umea2014

Hoppet och det sköra. Det är det sköra i systemen som gör att de rasar hela tiden. Skevheten, skelettet, mungipan. Det som inte går att hålla i. Det stavas ofta Kids of the ranch.

De svajande tablåerna. Spänna, spänna, och sen släppa. Mitt projekt är att illustrera barndomens historia i tablåer. Till min hjälp har jag två elvaåriga forskare. Vi jobbar på. Tittskåpen ska vara vägledande.



Allt jag gör har ju ett ytterst rangligt fundament av tvivel, feghet och skam. Jag ville göra bilder som såg ut som
I fablernas värld, men jag la jord på filtbitarna och det kom jord överallt, in i kameran också.




Misslyckande, tveksamhet och tvivel, så bortmotade de oftast är. Man lär sig täta läckorna. Allt ska gå att motivera. Gränserna till haveriet som ingrediens i allt, sopas under mattan.

Vill också ha ett piano. Spelar lite på det som finns till hands. Andras gitarrer, barnmunspel, marackas. Tänker låtar som är så rörande att det blir spektakel. Psalmer och billig underhållning. LÄTTHET. Och sorg.

Min mest hoppfulla mening finns i Buffy, i sista avsnittet när allt är förändrat och Buffys lillasyster frågar henne:
- Yeah, Buffy, what are you gonna do now?
Och hon bara ler.

Tänker på när vi satte upp Nödvändigheten och historien om en val av Ida Linde (på teaterfesten 2002 var det väl?) och ansiktet var insmort med björnfett.

Björnen har en egen monter i Västerbottensutställningen, med hörlurar som man kan koppla in och höra en spökaktig röst från förr (kanske 1970-talet?) berätta om samernas myter kring björnen, medan en lampa lyser upp olika delar av en svartvit bild med olika björnmotiv.

Jag vill inte tänka på var jag bor.
Jag bor nog i den där nybyggarstugan, kryper ner under filten mellan de två papiermache-bröderna och stannar.

Ett tips, här går det att söka i Västerbottens museums samlingar, en mycket givande sysselsättning för varje sysslolös stund.
Här är tillexempel en häst.




Idag i Malmö är det dimmigt. Lyssnar på Suzanne Vega. Funderar på nya bilder, texter, kanske nya låtar, hoppas Imri också gör det.
/Elin

I Malmö är marken ful. Det vita som finns är tuggummi.
När jag först flyttade hit fick jag panik av att allt var odlat. Varenda yta var ägd och kontrollerad av någon.
När jag först flyttade hit trodde jag att jag skulle dö i saknad av Imri. Hon sa att hon gick omkring i Umeå och lyssnade på ?I get along? med Pet Shop Boys, och tänkte på mig, och jag börjar fortfarande gråta när jag hör den.
Jag dör fortfarande av saknad ibland. Långa, långa Sverige.

Undrar om de röda kroppsstrumporna finns kvar i något förråd på Kulturcentrum för barn och unga?

Nej det handlar inte alls om nostalgi (även om jag gärna romantiserar det sub-arktiska, nu när jag mig befinner mig sub-sub). En del i hur allt blivit som det blivit bara, hur man blev så här.
Teatermagasin, älv, bibliotek. Café Creme, Café Vasaplan, Cafébåt. Fula tegelskolor som det enda man gjorde var att rymma från. 

Just nu ritar jag bara päls. Eller, päls och gräs. Djur och barn.