umea2014

Såklart att det är käckt att leka med eld. Men farligt också. Det finns ju till och med ett uttryck, "att leka med elden", som syftar till att göra något riskabelt. Och sysslar man med sånt som jag och mina polare gör, får man aldrig aldrig aldrig glömma att det är ett av naturens mäktiga element man försöker kontrollera. Det finns verkligen massor som kan gå fel. När man tänker på det, kanske det vettigaste egentligen är att låta bli...

Eller. Nä. Det där sista tar jag tillbaka.

Man kan ju förebygga att det händer något farligt, även om man aldrig kan förutse vad som kan hända. Att veta hur man förebygger och hanterar olyckor är en förutsättning för att man ska kunna leka med elden. Jag tänker inte ge en lektion i eldsäkerhet här och nu, det skulle bara bli tradigt och långt. Men! Det finns uppenbarligen en stor fascination för eld, många vill prova att leka med den. Och det både förstår och stöder jag. Men jag blir riktigt ledsen i hjärtat när jag stöter på unga människor som utan förkunskaper ger sig in i leken. Jag har träffat berusade ungdomar runt femton bast som blåst eld. Sett folk ha på sig fel slags kläder som fattat eld när de gjort trick de inte helt behärskar. Hört skräckhistorier om folk som använt fel bränsle till fel saker. Sett folk elda utan brandfilt eller annan släckutrustning i beredskap. Eller utan något som skyddar håret. Då blir jag ledsen och orolig. Att syssla med eldkonst är inte så "bara" som man kanske först tror. Även om man övat in skillzen så man vet hur man hanterar sina leksaker, är det ett helt annat kapitel att hantera själva elden. Och det kan aldrig sägas för ofta, än hur länge man hållit på. Det är därför jag passar på att säga det nu också, även om det kanske inte verkar så spexigt att agera präktig moraltant.

Det är faktiskt bara ett stort missförstånd att det här med eldkonst skulle vara något som i första han kräver mod. Snarare än mod behövs en stor dos sunt förnuft. Den som försöker vara "modig" kan råka illa ut, helt i onödan. För hur ballt låter det med till exempel kemisk lunginflammation? Nej. Tänkte väl det.

Just för att det finns risker är det så fint att elda tillsammans! Hålla koll på varandra, vara beredda med släckduk, brandfiltar och vatten. Och fungera som skyddsnät som lär varandra hur man ska hantera olika situationer. Eldsäkerhet är stort viktigt, så om du känner suget att börja med eldkonst, kom och lek med oss! Vi lär gärna ut det vi kan!

Sedan jag flyttade hit till Umeå i höstas har jag haft siktet inställt på att Umeå ska bli norra sveriges nycirkus-mekka. Nu i maj känns det som att ja, jo, vi är nog rätt nära! Det finns så mycket glöd i Umeå, så många vackra människor som har så mycket att ge, så många vackra leenden som värmer hjärtat. För att glöden inte ska slockna blåser vi hela tiden på den, och det fungerar. Flammor, ljuv musik och vänskap uppstår när allt fler upptäcker hur chaussefritt det är att syssla med något som låter så avancerat som "nycirkus". Liksom. Cirkus. Måste man inte ha värsta schyssta skillzen och typ kunna klättra på väggar utan säkerhetslina? Måste man inte ha en tvättbräde-mage och ha hårdtränat sen tre års ålder, minst? Tja. Skadar väl inte, men det är inte vad det handlar om. Jag har aldrig varit bra på idrott. Jag har inte en enda muskel i kroppen som kan anses självförvållad. Jag är för feg för att göra kullerbyttor till och med. Ändå älskar jag nycirkus.

Den fina är nämligen att det är så brett, det finns något för alla. Alla alla! Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung, hur vältränad man är, vad man har för tidigare erfarenheter, vilket etniskt ursprung man har, hur mycket pengar man har på kontot eller vilken färg man har på sitt sängöverkast. Ni förstår. Det finns något för alla. Nycirkus är ett så vitt begrepp att man med lätthet kan tillämpa Alla-principen: Alla alla! Alla alltid! Visst är det vackert? För inte så länge sedan var det öppen träff i Rådhusparken. Det kom folk i alla åldrar, hela familjer till och med, för att prova på eller bara betrakta spektaklet. Det svingades poi, snurrades stavar av alla slag, jonglerades bollar, blåstes gigantiska såpbubblor, balanserades devilsticks och mer därtill. Jag hade en dålig dag med blåmärken efter att ha ramlat med cykeln (sedär, jag har dålig balans också...) så jag satt mest på en filt och sjöng visor i glada vänners lag den gången. Och det bästa är att det är ok. För att leksakerna är det som binder ihop alla oss, de blir vår minsta gemensamma nämnare, men de är trots allt inte det viktigaste (och tro mig, leksakerna är VIKTIGA!). Vi som människor och gemenskap är viktigast. Vi som vackra vackra människor som vill skratta och dela leenden med varandra. Och vi är ett öppet vi - det finns inget "vi mot dem". Du är en av oss, vem du än är. Kom och lek!

Nu närmast ska vi ha öppen lekträff i MVG-gallerian i samband med Kulturnatta. Det sägs att vi ska finnas i en lokal någonstans i huset fredag 15:00-17:30 och lördag 13:00-15:30. Be there! Alla alla!

Peace out
//Elli

Hej!

Jag som ska kulturblogga den här veckan heter Elenor. En del känner mig som just Elenor, en ung kvinna som flyttade till Umeå i höstas för att börja plugga på universitetet. Andra känner mig som nycirkus-Elli som älskar att leka fast hon är vuxen, och får något glittrande i blicken vid åsynen av ett par poi. Det är som nycirkus-Elli jag bloggar den här veckan, och det är det där glittret, det är de där cirkusleksakerna och allra mest den där ELDEN som det kommer att handla om. Den där elden som brinner i hjärtat och den där faktiska brännade, farliga men förtrollande elden som är så fascinerande att leka med! Kort sagt är jag eldkonstnär, och älskar det jag gör.

Jag sysslar främst med poi, när man snurrar brinnade klot fästa i kedjor runt kroppen. Det blir ett slags dans med elden som är magisk att titta på och lätt rusig att utföra... Löjligt nog minns jag faktiskt inte hur jag först kom i kontakt med eldkonst, men jag vet att jag inspirerad efter ett av mina årliga nedslag på Urkultfestivalen byggde mina egna träningspoi och ställde mig på gräsmattan för att öva. Ensam men envis. Något jag däremot minns är förstås första gången jag svingade brinnade poi. Alltså. Eld. På riktigt. Hjärtat hoppade först över ett slag och fortsatte sedan bulta i dubbla tempot. Trots att jag övat massor blev huvudet bara blankt. Hur skulle jag kunna göra det här med eld? Var jag tokig? Och ljudet. Ingen hade talat om att elden skulle vråla så när den slungades genom luften. Eller att ljuset nästan var bländande. Och värmen sen. Men efteråt ville jag göra det igen. Och igen. Jag var fast. Det är klart att det är farligt, och det klart jag är tokig. Men än sen? Nån ska vara det också!

Så ser min bananskals-historia ut, jag tycker alltid det är lika kul att höra folk berätta sin brokiga bana inom eldkonstvärlden. Men många verkar liksom jag ha börjat ensamma på en gräsmatta, utan någon som kan instruera, med levande leklust som enda drivkraft. När jag kom till Umeå i höstas var mitt mål att bonda med alla eld-lirare jag kunde hitta för att slippa stå ensam på gräset. Det har byggt sig måste jag säga, men det kan jag berätta en annan dag.

Nu måste jag hinna äta så jag orkar med kvällen. Det är Öppen Nycirkusträning om måndagkvällarna nämligen! Först 18:00-21:00 på Hedlundaskolan*, och sedan ett pass på Mariehemsskolan 20:30-22:00 "för de lite äldre barnen" som får vara uppe sent. Tveka inte att ta en sväng förbi om du råkar vara i trakterna! Det är ju både gratis och kul!

Ta ta!

//Elli

*gamla Mimerträningen har blivit flyttad och fått nya tider, om någon därute inte känner igen sig