Något i paritet med Christiania!
Sista dagen, idag. Jag sitter just nu och betalar fakturor åt alla håll och kanter medan jag har öppet för en skyltsöndag som mången tycks bojkotta..! Lite folk på stan tydligen och naturligtvis än mindre i ett antikvariat ett par hundra meter från rådhustorget, där jag sitter bland högar av papper och böcker.
Det för tankarna en smula till Umeå C, organisationen som har företag och butiker i centrum som medlemmar, en förening som försökte värva oss som medlem precis när jag hade dragit igång här (då tillsammans med Jan Berglund, Antikvariat Bothnia). Jag och Jan gick med glädje med, sporrade av ordförandens fina prat om att "hela centrum ska leva" (och då refererade han till centrumfyrkanten, från älven upp till järnvägen, från E4an till ÖK).
När det då började att bli dags att göra centrum julfint med belysningar osv, så ringde vi upp honom och frågade om det nu alltså fanns planer att fortsätta med julbelysningen som då sträckte sig fram till Sagagallerian, även ut till oss, längst bort på Skolgatan mot E4an.
Men tji fick vi - det visade sig att allt det fina prat som han talat om bara gällde det centrum som Rådhusesplanaden och gågatan utgör. Det fanns inga som helst planer att tydligt visa att centrum inte slutar vid Sagagallerian. Vi hade naturligtvis inte trott att de första året skulle få för sig att dra ström och osv för att hänga upp julkrusidullerna, men att det åtminstone fanns en ärlig vilja att utvidga centrum - det hade vi tagit för givet.
Han kom förbi och i en diskussion som blev lite hetsk (jag har en tendens att bli irriterad - en av mina svagheter), så kunde han inte för allt i världen sätta några konkreta ord på sitt tal om "ett levande centrum". Det var snack om Rådhustorget. Det var snack om Renmarkstorget. Men, försökte vi säga, precis som du säger måste man väl ändå se centrum som denna centrumfyrkant, inte som två uschla gator i stad med över 100.000 invånare.
Han höll med, men kändes bakbunden av de stora medlemmarna och gallerierna längs nämnda gator. Om pengar och energi skulle läggas utanför Umeås två shoppinggator, så skulle han ha fått det väldigt besvärligt - det var min känsla.
I vilket fall, vi sade omedelbart upp medlemskapet i denna förening för två gator.
Det är synd om Umeå, tycker jag, vad gäller detta. Umeå förtjänar ett bättre centrum än det har. Det är i mångt och mycket urvattnat, tråkigt och oengagerat. En viss uppryckning har på de senaste åren dock hänt mellan Renmarkstorget och E4an, där Schmäck, Kii, News etc slagit upp nya portar. Men på andra ställen i stan spikas skyltfönster igen och butikslokaler omvandlas till lägenheter eller, än värre, till kontor.
Att Umeå bara har ett (1) centrum märks på just människoströmningarna, de går på dessa nämnda gator och törs närapå inte ta sig utanför den (av bland annat Umeå C) snitslade banan.
Problemet är att det i stort sett inte finns någon diversifiering bland butikslokalerna i den här stan. Kvadratmeterhyrorna är ordentligt höga på nämnda två gator. Bara hundra meter från vår butik på Skolgatan 41, så är kvadratmeterhyrorna runt fyra gånger så höga. Men runt om oss så finns bara Korskyrkan och det nu utbrända Kafé Björksta. Det fanns en trevlig liten lokal i det fjärde hörnet av korsningen, men den murades igen.
Det finns inget alternativt centrum, där mindre butiker, kaféer, restauranger etc kan samlas i lokaler med någorlunda rimliga hyror för den typen av verksamheter, som exempelvis Andra långgatan i Göteborg. Kanske kan man skylla på Umeås korta historia - det finns inte några tillräckligt "nedgångna" stadsdelar i centrum som kan utgöra basen.
Kanske kan man också skylla på branden 1888. Tänk om de vackra och gyttrande fiske- och sjöbodarna hade funnits kvar nere vid kajen? Vilket strålande litet centrum med små mysiga gränder och dito butiker, restauranger, kaféer!
Varför inte skrota det här vansinniga förslaget om ett badhus på kajen och istället bygga upp en replika av de gamla bodarna och integrera Hamnmagasinet, Tullkammaren och Station i denna "gamla stad", och se till att hyrorna hålls på en rimlig nivå så att de kan fyllas med intressant och småskalig verksamhet? Där har vi en strålande turistmagnet i paritet med Christiania om vi sköter det rätt!
Nåväl, nu ska jag återgå till betalningarna och de goda kunder som faktiskt letat sig hit.
Om jag inte kommer på något "genialt" att skriva ikväll, så blir det här det sista inlägget från mig - jag tackar i sådana fall de som läst och tyckt till! Det har varit trevligt.
Med goda hälsningar,
- Johan.
Hur når vi en vital kultur?
Jag har absolut ingenting emot Norrlandsoperan per se (eller Folkets hus) och alla ni engagerade människor som jobbar där - det händer många gånger strålande saker, som kulturpubliken bör både hylla och stötta på alla tänkbara vis. Jag har haft många trevliga stunder på Operan.
Men jag har däremot något emot politiskt styrd och tjänstemannastyrd kultur. Jag har något emot att en stad och en kommun satsar enorma mängder pengar på stora strukturer som styrs av ett fåtal människor, istället för att satsa och uppmuntra (inte i första hand med skattepengar, utan med just (infra-)struktur) de mindre aktörerna.
Det finns självklara problem med att centralisera kulturutbud - och det är problem som i sig själva är allvarligare än centralisering på många andra områden; områden som vi tar för givet inte bör centraliseras. Ingen förnuftig människa vill bara ha en stormarknad eller en enda skobutik - vi ser det som något positivt att man kan välja om man vill handla på Strömpilen eller Ersboda, på nya DNA eller gamla Ecco. osv.
Men ska man konsumera (eller arrangera) kultur, så finns det inte ett speciellt stort urval. Ska det dessutom konsumeras eller arrangeras sådant som ligger en aning utanför majoritetens smak så stöter man fort på patrull. Vad gäller Operan kan vi ju i förbigående nämna det sorgliga som hände för några år sedan med de två utställningarna av Bo Cavefors och John Duncan.
En centraliserad kulturorganisation blir inte bara direkt hämmande för kulturen, utan smittar hela samhället. Säger styrgrupperna för de stora institutionerna "bu" åt något visst, så får det en tyngd som i praktiken är skadlig ur demokratisk synvinkel. Lokaltidningarna hänger med i ramaskriet och rätt som det är så har vi en stämning av 1930-tal i luften. Jag har varit där och med, känt de stämningarna.
Så - vad jag försöker att diskutera är inte NorrlandsOperan eller enskilda politiker egentligen (all heder åt det goda jobb de/ni utför!), utan själva stommen och koncentrationen i Umeås kulturliv. Hur når vi en vital kultur, som kan komma människor till godo?
Min övertygelse är att den kulturen når vi om vi får en mångfald av yttringar, och då krävs det något mer (inbillar jag mig) än 1 opera och 1 folkets hus, och det krävs att politiker och tjänstemän, istället för att försöka styra kulturen, istället banar väg och skapar kontaktytor. Och det kan inte nog betonas: inte med skattepengar till enskilda kulturarrangörer eller yttringar (för sådant tenderar bara att föra med sig snedfördelning), utan en långsiktig och frisinnad och öppenhjärtad struktur.
Ett konkret exempel togs faktiskt upp på det där första officiella mötet med projektgruppen för Kulturhuvudstaden: en (eller gärna flera) digitala annonspelare i stan med information om all kulturverksamhet för dagen och morgondagen, stor som liten. Tekniken finns idag, se bara på Digital poster, att styra sådan information trådlöst. Sätt upp dem på Rådhustorget, Renmarkstorget, Umedalen, Strömpilen, Ersboda, universitetet, Ålidhem, samt i utfartsvägarna, nord/syd/öst/väst (och ta ned de där ålderdomliga och ruskigt fula skyltarna som sitter vid infarten till staden idag), och koppla kulturkalendern på umea.se till dem. Låt varje programpunkt för de närmaste 48 timmarna visas under 20 sekunder.
Det är inte bara ett bra sätt att framhålla Umeå som kulturstad, det är dessutom en arbetsmarknadsåtgärd, då det förhoppningsvis leder till en ökad kulturkonsumtion och därmed förbättrade villkor för kulturarbetarna.
Nåja, det som en kommentar på kommentarerna. Känner faktiskt att det här bloggandet är en rätt bra yta för reflektion - kanske ska man återuppta det egna bloggandet när man blir utslängd härifrån på söndag.. Men nu börjar det att bli dags för mig att gå från förlagskontoret ned till antikvariatet för att betala räkningar och förbereda bokföringen och momsen.
Till senare..
Kulturhuvudstadsprojektets största utmaning...
Det var i vilket fall ett gott möte, där vi lyckades ro iland lite av planeringen till en schemaläggning av seminarier, workshops osv. Fram emot nästa vecka så ska vi förhoppningsvis ha en del namn och möjligheter att gå ut lite mer officiellt med den här saken. (Omnämnandet här får ses som en liten förhandssmak.) Jag återkommer antagligen i slutet av den här veckan med lite mer info om den här saken.
Annars så flyter veckan på som den brukar - det är mycket vatten. Patrik på förlaget har börjat att sälja in de senaste böckerna och själv fick jag igår iväg ett korrektur på Gunnar Lundins kultur-filosofiska bok jag nämnde i mitt förra inlägg. En vacker och stilskön bok (om en partisk inlaga tillåts), eller vad sägs om:
"Om solljuset inte fokuseras och bryts på en sak, kommer denna inte till intensitet och värme; den som man sedan, även om den långsamt avtar och måste fyllas på, kan ha med sig."
Ja... Men om man inte tillåter sig att byta fokus med någorlunda snabba mellanrum så lyckas man inte åstadkomma mycket här i livet. Själv tycker jag mycket om att ha tydligt fokus på en sak under en relativt kort stund (jag håller med Lundin om tesen, så länge man inte stirrar sig förstummad och apatisk), för att sedan skifta och ha tydligt fokus på nästa sak, och så vidare.
Apropå fokusering: det klagas så vansinnigt i kretsar att Norrland inte kan föda sina söner och döttrar - vill man exempelvis verka kulturellt så krävs det att man flyttar till Sörlandet, både av sociala och ekonomiska skäl. Detta har jag svårt att tolka som annat än ren och skär fantasilöshet. Själv mår jag utomordentligt av att jobba i vad som kan uppfattas som något av ett branschsocialt tomrum - att slippa alla dessa kotterier som finns i de större städernas fabriker. Jag trivs utomordentligt av att kunna åka ned till Göteborgs bokmässa, Stockholms textmässa, träffa lite folk och utbyta en tanke eller två, för att sedan kunna packa ihop sin kappsäck och resa 70-120 mil därifrån - för att jobba vidare.
Inget saknas oss här i Umeå, som inte antingen kommunikationen av idag eller människors initiativkraft kan råda bot på - om man har den läggningen.
Jag retar mig dock på inställningen om den "nödvändiga flytten". För den förutsätter en motsats till den nybyggaranda som borde finnas som glöd i varje människa. "Det händer ingenting" - "Det finns inte x eller y", är vanliga synpunkter i en mindre storstad eller större småstad av Umeås snitt. Men nog händer saker och ting och är man missnöjd med händelsemönstret - skapa något själv! Uträtta något! Tycker du att något saknas, så nog finns tillräckligt med folk i den här stan för att kunna göra något åt det, att antingen erbjuda det själv eller tillsammans med andra.
Vi kan inte tillåta oss att vara ledsna över att exempelvis Astoria säljer sin biograf till SF, som lägger ned den i sann monopolistisk anda. Låt oss göra något åt det istället! Låt oss dra slutsatserna över Astorias misslyckande och gör något annat åt situationen! Tekniken finns och är rimligt billig för att starta en mindre kvalitetsbiograf med låga rörliga kostnader. Allt som krävs är en eller ett par ivriga själar.
Men för att initiativkraft ska kunna fjutta eld på idéer krävs ett klimat och lämpliga vindar. Finns det i Umeå? Politikerna och tjänstemännen har, under det decennium jag själv bott i den här kommunen, många gånger visat tydliga prov på trångsynthet och ingenjörskonst av en helt annan skola än den som kan kallas den "tillåtande" och "frisinnade". Sådant skapar bara tomma glashus - ingen iver eller glädjefull kamplust. Och denna administrativa trångsynthet står i tydlig konflikt gentemot all den kulturella livsenergi som finns i den här staden.
Det är nog det som jag finner vara kulturhuvudstadsprojektets största utmaning. För precis som de själva säger, så är kultur inte bara salonger och uppklädda söndagsgäster. Kultur är vad vi som människor i var stund tar oss till. Kultur är de inställningar och de handlingar som vi gör bruk av i det vardagliga livet. Kultur är livsfilosofi - och har man tur så kan en sådan livsfilosofi få offentliga uttryck och komma andra till godo, vare sig det gäller teater, litteratur, gatukonst eller musik (osv naturligtvis).
I vilket fall, det är torsdag eftermiddag och det är dags att jobba med Tidningen Kulturen - den utkommer ju varje natt mot fredag, så det är dags att lägga in alla texter och snickra med weblayout, så att man slipper sitta uppe till sent i natt.
Men som avslutning, fundera över det: vilken är din kultur? Din personliga, mänskliga kultur? För nog har du en sådan, likväl som du har en natur. När du kommit på det - är det en kultur som du är stolt över? Som föder dig, på nytt och på nytt var dag - och låter andra göra detsamma?
Som en kuvad al-qaida.
Nåja, efter ett trevligt samkväm med revisorerna i går eftermiddag, så har jag sysselsatt mig med "viktigare" göromål nu på förmiddagen: insäljningsmaterial till förlagets senaste böcker. Vi har precis börjat en utgivning av avhandlingar och de första två har just utkommit, dels Maria Jönssons avhandling om Agneta Klingspor, dels Jonas Danielssons om skräckfilmsentusiasterna. Bägge kommer att disputera inom en snar framtid: Maria lördag 25 november och Jonas fredag 15 december. Sugna på att närvara? Disputationerna är öppna för allmänheten, se närmare i UmU's kalendarium!
Dessutom har en riktig klassiker kommit från tryckeriet, Charles Fouriers (se bild ovan) Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena; en sant absurdisk, socialistisk utopi från det gyllena 1800-talet. Fourier ansåg sig ha upptäckt lagarna för den "sociala rörelsen" - de mest kända exemplen från hans forskning är exempelvis hans lösning för världsfreden: låt generalerna ställa sig på led och kasta pastejer på varandra istället för att driva soldaterna i döden. Eller hans lösning för att skapa förstående och empatiska människor: gräv snäva tunnlar mellan bostad och arbete, så att människorna inte kan undgå att vidröra varandra... Det låter mer som Antonin Artaud och Bo Cavefors än som en realpolitisk social ingenjörskonst, må man säga. Läsvärt och intressant är det! (Kanske just därför.)
Men det får vara hur läsvärt och intressant som helst - den 352-sidiga luntan kommer inte att sälja i många exemplar. Det är väl det som är pudelns kärna vad gäller vår utgivning, gissar jag - fascinerande böcker som når precis så många att det lönar sig, men inte så pass många att man gör sig någon vidare förmögenhet på sitt arbete. Men man får ju vara glad för det förstnämnda...
Nå - nog skrivet här - nu återgår jag till jobbet: sättning av Gunnar Lundins nya filosofiska lilla skrift, som ska utkomma under början av 2007. Jag återkommer!
En enkel presentation och en smula föraningar.
Lika bra att börja veckobloggningen med en liten presentation. Mitt namn är Johan Hammarström, är 32 år gammal och driver allmän litterär verksamhet här i Umeå, med bland annat antikvariat, bokhandel och förlag.
"Bland annat" skrev jag, av den enkla anledningen att man som kulturarbetare knappast kan försörja sig på ett enstaka litet engagemang. Det är väl lite av sådant som den här bloggen kommer att handla om under kommande vecka - konsten och förutsättningen att trampa vatten med fler än två ben; en enkel redogörelse över en kulturarbetares vardag i Umeå.
Naturligtvis kommer det även att bli en hel del åsikter och funderingar kring Umeås kulturliv i samma veva. Anledningen till att jag hamnat i den här situationen med bloggskrivandet under umea2014.se är att jag deltog i projektgruppens första offentliga möte för någon tisdag sedan. Jag blev en smula frustrerad och skrev en liten debattartikel som publicerades i VK några dagar senare. Jag skickar med den nedan, för den som är intresserad.
Jag kan gott säga att jag tycker att initiativet med att ansöka om att bli Europas kulturhuvudstad är bra. Men som så ofta när sådant sköts av politiskt ansvariga och vissa andra högre potentater i en stads kulturliv så blir det så tunnkulturellt att det för alla genuint intresserade blir meningslöst. Även en del om hur vi undkommer det problemet kommer man att kunna läsa på denna blogg under veckan.
Nåväl, det får vara nog med vad saken kommer att innehålla - jag hoppas att ni följer med.
Med goda hälsningar,
- Johan.
Debattartikel, publicerad i VK för någon vecka sedan:
Umeå som kulturhuvudstad?
Vad skapar kultur och vad gör en stad kulturellt extravagant? Umeå arbetar för att bli Europas kulturhuvudstad 2014 och projektgruppen hade i tisdags sitt första offentliga möte.
Vad är det då som politikerna anser ska framhävas i Umeås kulturliv inför denna kampanj? Jo, fyra synnerligen politiskt korrekta dimensioner: ungdomlighet, modernitet, det nordliga rummet och mångkultur. Även om politisk korrekthet många gånger kan vara förnuftigt, så är det likväl urbota tråkigt och knappast intressant ur ett livfullt kulturellt perspektiv.
I Umeå talas det intill vidskepelse om "ungdoms- och barnkultur" och allt från spädbarnsteater till Midgårdsskolan rullas fram som exempel på storheter. Men ärligt talat, spädbarn roar sig bra utan gycklande skattefinansierade skådespelare och eleverna på Midgårdsskolan är kulturarbetare in spe - var framhålls den "vuxna", utbildade, försörjningskapabla och ambitiösa kulturen?
Det som är särskilt lustigt på sådana här tillställningar, där politiker och tjänstemän kliver ned i staden för att framlyfta kultur, är att de träffar så fullkomligt fel i alla sina pretentioner: de lyfter fram det ungdomliga, det moderna och sätter Teatermagasinet som ansikte för Umeås kulturliv - men när de bjuder in till offentligt möte så är genomsnittsåldern 50+. "Ungdomarna" är uppenbarligen ointresserade. Så, vad gör de för fel?
Ungdomar av idag har per se inget intresse för "ungdomskultur" och vill inte bli ihopknådade i en sådan deg - i alla fall inte om de har kvar något av sin kritiska ådra efter att ha blivit jästa i det kulturklimat som spädbarnsteatrar alstrar.
Ett problem i all denna ungdomshysteri är den kompletta avsaknaden av historia. Ett av de explicita kriterierna för Kulturhuvudstaden är att stadens historia framhålls och belyses. Ingenstans görs detta i Umeås fall - har vi ingen historia? Det är som om ledningen av detta projekt tror att "ungdomarna" skulle skrämmas bort ifall man framhöll stadens och bygdens historia, allt från Sara Lidman till timmerflottningen. Men icke - vad "ungdomarna" skräms bort av är 30-60-talisternas erbarmliga tal om "ungdomlighet".
En eloge ska dock projektledare Fredrik Lindegren ha i sin presentation av satsningen: att inrikta sig på kulturkonsumenternas definition av kultur snarare än kulturarbetarnas (även om det ofta går hand i hand) - den goda kulturen har sina konsumenter. Men för att talet om att nå ut med kulturbudskapet till umeborna ska slå väl ut så måste de börja med att vända sig till de som faktiskt utövar den, presenterar den, representerar den.
Jag talar då inte om kolosserna NorrlandsOperan, Folkets hus etc, som i sig är monument för kulturen som social ingenjörskonst i motsats till en konsument- och personinriktad. Jag talar om kultur som sann initiativrikedom och ambitiöst engagemang.
När tänker politikerna och tjänstemännen i projektet vända sig till oss kulturutövare som faktiskt har en konkret erfarenhet om att verka med kultur i Umeå, utanför de allmänna farvägarna?
Symptomatiskt för projektledningens arbete fram till nu har varit att knappast några av de som stångar pannan blodig i ett dagligt kulturellt arbete har hört av dem, än mindre har klart för sig vad denna projektgrupp kan åstadkomma, annat än att få oss att skämmas över den dråpliga och helt fantasilösa framtoningen av Umeå, som staden framstår i deras presentationer.
Om Umeå ska ha någon som helst chans att bli Europas kulturhuvudstad år 2014 behöver projektgruppen ärligt talat bli mer ambitiös och allvarlig, den behöver kräva bättre förutsättningar för ambitiös kultur - och det är en demokratiseringsprocess, inte en önskan om skattepengar. Kultur som social ingenjörskonst i all ära, men hur lyfter man alla gräsrotsprojekt som snarare försöker att spräcka den sociala asfalten?
Johan Hammarström
Förläggare och antikvariatsbokhandlare