Museet - hur kul är det?
För exakt 20 år sedan reste vi runt i Afrika några månader. Vi tog oss i sakta mak ner genom Sahara (Atlasbergen, Grand Erg Occidental, In Salah, Ahaggarbergen och Tamanrasset). Efter några veckors resande genom ett vilsamt ökenlandskap nådde vi så småningom Niger. Kontrasten mot Saharas lugn var nästan för stor; alla människor, polioskadade, prostituerade. I huvudstaden Niamey drabbades vi av rejäl magsjuka. I Niamey drabbades jag också av något annat - mitt livs största museiupplevelse.
Även om jag är antikvarie vid ett museum och har jobbat med museifrågor sedan 1980-talets mitt måste jag bekänna en sak - jag tycker altför ofta att museer och utställningar är tråkiga! Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske är det för att museer ibland är för pretantiösa? Imposanta byggnader, pedagogiska utställningar kring allvarliga teman. Utförligt. Präktigt.
I Niamey fanns en oas. En musei-oas. Första gången vi besökte museet fattade jag ingenting; museet var stängt mitt på dagen, och när det skulle öppna på eftermiddagen bokstavligen hängde folk på låset. Överallt var det människor som ville in, skolbarnen klättrade upp för det omgivande staketet. Efter några återbesök på museet i Niamey började jag förstå vad det var frågan om. Museet var en social inrättning, något av en fristad. I varje skrymsle av museet tycktes det hända något. Matutspisning, undervisning, slöjd, lek, teater...
Den där bilden finns alltid kvar i mitt huvud. Tänk om vi kunde uppnå något liknande här i Sverige och Västerbotten! Jag vet att det inte går att jämföra, eftersom många museer i Afrika fyller en annan uppgift än vad våra svenska museer gör. Men en sak skulle jag vilja att också vi kunde uppnå här hemma, och det handlar om att museet ska vara angeläget (något vi talar ganska mycket om).
Och vi börjar vara en bit på väg. Västerbottens museum efterfrågas allt mer av det omgivande samhället. Kommuner, skolor, företag, släktforskare, föreningar, privatpersoner, kolleger i andra länder - det är många som vill samarbeta med oss. Och vi riktar oss mer och mer till samarbetsparter utanför huset. Vi spelar roll! Och vi kommer att spela en ännu viktigare roll under kulturhuvudstadsåret 2014 - DET ANGELÄGNA MUSEET. Och inte bara under 2014, utan även längre fram i tiden. I all evighet. Amen.
I några av de halvtråkiga bloggar jag skrev tidigare under veckan kan man läsa mer hur museet kan vara en angelägenhet för Umeå och Västerbotten. Nu har Vasaloppsåkaran nått Evertsberg, Jerry Ahrlin drar hårt.
Brobyggaren - Sune Jonsson på Gammlia
Karlssons museiblogg, fredag 29 feb 2008
Och folket började bygga en väg. Och vagnar som icke drogs av hästar kärrade jord, och männen som var tillhopakomna utförde på denna väg endast ett ringa arbete. Då jorden var framforslad, var denna väg emellertid bredare och jämnare än någon annan väg hon kunnat föreställa sig, och den belades med träklov som var fint tillyxade och skrädda, och över klovarna lade de tillhopakomna männen remmar av järn som blev framburna med stor möda. Och över älven drog männen en mäktig bro på en höjd över det framfarande vattnet som var oändlig, likt spänningens flykt över jorden.
Detta är ´a Anna-Stinas syn mot det annalkande 1900-talet, som inleder Sune Jonssons roman Brobyggarna från 1969. Det är också en av de strofer som Greger Ottosson framför i sin berättarförställning Brobyggaren som helt och hållet bygger på Sune Jonssons texter.
Fredag eftermiddag. Klockan är drygt fem. Jag har just kommit tillbaka till mitt tjänsterum här på museet efter en omtumlande upplevelse - genrepet av Brobyggaren i Bio Abelli. Jag har sett och hört Greger Ottosson i många sammanhang, men jag tror aldrig han har gjort så starkt intryck på mig som i dag. Om det så var allvaret i vissa av texterna, eller blandningen mellan starkt patos och milt vansinne, det vet jag inte riktigt. Men en sak vet jag: gå och se berättarföreställningen Brobyggaren!
Jag hade nog egentligen tänkt blogga om hur museet jobbar allt mer internationellt, men det får vara. (Men jag kan ju i detta sammanhang inte undgå att nämna att Sune Jonssons fotografi visats i ryska Karelen under hela förra året. Då gav vi ut den nya boken Och tiden blir ett förunderligt ting - som fick svenska fotobokspriset 2007 - på svenska, engelska och ryska. Samtidigt hade vi ett utställningsutbyte med Karelen. I framtiden lär det bli fler sådana samarbeten!)
Nu tar jag helg. Om andan faller på återkommer jag med ännu ett inlägg. Jo, det gör jag nog. Jag har skrivit så vansinnigt tråkigt och tjänstemannamässigt under hela veckan.
Trevlig helg!
Nordliga kulturtraditionerna, kapitel 3
Karlssons museiblogg, torsdag 28 feb 2008
Sjaddame - ett Samernas Hus i Umeå?
Med detta tredje kapitel avslutar jag bloggandet om just våra nordliga kulturtraditioner. Både tisdagens och onsdagens blogg handlade om den förstudie som gjordes vid årsskiftet (www.umea2014.se/gammlia).
Det tredje syftet med förstudien var att synliggöra det samiska urfolkets historia och liv på ett tydligare sätt. I många länder med urfolk finns ett centrum, där urfolkets historia och liv presenteras. Ett sådant centrum saknas i Sverige. Därför satte vi upp följande mål: År 2014 har Sjaddame, ett nationellt Samernas Hus, etablerats.
Sjaddame är ett umesamiskt ord som betyder en plats där det växer bra - ett utmärkt namn för ett samiskt kulturcentrum. Och idén, som kläckts av Såhkie, Umeå sameförening, är bra. Så pass bra så att Svenska Samernas Riksförbunds vid senaste landsmötet beslutade att stödja Såhkies motion om ett samiskt centrum i Umeå!
Men ska ett samiskt centrum verkligen ligga i Umeå? Ska det verkligen vara ett nationellt samiskt centrum? Innebär en satsning i Umeå att andra delar av det svenska Sápmi tappar resurser? Detta är några av de frågor som dykt upp under resans gång. En del missuppfattningar och tidningsskriverier har lett till att frågan om ett Samernas Hus stundtals debatterats både livligt och högljutt.
I går träffades Västerbottens museums samiska referensgrupp i Lycksele. I gruppen ingår bland andra representanter från länets samebyar och -föreningar. Bland mycket annat diskuterades Samernas Hus och förstudien. Även om idén om ett samiskt centrum är god, återstår många frågor om drift, huvudmannaskap, finansiering osv. Därför föreslog vi i förstudien att man måste göra en förstudie(!) för att få svar på sådana frågor och för att bättre förankra idén om ett Samernas Hus - ett förslag som också mötesdeltagarna tyckte lät rimligt.
Själv skulle jag gärna se ett samiskt centrum i Umeå. Och ett i Lycksele. I Vilhelmina, i Ammarnäs. Många olika centra i hela Sápmi, vart och ett med sitt specifika innehåll där de på olika sätt befruktar varandra; låt tusen blommor blomma!
Passa på att besöka alla samiska arrangemang som är på gång, just nu i Lycksele, och mellan den 1 och 9 mars i Umeå då Samisk vecka ordnas för nionde året i rad (läs mer i Eva Konradzons tidigare blogg).
Gammlia och de nordliga kulturtraditionerna, kapitel 2
Karlssons museiblogg, onsdag 27 feb 2008
Gammlias utveckling till ett ännu attraktivare besöksmål!
I gårdagens blogg berättade jag om den förstudie kring våra nordliga kulturtraditioner som blev klar kring årsskiftet (www.umea2014.se/gammlia).
Ett av syftena med förstudien var att utreda på vilket sätt Gammliaområdet i Umeå - utifrån de nordliga kulturtraditionerna som vår landsända är en del av - kan brukas och utvecklas för att öka besöksantalet i området. Västerbottens museum har redan i dag mer än 200 000 besökare per år, vilket gör museet till länets mest populära besöksmål. Men vi vill få ännu fler att komma till oss, och därför formulerades följande mål: År 2014 är Gammlia ett av landets mest välfrekventerade besöksmål utanför storstadsregionerna och ett föredöme bland Europas friluftsmuseer.
Och hur i all världen ska det gå till? Jo; genom att lyfta fram länets samiska kulturarv och berättandet; genom att utveckla kulturturismen och det livslånga lärandet; genom att samarbeta mer med näringslivet och erbjuda generösare öppettider; genom att våga vara nyskapande!
Några exempel:
- Redan år 2009 hoppas vi att den traditionella jordbruksbebyggelsen - som nu dominerar på friluftsmuseet Gammlia - har fått sällskap av ett skogssamiskt viste. Detta kommer att byggas i en skogsglänta ovanför Sävargården och dansbanan. Två år senare finns ytterligare två visten; ett syd- och ett nordsamiskt.
- Gammlia är en arena för det västerbottniska berättandet, här ordnas allt från berättarkaféer till internationella berättarfestivaler.
- Gammlia är utgångspunkten för kulturturistiska resor (på temat Sevärt, Hörvärt och Ätvärt).
- Gammlia har något för alla åldrar, från öppen förskola för de minsta, till "öppen efterskola" för de allra äldsta.
- Gammlia är öppet året runt (och nästan dygnet runt också!). Kvällsarrangemang för konferenser, berättarkväll i kåtan, film i Bio Abelli, slöjdkurser...
- Gammlia är tillgängligt för alla som önskar, med smarta lösningar för funktionshindrade, information på många språk och med välutbildade guider och berättare.
OK, detta ökar antagligen antalet besökare, men den andra delen av målet då - att bli ett föredöme bland Europas friluftsmuser? Det blir vi genom att främja folkhälsan! Det låter bakvänt, men genom att erbjuda långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa rehabiliterande kurser och utbildningar i fönsterrenovering, spåntakläggning osv blir både människor och hus friska. Och varför inte låta eleverna vid gymnasiets bygglinjer få "öva" på Gammlia? Vidareutbildning i antikvarisk renovering för redan utbildade byggnadsarbetare?
(Jag undrar om jag skriver för långt? Nåja, jag kan ju avsluta med att berätta att jag varit på ett spännande möte i Lycksele i dag - mer om detta i morgon kväll.)
Gammlia och de nordliga kulturtraditionerna, kapitel 1
Karlssons museiblogg, tisdag 26 feb 2008
NORRUM - vad är det?
I går måndag inledde jag veckans bloggande med en framtidsbild av hur Västerbottens museum kan fungera om tio år. I dag hade jag tänkt mig att blicka lite mindre långt fram i tiden - men först ska vi gå några månader bakåt!
Hösten 2007 fick jag och Ellacarin Blind från Svenska Samernas Riksförbund ett utmanande uppdrag av Umeå kommun. Vi skulle före årsskiftet presentera en förstudie kring de nordliga kulturtraditionerna. Syftet med förstudien var att:
1. långsiktigt stärka den nordliga dimensionen i ett europeiskt perspektiv,
2. utreda på vilket sätt Gammliaområdet i Umeå - utifrån de nordliga kulturtraditionerna som vår landsända är en del av - kan brukas och utvecklas för att öka besöksantalet i området,
3. synliggöra det samiska urfolkets historia och liv på ett tydligare sätt.
Vi ställde upp ett antal mål, naturligtvis med sikte på 2014 och kulturhuvudstadsåret. När det gällde den första punkten bestämde vi oss för följande mål: År 2014 hyser Gammlia NORRUM, ett nationellt och internationellt centrum för forskning och förmedling av nordlig natur- och kulturvetenskap.
Sådana nordliga centra finns i exempelvis Norge och Finland, men här i Sverige finns ingen motsvarighet. Kärnan i NORRUM ska utgöras av Umeå universitet och Västerbottens museum, som även ska samarbeta med massor av andra aktörer (näringsliv, föreningar, skolor osv). NORRUM är än så länge bara ett arbetsnamn - ett namn som signalerar en nordlig dimension, ett rum, ett centrum samt lokalisering till Umeå.
Vilken verksamhet ska då NORRUM bedriva? Viktigast blir gemensamma nordliga forsknings- och förmedlingsprojekt, där universitetets kompetens inom det prioriterade området Nordliga Studier och museets förmedlingskompetens befruktar varandra. Tänk dig alla utställningar som kommer att produceras, alla böcker och tidskrifter - och inte minst webben!
Och i NORRUM kan även nordlig naturvetenskap rymmas. Varförinte ett internationellt symposium kring nordliga klimat- och miljöfrågor under 2014? Eller vad sägs om ett motsvarande symposium om dokumentärfotografi? Det borde passa bra med tanke på att Västerbottens museum då hyser ett nordligt centrum för fotografi och att Umeå har en universitetsutbildning i dokumentärfotografi. Och apropå det - år 2014 finns det även en universitetsutbildning i berättande! Detta som ett resultat av att länsmuseet redan 2007 anställde en berättarantikvarie...
Vill du veta mer om förstudien? Gå in på www.umea2014.se/gammlia. Där finns pdf-er, filmer m.m. Jag lär återkomma i ämnet...
Gammlia - fyra år efter kulturhuvudstadsåret
Karlssons museiblogg, måndag 25 feb 2008
Jag heter Anders Karlsson och arbetar på Västerbottens museum. Jag har erbjudits att blogga på denna plats under en veckas tid, och naturligtvis tar jag chansen. Det kommer att bli några korta glimtar under veckans gång, där jag skriver om mina funderingar kring vad ett länsmuseum haratt erbjuda under det kommande kulturhuvudstadsåret - för vi räknar väl kallt med att Umeå tar hem titeln?
I stället för att landa i år 2014 vill jag blicka tio år framåt i tiden från och med idag, till 2018. Hur står det till med Umeås kulturliv då, och vad händer på Gammlia? Vi gläntar på framtidsdörren...
Året är 2018. Redan för fyra år sedan, då vi firade kulturhuvudstadsåret, var Gammlia en central plats i Umeå kulturliv. Det ombyggda museet stod klart redan 2012, med alla sina nya delar: Torget, Porten, Dialogen och allt vad de heter. Vi kollar in vad som händer just denna februaridag år 2018.
Direkt innanför den läckra entrén befinner vi oss på Torget. På stora tavlor visas allt som är på gång på området. Få se nu... Öppen förskola i det samiska vistet, hårdslöjdskurs uppe i Hemslöjdscentrum, debatt om stadens miljö i ForUm, öppet hus i Samlingen (det nybyggda arkivhuset), utställningen Hundra år av rysk fotografi i Västerbottens i bild (där BildMuseet tidigare huserade). Och i kväll en föreställning från den lilla berättarscenen i Torgkaféet (museet har öppet tre kvällar i veckan).På Torget hittar vi också den välfyllda museibutiken.
Men eftersom vi har med oss utländska gäster går vi vidare till Porten. Runt den gigantiska skapelsen Västerbotten (är det en karta, en modell eller en skulptur?) presenteras länet och dess historia. Information om sevärda platser, aktuella projekt och nyupptäckta fornminnen samsas med presentationer från skolor, same- och hembygdsföreningar. Vid en infoplats flockas ett gäng gymnasieelever för att kolla in det material de lagt in på den snabbt växande kulturarvsbanken Google Västerbotten.
Vi styr stegen vidare till Dialogen, museets hjärta. Här råder en febril aktivitet. Släktforskargänget från Bygdeå har lagt beslag på det största grupprummet, klassen från Artediskolan går igenom arkivhandlingar från Rundvik, och i en av de sköna sittgrupperna sitter fyra botanikstuderande fördjupade över några gamla fotografier från Storvindeln. Informatören bakom disken ler lite inombords när han hör en av studenterna säga: - Och jag min idiot som trodde att det bara fanns utställningar här på museet!
- Men så ohyggligt trevligt, säger någon om denna tidsbild från 2018. -Vansinnigt trist, var finns visionerna? replikerar en annan. - Jomenvisst, säger jag, smaken är som baken. I nästa blogg blir det lite mer om vårt läge i norra Europa; fördel eller nackdel när det handlar om att bli Europas kulturhuvudstad?