umea2014

Jag har ett romanmanus liggande. Hela storyn har varit någotsånär klar i ett halvår och jag har fått både klartecken och förslag till förbättringar från förlaget. Vårterminen har gått och jag har haft så mycket jobb både i skolan och överallt så jag har låtit laptopen ligga. I stället bestämde jag mig för att sätta i gång så fort skoltermnen tar slut.

Jag jobbar halvtid som lärare så för  min del har skolterminen tagit slut nu.

I morgon är en ny dag. Då ska jag sätta i gång med att fördjupa min relation till min huvuderson, en kvinna som fått en gudomlig ingivlese om att det är hon som ska bli vald till Svenska Akademien nästa gång det är aktuellt. Jag har hållit på med idéen i över ett år och nu har verkligheten hunnit ikapp dikten. Snart är det aktuellt eftersom en av verklighetens ledamöter gått bort. Det ställer mig inför en fråga, hur ska jag nu förhålla mig till ämnet? Det här ska ju bli en rolig bok, hade jag tänkt.

Min huvudperson bor i en framtida Umeå. Hon har en lägenhet i ett av höghusen på Öbacka 2 (de som inte ens är byggda än) med utsikt över älven åt ena hållet och det nya Resecentrum (som inte heller är byggt) åt andra.

Men i dag är mina projekt av annat slag.
1. Såga till ben i lagom höjd till hyllan jag skruvade ihop och sedan lasta i böckerna.
2. Min kompis ska permanenta mitt hår. Herregud, ska jag verkligen??
3. Idga lathet.

Och i går:
Det blev en heldag på Norrbyskär med massor med folk, vernissage och middag. Och varmt och skönt.



Mats Glanz ger oss en exklusiv guidning och fascinerande berättelser om Norrbyskär förr.

Mats är en av mina äldsta vänner här i Umeå, i tre år var vi klasskamrater  på utbildningen och gjorde massor med projekt ihop.



Otroliga modeller av ön.



Man skulle vilja gå omkring där som en miniatyrmänniska.


Ja, tack för mig, jag tror på Umeå. Nu lämnar jag över stafettpinnen till en jätteduktig kille. Jens Choong som jobbar med både film och teater.

Puss och kram.
Solja

Jag är född i Finland. När jag i mitten av sjuttiotalet flyttade till Umeå blev jag genast förtjust i den här stan. Antagligen var jag i en ålder då man lätt blir hänförd - eller tvärtom - men hur som helst tog jag genast den här staden till mig. Det kanske låter löjligt, men björkarna vid varje gata var så härliga.

Och jag gillade det där med att alla i studentkorridoren kom någonannanstansifrån. Andra länder, andra städer i Sverige, eller från byarna runtomkring. Alla hade ett annat språk eller en annan dialekt när de var hemma. Så det var lätt att smälta in.

Nuförtiden reser jag väldigt mycket. Läser dikter eller föreläser eller nåt. Och det roliga är att när jag är borta representerar jag Umeå i första hand, Norrland i andra hand, och först på tredje plats kommer Finland. Det är klart att jag är finne i varje detalj och blir lätt sentimental när jag råkar höra tango på radion. Men jag ser inte någon motsättning i att ha alla identiteterna: finne, norrlänning, umebo.

Många av mina poetkompisar bor i Stockholm och ibland undrar de varför jag inte flyttar dit. Men det finns ju ingen anledning.



Björkar och cyklar sedda från min balkong.


Snart sticker vi till Norrbyskär för att ha vernissage. Hoppas på bra väder.

Solja

Ännu en helt underbar dag med allt som ett liv kan innehålla: blod, tårar och en smärre trafikförseelse.

I  morse skickade jag i väg min text till VK. Vet ännu inte om den duger, men hoppas på det bästa. Så är det att vara s.k. fri konstnär, arbetstiderna varierar. Ibland sitter jag uppe klockan två på natten, ibland halv sju på morgonen eftersom det var just då det kändes bäst, eller för att det var just då allting skulle bli klart. Så vet man ändå inte hur det blir.

Vad jag tänkte berätta om nu är min bit av kulturlivet i Umeå. Under väldigt många år har jag sysslat med någonting som heter Poetry Slam, tävlingar i poesi. I början var det väldigt många som rynkade på näsan, det lät inte som någonting fint. Men under årens lopp har Poetry Slam fått en ny klang. Det räknas, faktiskt.

Två gåner har vi tillochmed arrangerat SM här i Umeå. Ungefär sjuttio poeter från hela Sverige har kommit hit. Ungefär sjuttio av våra närmaste kompisar...

Det var så roligt.  Kafé Station, Rådhuskällaren, Dragonen, Åkerbloms, Skytten, Rex festvånigar i Rådhuset, Studion i Folkets Hus för alla våra finaler, och inte minst kafébåten Vita Björn har varit involverade. Vid sådana tillfällen blir man delaktig i en stads kulturliv. Och jag har alltid tyckt att det har varit enkelt att arrangera saker i Umeå. Umeå Folkets Hus är en fantastisk tillgång, alla kulturchefer har varit vänligt inställda. Nu har vi ingen... det är också en diskussion...

Numera är det  föreningen Poesipaddan som arrangerar Poetry Slam och Hamnmagasinet, Krogen Krogen och ljusgården i Stadsbiblioteket har varit fasta punkter.

När vi hade SM här kändes det som om vi intog stan, vi tillförde den någonting nytt, och att vi visade våra poetvännner från hela Sverige och Amerika och Finland hur bra vi har det. Jag minns vid SM 1999 att björkarna på Rådhusesplanaden var nedhuggna. Det var så tråkigt. Vi skulle ha ett möte på Skytten och Rådhusesplanaden såg inte ut som den brukade. Vi ville ju visa Umeå från dess bästa sida.

Nu har björkarna kommit i gång. Poesin i Umeå har många starka röster.




Nu ska jag berätta om min dag.

Den började med blod. På blodcentralen. Genast när sköterskan såg mig, sa hon: "Värmedyna, höger arm, den bädden?" Så härligt att bli hågkommen för att man behöver värmedyna!

Sen fortsatte det med tårar. Avskedstal på sista personalkonferensen i skolan.

Och det avslutades med en smärre trafikförseelse. När jag hade tvättat bilen, och upplevt regnbågen i biltvätten råkade jag backa på en medtrafikant. Förlåt, du fick en massa besvär. För mig blev det dyrt att leva.

Solja

Jo, jag tänkte på det han sa som kommenterade mitt förra inlägg, om Umeås kulturutbud, att det finns både kvalitet och kvantitet. Och att de hänger samman. Jag håller så-å med. Även om jag oftast brukar säga till eleverna att det är kvalitet som räknas... Men grejen är att om det inte finns en bredd kan det inte heller finnas djup. Eller topp. Om det inte finns knattefotboll blir det inga landslagsspelare, eh?

Om folk inte sjöng i duschen skulle det inte finnas körer.
Om man inte skrev dagbok/anteckningar/klotter på servetter skulle inga dikter bli till.

Och det räcker inte med opera. Vi måste också ha kultur som är en halvmeter från publiken. I knät på mäniskorna. Det blir inte sämre för det. Det är vid såna kulturella upplevelser vi berörs. Det är kvalitet.

Som häromveckan på Kulturnatta, vi kunde inte låta bli att dansa till storbandsjazz på torget (herregud, vuxna människor!), och så gick vi på poesibingo (jätteroligt, att leka och ändå ha respekt för poeterna och deras dikter). En fantastisk kväll. Och vi hann dessutom lyssna en bit på Birgit Lindberg som spelade på Åkerbloms. Hon är alltid bäst.


Nu ska jag sätta i gång med att slipa på en text om väder som jag ska skicka till tidningen.  Den har legat några dagar när jag hållit på med annat. Hmm, det handlar om hur det är när det blåser på en liten ö i en stor sjö i Västerbottens inland.

Solja

P.S. Inget ont om opera. Opera får också finnas...
P.P.S. Visst hade du rätt, låten var Invincible. Det syntes på vibratot. D.S.

Ett par personer har redan hakat på och kommenterat ett av mina inlägg. Det är roligt, tycker jag. Hoppas att fler hakar på så att det kan bli utbyte av tankar.

I dag är det skolavslutning på  gymnasieskolorna i stan. (Lite pirrigt för min egen del för jag ska få vara konferencier på min skola.) I dag är det den dagen då de lövade vagnarna kommer att blockera alla gator och det är en kollektiv framtidsdröm och -skräck och -förväntan som sjungs ut. Ta med paraply.

Jag och kollegerna i arbetslaget ska ut och äta lite senare. Vi ska krama adjö till en av mina kära kolleger som blir pensionär och ska få njuta av alla böcker som hon ska få läsa alldeles för ros skull, måla akvarell och spela piano, kanske plantera ett nytt träd. Kanske åka till ett exotiskt land. Att vara delaktig i världen vet jag att  hon kommer att vara.

Det är också kultur, tycker jag. Att vara en del av en stad, att vara en del i det som händer. Att få uppleva saker tillsammans med andra. I Umeå är det inte svårt. Den som vill har ett helt buffebord att hämta ur. Och man får hämta flera gånger. (Man får backa, som det heter) Den som vill uppleva all slags kultur, från visor till opera, från teater till berättarkaféer, kan få göra det i Umeå.  Lätt.

I dag är en speciell dag. Att se hur människor i ens närhet går från en fas i livet till nästa, min kollega som går över till ett nytt  upptäckarliv, eleverna som lämnar skoans skyddade värld och ska klara sig på egen hand. Och fortsätta att bygga på den här världen, den här stan.

Solja


En bit av dekoren som Bildtvåorna gjorde till avslutningen. Att flyga. På väg.

Ord och bilder.

Det är så skönt att vila i det ena från det andra. När man till exempel har hållit på med väldigt mycket ord, både skrivna och talade, kan det vara otroligt skönt att bara måla. Alldeles tyst kommunikation. Och så åt andra hållet: när man har hållit på med bilder bilder bilder i skolan, då är det skönt att skriva. Lite mer precist.

Jag vet inte om jag kunde vara utan något av det.

I helgen var vi på Norrbyskär för att hänga en utställning. Vi är fem bildlärare som ställer ut egna bilder i väldigt många olika tekniker. Ofta är det så, tycker jag, att man blir så inspirerad när eleverna håller på med att måla eller trycka eller vad det nu kan vara. Jag också, tänker jag då, jag också, jag vill. Jag måste också få måla!

(Samtidigt är man sin egen skolfröken med kravpaketet i ryggsäcken. Usch! Så jag har helt enkelt bestämt mig för att slänga av mig prestationsångesten och bara njuta.)

Norrbyskär är ett fantastiskt ställe. Jag inbillar mig att det skulle ge en massa kickar även till områden runt omkring  Umeå, inte bara själva stan, om vi skulle bli kulturhuvudstad. Som när Annika Burholm hade kulturlagård i Anumark för några år sedan. Helhärligt. Mer sånt.

Hoppas jag.


Glitter vid överfarten till Norrbyskär


Tre av mina kolleger studerar utställningslokalen på Norrbyskärs Museum. Ljuset faller in.


I går var det Ragnarök på Midgårdsskolan. Elevrådet hade organiserat det. Med brännbollsturnering och öppen scen med uppträdanden. Sol och äppelblom, sommarens hittills hetaste dag.

Människan leker hela livet. Manniskan sjunger en sång och täljer en pinne. Spelar på tuba och föreställer ett träd. Vi gör saker som inte direkt har med överlevnad att göra, saker som inte i sig ger mat i magen. Men som ändå handlar och att leva vidare. Såna där onödiga saker. Jag tror det kallas för kultur.

Solja


Ragnarök på Midgårdsskolan. Gissa låt!

Året är 2006. Det är juni månad. Skolavslutningstid och betygsbeslut och fullt utslagna löv i Umeås björkar.

Jag arbetar som bildlärare på en av Umeås gymnasieskolor, Midgårdsskolan, men nu har jag fått en stafettpinne i handen. Det betyder att jag ska sätta i gång den här bloggen, och överlämna den sedan vidare till någon annan. En pinne med en färggrann bild hoprullad på. En massa ungdomar som manifesterar för att Umeå ska bli Europas Kulturhuvudstad 2014.
År 2014.
Tjugohundrafjorton! Kan tyckas att det är en halv evighet dit.
Tvåtusenfjorton, en dimhöljd framtid.

Men om man vill vara med, så måste man börja redan nu. Första etappen att sikta mot är 2009, för då ska EU:s ministerråd bestämma vilken svensk stad som ska få äran. Dit är det bara tre år. Och som vi vet - vi som varit med ett tag - att tiden går väldigt fort. Jättefort. Tre år är bara en blink. Under den tiden ska vi övertyga, bygga upp, inspireras, peppa varandra och växa. Visa vad vi har, och vad vi skulle kunna göra.

När jag går genom korridorerna på Midgårdsskolan hörs det gitarrpling, en och annan sångstump, nån kör som övar inför avslutningen. Uppe på Bilden har avgångseleverna staplat upp sina saker från vårutställningen. Vid stora entrén har tvåorna målat en Midgårdsorm på stenläggningen. Jag är helt säker på att många av eleverna på min skola (och inte bara gymnasieleverna utan också de som varje dag får undervisning i musikskolan) kommer att vara direkt inblandade om Umeå om sju och ett halvt år blir Europas Kulturhuvudstad. För då är de unga vuxna. Många av dem aktiva kulturarbetare.

Och när jag studerar stafettpinnen lite nogrannare inser jag att jag känner många av ungdomarna på bilden. Vad roligt! Så är de alltså redan i gång.

Solja


Midgårdsormen biter sig själv i svansen och några elever målar akvarell.