umea2014

I dag är sista dagen för mitt kulturbloggande. Om ni har följt mig under veckan har ni märkt att jag har fokuserat på muntligt berättande. Det är viktigt att vi berättar och lyssnar till varandras berättelser. Nu ska ni få höra den rysliga berättelsen om mitt allra första muntliga framträdande. Det är lite långt, men jag kan trösta er med att i verkligheten varade det i en evighet.

FRÖKEN HIORT OCH GEORGE WASHINGTON

Fröken Hiort var i 35-årsåldern. Hon var lång och smal, hade allvarliga, blågrå ögon, stora, ljusbågade glasögon och uppkammat, ljuslockigt hår. Hon gick alltid klädd i figursydd dräkt med rak kjol - i svart- och grönnoppig ylletweed, i blyertsgrå stadig bomull eller i blågrå terylene - och bar i regel svarta promenadskor till. Alla dräktjackor hade fickor där hon förvarade små gula blyertsstumpar. Hon var den enda lärare som alla elever i läroverket hälsade på. Sån respekt visade man annars bara skolans rektor, Nils Eriksson, som alla kallade ”Hinken” fast ingen visste varför. Ingen i klassen skulle ens ha kommit på tanken att prata på fröken Hiorts lektioner utan att först ha fått ordet. Hon var skicklig, fordrande och rättvis. Vi dyrkade henne.

   När fröken Hiort lämnade tillbaka uppsatser delade hon alltid ut en stencil med felaktiga meningar som hon valt ut bland uppsatserna. Det gällde att inte ha kommit med på listan! Vi rättade meningarna tillsammans på tavlan, och sen fick vi själva ta itu med felen i våra egna uppsatser, som var markerade med rödpenna. Vi tvingades att lära av våra misstag för fröken Hiort samlade in skrivböckerna ända tills hon var nöjd med våra ändringar. Vi brukade få ett dussin främmande ord i hemläxa också.

   Vi gick i skolan även på lördagar, och varje lördag hade vi frågesport på grammatik. Man fick 2 poäng om man kunde svara på sin egen fråga själv och 1 poäng om någon i laget svarade rätt. Vi kunde skilja mellan åtta olika slags attribut, bland annat epitet, och vi visste vad ett determinativt pronomen var. Modala hjälpverb hade vi inga problem med heller och om fröken Hiort frågade efter de koncessiva konjunktionerna så fick hon höra dem. Till och med vår klasskamrat Bullen, som på de övriga lektionerna satt och tuggade på en tändsticka och svarade ”Äh” på alla frågor och grimaserade, satt på fröken Hiorts lektioner upprätt på stolen och förklarade artigt vad som menas med objektiv predikatsfyllnad. När vi var tolv år hade vi kunnat tävla med vilken gymnasieadjunkt som helst i grammatik därför att fröken Hiort förväntade sig det av oss, och vi tyckte att grammatik var roligt.

   Men det fanns en sak på svensklektionerna som alla fasade för. Fröken Hiort hade bestämt att varje läsår skulle alla få träna sig i att hålla föredrag. Jag var elva år på våren i 1⁵:an (ettfemman) när jag skulle hålla mitt första föredrag. Det skulle handla om ”George Washington”.

   På skolbiblioteket fanns två små böcker om Washington som jag lånade hem. Den mindre boken med flest sidor – som ingick i Barnbiblioteket Saga - hette ”Amerikas hjälte George Washington” och var tryckt 1921. Den var väldigt tråkig men hade trevliga tuschteckningar. ”De 13 stjärnornas hjälte” från 1946, som var ”en romantiserad skildring av George Washington och hans tid” var ganska rolig att läsa men innehöll bara en enda illustration. Det var en stilig bild av George Washington sittande till häst med draget svärd och med stjärnbaneret i bakgrunden. Längst bak i den boken fanns en förteckning över viktiga händelser i Washingtons liv. Den brydde jag mig inte om. Jag tyckte det var alldeles för mycket prat om trupper och befälhavare.

   Det var slut på rasten och den hemska stunden för mitt föredrag hade kommit. Fröken Hiort satte sig längst bak i klassrummet och jag gick fram till svarta tavlan. Det var där man skulle stå när man höll föredrag. Raskt stökade jag undan det jag kände på mig borde sägas: ”George Washington föddes 1732 och är känd för att ha infört demokrati i Amerika, valdes till landets första president 1789, blev omvald 1792, lämnade presidentposten 1797 och dog 1799.” Så långt verkade både fröken och klasskamraterna nöjda med det friska tempot.

   Sen övergick jag till det som intresserade mig. Det var bara två saker, Washingtons sista dagar och hans testamente. Jag avslöjade att den 12 december 1799 kom Washington hem från en ridtur huttrande efter ett par timmar i snöyra, hagel och regn. Jag citerade direkt ur den mindre boken: ”Generalen kom hem, våt och med snö i de gråa lockarna, men emedan man fått vänta på honom med middagen, ville han inte ge sig tid att ömsa kläder. Han försäkrade att den tjocka överrocken hållit honom både torr och varm.” Jag tittade menande på mina klasskamrater för att understryka Washingtons nobla karaktär men jag kände mig inte helt säker på att de hade uppfattat den. Jag fortsatte: ”Följande dag hade han ont i halsen, men han gick ändå ut på eftermiddagen, och på kvällen var han glad och munter som vanligt, då inga främmande voro närvarande. Han läste tidningarna, och när han fann något roligt, läste han det högt för fru Washington, så mycket som hans heshet tillät honom.”

   Stolt anförtrodde jag mina klasskamrater en liten detalj från den andra boken. Jag förklarade att Washington trots sin heshet hade smugit sig ut därför att han omöjligen kunde ge sig iväg på ”den stora långresan” utan att riktigt säga farväl till sin kära trädgård. Klasskamraterna stirrade på mig med uppspärrade ögon och jag hoppades att de var nyfikna på fortsättningen: ”På natten blev han mycket sjuk, men han ville inte störa någon. Han led av feber och andnöd. På morgonen tillkallades dr Craik, och senare på dagen ännu ett par läkare. Flera försök gjordes att lindra hans svåra plågor men förgäves. Det onda i halsen förvärrades alltjämt.”

   Vid det här laget harklade sig flera av klasskamraterna med en inlevelse som om de hade smittats av Washingtons halsont. Mina blickar drogs till den fina tuschteckningen på högersidan, ”Washingtons dödsläger”. Blundande låg Washington där i sin säng med lakanet uppdraget ända till hakan. Vid hans sida satt fru Washington i volangprydd, fotsid klänning och med en rynkad mössa på huvudet och bredvid henne en läkare, oroligt framåtlutad. Bakom dem båda stod ytterligare en läkare. Alla tre såg mycket allvarliga ut. Jag hade fäst mig vid orden ”Flera försök gjordes att lindra hans svåra plågor” och plötsligt fick tuschteckningen framför mig liv. Jag föreställde mig att Washington lade upp händerna på täcket, och jag beskrev i detalj för mina klasskamrater hur fru Washington smekte makens gulnade händer, där svetten pärlade som daggdroppar över de upphöjda blodådrorna, som ringlade som blå daggmaskar på expresidentens leverfläckade händer. Jag var djupt gripen och lämnade inte en svettdroppe onämnd. Högljudda stönanden från klasskamraterna ackompanjerade nu Washingtons lidande. När jag hastigt tittade upp från boken lade jag märke till att även fröken Hiort hade ett plågat drag över sig.

   Med stor självövervinnelse slet jag mig från tuschteckningen och läste mig till att det inte var fru Washington utan sekreteraren som försökte lyfta upp den sjuke för att han skulle kunna andas lättare. Det berättades också att en av tjänarna hade varit inne i sjukrummet nästan hela dagen och förblivit stående men att Washington märkt detta och vänligt bett honom att sätta sig.

   - Det var negerslaven Christopher, viskade jag rörd, för det hade jag läst i den andra boken.

   ”Jag kan snart inte andas längre”, sa Washington, och luften i klassrummet kändes också tung att andas.

   Doktorerna vid Washingtons sjukbädd satt försänkta i sorg, och mina klasskamrater hade också gått in i något slags dvala. Jag lät Washington dö med ett kortfattat:

   - Det var den 14 december 1799 som den gamle generalen hemförlovades.

   Tanken på negerslaven Christopher hade påmint mig om Washingtons testamente. Washington önskade att lagstiftarna skulle avskaffa slaveriet, förklarade jag, och i testamentet hade han skrivit att alla hans negerslavar skulle friges efter fru Washingtons död. De gamla och de föräldralösa skulle få ett rikligt underhåll, lade jag till och vacklade ner till min bänk och satte mig.

   Vid det här laget låg klasskamraterna som döda på bänkarna. Alla föredrag hittills hade tagit 15-20 minuter. Jag hade nu fyllt 45 minuter med Washingtons sista dagar, med särskild betoning på fru Washingtons handpåläggning. Fröken Hiort brukade i vanliga fall tacka och särskilt nämna några saker som vi hade fått lära oss av det aktuella föredraget. Den här gången strök hon sig bara över pannan och flämtade:

   - Nu tar vi rast!

   De flesta av oss klasskamrater följdes åt ända till studentexamen på reallinjen. Det var våren 1953 som jag höll mitt föredrag om George Washington. Tjugosju år senare firade vår klass, tillsammans med parallellklasserna, 20-årsjubileum av studentexamen. På kvällen var det middag med dans på Sävargården. Framåt småtimmarna hände det sig då att inte mindre än tre av mina manliga klasskamrater, en i taget och oberoende av varandra, tog mig avsides. Alla tre sa nästan ordagrant samma sak så jag nöjer mig med att berätta vad den förste av dem sa. Han ville äntligen få tacka mig för att jag hade betytt så mycket för honom i hans arbete, sa han. Jag gapade av förvåning och tänkte att han måste ha hunnit svepa många glas. Han talade om att han hade haft stora framgångar i sitt yrke och snabbt avancerat i tjänsten. När han nått en viss position hade han blivit tvungen att tala inför stora grupper. Första gången han skulle hålla ett anförande inför en större församling hade han varit så rädd att han hade trott att han skulle svimma. Han hade sett ut över åhörarna och tänkt att han aldrig skulle klara det. I det här svåra ögonblicket hade jag plötsligt dykt upp i hans minne, sa han, och han hade övervunnit sin rädsla genom en trösterik tanke. Han spände ögonen i mig:

   - Hur illa det än gick, tänkte jag, så kunde det aldrig bli lika djävligt som ditt föredrag om George Washington på Hiortans lektion!

Tack för att jag fick blogga! Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera allas vår jazzmusiker, pianist och kompositör Birgit Lindberg till Minervapriset och min brorson Björn till bronset i sprint i går i skidskyttevärldscupen i Hochfilzen! Det var ni värda! Varma gratulationer, Birgit och Björn!

Karin

Nu tänker jag prata lite om Berättarnät Norr.

   I en inbjudan till alla berättare i Sverige den 5 november 2004 från Mats Rehnman berättade han att Berättarnätet Sverige bildats dagen innan, och han inbjöd föreningar, grupper och institutioner att ansluta sig. Enskilda kunde inte bli medlemmar. En berättarstämma skulle hållas i Stockholm 23-24 februari 2005 och då skulle berättare från hela landet samlas, både scenberättare och amatörer, berättande pedagoger och intresserade arrangörer. Två representanter från varje organisation skulle inbjudas. Jag var så nyfiken på berättarvärlden och ville så gärna åka till berättarstämman och lära känna landets berättare. Kruxet var bara att det inte fanns någon berättarförening i Umeå att representera! Jag började bearbeta olika personer som jag tyckte skulle passa bra att starta en berättarförening. Kunde inte Västerbottensteaterns Berättarensemble bilda ett berättarnät i norr?

   - Nej, det är ett tidsbegränsat EU-projekt, sa Robert Herrala, men starta gärna en berättarförening själv! Det skulle vara en välkommen samarbetspartner.

   Jag frågade den ena efter den andra. Ingen ville starta någon förening, men de flesta tyckte det skulle vara roligt om det fanns en förening att gå till för att lyssna på berättelser och en och annan kunde tänka sig att berätta själv också. Till sist förstod jag att om jag skulle kunna bli medlem i en berättarförening i Umeå så var jag tvungen att starta den själv. Så kom Berättarnät Norr till lördagen den 19 februari 2005 på Ersboda Folkets Hus. Att vi höll till just där berodde på att Jenny Hostetter skulle leda en nybörjarkurs i berättande där, och jag passade på att kalla till konstituerande möte i Berättarnät Norr när jag visste att kursdeltagarna skulle ha fikapaus. På det viset fick vi ett dussin medlemmar redan från början, något som imponerade på Berättarnätet Öst i Stockholm som vid starten två år tidigare bara lyckats samla en handfull personer men sedan växt desto mer. Det var svårt att hitta folk till styrelsen, men det gick till sist. Jag har själv varit ordförande sedan starten. Hur det gick med berättarstämman? Jodå, jag var med, men det berättar jag om i morgondagens krönika.

   Den ideella föreningen Berättarnät Norr har enligt stadgarna två uppgifter, dels att fungera som kontaktnät för människor som är intresserade av muntligt berättande, dels att skapa intresse för, utveckla och öka kunskapen om den muntliga berättarkonsten. Vi är i dag 36 betalande medlemmar. Stommen i verksamheten är ”Berättarkafé Norrsken” som jag leder varje månad utom under sommaren. Där är vem som helst välkommen att berätta eller att bara lyssna. Vi brukar träffas första söndagskvällen i varje månad kl. 19.00-21.00, i januari en vecka senare. Hittills har vi hållit till på Kafé Björksta, skeppskaféet Vita Björn och Hamnmagasinet. Till våren står vi utan lokal, men jag hoppas att vi ska kunna fortsätta att hålla till på Hamnmagasinet, som ligger centralt. Samtal pågår. Vi brukar vara drygt ett tjugotal, både stamgäster och nytillkomna.

   Vi strävar också efter att arrangera en berättarkurs per termin. Hittills har vi haft två kurser med Inger Lise Oelrich, grundaren av ALBA, den nordiska föreningen för läkande berättande och, tillsammans med Nancy Mellon, initiativtagare till det internationella berättarsymposiet i Järna sommaren 2005. I höstas bjöd vi in Peter Hagberg, en av de fyra i Fabulastiftelsen, som arrangerar Fabulafestivalen. Det har varit tre mycket lyckade kurser. Till våren kommer glädjande nog Anne-Mette Stabel från Moss utanför Oslo upp till oss. Jag lärde känna henne i somras som en mycket skicklig lärare vid det nordiska symposiet för läkande berättande i Järna.

   Ibland går vi ut i en liten grupp och berättar. Styrelsen för Berättarnätet Sverige, som jag själv tillhör, gav en uppskattad berättarföreställning på Vita Björn, ”Djuriska bravader”. Från föreningen har vi berättat bl.a. på Världsberättardagen både på Åkerbloms och på Stadsbiblioteket och på Världsbokdagen förstås på Åkerbloms, på pensionärspicknick i Döbelns Park och ett par kvällar i augusti i Fröken Fjällströms kafé på Gammlia.

   Till våren ska vi vara medarrangörer i ett nytt projekt, ”Ung Berättarscen”. Inom ramen för ett treårigt EU-projekt reser berättare från Fabulastiftelsen i Stockholm till sex orter, bl.a. Umeå, och tränar ungdomar i berättarkonst. Berättarnät Norr ska vid sidan av berättarkaféerna arrangera berättarkvällar riktade direkt till ungdomar.

   Berättarnät Norr är en livaktig men fattig förening. Vi får lite inkomster från medlemsavgifter, 100 kr per person och år, och vi tar 20 kr i entréavgift till berättarkaféerna för icke-medlemmar, och så brukar Studiefrämjandet ge oss 250 kr per arrangemang när vi har haft någon utgift. Men detta räcker inte långt. Jag brukar ligga ute med pengar till de förbeställda flygbiljetterna till kursledarna. Varje styrelsesammanträde konstaterar vi att vi behöver en sponsor! Vi borde gå till Balticgruppen och prata med Krister Olsson, han verkar vara en trevlig karl, brukar vi säga. Jag borde skriva ett brev och tala om hur bra vi är så han blir lite nyfiken, brukar jag tänka. ”Käre Krister Olsson! Du verkar vara en trevlig prick, som värnar om kulturen och dessutom är förmögen. Du skulle vara den perfekte sponsorn för oss! Tycker inte du det också? Hör gärna av dig till mig…”

   Ja, ni hör ju själva hur det låter. Då har ni kanske förståelse för varför en viss punkt återkommer i Berättarnät Norrs protokoll: ”Sponsring. Bordlägges till nästa möte.” Jag har inte lyckats skriva det där brevet än…

Karin

Jag heter Karin Ferry. Jag arbetar som dramapedagog och är berättare på fritiden, men det får jag berätta mer om en annan dag. När jag tittade på Nobelfirandet i TV blev jag nostalgisk och fick sån lust att berätta egna minnen från Nobelfesten.

   Året var 1965, det år då Michail Sjolochov var litteraturpristagare, och jag var inbjuden till Nobelfesten av dåvarande kårordföranden i Uppsala Studentkår, Lennart Hedqvist, fortfarande moderatpolitiker i Uppsala. Han hade just gjort slut med fästmön och bjöd mig i stället.
   - Jag misstänker att du äger en långklänning, sa han, och det hade han rätt i.
   Jag hade redan varit på flera baler och ägde en ljusgrön, ärmlös silverlaméklänning, silverskor och silverväska.

   Jag hade sett i Svensk Damtidning att de kungliga damerna bar diadem så jag gick till Tempo och köpte ett diadem i bergkristall med matchande örhängen och för säkerhets skull en stor uppsättning hårnålar. Jag inhandlade även äkta glacéhandskar med små pärlemorknappar. Kronan på verket var ett antal breda ”orienteringsband” i siden som jag fått som stipendiat på olika nationer i Helsingfors. Jag sydde ihop dem över ena axeln och fäste ihop andra änden på höften med en praktfull brosch i ametist med 39 små äkta pärlor runt. Broschen hade jag ärvt av min morfars syster Tora, som fått den i present när hon var guvernant hos en förmögen familj i Sundsvall. Jag kände mig som en prinsessa!

   Lennarts klädsel gick inte av för hackor den heller. Uppsala universitets rektor, Torgny Segerstedt, brukade vid festliga tillfällen bära ett bronsfärgat halsband som bestod av en kedja av länkar och en platta med ca 8 cm diameter. Almqvist & Wiksell, företaget som tryckte almanackor på den tiden, hade på skoj till studentkårens ordförande donerat ett jättesmycke som skulle bräcka av rektors, en enorm, tjock silveruggla, säkert ett par decimeter hög och nästan lika bred, med en kedja av stora silverkläppar. När Lennart hängde på sig ugglan höll han på att ramla framlänges. För att skapa lite jämvikt fick kedjan hänga som en hängmatta på ryggen, hastigt fastsydd av mig på frackens axelparti, vilket gav ugglan en lite mer upphöjd position på frackbröstet. Vår klädsel kom att få konsekvenser.

   Först var det prisutdelning i Konserthuset, sedan Nobelbankett i Stadshuset. På den tiden var det dukat för hedersgästerna i Gyllene salen och för studenterna i Blå hallen. Samtliga kårordförande med damer var inbjudna bland hedersgästerna men var lägst i rang förstås och därför placerade vid småbord längs balustraden utanför själva salen och med strålande utsikt över havet av studenter i Blå hallen nedanför. Vi roade oss kungligt. En fantastisk gammal servitris försåg oss oavbrutet med champagne, och stämningen vid bordet var olympisk. Till förrätt vill jag minnas att vi fick en medaljong med Nobels porträtt, kommer inte ihåg vad den var gjord av, och till huvudrätt sjötunga i en rullad. Efterrätten var den berömda Nobelglassen. Festen pågick kl. 19-1. Middagen tog exakt två och en halv timme inklusive talen. När Sjolochov talade följde vi med i texten, som delats ut vid varje kuvert.

   Efter middagen avlägsnades alla bord och Gyllene salen förbereddes för dans. Den enda underhållning som förekom var en studentuppvaktning omedelbart efter middagen, då ett antal studenter stod i trappan och sjöng några sånger. Inför studentuppvaktningen strömmade gästerna från Gyllene salen ut på ett smalt led, i rangordning med de kungliga först. En särskild matta för de kungliga var placerad vid balustraden. Studentkårsordförandena med damer gick sist i det långa ledet, som allteftersom spreds ut längs balustraden i rad efter rad.

   När Lennart och jag kom gående, han med den jättelika silverugglan på bröstet och jag med diadem och breda sidenband på snedden, hände något märkligt. Människorna vek åt sidan med en lätt bugning. Vi bytte en snabb blick, höll masken och gick vidare. Hela tiden öppnades vägen framför oss. En äldre dam stack fram huvudet och frågade nyfiket vilket land vi representerade. Jag mumlade svårtydbart och log och fortsatte gå. Plötsligt hade vi kommit fram till balustraden. På min högra sida stod prins Bertil och bortom honom de övriga kungliga. Jag kikade ner och såg att han stod på en ljusblå ryamatta med gula kronor. Plötsligt kom ett tryck från vänster så att jag ofrivilligt puffade prins Bertil i sidan. Svimfärdig av skam sneglade jag på honom, och han log roat. Jag kände lust att hoppa ner i Blå hallen. När jag hämtat mig från chocken kom en ny knuff från vänster som fortplantades från mig till prins Bertil. Den här gången såg han milt förebrående på mig. Kameror blixtrade, och jag försökte böja mig i en båge åt Lennarts håll för att inte komma med på fotona. Jag såg framför mig hur jag de närmaste veckorna skulle bli tvungen att förklara hur jag hade hamnat bredvid prins Bertil…

   Efter den mardrömslika studentuppvaktningen blev det dans i Gyllene salen. Så roligt vi hade! Det var en oförglömlig kväll. När Nobelfesten tog slut kl. 1 fortsatte vi till Odontologiska föreningen på sexa. Dagen därpå bjöd Stockholms Studentkår kårortsrepresentanterna på lunch på Postis. Vi var ett tjugotal som åt lunch i fem, sex timmar. Mitt emot mig satt Sigvard Hammar och vi skrattade nästan oavbrutet. För bara några år sedan stötte jag ihop med honom på Idunteatern i Umeå. Vi var överens om att 60-talet var en fantastiskt rolig tid!

Karin