Hade tänkt skriva så mycket mer …
Men tiden räckte inte till. Kanske är jag ingen riktigt bloggare, eller så behöver jag betydligt mer träning. Eller så har jag för mycket andra saker i mitt liv för att riktigt få plats med att blogga. Jag vet inte. Tror också att det är något med att skriva rakt ut i luften, utan att veta om en, hundra eller ingen läser texten, är något som gör mig lite tveksam och kanske inte lika på som när jag skriver i en tidning eller i en tidskrift. Kanske är jag bara gammaldags.
Men nu är min vecka slut i alla fall. Jag tackar för uppmärksamheten och önskar nästa bloggare lycka till med skrivandet. Kanske några sista ord om Umeå och kultur. Jag hoppas mycket på kulturhuvudstadsåret, tror att det skulle kunna bli riktigt bra om det blev Umeå som fick ta över stafettpinnen. Om vi (man, vilka det nu är som bestämmer) vågar tänja på gränserna och släppa in både möjliga och omöjliga röster. Det finns många utmaningar att ta sig an. Inte minst motsättningen mellan etablissemang och de så kallade alternativa kulturutövarna. Mellan finkultur och fulkultur. Det som jag tror är allra viktigast att komma ihåg är kulturen - och hur vi bestämmer vad som är kultur - präglas av samma maktrelationer som det övriga samhället; maktrelationer som handlar om etnicitet/ras, klass, kön, sexualitet och så vidare. Samtidigt ger kulturen i alla dess olika former alltid möjligheter till ifrågasättande och där det som vi ibland kallar för alternativ kultur kan sätta fingret på självklara tolkningsföreträden. Ibland genom tydligt artikulerade budskap. Ibland genom att förmedla känslor och stämningar. På ett eller annat sätt är kultur oftast politisk.
I mitt första blogginlägg skrev jag om en dansföreställning. Dansen ligger mig varmt om hjärtat, mycket för att jag känner så mycket när jag ser en dansföreställning. Att det inte finns några ord som pockar på min uppmärksamhet. Lite samma sak är det med instrumentell musik. När inga ord finns går musiken liksom längre in i hjärtat. Dessa kulturella uttryck får mig att förundras och fundera och ifrågasätta. Kanske präglar dessa stunder min syn på politik och förändring lika mycket som när jag läser en akademisk text.
Kanske är det genom kulturen som vi bäst förstår både vår historia och vår samtid och därmed också kan formulera våra visioner för vår framtid.
Men nu är min vecka slut i alla fall. Jag tackar för uppmärksamheten och önskar nästa bloggare lycka till med skrivandet. Kanske några sista ord om Umeå och kultur. Jag hoppas mycket på kulturhuvudstadsåret, tror att det skulle kunna bli riktigt bra om det blev Umeå som fick ta över stafettpinnen. Om vi (man, vilka det nu är som bestämmer) vågar tänja på gränserna och släppa in både möjliga och omöjliga röster. Det finns många utmaningar att ta sig an. Inte minst motsättningen mellan etablissemang och de så kallade alternativa kulturutövarna. Mellan finkultur och fulkultur. Det som jag tror är allra viktigast att komma ihåg är kulturen - och hur vi bestämmer vad som är kultur - präglas av samma maktrelationer som det övriga samhället; maktrelationer som handlar om etnicitet/ras, klass, kön, sexualitet och så vidare. Samtidigt ger kulturen i alla dess olika former alltid möjligheter till ifrågasättande och där det som vi ibland kallar för alternativ kultur kan sätta fingret på självklara tolkningsföreträden. Ibland genom tydligt artikulerade budskap. Ibland genom att förmedla känslor och stämningar. På ett eller annat sätt är kultur oftast politisk.
I mitt första blogginlägg skrev jag om en dansföreställning. Dansen ligger mig varmt om hjärtat, mycket för att jag känner så mycket när jag ser en dansföreställning. Att det inte finns några ord som pockar på min uppmärksamhet. Lite samma sak är det med instrumentell musik. När inga ord finns går musiken liksom längre in i hjärtat. Dessa kulturella uttryck får mig att förundras och fundera och ifrågasätta. Kanske präglar dessa stunder min syn på politik och förändring lika mycket som när jag läser en akademisk text.
Kanske är det genom kulturen som vi bäst förstår både vår historia och vår samtid och därmed också kan formulera våra visioner för vår framtid.
Skrivandets politik
Det är inte så lätt att hinna med att blogga. Kanske har jag för stor prestige i mitt skrivande, vill liksom inte skriva direkt på bloggen utan vända och vrida lite på orden. Ungefär som när jag skriver krönikor i VK. Det är bland det roligaste och bland det svåraste jag gör. Som akademiker är jag inte van att hålla mig till 3 000 tecken, inte heller att skriva utan att referera till andras arbeten hela tiden. I en krönika måste man vara slagfärdig och inte för omständlig, då kommer man ju aldrig fram till något alls innan det har gått 3 000 tecken. Men en krönika läser ju faktiskt människor, till skillnad från de vetenskapliga artiklar som jag kämpar för att publicera. Jovisst läser väl en och annan även mina akademiska alster, men inte tillnärmelsevis lika många som de som läser mina krönikor. Och att få säga vad jag vill, hur jag vill. Pendla mellan det lilla och det stora. Det är en ära att få vara fristående krönikor och det har också blivit en del av min ambition att utveckla mitt skrivande. Kanske ska det inte bara bli akademiskt skrivande i framtiden utan även något annat skrivande. Vi får se. Fick ytterligare inspiration till det idag eftersom jag mötte en spännande författare.
Vi hade Susanna Alakoski på besök på mitt jobb idag, på Centrum för genusstudier närmare bestämt. Hon pratade på ett seminarium som vi hade arrangerat för att försöka sprida budskapet om att det både är himla roligt och himla viktigt att läsa genusvetenskap. Susanna är ju författare och kanske mest känd för sin debutroman, Svinalängorna, som kom 2006 och som också fick Augustpriset. Hon har även publicerat tre antologier varav den senaste heter Fejkad orgasm (och du som missade hennes framträdande på Pilgatan ikväll kan komma på universitetet imorgon kvart över tio så får du höra henne och en av medförfattarna Hildur Kalman prata om boken, platsen är Samvetet, våning 5 i samhällsvetarhuset).
Susanna är också alumn hos oss, hon har läst A, B och C kurserna i genusvetenskap och det var verkligen intressant att höra henne berätta om hur dessa kurser i mångt och mycket förändrat hennes liv. Mycket ilska och depressioner har kunskapen fört med sig – något som jag tror att hon delar med många andra, inklusive mig själv. När man får upp ögonen för att samhället så totalt är impregnerat av föreställningar om kön, om kvinnligt och manligt, och att dessa föreställningar är så intimt sammankopplade med makt och tolkningsföreträde blir man ganska matt. Fast efter ett tag brukar man också bli både stridlysten och analytiskt och förhoppningsvis också hitta kanaler där man kan få användning för sina nya kunskaper.
Susanna menade att de flesta av hennes böcker förmodligen inte hade kommit till om hon inte hade läst hos oss i mitten av nittiotalet, och eftersom jag även var lärare på centrum under den tiden så kändes det ju jättekul. Hon sa bland annat att hon kom ihåg en sak som jag hade sagt: - Jag forskar för att jag vill förändra världen. Det är något jag ganska ofta brukar säga för det är också så jag känner. För mig är forskning att vilja något annat med världen. I sig en politisk strategi, som inte behöver ha ett dugg med partipolitik att göra.
När vi sedan pratade efter seminariet så kom vi in på en av Susannas böcker som heter Tala om klass, en bok där femton kvinnor skriver om sina klassresor. – Den måste jag läsa, sa jag. – Jag har ju också gjort en klassresa. – Då förstår jag varför du pratar om att du vill ändra världen, sa Susanna. – Det är typiskt arbetarklass, det är det vi vill – ofta undermedvetet – när vi strävar på i klassresan.
Det är sällan jag får en total aha-upplevelse, men idag hände det. Jag har aldrig tänkt på min klassresa på det sättet, faktum är att jag nog reflekterar över den allt för lite, men Susannas analys var klockren. Vad insikten kommer att betyda har jag just nu ingen aning om, men det känns som något stort.
Nu knyter jag ihop dagens säck utan att granska bloggtexten nåt vidare. Ni får stå ut med det.
Vi hade Susanna Alakoski på besök på mitt jobb idag, på Centrum för genusstudier närmare bestämt. Hon pratade på ett seminarium som vi hade arrangerat för att försöka sprida budskapet om att det både är himla roligt och himla viktigt att läsa genusvetenskap. Susanna är ju författare och kanske mest känd för sin debutroman, Svinalängorna, som kom 2006 och som också fick Augustpriset. Hon har även publicerat tre antologier varav den senaste heter Fejkad orgasm (och du som missade hennes framträdande på Pilgatan ikväll kan komma på universitetet imorgon kvart över tio så får du höra henne och en av medförfattarna Hildur Kalman prata om boken, platsen är Samvetet, våning 5 i samhällsvetarhuset).
Susanna är också alumn hos oss, hon har läst A, B och C kurserna i genusvetenskap och det var verkligen intressant att höra henne berätta om hur dessa kurser i mångt och mycket förändrat hennes liv. Mycket ilska och depressioner har kunskapen fört med sig – något som jag tror att hon delar med många andra, inklusive mig själv. När man får upp ögonen för att samhället så totalt är impregnerat av föreställningar om kön, om kvinnligt och manligt, och att dessa föreställningar är så intimt sammankopplade med makt och tolkningsföreträde blir man ganska matt. Fast efter ett tag brukar man också bli både stridlysten och analytiskt och förhoppningsvis också hitta kanaler där man kan få användning för sina nya kunskaper.
Susanna menade att de flesta av hennes böcker förmodligen inte hade kommit till om hon inte hade läst hos oss i mitten av nittiotalet, och eftersom jag även var lärare på centrum under den tiden så kändes det ju jättekul. Hon sa bland annat att hon kom ihåg en sak som jag hade sagt: - Jag forskar för att jag vill förändra världen. Det är något jag ganska ofta brukar säga för det är också så jag känner. För mig är forskning att vilja något annat med världen. I sig en politisk strategi, som inte behöver ha ett dugg med partipolitik att göra.
När vi sedan pratade efter seminariet så kom vi in på en av Susannas böcker som heter Tala om klass, en bok där femton kvinnor skriver om sina klassresor. – Den måste jag läsa, sa jag. – Jag har ju också gjort en klassresa. – Då förstår jag varför du pratar om att du vill ändra världen, sa Susanna. – Det är typiskt arbetarklass, det är det vi vill – ofta undermedvetet – när vi strävar på i klassresan.
Det är sällan jag får en total aha-upplevelse, men idag hände det. Jag har aldrig tänkt på min klassresa på det sättet, faktum är att jag nog reflekterar över den allt för lite, men Susannas analys var klockren. Vad insikten kommer att betyda har jag just nu ingen aning om, men det känns som något stort.
Nu knyter jag ihop dagens säck utan att granska bloggtexten nåt vidare. Ni får stå ut med det.
Det ideella arbetet ...
Äntligen hemma efter ett mäkta långt styrelsemöte. Sitter som suppleant i Umeå Gymnastikförenings styrelse eftersom min dotter är gymnast. Barnens aktiviteter brukar ju också betyda vuxenaktivitet, i mitt fall styrelsearbete, tungt ibland men samtidigt självklart att vara med att göra något för att bidra till att förbättra hennes och hennes kompisars villkor och möjigheter. Varje gång jag ser henne hjula på bommen, svänga runt i barren eller bara göra en riktigt snygg uppsträckning så blir jag lika imponerad över hennes totala kroppskontroll och hennes glädje i att kunna hantera sin kropp precis som hon vill. Lite avundsjuk blir jag också, men mest stolt. Och också imponerad och tacksam över hennes tränares entusiasm och engagemang - de tillbringar många timmar i veckan av sin fritid för att stötta och peppa dessa tjejer, för att hjälpa dom att utvecklas.
Gymnastik är en klassisk tjejsport som lever i skymundan av de större sporterna och med mycket små medel försöker skapa drägliga träningsvillkor. Kanske går att jämföra med allt ideellt arbete som läggs ner inom musiken. För att fixa replokaler och ordna konserter. Ofta går de stora sporterna före när det gäller både rampljus och ungdomssatsningar – och pengar, medan mindre sporter och andra typer av kulturella uttryck lever i skuggan.
Vissa menar att tuffa villkor härdar, inte minst när det gäller konst eller musik men kanske också sport. Jag kommer ihåg när Sahara Hotnights fick någon form av kommunalt bidrag för att arbeta med sin musik under ett år, tror jag att det var i alla fall. Ett lysande initiativ! Kanske det som avgjorde att de vågade satsa helhjärtat på musiken. Jag tror mycket mer på stöd och uppmuntran än på plågor och svält. Jag tror att människor mår bra av trygghet och en klapp på axeln vilket inte är samma sak som att någon annan ska fixa allt. Alla måste vi stå på egna ben men med bra förutsättningar kommer vi längre. Och alla har inte samma förutsättningar. Traditionella tjejsporter får mindre pengar än traditionella killsporter (parentetiskt så visar min stavningskontroll i word att ordet killsporter inte finns, men tjejsport är rättstavat). Och visst är fortfarande rockscenen mer självklart för män än för kvinnor. Män är musiker medan kvinnor är kvinnliga musiker. Normen och undantaget. Här är idéer som popkollo för tjejer och det arbete som She´s got the beat gör jätteviktigt. Här kan också kulturhuvudstadssatsningen göra en skillnad om man vågar ta ett feministiskt perspektiv och utmana normen. Möjligheterna finns men frågan är om man vågar prioritera tjejer och kvinnor på mäns och killars bekostnad. Jag hoppas det.
Gymnastik är en klassisk tjejsport som lever i skymundan av de större sporterna och med mycket små medel försöker skapa drägliga träningsvillkor. Kanske går att jämföra med allt ideellt arbete som läggs ner inom musiken. För att fixa replokaler och ordna konserter. Ofta går de stora sporterna före när det gäller både rampljus och ungdomssatsningar – och pengar, medan mindre sporter och andra typer av kulturella uttryck lever i skuggan.
Vissa menar att tuffa villkor härdar, inte minst när det gäller konst eller musik men kanske också sport. Jag kommer ihåg när Sahara Hotnights fick någon form av kommunalt bidrag för att arbeta med sin musik under ett år, tror jag att det var i alla fall. Ett lysande initiativ! Kanske det som avgjorde att de vågade satsa helhjärtat på musiken. Jag tror mycket mer på stöd och uppmuntran än på plågor och svält. Jag tror att människor mår bra av trygghet och en klapp på axeln vilket inte är samma sak som att någon annan ska fixa allt. Alla måste vi stå på egna ben men med bra förutsättningar kommer vi längre. Och alla har inte samma förutsättningar. Traditionella tjejsporter får mindre pengar än traditionella killsporter (parentetiskt så visar min stavningskontroll i word att ordet killsporter inte finns, men tjejsport är rättstavat). Och visst är fortfarande rockscenen mer självklart för män än för kvinnor. Män är musiker medan kvinnor är kvinnliga musiker. Normen och undantaget. Här är idéer som popkollo för tjejer och det arbete som She´s got the beat gör jätteviktigt. Här kan också kulturhuvudstadssatsningen göra en skillnad om man vågar ta ett feministiskt perspektiv och utmana normen. Möjligheterna finns men frågan är om man vågar prioritera tjejer och kvinnor på mäns och killars bekostnad. Jag hoppas det.
Ljuset
Äntligen hemma i ljuset igen! Inget fel på storstaden, men efter några dagar längtar jag hem till lugnet och inte minst under den här årstiden. Ljuset under maj-juni är helt bedövande vackert och inte minst inspirerande. Man behöver inte sova lika mycket, kvällarna blir längre och fylls inte minst av skrivande, som just nu.
Något jag vet att jag kommer att sakna i början av juni är kammarmusikfestivalen. Jag älskade de sena konserterna, både i Backens kyrka och i Black box. Försommarljuset la en slags mytisk stämning över hela festivalen och gjorde att man bara ville ha mer musik, mer upplevelser. Det har blivit något särskilt med Umeås festivaler på senare år. Gränsöverskridandena och utmaningarna har blivit fler, något som också präglade kammarmusikfestivalens sista år. Visst var det kammarmusik men det fanns också annat, som jazz och annan mer nutida musik. Igår hyllade jag MADE festivalen, och jag har inte ändrat mig. Men jag vill också ha en kammarmusikfestival och tror nånstans att Umeå klarar av även en festival i juni.
Men det finns ju mer än festivaler. Körkonserter till exempel. Jag är själv en inbiten körsångare sedan många år, och sedan 1993 sjunger jag alt i Oratoriekören. Att framföra musik tillsammans i en kör är bland det roligaste som finns! Och frisk blir man tydligen också har jag hört. Veckans repetition är alltid veckans andningshål. För mig som jobbar som forskare och tillbringar dagarna skrivandes eller pratandes och dessutom nästan alltid tar jobbet med mig hem är detta mer än välbehövligt. På nåt sätt så blir allt annat ointressant när uppsjungningen börjar. En kör som består av sjuttio sångare är också en mäktig upplevelse – både att vara i och att lyssna på. Och så är det något med den sociala dimensionen i en kör. I kören har jag lärt känna personer som jag förmodligen inte skulle ha träffat på annars. Vi jobbar med olika saker, våra andra intressen är olika och i vår kör har vi ett åldersspann mellan 17 och 77 tror jag.
Sedan 2001 är Jonas Östlund vår dirigent och med Jonas har också Oratoriekörens musikaliska utveckling tagit fart på allvar. Vi gör både de stora verken som Johannespassionen och Mozarts Requiem, ofta tillsammans med musiker från Symfoniorkestern och professionella solister, men vi sjunger även ny musik och a capella stycken. Som amatör är det också en lyx att få jobba tillsammans med proffs. Mats Carlsson som är tenor har sjungit med oss ett flertal gånger, inte minst har han rest hit varje långfredag i fyra år för att sjunga med oss just i Johannespassionen. Han har en fantastisk röst! Kolla in hans hemsida och beställ hans CD! Han blev Jussi Björling stipendiat förra året och det kan man verkligen förstå när man hör honom.
http://www.matscarlsson.net/
Nu på lördag kl 18 i har ni alla chansen att höra oss framföra stycken av Mendelsohn som i år skulle ha fyllt 200 år. En perfekt start på en lördagskväll! Plats Stadskyrkan och så kostar det inget – bra va?!
Något jag vet att jag kommer att sakna i början av juni är kammarmusikfestivalen. Jag älskade de sena konserterna, både i Backens kyrka och i Black box. Försommarljuset la en slags mytisk stämning över hela festivalen och gjorde att man bara ville ha mer musik, mer upplevelser. Det har blivit något särskilt med Umeås festivaler på senare år. Gränsöverskridandena och utmaningarna har blivit fler, något som också präglade kammarmusikfestivalens sista år. Visst var det kammarmusik men det fanns också annat, som jazz och annan mer nutida musik. Igår hyllade jag MADE festivalen, och jag har inte ändrat mig. Men jag vill också ha en kammarmusikfestival och tror nånstans att Umeå klarar av även en festival i juni.
Men det finns ju mer än festivaler. Körkonserter till exempel. Jag är själv en inbiten körsångare sedan många år, och sedan 1993 sjunger jag alt i Oratoriekören. Att framföra musik tillsammans i en kör är bland det roligaste som finns! Och frisk blir man tydligen också har jag hört. Veckans repetition är alltid veckans andningshål. För mig som jobbar som forskare och tillbringar dagarna skrivandes eller pratandes och dessutom nästan alltid tar jobbet med mig hem är detta mer än välbehövligt. På nåt sätt så blir allt annat ointressant när uppsjungningen börjar. En kör som består av sjuttio sångare är också en mäktig upplevelse – både att vara i och att lyssna på. Och så är det något med den sociala dimensionen i en kör. I kören har jag lärt känna personer som jag förmodligen inte skulle ha träffat på annars. Vi jobbar med olika saker, våra andra intressen är olika och i vår kör har vi ett åldersspann mellan 17 och 77 tror jag.
Sedan 2001 är Jonas Östlund vår dirigent och med Jonas har också Oratoriekörens musikaliska utveckling tagit fart på allvar. Vi gör både de stora verken som Johannespassionen och Mozarts Requiem, ofta tillsammans med musiker från Symfoniorkestern och professionella solister, men vi sjunger även ny musik och a capella stycken. Som amatör är det också en lyx att få jobba tillsammans med proffs. Mats Carlsson som är tenor har sjungit med oss ett flertal gånger, inte minst har han rest hit varje långfredag i fyra år för att sjunga med oss just i Johannespassionen. Han har en fantastisk röst! Kolla in hans hemsida och beställ hans CD! Han blev Jussi Björling stipendiat förra året och det kan man verkligen förstå när man hör honom.
http://www.matscarlsson.net/
Nu på lördag kl 18 i har ni alla chansen att höra oss framföra stycken av Mendelsohn som i år skulle ha fyllt 200 år. En perfekt start på en lördagskväll! Plats Stadskyrkan och så kostar det inget – bra va?!
MADE – en ren njutning!
För några veckor sedan insåg jag mitt fatala misstag – en stockholmsresa var inbokad helgen 8-10 maj. En trevlig resa i goda vänners lag förvisso, men varför under MADE?! Som tur var kunde jag njuta av några events på onsdag och torsdag, inklusive min egen premiär som dj (tack Lena, lysande clubproducent, för att du trodde på mig!) – måste säga att jag hoppas att det inte var för sista gången. Att få stå i rampljuset och spela precis den musik som jag älskar var en fantastiskt upplevelse! Kanske vågar jag vara lite mer lössläppt nästa gång, som den kontrollfreak jag är hade jag låtlistan färdig flera dagar i förväg ...
Laurie Anderson lyssnade jag intensivt på för 20 år sedan – att få se denna formidabla artist live kändes faktiskt helt otippat, hur kul som helst och motsvarade alla förväntningar. En sådan intensitet och ett sådant lugn, som sagor framför lägerelden och ändå med en kritisk, omtumlande känsla och ton. Ett minne för livet. Och Örjan Andersson koreografi av två män och deras liv – när kroppen får gestalta det som inte orden kan uttrycka. Dansen berör mig alltid mer innerligt än teater, och ibland mer än "bara musik". Att dansen också har fått en permanent plats på Norrlandsoperan gör vårt operahus lite extra speciellt, mer öppet, mer experimentiellt, tänker jag.
Och visst hade väl också MADE en queer touch … med voguebalen som en lysande stjärna. Lyckliga Umeå som fått en festival som klarar att tänja på gränserna. Grämer mig över att jag inte var där och såg voguebalens vinnare krönas. Förhoppningsvis händer detta på nytt om ett år, lita på att jag ska vara hemma då! Fick i alla fall idag lyssna till Gustav Vasa kyrkans kammarkör när de framförde en mässa av Palestrina - underbart vackert! Att sex sångare kan skapa så mycket vacker klang tillsammans! Jag och ett trettiotal pensionärer i publiken, inget fel på dom men konstigt och lite trist är det att så få människor hittar till kyrkan som konsertlokal. Dessutom ofta ett mycket billigt nöje - idag gratis.
Så, slut på mitt första inlägg, mycket musiktänk blir det nog i veckan, varvat med feministiska tankar om politik och förändring kanske, vi får se vad som händer. Många nya erfarenheter just nu, dj, bloggare ...
och nu blev det just en ny dag, ny vecka, måndag med möte i Stockholm.
Tackar för bloggförtroende och återkommer senare
Malin Rönnblom
Laurie Anderson lyssnade jag intensivt på för 20 år sedan – att få se denna formidabla artist live kändes faktiskt helt otippat, hur kul som helst och motsvarade alla förväntningar. En sådan intensitet och ett sådant lugn, som sagor framför lägerelden och ändå med en kritisk, omtumlande känsla och ton. Ett minne för livet. Och Örjan Andersson koreografi av två män och deras liv – när kroppen får gestalta det som inte orden kan uttrycka. Dansen berör mig alltid mer innerligt än teater, och ibland mer än "bara musik". Att dansen också har fått en permanent plats på Norrlandsoperan gör vårt operahus lite extra speciellt, mer öppet, mer experimentiellt, tänker jag.
Och visst hade väl också MADE en queer touch … med voguebalen som en lysande stjärna. Lyckliga Umeå som fått en festival som klarar att tänja på gränserna. Grämer mig över att jag inte var där och såg voguebalens vinnare krönas. Förhoppningsvis händer detta på nytt om ett år, lita på att jag ska vara hemma då! Fick i alla fall idag lyssna till Gustav Vasa kyrkans kammarkör när de framförde en mässa av Palestrina - underbart vackert! Att sex sångare kan skapa så mycket vacker klang tillsammans! Jag och ett trettiotal pensionärer i publiken, inget fel på dom men konstigt och lite trist är det att så få människor hittar till kyrkan som konsertlokal. Dessutom ofta ett mycket billigt nöje - idag gratis.
Så, slut på mitt första inlägg, mycket musiktänk blir det nog i veckan, varvat med feministiska tankar om politik och förändring kanske, vi får se vad som händer. Många nya erfarenheter just nu, dj, bloggare ...
och nu blev det just en ny dag, ny vecka, måndag med möte i Stockholm.
Tackar för bloggförtroende och återkommer senare
Malin Rönnblom