Tack för mig

Så skriver jag då på det sitta sista inlägget på denna blogg. Jag tackar så mycket för förtroendet - trots att det slukat mycket av min tid. Men att skriva är ju mitt värv och jag finner alltid en viss lycka då jag får slå mig ner och skriva några rader.

Jag önskar all min lycka till med Ert arbete för att Umeå ska bli Kulturhuvudstad 2014. Kanske kan mina synpunkter hjälpa till. Håller i varje fall tummarna för att det gå hela vägen fram.

Vill ni veta mer om mitt författarskap kan ni besöka min webbplats:
http://www.kentlundholm.com

Nu ska jag återgå till mitt romanskrivande - och däremellan svära åt varför den trådlösa uppkopplingen och e-posten inte vill fungera i mina nya bärbara dator. Men det är en hel annan sak ...

image321

Lev väl. Tänk på: "Man lever så kort men är död så länge".  

Hälsningar
Kent Lundholm

Barn som lider - och slåss ...

I dag är det slutspurten i insamlingen till Världens Barn som arrangeras av Radiohjälpen. I går och idag sänds två direktsända galor i SVT, för att få oss snåljåpar att lätta på plånboken och därmed rädda livhanken på något av de barn som i dag lever i fattigdom och skräck. Unicef uppger att över en miljard barn lever i fattigdom - ofattbart.



Varje år föds 133 miljoner barn. Av dem dör 10,5 miljoner, eller 29 000 barn per dag, före fem års ålder. Fyra miljoner av dessa barn dör redan under sin första månad i livet. Orsaken är brist på den kärlek, omsorg, näring, vatten, hälsovård och det skydd som behövs för att överleva och växa upp. Ytterligare tiotals miljoner barn lever med fysiska eller psykiska handikapp. Så fram med plånboken om ni stöter på någon av alla de som är ute på gator och torg med sina insamlingsbössor - det är Din förbannade plikt att hjälpa till.

  

Det skrämmande ungdomsvåldet

En annan sak som bekymrar mig är det tilltagande ungdomsvåldet. Nog slogs jag och mina kompisar då vi var barn, men inte som nu. Då var det en hederssak att den som föll omkull eller gav upp, inte skulle drabbas av mer våld. Nu går man samman i en grupp och ger sig på en enda person och när denne fallit, så sparkar och hoppar man på den liggande. Med tunga kängor sparkar man mot huvudet - ibland så länge och hårt att den slagne antingen får svåra hjärnskador eller dör av inre blödningar.

  

Hur har det kunnat bli så? Det måste delvis bero på att det finns en reva i det sociala skyddsnätet och föräldrar som av någon anledning inte förmår att uppfostra sina barn. Kanske kan man finna en del av svaren i nerdragningen som gjorts på fritidshemmen, och på bristen på manliga förebilder i skolan. Men det är bara teorier. Något har hänt då småglin kommer till skolan beväpnade med knivar och andra tillhyggen. Spärren som hindrar en människa att sluta slå och sparka på en som ligger medvetslös och blodig på marken, verkar ha försvunnit.


 
 

Något har hänt ...

  

Ett nytt "fattigsverige"

Kan det bero på att vart tionde barn i Sverige har någon gång sett eller hört en förälder - oftast mamma - bli slagen; att hälften av dessa barn tvingas uppleva detta ofta. Kan det ha att göra något med att cirka 11 000 misstänkta fall av våld och övergrepp mot barn polisanmäls varje år i Sverige - men bara var femte anmälan leder till åtal. Många förövare går fria och barnet får inte upprättelse för de kränkningar det utsatts för. Rädda Barnens senaste rapport visar att för första gången sedan 1997 tilltar barnfattigdomen i Sverige. Antalet fattiga barn ökade med 5 000, vilket innebär att över en kvarts miljon barn i Sverige, 252 000 barn, lever i en fattig familj. Tre barn i varje skolklass lever i ekonomiskt utsatta familjer. Finns sambandet här?


Alla vill vi ju vara Någon - en som är betydelsefull och bli accepterad i den grupp man tillhör. Fixar man inte skolan (eller inte orkar med den), så skapar man sig en identitet som inger respekt: man blir en slagskämpe. Några sluter sig kring denne "krigare" och genom grupptrycket så ger man sig på försvarslösa. Läste om gäng som tävlade mellan varandra efter en poängskala, där vissa människor som misshandlades gav högre poäng. Det får en osökt att tänka på mängden av datorspel som enbart går ut på att skjuta ihjäl mest antal "figurer" (människor), för att få höga poäng.

  

Då räckte det med ett trägevär

Det har genom alla tider funnits ett behov, särskilt bland pojkar, att leka krig. Jag hade som barn, likt Emil i Lönneberga, ett trägevär där jag smög runt byggnaderna och sköt på osynliga fiender. Jag lekte dagarna i ända Cowboy och Indian, med mina polare Peppe och Anders. Men det skulle aldrig falla oss in att sparka mot huvudet på någon liggande medmänniska - den tanken fanns inte ens i vår sinnevärld. Det sägs att de barnsoldater som kidnappats av olika arméer i Afrika, och som vuxna sedan hjärntvättat, blivit bland de mest grymma soldaterna. Tänk er en nioårig kille, klädd i armédräkt, med en automatkarbin eller en machete i händerna, likt ett djur, som skövlar hela byar eller flyktingläger.

  

Något har hänt ...

  

Är rädd

Våldet skrämmer mig. Ser jag en grupp tonåringar om kvällen längre fram på en gata, så byter jag sida eller glider jag snabbt in på en sidogata. Jag blir samtidigt så förbannad att tvingas vara rädd; att frukta våra barn i samhället. Jag förstår nu hur rädda alla Umeås kvinnor måste ha varit innan polisen lyckades gripa Hagamannen; begriper nu deras rädsla att möta en ensam man längs någon av stadens mörka gator.
 


Vuxna män, huliganer, slåss för att det är roligt ...

Nu ska vi inte skylla allt våld i vårt land på ungdomarna. En av de farligaste platserna är i hemmen. Då handlar det om att en vuxen man misshandlar en kvinna. Sedan alla dessa förvuxna pojkar som går på idrottsevenemang - inte för att se på en bra fotbollsmatch, utan för att slåss. Vuxna män i olikfärgade halsdukar, slåss på öppen gata mot de som har en annan färg på sina halsdukar. De kallar sig stolt för huliganer.
 

Något har hänt ...

  

I övrigt är det en vacker höstdag utanför mitt fönster. Kanske tar jag en promenad? Vi får se.

  

KENT LUNDHOLM


Mötet med en min idol

"Jag har blivit inbjuden för att tala om konsten att skriva, men det ska jag göra allt för att undvika. Jag vet nämligen inget om skrivandet", inledde Torgny Lindgren ett framträdande i en fullsatt Aula Nordica i Umeå år 2002. Ovan skrivna säger en hel del om Torgny Lindgren; en kryptisk, mångbottnad man som inte vill förhäva sig. Han är ju uppväxt i Västerbottens "Bibelbälte", i byn Raggsjö, Norsjö kommun, inte långt från Skellefteå. Torgny Lindgren är en lysande estradör, utan att förhäva sig, och är inte den som drar på smilbanden när han framträder. Han äger scenen, varenda kvadratmeter; han fyller rummet.


image317
Mästaren Torny Lindgren
­

Allt började i Oslo

Detta är historien om när jag mötte min litterära idol. Den börjar en regnig, blåsig dag i Oslo anno 1983, då jag strövade fram längs Karl Johan, och där fanns en liten bokhandel som jag stegade in för att hitta något läsvärt. En av bokryggarna liksom sken mot mig. Jag hade året innan läst den underbara "Ormens väg på hälleberget". Jag tryckte "Merabs skönhet" hårt mot bröstet, när jag åkte med tricken till min lilla bostad. Jag kokade kaffe och lade mig på sängen och började läsa:

      

"Molin hade lärt skrädderiet i Jörn. Men det han sydde vart icke bra."

      

Jag var såld och kaffet förblev orört och kallnade. Jag läste denna lysande novellsamling tre gånger innan jag lämnade Oslo. Väl hemma började jag läsa det han tidigare skrivit och har sedan dess läst allt som kommit ur hans skrivarpenna - för han skriver sina romaner för hand.


      

Landshövdingen vill bjuda in Torgny

Åren gick. Så kom då den stora dagen i mitt liv då jag skulle få träffa Torgny Lindgren på egen hand. Jag hade som kulturredaktör på Västerbottens folkblad, inlett ett samarbete med dåvarande landshövding Georg Andersson, om att arrangera litterära salonger i länsresidenset. Vi lottade ut biljetterna till de knappt hundra VF-läsare som fick plats.1998 slutade jag på Västerbottens Folkblad för att skriva min egen debutroman, "Svin föder svin" som kom ut 1999 - samma år fick jobb pressinformatör på länsstyrelsen, så började jag och Georg att spåna på en fortsättning på de litterära salongerna. "Vi måste få hit Torgny", sa Georg med sin grova stämma. Sagt och gjort, jag etablerade en kontakt med förlaget och fick hans adress, sedan skrev landshövding Georg Andersson en inbjudan till Torgny på länsstyrelsens finaste papper. Bekräftelsen kom snabbt. Minns så väl när Georg kom in på mitt rum och jublade: "Han kommer, han kommer!"


Darrade som en hare inför mötet                           

Jag darrade av spänning där jag satt med min rostiga gamla Volvo utanför tågstationen och väntade på det tidiga norrgående tåget. Det var tjugo minuter försenat, som vanligt, men till slut tuffade nattåget in på perrongen. Torgny Lindgren var en av de första som klev av tåget. Jag fattade mod, gick fram och presenterade mig. "Men herreligen, inte hade du väl behövt vänta oppå mej. Jag hade kunnat taga en taxi till residenset". Han såg väl hur blek jag blev inför detta faktum att Torgny talade som han skrev. I bilen berättade jag kort om mitt och landshövdingens samarbete, hur det börjat på Västerbottens folkblad och nu fortsatt i min nya roll på länsstyrelsen. "Folkbladet", sa han och tittade upp samtidigt som stoppade pipan med tobak. "Där livnärde jag mig en kort tid som skribent, men det var så längesen," sa han.


Pipan gick ej att få eld på

På residenset bjöds det på en rejäl frukost, men Torgny åt bara en liten smörgås och drack ett par koppar svart kaffe. Han hade inte hungern. Efter måltiden frågade Torgny försynt om han fick röka pipa inomhus. "Rök du", svarade Georg Andersson och skrattade. Men det var som förgjort att få eld på pipan, sticka efter sticka gick av, och tobaken ville inte ta fyr. "Nog är det väl ändå attan, att när man för en gång skull får chansen att röka hos landshövdingen, så går det icke att tända pipan." Georg Andersson sa att det kanske fanns någon mening med det. "Så sant som det är sagt", svarade Torgny. "Här är det högre makter som styr så att inte pipan ska gå att tända."


image320      


Torgny - en trogen katolik

Torgny, som den katolik han är, ville väldigt gärna gå till Umeås katolska kyrka och fick sällskap av missionsförbundaren Georg Andersson. Under tiden satt jag och filade på de frågor jag skulle ställa till Torgny under intervjun efter kyrkobesöket. Det fanns några viktiga frågor som jag grunnat på länge. Nu hade jag chansen att få svar på dem. Vi befann oss i residenset i Umeå, i rummet där pianot och de vackra soffgrupperna stod placerade. Det var timmarna innan han skulle framträda inför publik. Han var schablonbilden av sig själv: lätt tillbakalutad i fåtöljen med korslagda ben, med glasögonen på nästippen och pipan i mungipan. Kanske var det besöket i kyrkan som gett honom nåden att äntligen få röka i residenset.

      

Intervjun

Jag harklade strupen ren.  "Hur farlig är egentligen en stubbrytare och vad kan ske ifall man slår en bakåtpassning", började jag och försökte se intellektuell och påläst ut. Visserligen anade jag svaren, men jag ville höra honom säga dem. "Stubbrytaren kan vara ohyggligt farlig! Du ska veta vilken inneboende kraft den har." I frågan om bakåtpassningen blev svaret: "Bakåtperspektivet är farligt. Det är något destruktivt med tillbakablickandet."

      

"Det beror på inaveln"

Torgny är en av de många, stora författare som satt Västerbotten på den litterära kartan. Många har förklarat den stora anhopningen stora författare i länet med den starka muntliga traditionen i länet; bland annat genom hopkoket av predikanter, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Landshövdingen frågade Torgny vad han det berodde på att så många stora författare som han själv, P-O Enquist, Sara Lidman, syskonen Kurt och Anita Salomonsson kom från samma lilla fläck på den västerbottniska kartan. Torgny tog sig för hakan och tänkte en stund: "Jag tror det beror på inaveln!"


Jag vidhåller att Torgny Lindgren är en av vår samtids största berättare och kommer att läsas långt in i framtiden. Jag hoppas att Torgny Lindgren inte känner kravet att producera allt mer komplicerade romaner, som i "Dorés Bibel", utan att återvänder till sina enkla, raka berättelser på det lindgrenska  språket. Tyvärr så är jag rädd att Torgny lämnar Västerbottens inland efter sin senaste roman: "Norrlands Akvavit." Han lämnar allt för många tecken efter sig i texten som tyder på det.


Jag är i varje fall glad över att ha fått tillbringa en hel dag med min litterära hjälte, Torgny Lindgren.   


KENT LUNDHOLM

De tre bästa romanerna:
1. Merabs skönhet, Torgny Lindgren
2. Din livsfrukt, Lars Ahlin
3. En vandring i solen, Slas


Den stilla tron och sekternas klor

Där jag växte upp ute i storskogen, i Bäckmyran utanför Lycksele, var folk medlemmar i Socialdemokraterna eller i Nykterhetslogen Arvåns framtid, ibland i båda. På andra sidan älven och inne i Lycksele fanns det däremot gott om pingstvänner och de som tillhörde andra frikyrkliga samfund. Med min bakgrund brukar folk fråga varför det i mina romaner så ofta förekommer människor som brottas med Gud, och var alla bönehus kommer ifrån? Förmodligen är jag den som kämpat hårdast för att försonas med min Gud. Jag har till slut funnit fram till en tyst och stilla tro, vilken jag inte förnekar.


image314
Bäckmyran - där jag växte upp.

Jag har ofta funderat om det går det att kombinera förnuft med en andlig, kristen tro? Att vara rationell och tvivlare är inte svårt: "Varför ingriper inte Gud och stoppar ondskan på vår jord?" Det klassiska Teodicéproblemet som så många filosofer har kämpat med och som blivit tvivlarnas paradargument för att förkasta den kristna tron. Jag tröstar mig med att Gud försett oss med en fri vilja, där det finns ett val mellan gott och ont. Att vara rationell och förklara vårt liv på jorden utifrån fysikens lagar är inte svårt; desto svårare är att det att beskriva denna inre ro, denna stillhet, den varma blomman som slår ut bröstet ... Gud är som sommarvinden: alla känner den smeka kring kinderna, men ingen kan inte se den. För mig handlar tro om att försöka tolka symboler och att tyda det som står skrivet i undertexten: där finns tron, undren och kärleken.


Som Fan läser Bibeln ...

Läser man däremot Bibeln eller Koranen bokstavligt, fångas man lätt in av fundamentalismens klor eller leds in i sekternas järnhårda grepp. I många av dagens internationella konflikter spelar religionen en viktig roll. Krig förs och har förts i Guds heliga namn under årtusenden. Det går lägga många aspekter på dagens konflikt i mellanöstern, och den mellan USA och Irak, där religionen blivit ett effektivt slagträ i retoriken. Med vilken rätt man kan påstå sig företräda den rätta tron och göra anspråk på den ende och sanne Guden? Stirrar man sig blind på enstaka citat och struntar i sammanhanget, så blir religionen till slut ond. Man gör anspråk på den absoluta sanningen och kräver blind lydnad av sina undersåtar.


Både inom kristendomen och i islam finns falanger som står för en trångsynthet där just dessa argument drivs till sin spets. Här finns fanatismen såväl inom den kristna högern i USA, som i Jesu namn bland annat rättfärdigar mord på abortläkare, som hos de fundamentalister inom islam som påstår att självmordsbombare blir martyrer genom att spränga oskyldiga barn i luften. Det är när man förlorar känslan för det symboliska djupet i beskrivningen av Gud och tolkar allt bokstavligt, som det goda drunknar i det onda. Det som skrämmer mig mest är vår okunskap vi bär på om varandras religioner, för i okunskapens mylla odlas fördomar som försvårar en lösning på dagens aktuella konflikter. Detta trots den inre kompassen som pekar mot trons inre kärna, visar att kristna, judar och muslimer alla är barn av Abraham, som i grund och botten tillber samme Gud.



Den absoluta sanningen

Tidigt i livet började jag att intressera mig för religiösa sekter. Vad är det som får välutbildade, tillsynes kloka ungdomar, att låta sig slukas av en sekt och bli "hjärntvättade" så till den milda grad att de bryter kontakten med familjen och alla vänner. I början av 1990-talet gjorde jag och två andra en dokumentärfilm om några religiösa sekter. En sekt brukar kännetecknas av att ha en ledare som påstår sig vara gudomlig eller utvald av Gud. Denne sektledaren brukar kräva ovillkorlig lydnad av sina undersåtar. Sekten matar in ett mantra i medlemmen om vad som är den verkliga sanningen och att alla som säger däremot, är utsända av de onda makterna: Satan själv. Den nya sanningen skickar medlemmen in i en tillvaro av skuld och rädsla. Man kan säga att sekten tar ifrån medlemmarna den fria vilja som Gud en gång gav oss - inte minst för att sekten anser sig äga den absoluta sanningen.


image316
Sekterna tar ifrån dig din fria vilja.

Som fascismens pompösa manifestationer

Åter till filmen ... Vi intervjuade sektmedlemmar från Livets Ord, Hare Krishnarörelsen och Scientologkyrkan. Det var en rad skrämmande och mycket jobbiga möten vi gav oss i kast med och vid flera tillfällen var det knappt att vi orkade ro filmprojektet i land. Hare Krishnas medlemmar utanför Södertälje var mest bedrövliga att se och lyssna till: 15-16 timmars jobb per dag och med en svältkost som gjorde att många i tjugoårsåldern tappat sina tänder och likt skellett förlorat bar på svarta hål ögonen ska sitta. Scientologerna däremot, var i mina ögon så fåniga och knasiga, att det var svårt att hålla sig för skratt - ändå har de med sina produkter lyckats lura massor med människor på deras besparingar. Den mest raffinerade och skrämmande sekten var nog trots allt Livets Ord, som med sina möten fick en att tänka på fascismens och kommunismens pompösa manifestationer. När jag sedan som skrivande journalist letade efter Livets Ord spår i Umeå och Västerbotten, visade det sig att framgångsteologin slagit klorna i var och varannan pingstförsamling. Ljusets skola ute på Teg, som undervisar enligt Livets ords manifest, hade bland annat vid ett flertal tillfällen rivit ur allt om Darwins skapelseteori ur skolbarnens böcker.


*


Åren har gått. Jag är av någon anledning inte lika dogmatisk mot sekterna längre. Visserligen drar jag öronen åt mig när jag känner igen de budskap som en sekt brukar sända ut. Men jag är inte den som ska döma och jag har gjort mitt för att synliggöra sektens rätta ansikte. Numera håller jag mig till min stilla och rofyllda tro. Men räkna med att karaktärerna i mina kommande romaner fortsätter att brottas med Gud.


image315
Blomman i bröstet ...

Slutligen, svaret på frågan jag ställde i början: Visst kan man vara både rationell och troende.


KENT LUNDHOLM

Topp fem svenska författare:
1. Torgny Lindgren
2. Göran Tunström
3. Stig "Slas" Claesson
4. Peter Nilsson
5. Lars Ahlin

Länge leve kulturtanterna!

Här förleden uppstod en livlig debatt på "Drakarnas" kultursidor (stortidningarna söder om tullarna): ämnet var om det var fint eller fult att vara en "Kulturtant". Till slut kantrade debatten och slutade i en semantisk analys av ordet "kulturtant". Nu råkar det var så att jag mött dessa tanter, öga mot öga - och jag lovar er, de finns! Jag har stött ihop med dem dels som kulturredaktör, dels i min egenskap som turnerande författare. Dessa kvinnor, tanter syns överallt: på teatrarna, konstutställningarna, på de litterära framträdandena - ja, i princip överallt där det framförs kultur. Dessa kvinnor är i mångt och mycket samhällets kulturbärare.


Männen går på fotboll och ishockey, vilket i sig inte något man ska se ner på. Är själv en sportfåne, som kan varvar att se på en bra fotbollsmatch och läsa en djupsinnig bok. I mina ögon finns det inga motsatsförhållanden kultur och sport - det är kanske så att sport också är en form av kulturyttring. På den här punkten vill jag vara mycket tydlig: vi akta oss för att bygga upp en förutfattad bild av män i allmänhet; att de inte skulle kunna läsa en bok eller njuta av en teaterföreställning. Men om vi snackar om kultur i dess mening som teater, opera, biblioteksbesök, dans, författarframträdanden är det ett faktum att merparten av besökarna är kvinnor.

image312



70 procent kvinnor
I SvD redovisades besöksstatistiken på Dramaten och Stockholms stadsteater: 70 procent av besökarna är kvinnor och det ser i princip likadant ut på Dansens hus. Gissar att könsfördelningen bland dem som besöker teatern och Norrlandsoperan, som exempel, landar på en liknande könsfördelning bland sina besökare. Vi ska vara ödmjuka och tacksamma gentemot våra "kulturtanter". Personligen vill utbringa ett HURRA för de kvinnor som genom sitt intresse och sin närvaro, hjälper oss som sysslar med någon form av kultur. Utan dessa kvinnor skulle vi kulturarbetare få tala, sjunga, dansa inför tomma lokaler.


image313
Stadsbiblioteket i Umeå hade 850 000 besökare under år 2006.

Hur lockar vi männen till kulturen?
Hur lockar vi då männen att gå på operan eller se en Norén-pjäs? Det blir inte lätt. Tror att man måste börja i det lilla. Fackföreningsrörelsen kan fylla en viktig funktion genom att starta fler studiecirklar i ämnet kultur och att dessutom kämpa för att återinföra arbetsplatsbiblioteken. Kulturintresserade företagare kan bjuda sina anställda på ett teaterbesök lite då och då. Kommunen måste även dra sitt strå till stacken. Redan i förskoleåldern ser man hur flickor och pojkar präglas i sina könsroller. För att inte cementera detta borde kommunen "kasta in" kulturarbetare i parti och minut för att lära barnen, flickor som pojkar, hur berikande en kulturyttring kan vara.


Det råder inga tvivel om att intresset för kulturen är stort i Umeå. Ett exempel på detta är att Västerbotten under år 2006 toppade listan över de län i landet som besökte och lånade böcker på våra bibliotek. Stadsbiblioteket i Umeå hade 850 000 besökare och en dryg halv miljon böcker lånades ut. Intresset finns där - men hur breddar/får en bättre fördelning i könsfördelningen när handlar om kulturkonsumtion. Jag har inget bra svar på det själv, men tror att vi kulturarbetare kan spela en viktig roll. Bara man har vett att ge oss betalt.


Skickar en ros till alla kulturtanter!


image311

KENT LUNDHOLM

Topp tre i sport:
1. Skellefteå AIK
2. Zlatan
3. Den gamle Honken

Satsa på kulturrötterna och långfilmer

Ytterligare en ny dag som släpar sig fram med hösten kring fötterna. Fick ett mejl från en god vän som jobbar som journalist uppe i Skellefteå. Hans förslag för att Umeå skulle vinna tävlingen om Kulturhuvudstad 2014, var att köpa Skellefteå AIK - då skulle man på köpet få en kulturstad. När det gäller AIK kan jag hålla med om att det vore ett kap för Umeå - trogen AIK-supporter som jag är. Här i Umeå kan vi kontra med att ha ett av världens bästa damfotbollslag - som kanske skulle gå att få att delta i olika kulturyttringar? AIK:s hårding, Mikael Renberg, klev ju upp på scenen med fler ur hockeylaget och berättade för allmänheten vilka som var deras favoritböcker.


Jag är mycket nyfiken på att se hur Umeå kommun tacklar utmaningen för att bli Kulturhuvudstad 2014. Jag håller verkligen tummarna för att det ska gå vägen. Ett ja skulle innebära att blickarna från hela EU-området med omnejd, skulle vändas mot Umeå. Snacka om gratisreklam och en chans att en gång för alla sätta Umeåkulturen på kartan. Backar vi bandet så lades grunden för att Umeå skulle bli kulturstad redan på 60/70-talet. Det var det framsynta kommunalrådet Torsten W. Persson, (s), som genom att haka på en rad statliga utredningar kring olika kulturfrågor, fick Norrlandsoperanatt växa fram genom att kopplas samman med regionmusiken, att Folkets hus placerandes mitt i staden och att stadsbiblioteket blev ett faktum. 1989 blev Umeå mycket välförtjänt årets svenska kulturstad.


image308
Bild: Umeå skulle vinna på att bredda och fördjupa kulturen än mer.

Kulturen ska vara levande och ha något att tillföra och erbjuda det övriga Europa: är ett av målen en kulturhuvudstad ska uppfylla. Jag tror inte att man ska luta sig tillbaka och tro för mycket på fördelen att vara den hittills nordligaste staden i EU, som lämnat in sin ansökan. Jag tror att Umeå skulle vinna på att bredda och fördjupa kulturen än mer, för att därmed kunna visa att kulturen lever i alla samhällslager. Men då måste man gräva sig ner i kulturlagren för att finna det som rör sig i myllans rotsystem. Visst, det pågår en del projekt för att öka den kulturella mångfalden och för att involvera kulturen både hos de minsta och hos de äldsta. Spetskulturen (Norrlandsoperan, teatrarna, festivalerna ect) står på egna ben och är naturligtvis Umeås verkliga ess i rockärmen. Skulle dock politikerna och tjänstemännen glömma bort att satsa på kulturen för de minsta, för ungdomarna, de äldsta, de sjuka, de funktionshindrade och våra invandrare och flyktingar, så behöver är kulturen bara en fasad bestående av institutioner för de redan frälsta.


Kultur gör äldre friskare

Om vi som ett exempel vi tar de skröpliga gamlingar som knappt tar sig ur sängen, så visar forskningen på klara samband som mellan god hälsa och kulturupplevelser. Forskningsrönen visar även att man lättare får kontakt med dementa genom sång och musik - även berättande, läsande, skrivande eller att betrakta ett konstverk kan ge liknande, positiva effekter. Umeå kommuns egen undersökning för några år sedan, visade att 90 procent av de tillfrågade gamlingarna på sjukhemmen och de som i eget boende hade hemtjänst, var understimulerade. Jag tror att många äldre saknar musik, dans, teater, litteratur; de saknar orken att hålla i en bok, bannar sina förvärkta fingrar som inte längre klarar av att slå an ett ackord på pianot eller gitarren.


Dessa gamlingar ingår i en av de "tyst grupper" i samhället, där även de psykiskt sjuka, barnen i förskolan och stora delar av invandrarna kan räknas in. Nu pågår det en del kommunala kulturprojekt som bland annat riktar sig till de äldre, men väl ute i verksamheten så ser man inte mycket av aktiviteterna. Under de tre månader som jag härförleden jobbade som sjuksköterska på Tegs sjukhem, rådde där en riktig kulturöken - i dess virvlande sand hördes några enstaka hostningar. Inte ens Frälsningsarmén kom för att underhålla och trösta de gamla.


Jag är övertygad om att juryn som väljer Kulturstad 2014, skulle bli mycket imponerad om Umeå kommun kunde synliggöra sin verksamhet i kulturens rötter. Kolla här! - en stad där gamlingar sjunger i kör och läser Fröding, invandrare och flyktingar som visar upp sin kultur, barn som dansar och spelar teater, ungdomar som har ett flertal scener för att visa upp sitt musicerande. Ska Umeå nå ända fram måste kulturen breddas och nå djupet i folklagren. De projekt som pågår måste fördjupas och synliggöras - de måste upp i ljuset!


image309
BILD: Satsa på längre filmproduktioner - det lönar sig!

Satsa på långfilmer

En annan kulturutövning som Umeå kommun ännu inte förstått dess starka potential, är satsningar på långfilmer och TV-serier. Jag är personligen involverad av i ett längre filmprojekt, en TV-serie som bygger på min andra roman "All världens lycka". Med i detta projekt är regissören Kjell-Åke Andersson (Juloriatoriet, Min store tjocke far, Familjelycka), som kämpat tillsammans med producenten, för att till stånd en ekonomisk delfinansiering. De naturliga instanserna man i ett sådant läge vänder sig till är Umeå kommun och landstingsstyrda Film i Västerbotten. Orsaken till att vi just nu står och trampar vatten beror till stor del på bristen av lokalt stöd. Film i Västerbotten, som visserligen gillar filmidén, har en märklig policy att satsa på kortfilmer, medan Umeå kommun tagit ett principbeslut att inte gå in med någon finansiering av längre filmprojekt. Snacka om Moment 22 ... Om de dessa instanser inte vill satsa en spänn på en lokalt producerad långfilm eller TV-serie, så tvingas man att söka till andra län. Det lutar åt att filmatiseringen istället görs i Norrbotten. Filmpool Nord i Luleå, som stått bakom ett otal av långfilmer och TV-serier, vet att en långfilmssatsning eller TV-serie betalar tillbaka mångfalt tillbaka genom indirekta inkomster.


Långfilmer ger "pay-back-effekter"

Man brukar räkna i snitt att varje satsad krona på en långfilm ger 3-5 kronor tillbaka - och mångt mer om den slår ute i världen. I Skåneregionen satsar man 8-10 miljoner kronor per år på långfilmsprojekt. Genom analyser och studier har man sett de "pay-back-effekter" som uppstår. Långfilmen "Den bästa av mödrar" (inspelad i Österlen) såldes till Kina, Indien och Latinamerika och lågt räknat så tror man att cirka 100 miljoner kommer att se filmen. Det skulle generera en ökning av kommersiella gästnätter under åren 2006-2008 med drygt 300 000, som i sin tur leder till en omsättningsökning i Skåne mellan 492-830 miljoner kronor. När man räknat på värdet av den exponeringen av Skåne som "Wallanderfilmerna" gjort, uppskattas "återbetalningen" till 584 miljoner kronor.


Glöm inte musikerna

Musiklivet i Umeå är stort och har vuxit rejält under de senaste åren. Det finns i dagsläget en rad bra rock- och bluesband, som med lite moraliskt och ekonomiskt stöd skulle kunna sätta Umeå på musikkartan. Hur många gånger har inte Robertsfors nämnts i media runt hela världen, som tack vare ett EU-projekt" skapade" Sahara Hotnights. Varför inte arrangera en uttagningstävling, "Umeå-Idol", och plocka ut 5-7 band/artister som får ekonomiskt stöd under ett par år. Tror att det skulle betala igen sig - precis som satsningar på långfilmer.

image307
Bild: Polaren Svante med sitt band The Roaring Forties.

Kulturbuljong

Ja, detta är mina funderingar kring hur man kan bredda lanseringen av Umeå som kulturhuvudstad. Redan i dagsläget har lanseringen en hel del kött på benen som underlättar lanseringen av Umeå. Vill även med detta inlägg varna för riskerna för att luta sig tillbaka och förlita sig på "spetskulturen" ska ro hem segern: Nej, fram med spaden och gräv er ner till kulturens rötter. Låt oss symboliskt säga att jag försökt bidra med lite av den buljong i vilken köttet ska kokas riktigt mört. Med rätt kryddning, så kommer Umeå att nå ända fram.


KENT LUNDHOLM


PS! Vill ni läsa utredningarna om filmsatsningarna i Skåne kan ni få tag i dem Region Skåne eller Cloudberry Communication AB som gjort utredningen och analyserna.


Kantareller och skrivande

En god vän ville härom veckan att jag skulle följa med ut i skogen för att plocka kantareller. Det var en magiskt vacker höstdag då lövträden stod i brand. Man är på tok för lite ute i skogen, man lyssnar alldeles för sällan på tystnaden. Egentligen är det ganska meningslöst att ta med mig ut i skogen för att plocka svamp eller bär, då jag lider av defekt färgseende. Det röda, svagt gula smälter in i det gröna och blir till en smet av färger som inte går att skilja från varandra. Min vän hade heller ingen större lycka, men hon fann dock fyra pyttesmå trattkantareller. Nere vid den spegelblanka sjön, berättade jag för min vän om äran att få "blogga" på webben Umea 2014. "Umea", sa min vän och höjde på ögonbrynen. "Ja, det ska väl vara på utländska nu när Umeå ansöker om att bli kulturhuvudstad", svarade jag. "Vad tänker du skriva om då", var hennes raka fråga. "Ja, jag kan ju berätta om vilken baddare jag är på att plocka trattkantareller", svarade jag.



Jo, så är det ... Känner mig inspirerad att blogga här på "Umea 2014", som är en reklamplats för Umeås ansökan att bli kulturhuvudstad i Europa. Sålunda ska jag under denna vecka, utifrån min roll som kulturarbetare, skriva sju inlägg - gratis. Som vanligt betalas ingen ersättning ut till författare och andra kulturarbetare, eftersom vi sysslar med vårt värv enbart för att är så himla roligt. Får väl se detta "bloggande" som ynnest som tillfredställer min fåfänga. Ja, ni vet ... alla vill ju synas ...


image306
Så här ser jag ut ...

Kort presentation

Vem är då denne skribent som börjar med att skriva om trattkantareller? Jag heter Kent Göran Ingemar Lundholm, kallas för Kent, är 49 år och är uppvuxen i en liten trådsmal by utanför Lycksele, som heter Bäckmyran - byn som ända fram till 2000-talet inte fanns på kartan. Kanske tyckte Lantmäteriet att den lilla orten, som blev årets by i Lycksele kommun i slutet på 1980-talet, gjort sig förtjänt med en liten prick på kartan.


Reste i unga år runt jorden och jobbade på ett otal orter, för att slutligen landa i Umeå i början av 1980-talet. Här har jag jobbat som sjuksköterska, som journalist på SVT och en av våra dagstidningar, hoppat in som pressekreterare åt landshövding Georg Andersson, och varit informatör på länsstyrelsen och Västerbottens kommunförbund. Är numera ensamstående med delad vårdnad av en åttaårig tjej på åtta vårar. Jag vågar äntligen kalla mig för författare, då jag numera har tre romaner i bagaget: "Svin föder svin" (1999), "All världens lycka" (2003) och "Konungarnas konung från Baklandet" (2006). Till detta kommer en lång rad filmmanus och noveller. Dock kan jag ännu inte leva på det jag skriver och alla de framträdanden jag gjort. För närvarande fyller jag min plånbok med att vikariera som sjuksköterska på Tegs sjukhem och vid Geriatriken på NUS; sedan får jag in lite snuspengar genom att skriva krönikor och recensera böcker.


Kuf som blev författare

Jag är en rätt så egensinnig person - en riktig kuf. Jag håller mig mest inne, då skrivandet kräver ensamhet och koncentration. Visst, det händer att jag tar mig en sväng ner på någon av stadens pubar, då ofta med någon god vän för att umgås ett par tre timmar. Tvärilsk blir jag när orättvisor synliggörs eller om jag råkar hamna i samtal med högervridna, fascistiska personer eller smygrasister. Jag vilar tryggt mot mina socialistiska grundvärderingar: jämlikhet, jämställdhet, solidaritet, yttrandefrihet, rättvisa. Med en sådan livssyn är det tungt att se hur den borgerliga alliansen sakta men säkert raserar vår välfärd och tar från de fattiga för att ge åt de rika - klassisk högerpolitik.


Redan som tonåring bestämde jag mig för att bli författare. 1987 var det nära att genombrottet skulle komma. Ett av de stora bokförlagen bjöd ner mig till Stockholm, betalade flyg och hotell, för att diskutera ett romanmanus som jag skickat in. Enligt dessa betydelsefulla herrar krävdes bara några små ändringar i mitt manus, för att det skulle bli en utgivning med deras förlagslogga på bokomslaget. Sagt och gjort! När detta var klart och manuset postat till "Förlagsdraken", så ville jag fira detta genom att åka till New York. Lillsyrran Anneli hakade på. Väl hemma efter två veckors vandrande längs Manhattans gator, låg där ett tjockt brunt kuvert innanför dörren. Avsändare var Bonniers. Korthugget tackade redaktörerna, via en sekreterare, nej till min roman. I det ögonblicket dog jag en aning och slutade att skriva under flera år.


Satte allt på ett kort

1998 satte jag allt på ett kort och sa upp mig som kulturredaktör, för att under ett "sabbatsår" skriva min debutroman. När den var klar, så inträffade något underligt. Jag spatserande genom centrum för att posta mitt manus till ett av de stora förlagen, när av en slump stötte jag ihop med Göran Burén - som vid den tiden var delägare i ett mindre förlag i Skellefteå. Han bad att få läsa mitt manus och jag svarade ja - varför inte? Dagen efter ringde han och bad om att få ge ut min debutroman "Svin föder svin". Jag tackade omedelbart ja! Något som jag inte ångrar - trots att jag som författare på ett litet, norrländskt förlag aldrig någonsin skulle bli recenserad på någon av huvudstadens fina kultursidor.


"2014 - Umeå Capital of Culture." Nog låter det fint, men konkurrensen lär vara stenhård från rad andra svenska städer. Det goda med Umeås ambitioner är att man under några år verkar ska satsa på kulturen.


Men jag tror att Umeå kan stärka sina aktier genom en del åtgärder. Återkommer med dessa åsikter vad det lider.


Vi hörs!


KENT LUNDHOLM