Om bloggaren
Vad är intressant att veta? Vart jag jobbar? Var jag kommer ifrån? Hur jag ser ut? Vad jag tycker om kulturhuvudstadssatsningen?
Borde jag kanske skriva om mitt jobb på föreningsbyrån. Föreningskonsulent med rätt att dela ut bidrag. Bra dagar får jag möta människor som Hüseyin Günes som berättar om sina planer på en boxningsklubb. Andra dagar sitter jag och knappar in ändlösa siffror kring aktivitetsbidraget i ett system.
Att jag är en lantis som hatar trångsynthet och småaktighet. Att jag ändå just nu längtar till Sidensjö som trots långa resor fortfarande är den vackraste platsen på jorden. Att jag kommit på mig själv med att säga positiva saker om Ö-vik på sista tiden (Förlåt Umeå men Ö-vik har tagit vara på sitt hamnområde på ett mycket bättre sätt och det finns bra evenemangsarenor)
Borde jag kanske skriva att jag lämnade en del av mitt hjärta i Zambia. Utan att kunna förklara hur det gick till. Det var inte landet, kulturen eller upplevelserna. Det var människor som du och jag. Levande och sanna. Även om de just nu är väldigt långt borta finns de alltid med mig.
Borde jag skriva om teaterhistorien. Om alla skrattanfall tillsammans med mina teaterbarn i Innertavle. Om alla ändlösa timmar sprättande av raksöm i Umespexet.
Borde jag skriva utbyteshistoria. Om kulturkrockar och möten i Thailand, Vilhelmina, Zambia och Estland. Om jobb och ledaruppdrag i olika länder.
Om kärleken. Som eg. bara rör honom och mig.
Men jag vill gärna tro att jag förändras och att inget av detta är relevant egentlligen. Så jag tackar för mig och önskar alla en trevlig sommar.
Få kan förstå
Kultur kan vara många saker. Enklast att ta på är kanske dans, teater, musik, m.m. Även andra saker som mat och traditioner är sådant som man oftast pratar om när det gäller andra kulturer. Men de viktiga sakerna. De som verkligen betyder något är svårare att ta på.
När jag var yngre trodde jag att svensk kultur var luciatåg, dalahästar och allsång på skansen. När jag var 21 hade jag möjlighet att jobba tillsammans med en kille från Zambia i ett projekt kring ungt ledarskap. Vi jobbade först en period i Sverige innan vi åkte till Zambia för att jobba. Jag fick lära mig helt andra saker om vad det innebar att vara svensk. I Zambia bodde jag i en vanlig zambisk familj med åtta barn och jag upptäckte många saker om mig själv. T.ex. att jag hade en obändig tro på evolutionsteorin trots att jag inte hade några bevis. Men jag fortsatte att upprepa saker som jag blivit tillsagd genom uppväxtåren och märkte till slut att jag var lika "hjärntvättad" som de religiösa ungdomar som jag diskuterade med. Eller var jag kanske bara kulturellt programmerad?
Det visade sig också att jag hade värderingar som jag inte kunde släppa. Vissa saker som jag vägrade anpassa sig till. Har ni hört uttrycket "Man ska ta seden dit man kommer". Min erfarenhet är att de som säger det aldrig har behövt leva i en kultur där det ibland krävs att man ger avkall på saker som man har en viss syn på t.ex. demokrati, jämställdhet eller barnuppfostran.
Även om det inte var något som var lätt så önskar jag att alla någon gång skulle prova på att vara i minoritet, att vara den som ser annorlunda ut, som är annorlunda, som med sitt blotta utseende väcker fördomar, att vara den som ifrågasätts och som själv blir tvungen att ifrågasätta sitt eget liv och det man alltid trott var sant. Kanske, kanske, kanske skulle människor då kunna förstå andra bättre. Kanske skulle vi vara lite mer toleranta mot andra. Jag vet att jag blev det.
"De flesta dömer mer efter skenet än efter verkligheten, för alla kan se, men få förstå"
Det viktigaste var nog ändå att jag under lagren av inlärda beteenden, vanor, och kulturell programmering hittade vad som var viktigt för mig.
(som ni ser räknar jag redan med att Umeå blir kulturhuvudstad)
Jag skulle också önska att fler vågade, tog eller fick chansen att lämna sin bekväma, invanda kultur för att upptäcka något annat.
En hyllning till SV-tanten
Som tur var fanns det andra som trodde att vi kunde. Det fanns SV-tanter. Vi kallade dem lite skämtsamt för det p.g.a. det studieförbund som de representerade. Våra SV-tanter hette Anna-Britta och Vivianne. De talade mycket bestämt om att vi visst kunde. Att vi skulle få åka på teaterledarutbildning. Att vi skulle få funktionärsutbildning. Att vi skulle ordna sommarläger för barn. Att vi skulle ha roligt. Att de skulle hjälpa oss.
Vi började rätt snart med att ordna läger och teaterverksamhet för de som var yngre än oss. Vi insåg att ungarna ville göra olika saker och under högstadie och gymnasietiden tog vi hand om en grupp barn och planerade olika aktiviteter tillsammans med dem. Vi insåg att SV-tanterna hade rätt. Vi slutade fundera på om vi kunde eller inte. Vi gjorde ändå. Och jag lärde mig att allt är möjligt. Om jag vill. Om jag är beredd att lägga ned tid och arbete. Det var bland annat det som lockade med Vi Unga och som gjorde att jag stannade kvar i den föreningen. Att jag fick göra själv och skapa egna projekt . Det fanns inget färdigt koncept. Men om jag ville skapa fanns verktygen och människor som backade upp.
Men inget hade hänt om det inte funnits SV-tanter. SV-tanter som orkar, som vill, som tror, som ser och som lyser i en värld av resignerade och trötta "det är ingen idé" människor. Att vara SV-tant är det finaste som finns. Det har inget att göra med ålder, kön eller vart man jobbar. Det är en inställning och roll man väljer. Så under min vecka i rampljuset, när alla tusentals människor läser mina blogginlägg, vill jag passa på att hylla alla SV-tanter i världen. Ni gör Sidensjö, Umeå, Europa och världen roligare att leva i.
Varför gör ingen någonting?
Det har vi kanske alla tänkt någon gång. Men visste du att:
- 51 % av alla svenskar är engagerade i ideellt arbete. Detta gäller framförallt inom idrott, kultur, fackföreningar/boende och socialt arbete.
- 25 % av svenskarna har ett styrelseuppdrag i någon förening
- Ca. 20 % av medborgarna är engagerade inom idrottsrörelsen och lika många inom socialt inriktade organisationer
- I snitt lägger de frivilliga 14 timmar i månaden på ideellt arbete.
- Totalt utförs ca 350 000 årsheltidsarbeten på ideell basis varje år. Det är lika många timmar som i Sveriges tio största företag
- Värdet av de ideellt producerade tjänsterna beräknas till 150 miljarder per år
- I Umeå deltar mer än 50% av alla ungdomar i åldern 7-20 i någon form av föreningsdriven aktivitet
- Det skulle krävas minst 120 årsheltidsarbeten för att ordna dessa aktiviteter i Umeå om inte de ideella ledarna fanns
Föreningar har det funnits länge i Sverige. Ändå dröjde det ända till 1999 innan någon gjorde någon större forskning på området. Bakom alla siffrorna i demokratiutredningen SOU 1999:84 kan man utläsa vad många av oss redan visste. Att den ideella sektorn är en drivkraft och utvecklingsfaktor i Sverige.
Tvärtemot vad media vill förmedla visar erfarenheter från Volontärförmedlingen i Umeå och Volontärbyrån i Stockholm att unga är väldigt intresserade av att göra en frivillig insats. 72% av alla volontärer är i åldern 15-35 enligt volontärbyrån www.volontarbyran.org Det är något jag försökte lyfta många gånger när jag jobbade med projektet volontärförmedlingen i Umeå. Men på något sätt verkar det som om media är mer intresserade av att skriva om ungdomsgäng, våldsbrott och förstörelse än om unga människor som gör en viktig insats och engagerar sig frivilligt.
Sedan är inte föreningslivet särskilt bra på att släppa in dessa ungdomar och ta tillvara deras engagemang men det är en annan fråga som jag kanske återkommer till.
Vad jag vill säga är att i arbetet med att bli och att vara kulturhuvudstad, så får vi inte underksatta den kraft, energi och styrka som finns bland Umeås föreningar. Och den får inte heller utnyttjas! Ideellt engagemang bygger på en känsla av delaktiget, meningsfullhet och glädje. Något att tänka på i samarbetet med föreningslivet.