umea2014

När inspirationen tryter kan kaffet ofta hjälpa mig på vägen. Det finns en känsla av lugn som infinner sig när jag dricker kaffe. Denna känsla kan hjälpa mig i att hitta inspirationen som försvunnit.
En av anledningarna till att jag försöker att inte dricka kaffe som en vana är just för att jag inte ska sluta förknippa smaken och lukten med lugnet, pausen.
Det finns en gammal kaffevisa, ett så kallat skillingtryck, (de kallas så för att när nottryckarkonsten blev billigare under  1800-talet kunde man köpa en visa för en skilling) som jag tycker säger det mesta om hur mycket kaffet kan betyda för människan. 

Från 1846
mer känd som Kaffevisa med orden
Halleluja! Halleluja! i stället för
Hå hå, ja ja!
text: Mauritz Cramær (1818-1848)
melodi: När månen vandrar på himlen blå

Av allt det goda, som man förtär,
bland alla jordiska drycker,
ju kaffetåren den bästa är:
den skingrar människans nycker;
den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja - ned i hälen!
Hå hå, ja ja!

När hösten kommer med blåst och snö,
och våren börjar sin väta,
då blir till lynnet man kärv och slö,
man blott vill sova och träta.
Ja, man är ruskig i hela kroppen,
men ... då finns hälsan i kaffekoppen!
Hå hå, ja ja!

När frun sin älskade man har mist
och sitter ensam med gälden,
hon bittert sörjer sin dubbla brist,
men ... sätter pannan på elden;
och när den klarnat, hon lämnar båren,
och hämtar styrka i - kaffetåren!
Hå hå, ja ja!

När färska nyheter månde tas
från stadens hundrade kanter,
man på ett litet honett kalas
ser sina vänner och tanter ...
Vid kaffebordet man gör sitt bästa
med fantiserande om sin nästa.
Hå hå, ja ja!

Den ena dricker sin tår på bit,
en annan älskar att doppa,
parlerar därvid med sådan flit,
att man bör öronen proppa.
Som trumman bullrar vid krigsreveljen,
så bullra tungorna i konseljen.
Hå hå, ja ja!

Hej
Jag heter Anna Bäckström, såhär nu på sommaren vattnar jag blommorna åt min bror som är på semester för tillfället. Inne i deras lägenhet hänger helt underbara teckningar som min brorsdotter har gjort efter ihärdiga målarstunder på dagis.

Strax innan sommarlovet så var det en festival i Vänortsparken. En skrotblomsutställning av barn från olika förskolor och skolor, min brorsdotter var ett av dessa barn som på dagis fått skapa ny konst av gamla grejer.

Nu när jag blev tillfrågad om jag ville blogga här kände jag att jag vill berätta om den glädje som så ofta finns kring barnkultur, både som aktör och publik. När du kan hänga upp en teckning från ett stolt barn på väggen och se hur barnet växer när den ser frukten av sin lek med att lära sig något nytt uppskattas även av andra.

Eller när barnen är publik, det självklara deltagandet i upplevelsen barnen förmedlar (jag kom och tänka på filmen Finding Neverland där pjäsförfattaren till Peter Pan tar in 20 barnhemsbarn till premiären för att få publiken att förstå magin och låta fantasin flöda) är något som tyvärr ofta saknas hos den vuxna publiken, och den fantasifulla analys som görs av upplevelsen inspirerar ofta till vidare lek och utveckling.

Det finns mycket bra barnkultur som uppskattas av både deltagare och publik, men det är så många barn som inte får möjlighet att delta.

Därför tycker jag att projekt som skrotblommefestivalen är underbara, att så många barn får chansen att skapa och sedan visa upp sina alster för en stor publik och att barnkonst får ta en plats i offentligheten så att vi som publik får ta del i skaparglädjen.

Min brorsdotters skrotblomma innehar hedersplatsen i trädgården och den lycka och stolthet som kommer av att erövra nya uttryckssätt, att låta sin konstnärlighet spira är något som jag hoppas många barn och vuxna får uppleva om och om igen.