punkare, vilket leder till att jag får jobba extra hårt för att få jobb och andra saker, lägga i en högre växel än många andra. Men det är mitt val och mitt liv.
Eftersom punken är orsaken till att jag blev ombedd att blogga så kommer den att ta sin plats i mitt skrivande, men då jag inte är aktiv inom scenen så blir det mest personliga tankar.
Jag minns en händelse efter att jag var med i VK för ett par år sedan och min mamma var och hälsade på en bekant på ett av vårdhemmen här i stan, två ur personalen gick förbi min mamma och spydde galla över hur man kan se ut så och vilken dålig människa han på bilden måste vara. Min mamma ställde sig upp och frågade personerna om dom känner han som dom verkar veta så mycket om? Vilket dom ju givetvis inte gjorde, men det gjorde min mamma som berättade för dem att personen på bilden var hennes son. DÅ tog orden slut och personerna visste inte riktigt vart dom skulle ta vägen. Nästa gång kanske åtminstone de två tänker lite längre innan dom uttalar sig!
Vardagskultur
Såna dagar då jag snubblar över en ny upptäckt av ”vardagskultur” någon som gör sin grej mest för sin egen skull, för att dom gillar att göra just det, då lyser solen på en!
Om du tänker efter…..vad ser du på vägen till jobbet?
Mina dagar brukar börja med den här synen över Umeälven. Det finns mycket vackert i våran stad en del saker som bara finns där och vi sällan stannar upp och tänker på dom. Kraven och stressen gör att vi missar mycket av det fina i livet.
På vägen hem idag så fundera över vad du har i din vardag!
9 / 11
Tänkte börja dagens blogg med en dikt skriven av Eduardo Galeano
Global Rädsla
De som arbetar är rädda att förlora jobbet
De som inte arbetar är rädda att de aldrig ska få något jobb
Den som inte är rädd för att svälta ihjäl är rädd för att äta
Bilisterna vågar inte gå och fotgängarna är rädda för att bli överkörda
Demokratin vågar inte minnas och språket vågar inte tala
Civila är rädda för militärer, militärerna bekymrar sig över vapenbrist, vapnen bekymrar sig över att det krigas för lite
Vi lever i en tid av rädsla
Kvinnors rädsla för våldsamma män
och mäns rädsla för orädda kvinnor
Rädsla för tjuvar, rädsla för polisen
Rädsla för dörrar utan lås, för tid utan klockor, för barn utan TV,
rädsla för nätter utan sömnpiller och för dagar utan uppvakningspiller
Rädsla för folk, rädsla för ensamhet,
rädsla för det som varit och för det som ska komma,
rädsla för att dö, rädsla för att leva
/Eduardo Galeano, Bakvända världen
Den kändes som en passande början på min bloggvecka eftersom det är den 11:e september idag. 
Vem är då jag? – Jag heter Jonny Nylund och är punkare, pappa och var med och startade upp ungdomens hus nere i Hamnmagasinet, men jag och huset växte ifrån varandra. Vi hade inte samma intressen längre och då brukar det ju sällan hålla så jag åkte till Stockholm ett år emedan huset fortsatte att vara ett konferenscenter.
För tillfället är jag arbetslös och har därför tid att både fundera kring och ta del av kulturen Umeå har att bjuda på så har du ett bra tips på vad jag borde besöka så skriv gärna en kommentar!
Detta får inleda min bloggvecka men mera tankar kring kultur och livet kommer!
/ Jonny
fredag eftermiddag
Spelar på sista versen i den här bloggen nu.
Och eftersom ingen ännu har ringt från Skåne
blev jag tvungen att ringa själv.
Tyvärr.
Juryn behöver visst ännu en vecka på sig för att bestämma
vilken låt som ska vinna låttskrivartävlingen.
Jiingijojken ligger alltså fortfarande i potten och skramlar bland alla andra tävlingsbidrag.
Ska den bli utnämnd till officiell lägerlåt på jiingijamboree eller inte?
En vecka till ska jag vara sjukskriven.
Det ser ut att bli en spännande vecka det med,
även om jag inte får skriva nånting om det i den här bloggen.
Jag lovar i alla fall att jag ska skryta så att det hörs om min jojk vinner tävlingen.
Lita på det!
Ha nu en skön helg alla som läser bloggen och tack för mej!
Gito!
torsdag eftermiddag
Bilden är från Ersbodadagen 26 augusti i år, öppen ungdomsscen.
Gruppen som spelar heter "No name" och var yngst på plan, ett gäng kompisar i åldern 11-13 år:
Linus, Anders, Oskar, Frida och Mårten.
Det där med att få chansen att uppträda betyder mycket för den lokala musikkulturen.
Det märkte jag, när jag var med i och höll i trådarna bakom öppen ungdomsscen på Ersboda.
På bara en sommar hann det hända mycket.
Det gäller inte minst en annan av grupperna, Permanent Vacation (15-16 åringar).
Under loppet av en sommar hann dom inte bara byta namn och vokalist.
I våras, när dom anmälde sig till öppen ungdomsscen,
presenterade dom sig som ett vanligt cover-band.
Men i augusti, när dom väl stod på scen hade dom under sommaren lyckats producera
tre egna rocklåtar av hög klass.
Förutom ovan nämnda var två grupper från pingstkyrkans verksamhet på Östra Ersboda också med och spelade.
En kristen hårdrocksgrupp med väldigt spännande röstmix i sången, djup bas, klar sopran.
(förlåt att jag har glömt namnet på dom men det var så krångligt)
och CfP-band (kristen pop) som utan konkurrens var folkrikast på scenen.
Fyra lokala Ersbodagrupper - mer än så var det inte.
Men även om fyra grupper inte är så mycket, kände jag mej mycket stolt där jag satt
lördagen den 26 augusti,
och lyssnade på deras spelningar.
Stolt och glad och sugen på mer.
Mer möjligheter för lokala musikgrupper att uppträda.
Fler öppna ungdomsscener på Ersboda.
Fler musikstilar,
fler tjejer.
Rock och pop i alla ära, men det finns säkert mycket mer.
I en stad som Umeå och i en stadsdel som Ersboda,
där människor från så många olika länder och kulturer möts,
borde det finnas det.
Alla kan ju inte bli världsstjärnor.
För det flesta är musik bara en hobby, en guldkant på tillvaron.
Men kanske, kanske kommer någon av ungdomarna från Öppen scen på Ersboda
att välja musiken som livsväg när dom blir vuxna.
Blir det så, då har vi verkigen något att vara stolta över.
Umeå kommun, för sitt stöd till Öppen ungdomsscen på Ersboda.
"Vi Tillsammans" (ett forum för alla föreningar och kyrkor på Ersboda+ Folkets hus) för sitt stöd.
Och jag själv för, ja hmmm...
....jag tänker inte säga vem jag tänker på,
men om en av dom som spelar gitarr på bilden blir en berömd musiker som vuxen,
då ska jag skryta med att jag en gång fick hjälpa till att stämma hans gitarr när han var barn.
He he...
Torsdag förmiddag
Först en sak till Emma: precis som du kände jag att jag måste bevisa något,
innan jag var värdig att räkna mej som same, delta i gemenskapen.
Länge kände jag mej utstött, utan att egentligen vara det.
Det är inte bara ett yttre utanförskap, utan också en inre tröskel man måste ta sig över.
Såhkie, Umeå sameförening, var en öppen famn för mej.
Men när herrlaget, som jag lyckades samla ihop inför Same-SM i innebandy 2005
skrällde till mot de etablerade lagen och vann silver,
muttrades det en del i vissa kretsar.
Var deltagarna i mitt herrlag verkligen tillräckligt mycket samer?
Först för några veckor sedan har jag äntligen fått en officiell
(nåja, halvofficiell) bekräftelse från SSIF (samernas idrottsförbund)
på att mitt lag får se ut som det gjorde år 2005...
Nu ska vi ansöka om att få arrangera Same-SM i innebandy år 2007 här i Umeå.
Då kan vi koncentrera oss på det motstånd vi möter på plan,
inte motståndet utanför.
Jag skulle gärna se att vi fick ihop ett damlag också till år 2007.
Hör gärna av dej till Såhkie om du är intresserad Emma,
eller om du vet någon annan med samiska rötter som är det!
Annars är det som vanligt, just nu. Fortfarande inget telefonsamtal från Skåne.
Ingen reaktion på jiingi-jojk-låten.
Om ingen har ringt imorgon ringer jag själv.
Den där drömmen, den där kicken,
att andra människor ska höra och sjunga med i det som jag diktat,
den tänker jag i alla fall fortsätta att drömma lite till.
Man kan ju skriva dikter också.
Problemet med dikter är bara,
att dom sällan når lika långt ut,
som dom ord som bärs fram på en matta av musik.
Låttexternas poesi gräver sig djupare in
på samma sätt som jojkens ljudlek när man deltar i den.
En dikt kan man läsa tyst,
Men en sångtext till en hittmelodi, den lockar och drar,
tigger om att sjungas med i.
Enstaka ord först, och så till sist alla orden, när låten väl sitter.
Håll med om att det måste finnas jättemånga fler låttexter som sjungs
än dikter som reciteras.
onsdag efter lunch
Solen skiner och jag skulle gärna gå ut en lunchrunda med hunden nu, men det törs jag inte.
På antibiotikan jag har ätit står det, att man ska undvika solljus några dagar efter avslutad kur .
Men igår kväll i skymningen var jag ute en sväng i skogen och det var härligt!
Umeå kallas ju för "björkarnas stad",
men en kompis till mej, som bodde här ett tag när hon pluggade,
tyckte att Umeå borde kallas "skogarnas stad" istället.
Och utan att veta så mycket om andra städer kan jag inte annat än hålla med henne om det.
Det är ju nära till skogen nästan var man än bor i Umeå.
Normalt rör jag mej ganska raskt när jag är ute.
Nu, när jag är yr och öm och sjukskriven, går promenaderna i snigelfart.
Jag rör mej som en gammal gumma.
Men mitt i långsamheten har jag upptäckt en sak.
När man rör sig riktigt sakta ser skogen annorlunda ut.
Träden blir större och färgstarkare.
Intrycken växer liksom när man tar in dom mera långsamt.
Undrar om det fungerar likadant med andra intryck?
Om jag orkar ska jag ta en sväng förbi Gammliamuseet någon dag framöver och testa.
Eller så nöjer jag mej med att njuta av världen som den är,
i sin råa, mäktiga och icke kulturpåverkade form...
...ospeglad genom något annat temperament än mitt eget.
Jag är glad att jag lever!
Tisdag kväll
När jag kom hem efter mötet med norrmännen var jag tvungen att sova.
Tänk att man ska vara så svag att man ska bli helt slutkörd
av en bussresa fram och åter till jobbet och två timmars möte.
Men nu känner jag mej piggare…
Jag tänker på Rozitas inlägg i bloggen "Tisdag morgon",
kan man inte vara stolt som vanlig svensk,
inte bara som same eller chilenare.
Det där har jag också tänkt på. Jag är ju svensk också. Och same.
Om man tar det där med sameslöjd till exempel.
Eller duodji som det heter på samiska.
Som det är nu måste man vara same för att få kalla sina alster för sameslöjd.
En icke-same som använder samisk slöjdteknik får inte kalla sina alster sameslöjd.
På ett sätt kan jag förstå att det är på det viset
– exklusiviteten blir ju ett säljargument för den same,
som vill försörja sig på sin konst.
Det är alltid ekonomiskt fördelaktigt med monopol för den som säljer.
Men samtidigt skulle den samiska slöjdkulturen kanske bli ännu mera spridd,
om fler hade rätt att vara delaktiga i den.
För kulturens skull blir monopolet begränsande.
Som ”genskötare” vet jag att 80 procent av alla västerbottningar
bär på samiska genmarkörer i sitt blod.
Någonstans långt tillbaka har de flesta av oss kanske
en mormors mormors mormors mormor,
en gammel-ahkka med höga kindkotor, sneda ögon
och den där speciella förmågan att känna tillvarons innersta hjärtslag i naturen.
Jag tror inte att hon, vår gammel-ahkka,
skulle önska att bara några av hennes barnbarns barnbarns barnbarn,
de mest renblodiga, förde den samiska kulturen vidare.
Vilken mormor skulle tänka så?
Vilken mormor gör skillnad på olika barnbarn
beroende på vilka föräldrar de har råkat få?
Jag skulle önska att delaktigheten i den samiska kulturen var större.
Att det var lika självklart för en Västerbottning att säga:
”Några av mina förfäder var samer”,
som det är för en skåning att säga: ”Några av mina förfäder var vikingar!”
På samma sätt tänker jag om min jiingi-jojk.
En jojk till mångfalden.
Det vore verkligen stort om 25000 scouter från hela Sverige
fick pröva på att jojka på sydsamiskt sätt
på det jättestora scoutlägret i Skåne nästa sommar.
Inte många av dem som är där kommer att vara samer.
Men kulturen kan alltid bli mycket större än folket.
Det är så kulturen håller sig levande.
Ju fler som lär sig att jojka, ju säkrare håller sig jojktraditionen levande.
Ju fler som lär sig duodji ju säkrare håller sig slöjdtraditionen levande.
Det är vad jag tänker om sameslöjd och om jojk.
Samekultur är en del i den svenska kulturen.
Samernas historia är en del av den svenska historian.
Jag skulle önska att fler svenskar delade den känslan.
Tisdag morgon
Inga telefonsamtal från Skåne så långt. Jiingijojkens öde är med andra ord fortfarande oklart....men det dröjer nog till slutet av veckan innan någon ringer - om någon ringer.
I natt kunde jag sova utan smärtlindring. Nu på förmiddagen ska jag göra ett kort gästspel på jobbet. Vi har besök från Tromsö. Och i ett projekt om samisk matkultur, som vi planerar, vill vi gärna samarbeta med Tromsö. Det är jag som samordnar det projektet. Så jag ska försöka åtminstone skaka hand med norrmännen innan jag far hem och vilar igen.
Det händer att jag klär mig i kolt (=samedräkt) vid sådana här tillfällen. Men inte idag. Jag vill inte spänna några bälten runt min ömmande mage. Nöjer mej med ett litet silversmycke om halsen istället...
Kultur är också slöjdkultur. Jag har en del tankar om det också men dom hinner jag inte skriva just nu, då missar jag bussen...
En spännande vecka!
Hej!
Jag heter Lena Nilsson och är forskningsassistent vid Näringsforskning/Medicinska biobanken,
Umeå universitet. I samiska sammanhang brukar jag kalla mej för ”genskötare”, eftersom vi har
DNA från 85 000 västerbottningar i vår biobank.
Det där med renskötsel ligger några generationer tillbaka i min släkt. Den närmaste släkting
jag har i renskötarbranschen är en kusin till min mor, som är aktiv i Malå skogssameby.
Det är inte många samer som sysslar med renskötsel idag. De flesta är väl som jag,
arbetar med helt helt vanliga saker istället.
Men denna vecka och nästa kommer jag inte att vara på mitt jobb. Jag är sjukskriven, nyopererad
för brusten blindtarm och bukhinneinflammation. Det var därför inte svårt att tacka ja till en plats i
kulturbloggen. Skriva och tänka är nästan det enda jag orkar med just nu.
Det är en spännande vecka, den här veckan, trots att jag är sjuk. Senast på fredag kommer besked
från en låtskrivartävling som jag skickade in ett bidrag till i somras. Elva bidrag har kommit in, både
från proffs och amatörer. Det är fler låtar än på melodifestivalsfinalen det! ;-).
Men till skillnad mot melodifestivalen kan mer än ett låtförslag vinna.
Det handlar om att göra en lägerlåt till ett stort internationellt scoutläger i Skåne i sommar
”jiingi-jamboree”. Jiingi är sydsamiska och betyder ”mångfald”. Jag har byggt mitt bidrag på en
sydsamisk jiingi-jojk. Egentligen borde jag väl inte skriva om det här redan nu. Det kan ju kännas
pinsamt om man inte vinner. Men jag gillar min låt vare sig den vinner låtskrivartävlingen eller inte.
Gillar att leka med ord och musik, med jojken som utgångspunkt.
”Med joik som utgangspunkt” är också titeln på en bok jag köpte av den sydsamiske jazzmusikern
Frode Fjellheim, under samiska veckan 2005. Det var efter en jojk-workshop, ledd av Frode Fjellheim,
där han förklarade för oss vad jojk egentligen är. Då jag förstod hur jojken kan fungera som ett
uttryckssätt mitt emellan musik och ljuddikt. Och hur fri man kan vara i sitt ljudskapande, med jojken
som utgångspunkt. Sen dess har jag lekt mycket med jojken som uttryck. På många olika sätt och
i många olika sammanhang.
Det ska bli en spännande vecka, den här veckan.
Ett telefonsamtal från Skåne, det är vad jag vill ha.
Och så ett positivt besked från juryn.
Spännande!
Sista inlägget för mig
Under sommarens sista skälvande semestervecka var jag och Lukas, min tvåårige son, ute och cyklade. Vi var på väg hem genom de västra stadsdelarna och när vi kommit nästan ända fram hörde vi någon spela dragspel inne på en gård. Där, på en bänk, satt en äldre man i hatt och spelade i skuggan av en björk. Nu är det ju ganska ovanligt att man ser sånt, och jag och Lukas var på vårt mest avspända semesterhumör och dessutom intresserade av vilka som bodde i grannskapet, enär vi är ganska nyinflyttade, så vi vek av från vägen och in på gården.
Vi pratade en stund om dragspel och mannens uppväxt på landsbygden, han spelade Hammarforsens Brus från 1935 för oss och gav oss därpå följande visdomsord: ”Det enda målet människan bör ha är att uppnå harmoni.” Vi höll med och sen cyklade vi hem och jag fortsatte att skruva altan på baksidan.
Fredag, i dag är det min sista dag på bloggen. Nu börjar saker och ting falla på plats när det gäller höstens första Kultur på Campus arr; samarbetet med Umeå Filmfestival som äger rum på tisdag. I det batteri av kortfilmer som kommer att visas i Aula Nordica ingår den prisvinnande Undressing my Mother. Vi har också stärkt våra egna led inom Kultur på Campus med en ny medarbetare, ett måste när apparaten växer.
Men det där om att människans enda mål bör vara att uppnå harmoni, visst är det ett mål värt namnet. Men det är också ett mål som det är rätt svårt att jobba helhjärtat mot - det är så mycket som kommer emellan hela tiden. Och på tal om mål, hoppas att juryn fattar rätt beslut och att Umeå blir Kulturhuvudstad 2014.
Gör vad du kan för att det ska bli så!
Jonas Ericson