umea2014

Fredag och fortfarande i hufvudstaden. Var på fotomässan idag igen, och hann se lite mer av utställningarna. Mitt bland alla glossiga fotografier på blommor och fotomodeller, svindyra kameror, och kommentarer som flyger i luften mellan köpare och upphovsmän "35000kr per fotografi säger du, tar du kort?", sticker Umeå fotografen Sune Jonssons utställning ut. Jag tycker verkligen att alla fotografer ska sälja sina printar, och ta bra betalt för det, men ibland kan jag sakna kärnfullheten. Tänker på vad Sune skrev i sitt credo.

"Dokumentärt arbete vänder sig inte till den estetiske finsmakaren, den förströdde konsumenten, utan till människor med vitalt behov att öka sitt vetande, förvandla förmedlade miljöer, epoker, naturstycken till personligt erfarenhetsstoff, något att berika sitt inre landskap med".



Det är lätt att bli hemmablind. Ibland undrar jag om Umeåborna förstår vilket stor fotograf som verkat i våra bygder. Sune Jonsson är ett världsnamn som fått ta emot Hasselbladspriset, fotografits motsvarighet till Nobelpriset. Det finns en fantastisk tradition att bygga vidare på. Jag läste en artikel av Hasse Persson som var curator för utställningen Sune Jonsson möter Walker Evans. I artikeln oroar han sig för att Sunes verk ska falla i glömska och efterlyser en nationell policy för hur man ska förvalta och bevara Sune Jonssons och andra betydelsefulla fotografers arbeten för framtiden. Som verksam fotograf kan jag bara hoppas att möjligheten att göra nya dokumentära arbeten i Västerbotten kommer att finnas. Livet här ser annorlunda ut idag. Men det finns fortfarande lika många levnadsöden. Lika många berättelser. Här har Umeå en viktig uppgift inför Kulturhuvudstadsåret. Jag önskar att de som sitter på stålarna kunde förstå att vi har ett guldläge att etablera Umeå som nationellt centrum för dokumentärt fotografi.

Ett gäng namnkunniga Sunekännare har startat sällskapet Sune Jonssons Vänner som fortfarande ligger i sin linda. Jag har gått med som en av stiftarna, vilket känns peppande. Det är precis de här frågorna som vi kommer att vilja lyfta fram. Hoppas alla fotointresserade kommer att få en ljusare framtid i Umeå.

/Elin

Ikväll har Moment haft vernissage på fotomässan i Nacka Strand. Vi gjorde ett uppdrag tidigare i år åt AP fastigheter. Ett kommersiellt uppdrag som bestod i att levandegöra fastigheterna i området genom att fotografera människorna som rör sig i dem. Tiderna förändras.  Nu för tiden gör många fotografer, även bildjournalister och dokumentärfotografer, kommersiella jobb för att försörja sig. Det lustiga är att det här uppdraget var friare konstnärligt än många redaktionella uppdrag där redaktören kan komma med väldigt specifika önskemål, typ att personen måste kolla in i kameran. Här var det helt fria tyglar, och det resulterade i en utställning på mässan.

Yeeay! Min bild:



LIte läskigt var också att jag helt oförberedd ombads att hålla tre invigningstal för Sune Jonssons utställning för alla inbjudna. Men jag tror det gick bra.

Mer om hans utställning imorgon.

/Elin

Här ser ni en fantastisk kvinna. Hon heter Frida Hyvönen och ska komponera musik till mina fotografier som jag berättade om igår. Jag är mycket peppad på vad vi ska åstadkomma tillsammans. Resultatet kommer förmodligen att bli klart någon gång i slutet på nästa år.

Snart kan de ståtliga men något endimensionella palmerna i bakgrunden bytas ut mot verkliga. Vi bokade nämligen biljetter till Thailand idag! Wohoo!!! Kylan och mörkret i januari får bytas ut mot sol och värme. Lycka.

Frida har gjort två mäktiga skivor innan. Until death comes och Pudel (som är ett spännande samarbete med koreografen Dorte Olsen). Kolla Fridas sida på www.fridahyvonen.com.

/Elin

En marsdag för tre år sedan träffade jag och min skrivande bror Lars en buddhistisk munk på flygplatsen i Umeå. Den orangeklädde mannen berättade att han ämnar bygga Europas största buddhistiska tempel i Fredrika. Det blev startskottet för ett reportage som jag och Lars gör tillsammans om tempelbygget. Det kommer så småningom i tidningen VI.

Men det som snart kom att intressera mig ännu mer var alla de thailändska kvinnor som besökte tempelplatsen med sina svenska män. De har blivit ämnet för min nästa bok. Jag har jobbat med projektet i över ett och ett halvt år nu. Långsamt har jag lärt känna en stor grupp kvinnor som bor längs vägen med det vackra namnet Sju Älvars Väg mellan Umeå och Fredrika. Jag har fått vara med på fester, ceremonier, hemma i vardagen och på deras arbeten. Och det är det här som är det mest fantastiska med mitt arbete! Kameran öppnar dörrar som annars skulle hållas stängda. Jag menar, hur många skulle släppa in en vilt främmande människa som kom fram och frågade: Hej, får jag komma hem till dig? Kameran gör det möjligt. Jag är djupt tacksam över de generösa människor som delar med sig av sin vardag. Och för allt nytt de lär mig.



Ikväll har jag varit hemma hos Lian och fotograferat när hennes dotter Elisabeth och hennes kompisar tränar på thailändsk dans. På lördag är det nämligen thailändsk fest på Restaurang Amphigas i Granngården, och då ska de uppträda. Kl 18-22 är det firande av högtiden Loi Katong. För 150 kr får man mat, dricka, kaffe och musik.

Den här bloggen ska ju handla om kultur. Och mångkultur är ju något som ofta efterfrågas i det sammanhanget. Det arrangeras mångkulturella uppsättningar, dagar och caféer. Men ibland kan jag inte låta bli att tänka, var är alla så kallade kulturälskare på de platser där mångkulturella möten sköter sig självt? Som inte är uppskrivna av någon som mångkultur med stort M. Det behöver inte vara på Operan eller Museerna. Se er omkring!
    
/Elin