umea2014

1996. Mitt i centrala Florida, långt från kusternas Miami Viceglättighet. Mer pick up-truck med gun rack utanför motellet, än Lexus och valet parking i Miami, om man säger så. Jag och min kompis hade på grund av obskyra omständigheter hamnat på ett countryställe med namnet Daves Junction. Vi kände direkt att vi inte på något sätt kunde försvinna i mängden och vi var dom enda utan skägg och cowboyhatt. Där, från baren hade vi bra överblick över lokalen. Nedanför oss utspelades ett i våra ögon sällsamt skådespel, hundratalet människor, samtliga cowboys/girls dansade square dance med relativt bestämda miner och med en självklarhet som bara måste ha varit medfödd. Vi rörde oss ej ur fläcken. Vi drack ur våra Millers och bekräftade för varandra att nu, nu är vi långt från Umeå.

Det var tio år sedan, men jag tänker ibland på känslan jag hade där. Känslan av att bevittna nåt lite nytt, nåt man inte upplever varje dag. Ibland tror jag att vi närmar oss den känslan här uppe på campus också. Till exempel när Cirqus Alfon körde sin galna show i Ljusgården i Lärarutbildningshuset. Cirqus Alfon blandade hip hop med varieté, gatuteater och cirkus inför 500 mer eller mindre förvånade studenter och anställda. Det var kul! Folk hade ont i händerna efteråt på grund av att dom applåderat så intensivt.

Nästan som på Daves Junction!

I dag onsdag blir det inte mycket bloggat, tidschemat på jobbet är pressat. Men som jag berättade häromdagen bygger vår idé med Kultur på Campus mycket på nätverkstanken, och vi har allierade både innanför och utanför campus. Nästa vecka startar vi hösten med att invitera Filmfestivalen hit upp, dom kommer att visa ett kortfilmsbatteri för studenter och personal i Aula Nordica. Fyra författarbesök är inbokade, bland andra Åsa Larsson. Vi har några band klara också, det ena är Naturally 7, ett sjumannaband från Harlem. Det senare i samarbete med Umeå Teaterförening.

Men innan Harlem ska jag fixa lite mer närbelägna saker, vi hörs!

Jag har på senare tid blivit titulerad kulturaktör, en benämning jag tycker ringer lite onödigt officiellt. Anledningen till den nya titeln är så klart mitt arbete med Kultur på Campus, men i någon mening har jag - precis som väldigt många andra - varit kulturaktör ganska länge. I alla fall i 20 år. Det var då, i mitten av 1980-talet, som jag tog steget från att vara kulturkonsument till att också bli kulturproducent. Jag började spela i band, vilket jag fortsatt med sen dess.

De två banden jag spelar i heter The Satellite Circle och Plan a Revolution. Det ena elektriskt och det andra akustiskt, två väldigt olika musikaliska upplevelser. Att spela ute med Plan a Revolution är stämningsfyllt och lite varsamt, medan en spelning med The Satellite Circle är mer som att köra stridsvagn, vi behöver inte väja för något. Hårdrocken har alltid varit min grej och det är riktigt kul att se att det finns en bra återväxt när det gäller hårdrockare i Umeå. Häromdagen var jag på en av stadens musikaffärer för att kolla på en ny gitarr, och dialogen med försäljaren ackompanjerades, ganska intensivt faktiskt, av två unga hårdrockstrummisar som spelade på varsitt digitalt trumset. Sånt värmer en hårdrockares hjärta.

Rockscenen i Umeå känns, när det gäller nya band, rätt upplyftande. Dock, precis som alltid, är det drivna entusiaster som ser till att det blir speltillfällen. Ett exempel är rockföreningen Feedback och ett annat är Umeå Folkets hus starka kort Petra Edström som drivit deras uteservering Trädgården i sommar - med rockband varje helg.    

Avslutningsvis en annan sak som gör mig glad: I dag är det tisdag och jag går hem efter lunch för att vara med min tvååring Lukas - som vanligt på tisdagar. Han håller på att lära sig att prata och jag har precis lärt honom ett trick, jag frågar: ”Lukas, vem älskar dig?” Då sträcker han upp händerna in luften och säger: ”Pappa!” Då är jag extremt lycklig.

Jonas Ericson

Året var 1979. Sommar. Pappa och jag stod och trängdes framför stora scenen på Gröna Lund. Det var sommaren jag var nio år och familjen hade åkt på den årliga bilsemestern, denna gång till Stockholm för att hälsa på släkt. Kvällen innan hade storebror Niclas fått gå på bio och se Djupet med Nick Nolte, en helt oförglömlig händelse både för honom och för mig - som inte fick följa med. Men tillbaka till Gröna Lund: scenen långt där framme var full med musiker i vita kostymer som både stod upp och satt ner. Rytmen var lite diffus och svårgreppbar minns jag, inte alls som den musik jag var van att lyssna på i pojkrummet (det vill säga The Sweet och allt som Trazan och Banarne spelade i TV). Bandet var Count Basies orkester och pappa var nöjd. Förutom att jag aldrig riktigt fick nått grepp om låtarna, minns jag att det började regna mitt under konserten och att en herre i närheten hade ett paraply. Men vi stod så pass trångt att jag utan att behöva flytta mig kunde förbli torr.   

Count Basie på Gröna Lund var mitt första möte med jazz, en för mig då okänd kulturyttring. Och det var ett möte som gjorde avtryck, som inspirerade. Det är ungefär så vi vill jobba med Kultur på Campus - vårt enda och tydliga mål är att inspirera genom kultur på Umeå universitets campus.

Kanske på sin plats med en kort bakgrund: Jag heter Jonas Ericson och är redaktör för två tidningar här vid Umeå universitet. Det är personaltidningen Aktum och en extern tidning som heter Aktum Extra. Vid sidan av redaktörskapet har jag och min kompis och universitetskollega Per Rylander ett projekt. Projektet har vi döpt till Kultur på Campus och går som ovan nämnt ut på att sprida inspiration och syre på Umeå universitets campus. Vi jobbar efter följande viktiga grundtankar: 


- Målgruppen ska vara bredast tänkbara, nämligen alla som rör sig på campus, personal och studenter, totalt nästan 35 000 personer.
- Vår kulturdefinition är också bred. Musik, litteratur, teater, film, cirkus och dans och så vidare.
- Det ska vara lättillgänglig kultur. Vi placerar våra arrangemang där folk rör sig, i restauranger och på öppna platser, utom- och inomhus. Det är bara när vi har större akter som vi håller till i Aula Nordica, tillexempel när vi hade Laleh i höstas.
- Vi arrangerar saker två gånger i månaden, som regel mot slutet av veckan, oftast vid lunchtid.
- Nätverkstanken är genomgående. Vi samarbetar med många kulturaktörer i stan, och när det är tillexempel jazzfestival eller filmfestival har vi arrangemang kopplat till det uppe hos oss.

Någon jazzmusiker blev jag inte, trots Gröna Lund 1979. Jag har valt andra musikaliska vägar, eller, egentligen känns det som om det är musiken som valt åt mig. Det har liksom aldrig funnits några alternativ. Men mer om det i morgon,

Tyvärr hann jag inte bli en van bloggare och bloggandet känns fortfarnde lite exhibitionistiskt.

Fortsatt nedräkning:

Kriget i Libanon fortsätter idag.

Jag kommer att åka till Iran snart.

Jag badar i Nydalasjön ikväll.

Var är 2014? var är kultur?

Absurt!!!!

Absurt kan det lätt kännas under den gassande solen i Umeå.
Det jag önskar är att var och en gör det de är bra på inför kultur 2014.

Bästa hälsningar, Fariba

Imorgon skriver Maria Engström.