Det är väl ofta så att man inte har tid. Nästan alltid är det så att man egentligen inte har tid. Och så är det ju för alla andra också. Men man pusslar, blir trött, tar nya tag och kör på barra. Ibland tycker jag det är ganska fint och ibland känns det som att det bara kommer ta slut en dag för alla är typ slutkörda.
Först när jag fick frågan om jag ville skriva här så tänkte jag att man borde skriva något vettigt när man hade stafettpinnen i sin hand, men sen blev jag mest trött på vettiga saker. Tänkte också att jag skulle ju kunna skriva om hur kung Verket är, hur väldigt kul det känns att ha börjat jobba på Ögonblicksteatern, hur grymt Glesbygd´n är, hur fint det är att spela klezmer med Stöld och att Umeå har ju en massa folk som gör en hel massa bra saker. Men det gjorde jag inte heller.
Nåväl, min tid räckte till tre mitt-i-natten inlägg och inte till så mycket mer. Lämnar med varm hand över stafettpinnen till nästa löpare och hoppas att han/hon/det har all tid i världen.
Mera snö och kyla. Mest kyla den här gången.
Cyklade ner för svingen och det var väldigt kallt. Första gången för i år så bet det riktigt i kinderna. Tänkte som vanligt på hur fort man glömmer hur något känns, att man varje år blir lite överraskad. Man glömmer snabbt det som har varit. Man glömmer ännu snabbare det man själv inte har upplevt.
Ibland är det väldigt viktigt att minnas.
Inte för att minnet ska avskräcka oss men för att vi ska komma ihåg vad vi är.
Minnas att svält gör ont. Att kulor som tränger in i en kropp dödar. Minnas att viljan till liv får oss att göra nästan vad som helst. Minnas att det kan vara skönt att slå tillbaka.
Minnas inte bara sina egna minnen men minnet som är vårt gemensamma. Det är inte någon annan som är den fattige, vi är dom fattiga. Det går inte att skilja sig från någon. Historier är vår hjälp att minnas. Historier är det vi redan visste men har glömt.
Några har ett arbete, några har inte. Några ber fem gånger om dagen, några tränar fem gånger i veckan. Det är en skillnad i aktivitet inte i mänsklighet.
Förlorade just det jag hade skrivit när jag försökte starta om mitt för närvarande döda internet. Jag tyckte det var ganska fint och tänkte att det skulle jag inte alls ha velat förlora. Riktigt jävla drygt kändes det faktiskt att förlora det. Det känns fortfarande drygt för det här är inte alls lika fint. Det var något med stämningen i det som jag gillade. Och så var det en massa andra saker också.
Nu är jag mest bara lite irriterad och jag tror inte jag kommer gilla det jag skriver.
(andetag, börja om, gör om, gör bättre, bli en maskin)
Det är fint med snön. Klev runt i den ikväll och den var orörd och jag kände mig inte som första mannen på månen men lite åt det hållet. Och de perfekta snökanterna på drivorna som vinden hade gjort var fina. Det var också bra att det var kallt.
Att tala om snö är att tala om ingenting.
Är förkyld och har väldigt lite i huvudet.
Tänker inte alls så mycket om kultur. Bara att det är bra att göra saker och att man skapar något, som att bli Gud ungefär. Men ofta är man rädd. Tycker att man inte borde vara rädd. Tycker det är idiotiskt att göra andra rädda.
Såg "Låt den rätte komma in" ikväll. Den var rakt på och väldigt stillsam. Som när ett barn berättar en historia, utan sensmoral men med en vilja att säga något viktigt.
Tycker man måste tala ibland, eller klottra om man gillar det. Tycker graffitikonst ofta är ful men väggarna är inte mina och inga gator eller hus är mina. Äganderätten är idiotisk. Någon hade skrivit "tänk efter då för helvetet" på cykelbron för några år sedan. Det var bra
Det är bra att vara arg.
Väldigt mycket handlar om pengar och våld. En del talar om arbetslinjen utan att tänka på vad vi bygger. Det är lätt att jobba för mycket. Ibland tänker jag att det bästa man kan göra för världen är att ta det lugnt.
Just nu tänker jag att jag är trött och måste verkligen sova. Och troligtvis kommer inte mitt internet att fungera nu heller och det beror nog på snön. Jag skulle vilja bli insnöad i väldigt många dagar. Jag skulle vilja sova i väldigt många dagar. Jag tror väldigt många med mig skulle vara väldigt glad om de inte kunde göra något. En sådan kollektiv sysslolöshet skulle nog betyda mer för stan än kulturhuvudstaden.
Det är något väldigt stillsamt när man tänker på istiden, när allt är is och snö och inget skapas förutom snökanter och drivor. Ingen är där för att kliva runt.