umea2014

Där jag växte upp ute i storskogen, i Bäckmyran utanför Lycksele, var folk medlemmar i Socialdemokraterna eller i Nykterhetslogen Arvåns framtid, ibland i båda. På andra sidan älven och inne i Lycksele fanns det däremot gott om pingstvänner och de som tillhörde andra frikyrkliga samfund. Med min bakgrund brukar folk fråga varför det i mina romaner så ofta förekommer människor som brottas med Gud, och var alla bönehus kommer ifrån? Förmodligen är jag den som kämpat hårdast för att försonas med min Gud. Jag har till slut funnit fram till en tyst och stilla tro, vilken jag inte förnekar.

Jag har ofta funderat om det går det att kombinera förnuft med en andlig, kristen tro? Att vara rationell och tvivlare är inte svårt: "Varför ingriper inte Gud och stoppar ondskan på vår jord?" Det klassiska Teodicéproblemet som så många filosofer har kämpat med och som blivit tvivlarnas paradargument för att förkasta den kristna tron. Jag tröstar mig med att Gud försett oss med en fri vilja, där det finns ett val mellan gott och ont. Att vara rationell och förklara vårt liv på jorden utifrån fysikens lagar är inte svårt; desto svårare är att det att beskriva denna inre ro, denna stillhet, den varma blomman som slår ut bröstet ... Gud är som sommarvinden: alla känner den smeka kring kinderna, men ingen kan inte se den. För mig handlar tro om att försöka tolka symboler och att tyda det som står skrivet i undertexten: där finns tron, undren och kärleken.

Som Fan läser Bibeln ...

Läser man däremot Bibeln eller Koranen bokstavligt, fångas man lätt in av fundamentalismens klor eller leds in i sekternas järnhårda grepp. I många av dagens internationella konflikter spelar religionen en viktig roll. Krig förs och har förts i Guds heliga namn under årtusenden. Det går lägga många aspekter på dagens konflikt i mellanöstern, och den mellan USA och Irak, där religionen blivit ett effektivt slagträ i retoriken. Med vilken rätt man kan påstå sig företräda den rätta tron och göra anspråk på den ende och sanne Guden? Stirrar man sig blind på enstaka citat och struntar i sammanhanget, så blir religionen till slut ond. Man gör anspråk på den absoluta sanningen och kräver blind lydnad av sina undersåtar.

Både inom kristendomen och i islam finns falanger som står för en trångsynthet där just dessa argument drivs till sin spets. Här finns fanatismen såväl inom den kristna högern i USA, som i Jesu namn bland annat rättfärdigar mord på abortläkare, som hos de fundamentalister inom islam som påstår att självmordsbombare blir martyrer genom att spränga oskyldiga barn i luften. Det är när man förlorar känslan för det symboliska djupet i beskrivningen av Gud och tolkar allt bokstavligt, som det goda drunknar i det onda. Det som skrämmer mig mest är vår okunskap vi bär på om varandras religioner, för i okunskapens mylla odlas fördomar som försvårar en lösning på dagens aktuella konflikter. Detta trots den inre kompassen som pekar mot trons inre kärna, visar att kristna, judar och muslimer alla är barn av Abraham, som i grund och botten tillber samme Gud.

Den absoluta sanningen

Tidigt i livet började jag att intressera mig för religiösa sekter. Vad är det som får välutbildade, tillsynes kloka ungdomar, att låta sig slukas av en sekt och bli "hjärntvättade" så till den milda grad att de bryter kontakten med familjen och alla vänner. I början av 1990-talet gjorde jag och två andra en dokumentärfilm om några religiösa sekter. En sekt brukar kännetecknas av att ha en ledare som påstår sig vara gudomlig eller utvald av Gud. Denne sektledaren brukar kräva ovillkorlig lydnad av sina undersåtar. Sekten matar in ett mantra i medlemmen om vad som är den verkliga sanningen och att alla som säger däremot, är utsända av de onda makterna: Satan själv. Den nya sanningen skickar medlemmen in i en tillvaro av skuld och rädsla. Man kan säga att sekten tar ifrån medlemmarna den fria vilja som Gud en gång gav oss - inte minst för att sekten anser sig äga den absoluta sanningen.

Som fascismens pompösa manifestationer

Åter till filmen ... Vi intervjuade sektmedlemmar från Livets Ord, Hare Krishnarörelsen och Scientologkyrkan. Det var en rad skrämmande och mycket jobbiga möten vi gav oss i kast med och vid flera tillfällen var det knappt att vi orkade ro filmprojektet i land. Hare Krishnas medlemmar utanför Södertälje var mest bedrövliga att se och lyssna till: 15-16 timmars jobb per dag och med en svältkost som gjorde att många i tjugoårsåldern tappat sina tänder och likt skellett förlorat bar på svarta hål ögonen ska sitta. Scientologerna däremot, var i mina ögon så fåniga och knasiga, att det var svårt att hålla sig för skratt - ändå har de med sina produkter lyckats lura massor med människor på deras besparingar. Den mest raffinerade och skrämmande sekten var nog trots allt Livets Ord, som med sina möten fick en att tänka på fascismens och kommunismens pompösa manifestationer. När jag sedan som skrivande journalist letade efter Livets Ord spår i Umeå och Västerbotten, visade det sig att framgångsteologin slagit klorna i var och varannan pingstförsamling. Ljusets skola ute på Teg, som undervisar enligt Livets ords manifest, hade bland annat vid ett flertal tillfällen rivit ur allt om Darwins skapelseteori ur skolbarnens böcker.

*

Åren har gått. Jag är av någon anledning inte lika dogmatisk mot sekterna längre. Visserligen drar jag öronen åt mig när jag känner igen de budskap som en sekt brukar sända ut. Men jag är inte den som ska döma och jag har gjort mitt för att synliggöra sektens rätta ansikte. Numera håller jag mig till min stilla och rofyllda tro. Men räkna med att karaktärerna i mina kommande romaner fortsätter att brottas med Gud.

Slutligen, svaret på frågan jag ställde i början: Visst kan man vara både rationell och troende.

Här förleden uppstod en livlig debatt på "Drakarnas" kultursidor (stortidningarna söder om tullarna): ämnet var om det var fint eller fult att vara en "Kulturtant". Till slut kantrade debatten och slutade i en semantisk analys av ordet "kulturtant". Nu råkar det var så att jag mött dessa tanter, öga mot öga - och jag lovar er, de finns! Jag har stött ihop med dem dels som kulturredaktör, dels i min egenskap som turnerande författare. Dessa kvinnor, tanter syns överallt: på teatrarna, konstutställningarna, på de litterära framträdandena - ja, i princip överallt där det framförs kultur. Dessa kvinnor är i mångt och mycket samhällets kulturbärare.

Männen går på fotboll och ishockey, vilket i sig inte något man ska se ner på. Är själv en sportfåne, som kan varvar att se på en bra fotbollsmatch och läsa en djupsinnig bok. I mina ögon finns det inga motsatsförhållanden kultur och sport - det är kanske så att sport också är en form av kulturyttring. På den här punkten vill jag vara mycket tydlig: vi akta oss för att bygga upp en förutfattad bild av män i allmänhet; att de inte skulle kunna läsa en bok eller njuta av en teaterföreställning. Men om vi snackar om kultur i dess mening som teater, opera, biblioteksbesök, dans, författarframträdanden är det ett faktum att merparten av besökarna är kvinnor.

70 procent kvinnor
I SvD redovisades besöksstatistiken på Dramaten och Stockholms stadsteater: 70 procent av besökarna är kvinnor och det ser i princip likadant ut på Dansens hus. Gissar att könsfördelningen bland dem som besöker teatern och Norrlandsoperan, som exempel, landar på en liknande könsfördelning bland sina besökare. Vi ska vara ödmjuka och tacksamma gentemot våra "kulturtanter". Personligen vill utbringa ett HURRA för de kvinnor som genom sitt intresse och sin närvaro, hjälper oss som sysslar med någon form av kultur. Utan dessa kvinnor skulle vi kulturarbetare få tala, sjunga, dansa inför tomma lokaler.

Hur lockar vi männen till kulturen?
Hur lockar vi då männen att gå på operan eller se en Norén-pjäs? Det blir inte lätt. Tror att man måste börja i det lilla. Fackföreningsrörelsen kan fylla en viktig funktion genom att starta fler studiecirklar i ämnet kultur och att dessutom kämpa för att återinföra arbetsplatsbiblioteken. Kulturintresserade företagare kan bjuda sina anställda på ett teaterbesök lite då och då. Kommunen måste även dra sitt strå till stacken. Redan i förskoleåldern ser man hur flickor och pojkar präglas i sina könsroller. För att inte cementera detta borde kommunen "kasta in" kulturarbetare i parti och minut för att lära barnen, flickor som pojkar, hur berikande en kulturyttring kan vara.

Det råder inga tvivel om att intresset för kulturen är stort i Umeå. Ett exempel på detta är att Västerbotten under år 2006 toppade listan över de län i landet som besökte och lånade böcker på våra bibliotek. Stadsbiblioteket i Umeå hade 850 000 besökare och en dryg halv miljon böcker lånades ut. Intresset finns där - men hur breddar/får en bättre fördelning i könsfördelningen när handlar om kulturkonsumtion. Jag har inget bra svar på det själv, men tror att vi kulturarbetare kan spela en viktig roll. Bara man har vett att ge oss betalt.

Skickar en ros till alla kulturtanter!

Ytterligare en ny dag som släpar sig fram med hösten kring fötterna. Fick ett mejl från en god vän som jobbar som journalist uppe i Skellefteå. Hans förslag för att Umeå skulle vinna tävlingen om Kulturhuvudstad 2014, var att köpa Skellefteå AIK - då skulle man på köpet få en kulturstad. När det gäller AIK kan jag hålla med om att det vore ett kap för Umeå - trogen AIK-supporter som jag är. Här i Umeå kan vi kontra med att ha ett av världens bästa damfotbollslag - som kanske skulle gå att få att delta i olika kulturyttringar? AIK:s hårding, Mikael Renberg, klev ju upp på scenen med fler ur hockeylaget och berättade för allmänheten vilka som var deras favoritböcker.

Jag är mycket nyfiken på att se hur Umeå kommun tacklar utmaningen för att bli Kulturhuvudstad 2014. Jag håller verkligen tummarna för att det ska gå vägen. Ett ja skulle innebära att blickarna från hela EU-området med omnejd, skulle vändas mot Umeå. Snacka om gratisreklam och en chans att en gång för alla sätta Umeåkulturen på kartan. Backar vi bandet så lades grunden för att Umeå skulle bli kulturstad redan på 60/70-talet. Det var det framsynta kommunalrådet Torsten W. Persson, (s), som genom att haka på en rad statliga utredningar kring olika kulturfrågor, fick Norrlandsoperanatt växa fram genom att kopplas samman med regionmusiken, att Folkets hus placerandes mitt i staden och att stadsbiblioteket blev ett faktum. 1989 blev Umeå mycket välförtjänt årets svenska kulturstad.

Kulturen ska vara levande och ha något att tillföra och erbjuda det övriga Europa: är ett av målen en kulturhuvudstad ska uppfylla. Jag tror inte att man ska luta sig tillbaka och tro för mycket på fördelen att vara den hittills nordligaste staden i EU, som lämnat in sin ansökan. Jag tror att Umeå skulle vinna på att bredda och fördjupa kulturen än mer, för att därmed kunna visa att kulturen lever i alla samhällslager. Men då måste man gräva sig ner i kulturlagren för att finna det som rör sig i myllans rotsystem. Visst, det pågår en del projekt för att öka den kulturella mångfalden och för att involvera kulturen både hos de minsta och hos de äldsta. Spetskulturen (Norrlandsoperan, teatrarna, festivalerna ect) står på egna ben och är naturligtvis Umeås verkliga ess i rockärmen. Skulle dock politikerna och tjänstemännen glömma bort att satsa på kulturen för de minsta, för ungdomarna, de äldsta, de sjuka, de funktionshindrade och våra invandrare och flyktingar, så behöver är kulturen bara en fasad bestående av institutioner för de redan frälsta.

Kultur gör äldre friskare

Om vi som ett exempel vi tar de skröpliga gamlingar som knappt tar sig ur sängen, så visar forskningen på klara samband som mellan god hälsa och kulturupplevelser. Forskningsrönen visar även att man lättare får kontakt med dementa genom sång och musik - även berättande, läsande, skrivande eller att betrakta ett konstverk kan ge liknande, positiva effekter. Umeå kommuns egen undersökning för några år sedan, visade att 90 procent av de tillfrågade gamlingarna på sjukhemmen och de som i eget boende hade hemtjänst, var understimulerade. Jag tror att många äldre saknar musik, dans, teater, litteratur; de saknar orken att hålla i en bok, bannar sina förvärkta fingrar som inte längre klarar av att slå an ett ackord på pianot eller gitarren.

Dessa gamlingar ingår i en av de "tyst grupper" i samhället, där även de psykiskt sjuka, barnen i förskolan och stora delar av invandrarna kan räknas in. Nu pågår det en del kommunala kulturprojekt som bland annat riktar sig till de äldre, men väl ute i verksamheten så ser man inte mycket av aktiviteterna. Under de tre månader som jag härförleden jobbade som sjuksköterska på Tegs sjukhem, rådde där en riktig kulturöken - i dess virvlande sand hördes några enstaka hostningar. Inte ens Frälsningsarmén kom för att underhålla och trösta de gamla.

Jag är övertygad om att juryn som väljer Kulturstad 2014, skulle bli mycket imponerad om Umeå kommun kunde synliggöra sin verksamhet i kulturens rötter. Kolla här! - en stad där gamlingar sjunger i kör och läser Fröding, invandrare och flyktingar som visar upp sin kultur, barn som dansar och spelar teater, ungdomar som har ett flertal scener för att visa upp sitt musicerande. Ska Umeå nå ända fram måste kulturen breddas och nå djupet i folklagren. De projekt som pågår måste fördjupas och synliggöras - de måste upp i ljuset!

Satsa på långfilmer

En annan kulturutövning som Umeå kommun ännu inte förstått dess starka potential, är satsningar på långfilmer och TV-serier. Jag är personligen involverad av i ett längre filmprojekt, en TV-serie som bygger på min andra roman "All världens lycka". Med i detta projekt är regissören Kjell-Åke Andersson (Juloriatoriet, Min store tjocke far, Familjelycka), som kämpat tillsammans med producenten, för att till stånd en ekonomisk delfinansiering. De naturliga instanserna man i ett sådant läge vänder sig till är Umeå kommun och landstingsstyrda Film i Västerbotten. Orsaken till att vi just nu står och trampar vatten beror till stor del på bristen av lokalt stöd. Film i Västerbotten, som visserligen gillar filmidén, har en märklig policy att satsa på kortfilmer, medan Umeå kommun tagit ett principbeslut att inte gå in med någon finansiering av längre filmprojekt. Snacka om Moment 22 ... Om de dessa instanser inte vill satsa en spänn på en lokalt producerad långfilm eller TV-serie, så tvingas man att söka till andra län. Det lutar åt att filmatiseringen istället görs i Norrbotten. Filmpool Nord i Luleå, som stått bakom ett otal av långfilmer och TV-serier, vet att en långfilmssatsning eller TV-serie betalar tillbaka mångfalt tillbaka genom indirekta inkomster.

Långfilmer ger "pay-back-effekter"

Man brukar räkna i snitt att varje satsad krona på en långfilm ger 3-5 kronor tillbaka - och mångt mer om den slår ute i världen. I Skåneregionen satsar man 8-10 miljoner kronor per år på långfilmsprojekt. Genom analyser och studier har man sett de "pay-back-effekter" som uppstår. Långfilmen "Den bästa av mödrar" (inspelad i Österlen) såldes till Kina, Indien och Latinamerika och lågt räknat så tror man att cirka 100 miljoner kommer att se filmen. Det skulle generera en ökning av kommersiella gästnätter under åren 2006-2008 med drygt 300 000, som i sin tur leder till en omsättningsökning i Skåne mellan 492-830 miljoner kronor. När man räknat på värdet av den exponeringen av Skåne som "Wallanderfilmerna" gjort, uppskattas "återbetalningen" till 584 miljoner kronor.

Glöm inte musikerna

Musiklivet i Umeå är stort och har vuxit rejält under de senaste åren. Det finns i dagsläget en rad bra rock- och bluesband, som med lite moraliskt och ekonomiskt stöd skulle kunna sätta Umeå på musikkartan. Hur många gånger har inte Robertsfors nämnts i media runt hela världen, som tack vare ett EU-projekt" skapade" Sahara Hotnights. Varför inte arrangera en uttagningstävling, "Umeå-Idol", och plocka ut 5-7 band/artister som får ekonomiskt stöd under ett par år. Tror att det skulle betala igen sig - precis som satsningar på långfilmer.

Kulturbuljong

Ja, detta är mina funderingar kring hur man kan bredda lanseringen av Umeå som kulturhuvudstad. Redan i dagsläget har lanseringen en hel del kött på benen som underlättar lanseringen av Umeå. Vill även med detta inlägg varna för riskerna för att luta sig tillbaka och förlita sig på "spetskulturen" ska ro hem segern: Nej, fram med spaden och gräv er ner till kulturens rötter. Låt oss symboliskt säga att jag försökt bidra med lite av den buljong i vilken köttet ska kokas riktigt mört. Med rätt kryddning, så kommer Umeå att nå ända fram.

KENT LUNDHOLM

PS! Vill ni läsa utredningarna om filmsatsningarna i Skåne kan ni få tag i dem Region Skåne eller Cloudberry Communication AB som gjort utredningen och analyserna.

En god vän ville härom veckan att jag skulle följa med ut i skogen för att plocka kantareller. Det var en magiskt vacker höstdag då lövträden stod i brand. Man är på tok för lite ute i skogen, man lyssnar alldeles för sällan på tystnaden. Egentligen är det ganska meningslöst att ta med mig ut i skogen för att plocka svamp eller bär, då jag lider av defekt färgseende. Det röda, svagt gula smälter in i det gröna och blir till en smet av färger som inte går att skilja från varandra. Min vän hade heller ingen större lycka, men hon fann dock fyra pyttesmå trattkantareller. Nere vid den spegelblanka sjön, berättade jag för min vän om äran att få "blogga" på webben Umea 2014. "Umea", sa min vän och höjde på ögonbrynen. "Ja, det ska väl vara på utländska nu när Umeå ansöker om att bli kulturhuvudstad", svarade jag. "Vad tänker du skriva om då", var hennes raka fråga. "Ja, jag kan ju berätta om vilken baddare jag är på att plocka trattkantareller", svarade jag.

Jo, så är det ... Känner mig inspirerad att blogga här på "Umea 2014", som är en reklamplats för Umeås ansökan att bli kulturhuvudstad i Europa. Sålunda ska jag under denna vecka, utifrån min roll som kulturarbetare, skriva sju inlägg - gratis. Som vanligt betalas ingen ersättning ut till författare och andra kulturarbetare, eftersom vi sysslar med vårt värv enbart för att är så himla roligt. Får väl se detta "bloggande" som ynnest som tillfredställer min fåfänga. Ja, ni vet ... alla vill ju synas ...

Kort presentation

Vem är då denne skribent som börjar med att skriva om trattkantareller? Jag heter Kent Göran Ingemar Lundholm, kallas för Kent, är 49 år och är uppvuxen i en liten trådsmal by utanför Lycksele, som heter Bäckmyran - byn som ända fram till 2000-talet inte fanns på kartan. Kanske tyckte Lantmäteriet att den lilla orten, som blev årets by i Lycksele kommun i slutet på 1980-talet, gjort sig förtjänt med en liten prick på kartan.

Reste i unga år runt jorden och jobbade på ett otal orter, för att slutligen landa i Umeå i början av 1980-talet. Här har jag jobbat som sjuksköterska, som journalist på SVT och en av våra dagstidningar, hoppat in som pressekreterare åt landshövding Georg Andersson, och varit informatör på länsstyrelsen och Västerbottens kommunförbund. Är numera ensamstående med delad vårdnad av en åttaårig tjej på åtta vårar. Jag vågar äntligen kalla mig för författare, då jag numera har tre romaner i bagaget: "Svin föder svin" (1999), "All världens lycka" (2003) och "Konungarnas konung från Baklandet" (2006). Till detta kommer en lång rad filmmanus och noveller. Dock kan jag ännu inte leva på det jag skriver och alla de framträdanden jag gjort. För närvarande fyller jag min plånbok med att vikariera som sjuksköterska på Tegs sjukhem och vid Geriatriken på NUS; sedan får jag in lite snuspengar genom att skriva krönikor och recensera böcker.

Kuf som blev författare

Jag är en rätt så egensinnig person - en riktig kuf. Jag håller mig mest inne, då skrivandet kräver ensamhet och koncentration. Visst, det händer att jag tar mig en sväng ner på någon av stadens pubar, då ofta med någon god vän för att umgås ett par tre timmar. Tvärilsk blir jag när orättvisor synliggörs eller om jag råkar hamna i samtal med högervridna, fascistiska personer eller smygrasister. Jag vilar tryggt mot mina socialistiska grundvärderingar: jämlikhet, jämställdhet, solidaritet, yttrandefrihet, rättvisa. Med en sådan livssyn är det tungt att se hur den borgerliga alliansen sakta men säkert raserar vår välfärd och tar från de fattiga för att ge åt de rika - klassisk högerpolitik.

Redan som tonåring bestämde jag mig för att bli författare. 1987 var det nära att genombrottet skulle komma. Ett av de stora bokförlagen bjöd ner mig till Stockholm, betalade flyg och hotell, för att diskutera ett romanmanus som jag skickat in. Enligt dessa betydelsefulla herrar krävdes bara några små ändringar i mitt manus, för att det skulle bli en utgivning med deras förlagslogga på bokomslaget. Sagt och gjort! När detta var klart och manuset postat till "Förlagsdraken", så ville jag fira detta genom att åka till New York. Lillsyrran Anneli hakade på. Väl hemma efter två veckors vandrande längs Manhattans gator, låg där ett tjockt brunt kuvert innanför dörren. Avsändare var Bonniers. Korthugget tackade redaktörerna, via en sekreterare, nej till min roman. I det ögonblicket dog jag en aning och slutade att skriva under flera år.

Satte allt på ett kort

1998 satte jag allt på ett kort och sa upp mig som kulturredaktör, för att under ett "sabbatsår" skriva min debutroman. När den var klar, så inträffade något underligt. Jag spatserande genom centrum för att posta mitt manus till ett av de stora förlagen, när av en slump stötte jag ihop med Göran Burén - som vid den tiden var delägare i ett mindre förlag i Skellefteå. Han bad att få läsa mitt manus och jag svarade ja - varför inte? Dagen efter ringde han och bad om att få ge ut min debutroman "Svin föder svin". Jag tackade omedelbart ja! Något som jag inte ångrar - trots att jag som författare på ett litet, norrländskt förlag aldrig någonsin skulle bli recenserad på någon av huvudstadens fina kultursidor.

"2014 - Umeå Capital of Culture." Nog låter det fint, men konkurrensen lär vara stenhård från rad andra svenska städer. Det goda med Umeås ambitioner är att man under några år verkar ska satsa på kulturen.

Men jag tror att Umeå kan stärka sina aktier genom en del åtgärder. Återkommer med dessa åsikter vad det lider.

Vi hörs!

KENT LUNDHOLM