umea2014

Nu är det dags att tacka för mig. Jag uppskattar verkligen att jag fick skriva här på bloggen. Det var verkligen roligt att skriva här men framför allt var det bra att jag kunde ge mig tid för att fundera och formulera vissa tankegångar om mitt liv här i Umeå. Jag hade i början tänkt att jag skulle skriva om vissa platser och stadslandskap i Umeå som jag tycker mycket om. Men det blev inte så. Istället gjorde jag en liten video om en plats som betyder mycket för mig. Här nedan finns en länk till videon och hoppas ni har tid att titta på den.

Vänliga hälsningar Saeid Erfan

Har du någon åsikt om det mångkulturella samhället? Det har jag och jag tror att de flesta människor i Sverige har någon åsikt om det här. Det är däremot inte alltid lätt att uttrycka sina åsikter särskilt om de inte är så politiskt korrekta. Det är mycket lätt att bli missförstådd och få en stämpel på sig och därmed hamna i ett icke-önskvärt fack. De flesta av oss pratar om det mångkulturella samhället och dess problem med folk vi känner väl och vet att de delar våra åsikter. Det blir mycket behagligare så eftersom vi undviker svåra konflikter och eventuella gräl.

Problemet är bara att det inte blir något ordentlig debatt om saken. Det ligger i debattens natur att man ska möta kritik, att man ska argumentera för sin sak och bemöta motargument. När debatten uteblir är det oerhört lätt att stå där och hävda sin egen åsikt och påstå att man bara säger det folk annars bara tänker. Att alltför lätt kunna göra anspråk på att man för folkets talan är farligt eftersom man begränsar människors möjligheter att delta aktiv i debatten. En fråga ska inte enbart diskuteras av så kallade experter utan av alla som är berörda av frågan.

Jag tycker att det är olyckligt att det mångkulturella samhället huvudsakligen formuleras kring etnicitet och religion. Man utgår mestadels från att det har funnits en homogen kultur i Sverige som nu ska gå förlorad i och med att en annan homogen kultur ska komma in och ta över. Man bortser från det faktum att den svenska kulturen som alla andra kulturer har formats under en ständig förändringsprocess. Man bortser dessutom från den inneboende komplexitet som finns i varje kultur.

Det mångkulturella samhället är varken en ny fråga eller en fråga kring etnicitet eller religion. Kärna i den här frågan är hur vi ska ta ställning till de processer som leder till att nya idéer om livet uppstår och vill ta plats. De folkvandringar som gör att olika kulturer och tankesätt möts och blandas ihop är själva resultaten av andra händelser. Varför utvandrade folk från Sverige till USA för hundra år sen för att skapa sig ett bättre liv? Vad gör att många fortfarande utvandrar från Sverige? Vad gör att många kommer till Sverige och vill bo här? Hur kommer det sig att vi har en sådan rörlig värld idag? Det är dessa frågor som ska diskuteras om vi ska bli bättre rustad för att ta ställning till den mångfald som är så kännetecknande för vår tid.

Att det finns olika tankesätt om hur vi ska leva våra liv har nackdelen att vi möter motstånd oavsett hur vi tänker och oavsett vad vi väljer. Samtidigt blir det lättare för varje individ att hitta ett sätt som bäst passar henne. Att värna sina egna val förutsätter paradoxalt nog att man måste värna alla andras rätt till egna val. Att välja förutsätter i sin tur att det ska finnas en mångfald av olika alternativ.

Det här blir dagens ämne som jag ska skriva om efter att idag redan har börjat skriva om några ämnen utan att lyckas få ordning på min text. Det är verkligen roligt att skriva här på bloggen fast det också känns lite svårt. Jag måste erkänna att jag inte är en van skribent. Du har kanske redan märkt, i fall du har läst de tidigare inläggen. Det hela blir ännu svårare eftersom jag gärna vill skriva något som ska vara intressant båda för mig själv och förhoppningsvis för dig som läser det. Att skriva personligt utan att bli för privat är inte så lätt. Att skriva något intressant utan att verka för märkvärdigt kan vara rätt knepig. Det är inte så roligt heller att vara för banal och ytlig, då riskerar man att verka lite dum.

Jag vet att jag kan skriva om vad som helst och hur som helst. Ingen har krävt att man ska vara super duktig eller något sånt. Jag vill gärna skriva om saker som betyder något för mig och självklart vill jag att budskapet ska komma fram. Jag kan leva med det att läsaren inte gillar texten eller håller inte med mitt resonemang. Det är helt ok. Det värsta är att bli missförstådd. Att du som läser min text ska uppfatta den på ett sätt som inte var meningen.

Är det inte så att just rädslan för att bli missförstådd gör att vi undviker djupa samtal, svåra ämnen och därmed håller oss till säkra kort. Istället satsar vi på ett säker kort då undviker eventuella problem och missförstånd.  Samtidigt riskerar man på det viset att inte ha en riktig åsikt om saker och ting. Är en åsikt värt om man bara håller inne med den?

Kulturarbete är mycket viktigt och jag anser att genom kulturarbete kan man åstadkomma mycket gott i samhället. Genom kulturarbete kan man se lite djupare på saker och ting. Man kan frågesätta invanda frågeställningar och omdefinierar saker. Fast för det här krävs också mod. Man måste ha mod för att exponera sig för kritik och kanske ännu värre på att bli missförstådd.

Nu tror jag att jag ska avsluta det här inlägget här. Ha en trevlig kväll!

Att jobba som journalist och skriva i en tidning är kulturarbete men hur är det med att dela ut tidningen tidigt på morgonen? Är tidningsbuden en kulturarbetare? Att göra en film om hemlösa är kulturarbete men hur det blir att själv vara en hemlös? Att måla solrosor är kultur men hur det är med att plantera de solrosorna? Att skriva en bok exempelvis om en bussförare är kulturarbete men att vara en riktig bussförare inte automatiskt klassificerar en som en kulturarbetare. För mig känns det här lite problematisk.

Det är självklart att tänka på litteratur, musik, teater, konst och film när vi pratar om kulturarbete och på samma sätt se musiker, författare, dramatiker och filmskapare, mm som kulturarbetare. Jag tror att musik exempelvis handlar ytterst om ljud, tystnad och lyssnande. På samma sätt som måleri handlar om linjer, punkter, volymer, färger och ytterst om seendet. Det hela handlar om att se, lyssna, tala, skriva, agera och gestalta idéer, tankar och känslor.

Det intressanta är att vi alla sysslar med sånt. Vi använder språket i vardagen. Vi talar, lyssnar, skriver, skapar ljud.  Vi agerar dagligen och spelar våra roller. Vissa av oss gör det bra, vissa gör det dålig. Vissa av oss är medvetna om det och försöker aktivt vara med och påverka det vi gör medan andra gör det bara av rutin och knappt reflekterar över sitt agerande. Vissa gör det av instinkt medan andra gör det som en intellektuell process.

Om vi tänker efter gör alla människor det de erkända kulturarbetarna gör. Att skriva en shoppinglista anses knappast som kultur men man kan se samma text som poesi om man läser den i en poesi bok skriven av en erkänd poet. En shoppinglista kan faktiskt vara poesi även om du gör det själv.

För min del kännetecknas kulturarbete när man på ett aktivt sätt vill hantera idéer, tankar och känslor oavsett vilket uttrycksmedel man använder sig av. Tänk att en kassör på Ica eller Konsum skulle se sitt jobb som en skribent eller som en konstnär. Dagligen möter han människor som utifrån sina behov har plockat diverse varor och presenterar dem för honom. En ström av färger och former passerar framför hans ögon. Hela tiden registreras alla dessa varor i kassan och slutligen får man ut en skrift, ett kvitto som kan ses som ett vittnesmål av människors dagliga behov av vår tid. Ett konst projekt som pågår år in och år ut.

Skulle detta inte vara konst? Visst kan detta vara konst förutsatt att kassören/konstnären i fråga se sitt jobb som konst. Det är där som svårigheten ligger och inte att alla andra skulle erkänna det här som konst. Att kunna finna mening i det vi gör dagligen och känna oss som aktiva skapare är den svåraste biten. Att definiera sitt arbete handlar inte bara om att låtsas utan ytterst handlar om kontroll över det man gör. Jag tror att alla jobb kan omdefinieras som kulturarbetet, problemet ligger bara att hitta mening och ha kontroll över det kontext i vilket man jobbar i och ytterst handlar om att bemöta de konventionella förväntningarna. Hur skulle en kund agera om kassören/konstnären i fråga skulle ta en titt på det utskrivna kvittot och efter ett djupt suck säga, "Vet du vad? Jag är inte alls nöjd med den här dikten, var snäll och ta alla dina varor och lägg dem tillbaka på hyllan."

Snart tar vi farväl av år 2008 och välkomnar år 2009. Det var ett händelserikt år i år. Vi följde med stor nyfikenhet det amerikanska presidentvalet. Mot slutet verkade det hela lite tjatigt. Det blev nästan svårt att avgöra om det hela gällde nyheter eller det handlade om någon sorts underhållningsprogram på tv och radio. Jag hörde att en del tv-tittare hade hört av sig till SVT och oroade sig över att de inte hade fått sina valsedlar!

Det bästa var i alla fall att hela dramat fick ett bra slut i och med att Obama vann. Jag hoppas att han kommer att klara av en stor del av de förväntningar som finns på honom. För min del hoppas jag att han kan skapa en dialog med den iranska regeringen så att relationen mellan USA och Iran normaliseras och därmed röjs undan risken för ännu ett krig i mellanöstern. Det sista som behövs i den delen av världen är ännu ett krig.

Det känns så oerhört tråkigt med de senaste upptrappningar av våldet på Gaza och Israel. Det är ju ett regelrätt krig som pågår där och som vanligt är det de civila som drabbas hårdast på båda sidor. Jag önskar verkligen att vi kunde skicka en del av det lugnet som vi har här i Umeå dit som en nyårspresent så att alla kunde få slappna av lite.

Jag som tänkte att den stora branden på Ålidhem blev en sån tråkig händelse för vår stad i slutet av det här året. I och för sig måste det vara riktigt jobbigt för dem som drabbades direkt av branden och fick sina hem förstörda men tack och lov ingen kom till skada. Det kunde ha gått riktig illa.

Jag tror att man måste passa på att använda sådana kriser till att skapa något positivt. Jag är medveten att detta låter som en klyscha men är det inte så att det finns en stor del sanning i varje klyscha. Tänk när det brann på Ålidhem hade man satt upp ett skylt där som uppmanade förbipasserande att anmäla sig som frivilliga och hjälpa till på det sätt de kunde. Det var ju många som var drabbade så jag tror man kunde hjälpa till på olika sätt.

Sverige är ju en riktig välutvecklat land och de flesta aktiviteterna i samhället är så institutionaliserat vilket i och för sig är mycket bra. Samtidigt gör detta att många spontana aktiviteter uteblir. Jag tycker att det är lite synd. Om vi kan vara mer spontana och kunde delta aktivt i det som pågår i vårt samhälle skulle vi må mycket bättre. När man kan delta i något då känner man sig aktiv och inte bara som en hjälplös åskådare.

Tänk om de flesta människor kunde kanalisera sitt engagemang för miljö, för fred, för de mänskliga rättigheter eller något annat som de känner för, då skulle världen se mycket annorlunda ut. Jag tror att kultur och kulturella aktiviteter kan vara ett bra redskap för att ta tillvara på människors engagemang. Det gäller att vara kreativ och ta till vara de tillfällen som dyker upp särskilt nu när vi går i en ny fas av satsningar för att blir Europas kulturhuvudstad år 2014.

Önskar er alla ett riktig gott nytt år och vi hörs nästa år!

För några år sen fick jag åka tillbaka till Iran på besök efter att ha varit borta för 17-18 år. Den där resan var en märklig upplevelse. Det var som en intensiv släktträff som varade under de tre veckorna som jag var där. Jag hade aldrig fått så mycket nya intryck som jag fick under den där resan. Mycket värme och mycket kärlek av människor som jag hade inte sett på länge. Det mest märkliga var dock att jag kände mig mest som en turist än någon som hade kommit tillbaka hem. Jag var aldrig ensam där och sällan fick tillfälle att vandra runt omkring på egen hand. Det mesta som jag såg från gator och torg var från bilen när vi åkte till släktingar på besök.

Folk blev mycket förvånande när jag försökte ta bilder från saker som verkade vardagliga för dem. Stora politiska väggmålningar, biltrafik eller reklamskyltar verkade för de flesta av mina släktingar konstiga motiv för foto. Den där fotograferandet, eller snarare försöket att se, gav mig dessutom mycket motstridiga känslor. Jag hade en känsla att det kanske skulle ta mig ännu 17 år innan jag skulle komma tillbaka till Iran och därför ville se så mycket jag kunde, både av de fina sakerna och av de mindre smickrande sidorna av mitt hemland.

Man kunde se mycket lätt de stora klyftorna som finns mellan olika samhällsklasser där och det gjorde verkligen ont i hjärtat. Redan första kvällen såg jag bl.a. små pojkar som sålde blommor längs motorvägen nära flygplatsen. Det kändes inte alls kul och det värsta var att det mesta verkade som normalt för de flesta. Det var ganska ironiskt att min ankomst till Iran påminde mig så mycket om min första tid i Sverige. Jag kom ihåg att just svårigheten att se direkta skillnader mellan fattiga och rika här i Sverige var något som verkligen hade förbryllat mig. Det verkade som om att jag hade svårt att orientera mig i det nya landets sociala landskap.

Under hela tiden då jag var där i Iran kunde jag inte låta bli att jämföra olika saker mellan Iran och Sverige. Hoppas ni inte missförstår mig. Det var inte alls så att jag hade hamnat i helvetet. Inte alls så. I Iran finns en stor spetkrum av olika saker. Det fanns mycket värme och familjära saker som jag hade saknat här, samtidigt var det mycket som jag inte kunde acceptera. Jag insåg att jag hade ändrats så mycket under den långa tiden som jag var borta och naturligtvis allt annat i Iran hade också ändrats. En del till det bättre och en del till sämre. Det var smärtsamt att inse att den bild som jag hade av mitt gamla hemland inte fanns längre. Det var ju bara en bild som tillhörde en tid som hade glidit förbi.

Så med en massa nya funderingar kom jag tillbaka hem till Umeå. Det kändes att jag behövde flera veckor av vila för att smälta alla mina intryck från min Iran resa. Jag började så småningom inse att det hela handlar om ställningstagande. Jag kunde välja att se mig som en man utan ett riktigt hemland. Jag var varken en iranier eller en svensk. Fast samtidigt kunde jag se mig som både en svensk och som en iranier. Så småningom i min nya hemstad Umeå kom jag till insikt att jag på olika sätt hade formats av både dessa länder. Det gällde bara att acceptera att jag är en svensk iranier när jag är i Iran och en iransk svensk när jag är hemma i Sverige.

Jag heter Saeid Erfan, en umebo som bryter på persiska. Jag flyttade hit till Umeå från Göteborg år 2002 efter att jag hade fått ett jobb som systemutvecklare på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) här i Umeå. Jag var oerhört glad att jag hade fått det här jobbet. Det var en svår tid. Den så kallade IT-bubblan hade spruckit och det var tufft att få jobb som programmerare särskilt om man var nyutexaminerad med lite arbetslivserfarenhet och dessutom hade ett namn som mitt.

Jag var flitig att söka jobb och sökte många jobb överallt i landet. En blandning av hopp och rädsla var drivkraften i mitt sökande. Hopp på att få ett jobb och därmed få förutsättningar för att skapa ett bättre liv, och rädsla för att inte hamna i en långvarig arbetslöshet med allt vad det innebär för en. Som tur var fick jag till slut ett jobb här i Umeå fast priset var att jag skulle lämna många nära och kära i Göteborg som var min hemstad för många år.

Så var det tillfälligheter som gjorde att jag hamnade här i Umeå. Jag kunde lika gärna ha hamnat i Piteå, eller i Helsingborg. Det första året kändes mycket exotiskt för mig att bo här. Jag flyttade hit till en halvtom stad under värmeböljan i augusti som varade i flera veckor. Kunde inte tro att man bor så nära polcirkeln om det inte var för de ljusa nätterna. Den kommande kalla och mörka vintern gjorde det hela ännu bättre trots att jag frös som aldrig förr i hela mitt liv.

Det kändes som sagt exotiskt att bo här då och det tog mig flera år tills jag kunde och ville kalla mig för umebo. Att bo i en stad och att kunna erkänna samma stad som sin hemstad är två helt skilda saker. Många tror att man ska vara född och uppvuxen någonstans för att man ska kunna kalla den där platsen för sitt hem. För mig handlar det om att vilja erkänna någonstans som sitt hem. När man börjar inse att man är en del av sin livsmiljö och har en ömsesidig relation med sin omgivning då börjar en känsla av tillhörighet växa i en. Och det är då som man börjar känna sig hemma.

Nu när jag har fått det här privilegiet att blogga här då vill jag berätta lite om min relation till Umeå. Hoppas ni alla får en riktig trevlig måndagskväll och vi hörs imorgon.