umea2014

Mina första 11 år tillbringade jag i en karg och usel fjälltrakt där det mesta hukade lågt utom möjligen en och annan gran. Sen flyttade familjen till Uppland. Där fick jag se enbuskar som var höga och toppiga som dem i kamratpostens korsord och inte såna där trassliga, lågkrypande snår som vi hade hemmavid. Och så lövträden, de stora lövträden!!! Lindarna och almarna och kastanjerna...

Jag tror att det är direkt avgörande för Umeås möjlighet att bli en verklig kulturstad om vi kan få stora lövträd att leva, trivas och växa. Förutom att vi har en väldig massa välmående björkar är det lite si och så med den saken. Vi måste vara oerhört rädda om de vi har, se dem, vårda dem, uppskatta dem. Och absolut inte ta bort dem som något ljushuvud föreslog för några år sedan beträffande den eken som pryder Vasaplan utanför Folkets hus.

På mitt eget ansvar har jag tagit kastanjeträden som växer på Ålidhem mellan Fysikgränd och Pedagoggränd. Jämfört med de stora och ålderstigna kastanjer som man kan se i södra Sverige är de inte så imponerande. Men tänk vilken kamp att överhuvudtaget överleva på den stenlagda myren!. Ett par av dem är lite knotiga och förtvinade men några växer för varje år och ger både spirande blommor och taggiga frukter.

Jag minns en palestinsk kompis som en gång kom sprudlande glad efter att ha varit hos doktorn för sin ständiga huvudvärk. Doktorn hade sagt att det inte var konstigt att han mådde dåligt. Ta ett träd från ditt hemland och plantera det här. Hur tror du det kommer att må?. Ja ha, sa jag men blev du botad?. Botad och botad. Han såg mig, han förstod vem jag är!

Både  kastanjerna och min kompis (som jag hoppas mår bättre nu) är med sin kamp för att kunna leva här bra symboler för det Umeå jag bor i.

I år tänker jag fira dem med en liten kastanjefest första lördagen de blommar. Jag tänker ta min utegrill, några trevliga människor och något gott med mig till lekplatsen där de växer.  Häng på! De behöver känna att de är uppskattade.

Jag tänkte ägna den här veckans bloggande åt att reflektera över sådant som jag står främmande inför. När man uttrycker sig på det sättet bruka man vanligtvis mena sånt man ogillar och tar avstånd ifrån. Fast jag har med åren kommit att bli allt mer irriterad över det språkbruket. Varför förutsätter vi nästan alltid att det som är främmande också är negativt och hotfullt?

 För egen del märker jag att jag alltmer kommit att bli misstänksam mot det som är hemvant, självklart och förtroget. När man tror att man känner något eller någon då är det verkligen fara å färde. När samförståndet blir alltför stort vill jag helst lägga benen på ryggen. Då står det i allmänhet inte på innan den andliga och intellektuella lättjan tagit över och den kollektiva självbelåtenheten omsluter en som ett klibbvarmt grötomslag.

Det är i allmänhet det främmande, det obekanta och det ovissa som väcker min lust och min nyfikenhet. Det är inför allt det som jag inte känner igen och inte begriper som jag tvingas gå utanför de invanda cirklarna. I mötet med det främmande kan jag växa och utvecklas. Bli ny. Bli mer. 

Alltså definitvt ingen främligngsfientlighet  här inte men däremot en hälsosam skepsis mot allt självklart och välbekant.

"Svårigheten är inte att höra sin egen röst. Den finns där till och med när det är tyst. Svårighetens är att höra andras. Att hitta något bortom mig"  Den formuleringen kan man hitta i Lisa Zetterdahls fina novell Det första man ska göra är att hitta en röst. Den var en av vinnarnovellerna i Umeå2014´s novelltävling som avgjordes för några veckor sen. Jag tycker författaren på ett så träffsäkert sätt formulerar varför rikitig konst är viktig - just som ett hjälpmedel att sträcka sig utanför gårdslampans välbekanta, men ack så begränsade ljuskrets.

Följ alltså med mig på den här veckans strövtåg till främmande nejder. Nästa gång tänker jag skriva om kastanjerna på Ålidhem

P.S. Lisa Zetterdahls novell finns publicerad tillsammans med de andra vinnarnovellerna i en nätt liten bok som man kan köpa för 30 kr. på Biblioteket.