umea2014

sista inlägget.
Jag tackar för mig och denna vecka)

Vi syns på
http://www.kulturnatta.com


Jag tänkte även skriva och tipsa lite om intrssanta saker men har inte hunnit. Kompletterar upp denna text så snart jag kan om det går bra för webmastern;)

Slutet på min bloggvecka har kommit och jag tänkte att detta mitt näst sista inlägg ska handla om det jag arbetar med - kanske även det många av er väntat att jag ska blogga om mer? Jag hoppas dock att tidigare inlägg skall visa på skillnad på sak och person, att jag som medborgare i Umeå kan ha åsikter kring 2014-satsningen men att i en yrkesroll är dessa åsikter föga relevanta för mig - och förhoppningsvis för andra. Med det inte sagt att man ska vara rädd för att framföra sina åsikter rakt på sak, men det är alltid en fråga om vad som är relevant samt HUR man gör det. Sen.. brukar jag säga att den största utmaningen är alltid att leva som man lär, men framför allt att inse att man sällan lyckas.

Jag också allmänt att människor har svårt att skilja på sak och person, så mitt råd här är att tänka till för er därute: hur ofta dömer ni hunden efter håren? Hur många gånger tar ni ut personliga vendettor över något organisatoriskt? När berömde du senast en person som förtjänar det i sin proffession men som du privat avskyr eller vice versa? )

Så med det sagt tänkte jag berätta lite om Kulturnatta - kanske även klargöra ett och annat som kan vara missförstått.

Jag arbetar alltså som projektledare/koordinator för Umeås Kulturnatta, vilket jag tror framgått?

Kulturnatta är i korthet ett årligt återkommande folkmöte av enorma proportiner. Hela centrumkärnan i Umeå fylls med arrangemang där mer än 100 anordnare arrangerar totalt över 300 kulturhändelser på ett dygn. Totalt bedömer vi att bortåt 40000 människior tog del av den andra omgången och nu är det dags för den tredje upplagan! I år infaller Kulturnatta fredag 18 maj och vi ser fram mot en minst lika stor folksuccé som det första året.

Vi har redan en mängd spännande händelser klara inför det andra programsläppet, men tyvärr så kan jag inte släppa så mycket information här i bloggen.

För mig personligen dock är Kulturnatta inte bara ovanstående utan ett levande årligt återkommande bevis för att Umeås kulturliv är oerhört omfattande och att vi verkligen KAN uppbåda enorma resurser.

I skrivande stund nu är klockan sen timme slagen och min tid som bloggare närmar sig slutet. Jag kommer dock att skriva ett kompletterande inlägg som jag hoppas kan publiceras i bloggen i morron - som komplement till denna text. Det finns alltid massor att säga och jag hoppas kunna komplettera denna text med en fortsättning i detta stycke.

Jag lovade ju att återkomma med en utmaning. Så jag tänkte ta tillfället i akt och göra det i offentlighetens rum. Jag vet att detta bara är en liten del av en större helhet, men själv brinner jag för att unga arrangörer ska beredas plats och vettiga villkor i Umeås kulturliv. Jag arbetar dagligen med problematiken som finns.

Först och främst vill jag ha sagt att Umeå är otroligt duktiga på att arbeta med unga i betydelsen ungefär under 15 år... Där finns i dag om man jämför med övriga landet en oerhört bra genomarbetad kulturpolitik med allt från kulturverk till kulturcentrum för barn och unga till musikskola till fritidsgårdar.. Umeå har också utbildningar i massor inom kultur ända upp till universitetsnivå. Imponerande. Det finns mycket bra metoder för att ge stöd till ungas engagemang och ideer samt hyfsat med arenor (ex HamnMagasinet) för unga att verka på...

Men det finns också ett problem: det finns däremot nästan ingen som tar hand om de unga vuxna. De som börjar bilda föreningar, de som vill söka sig till arbete inom kultursektorn och som är unga, de som är de unga eldsjälar som man utbildat, fostrat .. de flesta ger upp, flyttar (och de som lyckas flyttar många även de - se på alla artister som kommer FRÅN Umeå, som flyttar i och med framgången).

Så enkelt uttryckt är tillväxten hotad, något som kommunens ungdomssamordnare Jonas Larsson uttryckte redan 2001-2002 då det var alarmerande dålig tillväxt bland unga arrangörer.

Så här kommer utmaningen:

En liten åtgärd kan betyda oerhört mycket för väldigt många. Jag vill här passa på att utmana Umeås politiker med att DUBBLA ungdomsmiljonen och fördela denna nya andra halvan som ett verksamhetsstöd med kontinuitet till 2014 till idella kulturföreningar som i dag är verksamma men som inte uppbär årliga verksamhetsbidrag och/eller återkommande festivalstöd. DUBBLA sedan den summan varje år fram till 2014... Då lovar jag er att ni har landets mest nöjda ideella kulturföreningar och dessutom en kontinuerlig tillväxt. Krydda denna satsning med något annat och sen frågar ni er hur många miljoner ni faktiskt sparat och tillfört staden i utveckling, hälsa, upplevelser för medborgarna, nya unga arbetstillfällen, världsartister, nya företag, etc.

Jag törs lova att om man kan mäta den effekten så lär ni ha ett plus enkom på att räkna in skattekronorna som kommer ur alla ringar på vattnet... Umeå är väl känt för att våga? Vi har landets största teaterförening, gott är väl det, men hur vore det med landets största hårdrocksförening eller landets största folkmusikförening, bara för att ge något exempel? Kanske landets främsta nycircus, filmförening, unga dansare, ja.. ni förstår poängen utan att snöa in på att man ska ha åsidsatt någon.

Ok, störst är inte bäst och störst säger inget om kvalitet egentligen heller, men det är i alla fall tyvärr något att skryta med och som motiverar en satsning. Sen är jag övertygad om att Umeås kulturarbetare kommer att ge detta kvalitet. Som en sista bonus.. så vinner ni förtroende, respekt och tusentals ambassadörer som kommer skryta om hur bra kulturpolitik vi har i Umeå.

Och jag vet att det finns en verklighet ideerna måste möta, en budget att hålla och så vidare.. men jag säger som jag sa i mitt tidigare inlägg. Elefanten klarar sig utan mat en dag för att hundgården ska vara lycklig i ett halvår... Det sitter i viljan och förmågan att våga hävdar jag bestämt.

Ibland undrar jag om det inte vore skönt att vara sådär riktigt Svensson... Åtminstone till synes lycklig i den vardagliga lunken, villan, volvon och vovven, men någonstans tror jag ändå att jag kommer att känna ungefär som Dennis Leary sjunger i smått genialiska visdängan Asshole... I dag är en sådan dag då jag faktiskt funderar över vitsen med kultur-idealismen när jag finner mig själv dag 6 i veckan, just hemkommen från ett regionsrådsmöte för riksorganisationen för ideella kulturföreningar, Kontaktnätet, där jag innehar en förtoendevaldpost som ordförande för Region Norra Norrland. Där andra pillar sig i naveln framför TV:n en lördag kväll har jag just avslutat motionsarbetet inför den kommande kongressen varefter jag raskt beger mig till kontoret för att skriva dagens blogg till eder. I morgon stundar arbete med programmet inför årets Kulturnatta, ett möte med mediaföreningen hethane (vars namn driver med hotmail.com för er som inte förstod det) och sedan ett intensivt eldkonst-träningspass. 7 dagar kultur i veckan, lugnt räknat.

Men klagar jag egentligen? Ja kanske lite eftersom efter år av slit så känns det ändå som att man som kulturarbetare sällan bemöts med respekt för sitt yrke. Yrke... Ja faktiskt. Och jag är beredd att kalla det yrke även i många fall då det sker på ideell basis, för det är i princip bara ett oavlönat proffsarbete i de flesta fall som sker. Och de flesta drömmer ofta om att bara få så man har råd med mat och hyra för att kunna arbeta med kultur.

Kulturarbete är ett oerhört viktigt ämne att lyfta till debatt, även om definitionen av Kulturarbetare inte är värd papperet det är skrivet på tyvärr. Kultursektorn lider rejält av någon slags allmänföreställing om att kultur inte är lika seriöst arbete som vissa andra, som att kulturarbetare på något sätt ska vara tacksamma för att man får äran att bränna ut sig i strävan att skapa glädje och upplevelser för medborgarna. Visst håller jag med om att mycket av kulturlivet kan och skall bäras på ideell basis i vårt samhälle, men det är inte det som är problemet. Jag engagerar mig varje vecka någonstans mellan 10 och 40 timmar ideellt i kulturlivet och lär nog fortsätta med det så länge jag lever och orkar. Det har aldrig varit problemet.

Jag tror heller inte att man kan förändra samhällets syn på detta över en natt eller kanske ens en livstid... Men man kan påtala det faktum att kulturarbete oavsett om det sker ideellt eller arvoderat är oerhört viktigt för samhällets välmående, kultur är vad som ger oss en relation till omvärlden, en förståelse för våra upplevelser, ett språk, en tolkning och ett innehåll.

Tyvärr är det också ofta så att kulturens utövare och arbetare slåss internt i desperationen att få bidragskronor, ersättningar för arbete, gager etc vilket ofta bara enligt mig resulterar i missriktad energi. Faktum är att jag är rätt övertygad att om arrangörerna hade möjlighet resursmässigt skulle fler musiker arvoderas, fler arrangörer anställas, bättre spelplatser uppföras men tyvärr är inte verkligheten sådan att det är möjligt. Viljan och förståelsen finns men det gäller att komma ihåg att som läget är nuförtiden är det ofta på kniven rent ekonomiskt att ens få ett helideellt arrangemang att gå runt.

Sedan uppstår situationer då utövare känner sig underbetalda, arrangörena känner sig otacksamt behandlade och uppgivna. Sådant får inte hända som regel snarare än undantag i en kulturhuvudstad tycker jag. Så vad gör man åt det? Jag har ingen universallösning, men gott och väl några funderingar på vad man kan göra i ett första steg.

Det handlar om att lyfta problemen till en nivå där man ser på dem ur vidare perspektiv. Exempelvis är det inte så konstigt att föreningar och kulturarrangörer inte samarbetar så mycket som man kan i de fall där kulturpolitiken har en födelningspolitik för medel som mest liknar att kasta in ett köttben till en hundgård. Tro fan att de utsvultna jyckarna slåss om bitarna snarare än att samarbeta som första tanke. Denna intressanta företeelse (som om man vill vara elak och konspiratorisk kan kalla härskarteknik) leder till att hundstackarna biter av varandra öronen då primärt fokus är att få en bit av benet innan det är borta, snarare än vänder uppmärksamheten mot ägaren eller om det finns andra sätt att få mat i magen utanför staketet (metafor för externa medel/bidrag). Undernärda kulturarbetare och föreningar beter sig ungefär likadant som jyckarna. Tyvärr, men med en del intressanta undantag såklart.

Vi har ett läge i Umeå i dag där vi har en av landets troligen föreningstätaste städer, en oerhört medveten och engagerad befolkning, ett av landets främsta Folkets Hus, en mängd andra institutioner för kultur inklusive en opera, tusentals (ja jag menar det när jag säger tusentals) artister/band, konstnärer, dansare och allehanda slag utövare varav många i världsklass i sina respektive genrer, stilar och former, en mängd skickliga politiker med utvecklingsvilja, en rad duktiga tjänstemän som verkligen förmår agera snabbt och kraftfullt och inte är rädda för förändring, ett samlat engagerat näringsliv som är genuint intresserade av kultur, mängder av skickliga arrangörer och andra kulturarbetare, ideella som yrkesverksamma (hatar personligen att använda begrepp som amatörer och proffs då det konnoterar helt fel saker då de baseras på mossiga definitioner).

Vad är då problemen? Jo, vi har exempelvis även bakåtsträvare, egocentriska, självgoda och arroganta politiker, tjänstemän som är mer rädda för att förlora jobbet än att göra sitt jobb, en arbetslivspolitik som jag vill mena på motverkar kulturarbetare, dumsnåla människor med fördomsfulla angreppssätt och tyvärr kan även denna lista fortsätta.

Vad gör man åt ovanstående då? Ja, i fallet hundgården så handlar det faktiskt om att metaforiskt talat se över om elefanten i buren brevid kan avvara ett enda mål så räcker det för att hundarna ska käka ett halvår... Jag hoppas jag gör mig tillräckligt tydlig i detta fall och gör jag det inte kan jag gärna delge åsikterna direkt till de som detta berör om intresse finns (och bygger på en vilja att lyssna på vad man kan åstadkomma för fantastiska resultat med bara lite tanke).

Gällande arbetsförmedlingen och hur man där behandlar kulturarbetare (eller man kallar tyvärr dem för administratörer i bästa fall såvida man inte är högutbildad alt långtidsyrkesverksam scenkonstutövare eller journalist/fotograf.... så måste man där agera politiskt för att kommunicera betydelsen att tillsammans förändra den situationen och möjliggöra för en utveckling av kultursektorn, om än liten i förhållande till andra arbetsmarknader (men gör det att den därmed inte är relevant eller viktig??!!). Om Umeå ska bli kulturhuvudstad ska vi på arbetsförmedlingen i Umeå kunna gå och i alla fall ange våra kompetenser och våra intresseområden. Jag minns själv senast för några år sedan då jag var arbetslös några månader hur förnedrande det var att inte kunna ens ange vad man arbetat med som en merit och det närmsta yrke som kunde bjudas var studieadministratör... Jag är glad att jag fann ett nytt arbete nästan direkt, ett arbete där arbetsgivaren såg andra kvaliteter.

Det är en skymf mot de som ska bygga en kulturhuvudstad att man inte kan söka arbete inom kultursektorn. För dialog nu. Det finns jobb att skapa och få inom kultursektorn. Jag har personligen detta år via mitt arbete sett till att åtta personer under 30 år fyllda har fått jobb inom kultur och mediasektorn, om än begränsade anställningar som tyvärr är det vanliga. Men om arbetsförmedlingen fått bestämma hade jag väl fått flytta till en förort till Stockholm och knappat in studiecirklar i bästa fall. Åter igen vill jag säga att jag exemplifierar med mig själv inte för att skryta över mig utan för att ställa frågan: Hur många fler som jag finns det som inte hade samma tur? Hur många finns därute som inte syns i registren när man söker efter meriter? Hur många finns därute som missar ett jobb i kultursektorn på grund av att man tappat tron på sig själv längs vägen? Farligt. Gör något åt det innan det är försent. En kulturhuvudstad ska givetvis kännetecknas av en arbetsmarknadspolitik inom kultursektorn som är proggressiv och lyhörd!

Jag återkommer i nästa inlägg med en annan utmaning...

En skrämmande tanke som slog mig inför dagens bloggande var att om jag är med om Kulturhuvudstadsåret 2014 så har jag bott i denna stad i 20 år. Det var inte planen när jag flyttade hit. Planen var inte ens att stanna i fem år, men av någon anledning har jag blivit kvar på gott och ont. Jag har många tillfällen reflekterat över varför eftersom å ena sidan känner jag av den atmosfär som finns i staden, den atmosfär som troligen många i kultursektorn känner igen, som får oss att känna att Umeå har ett kulturliv och en kulturförankring som är fullständigt unik och fantastisk, en atmosfär som mycket väl kan vara den anda som vi alla vet både kan och bör vinna en utmärkelse som kulturhuvudstad. Vi vet alla att den kraften, eller vad jag ska kalla det, finns därute.  Jag tror få tvivlar på Umeå som samlad entitet när det kommer till förmågan att klara en sådan utmaning. Vi kan mer än så. Vi är redan en kulturhuvudstad i den bemärkelsen. Jag märker det verkligen i mitt dagliga arbete med Kulturnatta. Jag återknyter nog till det i ett senare inlägg.

Det finns dock en annan sida av myntet. Samma sida som i samma andetag jag känner wow även känner en avsky och en uppgivenhet gentemot detsamma kulturlivet. Samtidigt som man ser möjligheter känner man också omöjligheten att få gehör, en plats och en möjlighet till självförverkligande. Alltför ofta har jag känt den kväljande känslan av att stå med mössan i handen för att be att få några ynka kronor till ens förening för att vara del av denna stad som skryter med dess mängd ideella eldsjälar, ungdomlighet och spirande kulturliv, och det är inte alltid så inspirerande. Att förankra, slita, diskutera och lobba för att få ynnesten att uppfylla kulturpolitiska mål till punkt och pricka och möjligtvis ha råd att köpa dasspapper till kansliet. (SERIÖST talat.. tyvär). Att slita varje dag i timmar och åter timmar för att ungdomsföreningarna i denna stad ska ha en plats att komma till med en gammal dator, en skrivare och ett rum där de får vara, planera, känna sig i alla fall lite betydelsefulla när de brinner av idéer, kreativitet och arrangemangsvilja. Att själv slitas mellan viljan att stanna i två timmar, lyssna och hjälpa, kontra att nervöst undra om man själv ens har jobb om två månader för att finansieringen alltid är för skral och inga långsiktiga beslut går möjliggöra...  För tyvärr behöver även en kulturarbetare äta, dricka och sova, trots att vi är fantastiska och ideella eldsjälar...

Mest tydligt blir det i vardagen i denna kulturhuvudstad när man dagligen faktiskt slås av hur illa beskrivningen av kulturlivet i Umeå rimmar med den verklighet så många kulturarbetare, arrangörer och utövare står inför. Visst har jag själv varit med om många orätter och situationer där jag undrat över hur snedfördelade resurserna inom kulturpolitiken i denna stad är och hur illa de slår gentemot gräsrötterna, men trots allt känns det som att man accepterat det - vant sig vid det som att det är naturligt - och tyvärr inte reagerar nämnvärt längre.

Men det som påminner mig och stör mig är de små sakerna, de små tecknen som framför allt syns bland subkulturerna, bland de ungdomar som just börjat arrangera, bland de som nu står där jag var för 10 år sedan. Jag undrar om dom är kvar 2014? Det är oerhört viktigt för en kulturhuvudstad att dessa ungdomar verkligen känner sig välkomna och med på tåget redan nu och inte år 2010 (eller när det nu beslutas).  För en ung nybliven arrangör på 18 år är det nog inte så spännande att visionera om år 2014, det lär tyckas vara en evighet bort. Nej, det är nog mer relevant att kunna titta några månader framåt och känna hopp om en nära framtid, att man betyder redan i dag och att de etablerade i kulturvärlden verkligen vill att de unga ska vara med på resan fram till 2014. Här gäller det att inte bara prata utan även agera.

Här kommer jag fram till detta kapitels poäng: Umeå 2014 måste givetvis lyckas externt med att berätta om, beskriva och sälja Umeå som Kulturhuvudstad, men för att faktiskt klara av uppdraget såsom man i visionen berättar så krävs att man internt (dvs här i Umeå gentemot det samlade kulturlivet i dess bredaste bemärkelse) ser till att kampanjen och processen ska kännetecknas av hopp och framtidstro, arbeta med att skapa förutsättningar för kontinuitet, uppbyggnad och förverkligande för kulturutövare, anordnare och kommunens medborgare. Fredrik Lindegren (en av projektledarna för 2014 om nu någon missat det? ) har en dylik tanke har jag förstått och jag hoppas att styrgruppen för 2014 verkligen anammar detta och sätter fokus på frågan. 

Alla vi som verkar på olika nivåer i Kulturlivet tror jag behöver känna att vi är trygga, att vi har möjligheter och sannolikheter att vara med på resan mot 2014 om vi ska kunna satsa. Alltför många är upptagna med att oroa sig för nästa års bidragsfördelning, för nästa månads hyra, för nästa månadsinkomst, för att ha råd att reparera den där förstärkaren i replokalen, för att arrangemanget nästa vecka ska gå runt osv osv. Eldsjälar är bra, men de behöver bränsle för att inte brinna ut, tappa gnistan och framför allt behöver man inte blåsväder hela tiden utan ibland få ta fyr i lugn och ro för att flamma upp. Jag kan ju påminna om att historien även sett eldsjälar... som bränts ut, slocknat alltför tidigt och i vissa fall alltför dramatiskt och tragiskt. Och på ett metaplan har världshistorien sett eldsjälar av andra arter. Samma drivkrafter i grunden, men utan hopp, utan trygghet och med ett utanförskap. Jag vill inte se fler sådana.

Att veta att vi har en reell och en hyfsad grundrygghet att kunna verka vidare i denna stad under vettiga villkor, samt möjlighet att utvecklas såväl inom verksamheten som personligen och som organisation, är grundförustättningarna för att vi ska kunna bygga en kulturhuvudstad tillsammans.

Tyvärr så är det ännu lite väl mycket att "alla ska bidra", men med vad? Vad ska vi göra bättre? Vad ska vi göra ännu mer? Dygnets ideella timmar tar faktiskt slut någon gång men likt ohyra kliver vi upp i morgon igen och fortsätter strävan och faktiskt gläds åt att trots allt så bor vi ändå i en av landets bästa, om inte landets främsta, kulturhuvudstad.

Hoppet är åter, jag slutar där jag började. Status quo.

Kluvet? eller hur? Ambivalens är enligt mig ofta positivt såvida man har medvetenhet. Annars slutar man bara upp som alltför självgod och mossig.

Så.. stannar jag till 2014?
Vad gör jag då?

Ja jag vet att detta inte är en fråga för Kulturhuvudstads projektgrupp att lösa själva, snarare hävdar jag att det är dags för en förnyelse av kulturpolitiken som satsar på vår mångfald, bredd på ett för samtiden och den pågående verksamheten relevant sätt där effekterna ska vara synbara inom en mycket mycket snar framtid. Då kan vi alla göra resan till 2014 och verkligen göra skäl för klyshan "Vi vinner i Umeå!". Då kommer dessa idella krafter man talar om att kunna mobilisera, att orka ta i lite mer och att känna sig delaktiga. De krafter man då släpper loss är enorma.

Blev mer kulturpolitik i dag, men det kan väl inte skada här va...

Får inleda med att säga att leverantören av bloggen lade in ett driftstopp på bortåt en halv dag precis när jag höll på skriva gårdagens blogg... så det blev bara delar av texten som kom med. Mycket störande och jag ber att få belysa det. Här kommer den kompletta texten för i går. Och till Umeå 2014 kan jag väl bara säga: Ni kan väl köpa en egen funktion på egen server i stället för att nyttja standardbloggar?  Känns lite B ärligt talat... Om ni vill åt effekten att synas här bland alla andra bloggar går det väl att kopiera och lägga upp även här...

Ok. I går skrev jag ett konkret förslag på åtgärd som ska ha effekt. Men jag vill faktiskt förtydliga något som en del frågat mig kring efteråt. Det är viktigt att inte snöa in på detaljfrågor och genreexempel när man talar om en kulturpolitisk helhetsbild, såklart, men det är också viktigt att ta konkreta exempel och peka på var brister finns för att man ska kunna åtgärda dem, samtidigt som man helst bör kunna komma med förslag på åtgärd såklart. Ibland är det nödvändigt att gå in på sakfrågor för att belysa en större helhet och ibland fungerar metaplanet lika bra direkt.

Men jag talade om eldkonsten, som jag här förenklat kallar företeelsen som är ack djupare än så, men jag frågar mig: måste allting ha storslagna och högtravande titlar för att anses ha ett värde inom den så kallade kulturen? Vem definierar vad som är kultur och för vem egentligen? Samma personer som i nästa andetag pratar om att bryta gränser, våga vara öppen för nya former, samarbeta och samverka, att vara kända för att våga? Kanske är det lätt att avfärda nycirkusen som idrott då, så det helt enkelt inte behöver ställas inför den kulturella informella domstolen som ingen ser, men vet och som ändå tycks verka tydligt. Skulle det vara farligt om det blev ett prejudikat?

Just eldkonsten är ett perfekt exempel på en genre som dels faller mellan stolarna när man ska ta ansvar.. för VEM ska ta ansvar tycks alltid vara den stora frågan då. Är nycircus idrott? Är det performancekonst? Är det folkbildning? Är det nåt som borde bäras av sponsring? Är det en helt ny kulturform? Eller hemska tanke, KAN det vara lite allt möjligt? Kan det vara så att det faktiskt hör hemma på flera ställen och inte är så lätt kategoriserat men trots detta betydelsefullt och värt att satsa på? Sådant skrämmer tyvärr många gånger har jag fått erfara. Det okända har alltid varit aningen obekvämt för somliga, medan andra finner det kittlande, inspirerande, något som väcker en nyfikenhet och vilja att ta reda på mer. Hur som haver hoppas jag att man i alla fall inte resonerar som så att så länge man inte lyfter in eldkonsten i debatten/kulturpolitikiska resonemang och tar den på allvar så finns den inte..

Tyvärr är det så att de flesta tycks lovorda eldkonsten och talar gärna om hur fina shower man får bevittna, förvånas över att denna kompetens finns i Umeå, men när det kommer till vem som faktiskt ska stå för fiolerna för att utveckla något så tittar man på varandra och sätter på de byråkratiska skygglapparna. Alltför ofta känner jag att det ska finnas men viljan att ta ansvar för att det ska få utvecklas på lika villkor som andra kulturyttringar är begränsad.

Varför tar jag upp detta igen? Jo därför att jag tänkte i dag börja med att berätta om något som jag och en skara andra människor valt att kalla hybridkultur, något som faktiskt kan ge förklaringar och lösningar om man tar tanken vidare tror jag.

Vadå hybridkultur tänker ni nog direkt och jag ska ge mig på att försöka förklara en aning vad jag menar. Jag är själv aktiv på min fritid i en kulturförening som heter KF Kretsen (www.kretsen.org). Att berätta om den enorma verksamhet som föreningen bedriver skulle ta mig en bok snarare än en blogg, men för att göra en lång historia hyfsat kort så är det en mycket aktiv kulturförening (i alla fall definierar vi oss själva som en sådan) med en omfattande verksamhet och som bland annat driver projekt, arrangerar, arbetar med ungdoms och inflytandefrågor samt verkar som en samarbets- och stödpart för andra kulturföreningar.  Förutom det så driver föreningen ett eget kulturhus med verksamhet året runt.

Trots detta och mycket mer har det varit svårt att få ett kontinuerligt och verksamhetsrelaterat adekvat stöd för verksamheten från offentig sektor då det verkar ha varit svårt att kategorisera en förening som arbetar med nya metoder och nya målgrupper och finna vem eller vilka som ska ta ett ansvar. När något inte går definiera ärligt som en arrangerande förening eller en teaterförening, en replokalsförening utan definitionen snarare är - ja vi är allt av det där och även mer, så är det svårt att skapa förståelse för den verksamhet som omfattas och åsyftas.

Vi har haft många medlemsdiskussioner kring detta och vad vi ska göra åt saken. Under ett seminarium denna vinter kom detta åter på tal. En av medlemmarna gjorde då liknelsen med föreningens representanter och verksamhetsformer som hybridkultur - resultat av en kulturevolution: kulturhybrider, dvs inte kloner, produktioner på löpande band, flörtar och fåret Dolly... utan snarare en reell gränsöverskridande verksamhet, en korsning där mötet redan uppstått, där man befinner sig i en slags twillight zone mellan en traditionell kulturvärld och en värld som står för nya kulturella uttryck, men där man kanske har en del av båda. Kanske är det därför man förstår språket men inte alltid blir förstådd.

Jag fann denna teori mycket intressant och utvecklingsbar och jag tror jag får all anledning att återkomma till den. Man talar ofta inom kulturpolitiken om gränsöverskridande möten, korsbefruktningar och nyskapande. Så, efter korsbefruktningen, är man beredda att ta hand om avkomman? 

Med den frågan avslutar jag dagens blogg, jag återkommer när timmen inte är så sen. Dagarna är långa nu..

I dag hade jag tänkt att göra som så många andra som bloggat och i alla fall göra lite pr för mig själv och det jag själv gör som utövare av kultur. Men det är sällan lätt att berätta om sitt eget intresse och sina personliga engagemang, åsikter och kreativitet i ett sammanhang där de flesta känner en i en annan roll, tex rollen som arrangör för en Kulturnatta. Då kanske det är svårt att se mig som tex musiker, fotograf eller varför inte eldkonstnär? Det där med sak och person som sagt. Förmågan att nyansera och se att man kan ha åsikter som person och faktiskt ändå i en proffession agera utan att färgas av dem. Att man för att ta ett lättförståeligt exempel kan tycka att en artists musik rent ut sagt suger, men också förstå att det är personligt och då i en annan roll, tex som arrangör av en spelning boka det bandet och värdesätta att andra individer kanske tycker den musiken är det bästa som någonsin skapats, se värden i att agera bortom sin egen egocentriska sfär till förmån för egen utveckling. Och vem vet.. kanske ändrar man åsikt eller vidgar sina vyer... En nödvändighet för en bra kulturarrangör tror jag. Kul vore om fler kunde se och förstå det.

I dag var det som sagt lite ego-tid. Tyvärr blir det inte mer ämnen i dag då min dag varit tung och jag känner mig ganska urvattnad. Så nu ska jag ägna mig åt lite egoism i min blogg. Eller är det egoism att berätta om vad man själv gör som kulturutövare? Är vi så fast i jantelagen att vi ska behöva ursäkta oss offentligt innan vi törs påstå att vi är hyfsade på något? Hmm... Ja jag ser väl om någon blir upprörd men här följer så ett blogginlägg lite om en av alla saker jag gör som kulturutövare, och lite för och nackdelar med det.

foto: Juhani Rajala

Eld som sagt. Jag är själv med i en performancegrupp som sysslar med något som enkelt kan beskrivas som eldkonst, populärt ofta förknippat med begreppet nycircus men som jag och vi känner inte är så enkelt förklarat. Det vi sysslar med är snarare en reell hybridkulturföreteelse då det verkligen är en tvärkulturell företeelse. EMP eller Elemental Motion Performance (http://emp.kretsen.org) kallar vi oss och utgör en mycket dynamisk grupp individer som samlas kring gemensamma teman, shower, performance och annat.

För publikum kan det tyckas enkelt att se det som en eldshow men för oss utövare innehåller det element av exempelvis musikskapande, komposition, musikproduktion, inspelningsteknik, programmering, kör och ensemblearrangemang, dans, kampsportsrörelser, meditativa rörelser, nycircuselement, koreografi, säkerhet och logistik, arrangemang och planering, markandsföring, profilering, grafisk formgivning, fotografering, hantverk, kostym och design, bildskapande och rörlig bild, text, ljussättning, ljudteknik... Alla dessa kunskaper finns i gruppen på olika nivåer. Men få kanske vid en första anblick av det vi ägnar oss åt förstår vilket enormt arbete och vilka många variabler som ligger bakom ett framträdande.

 

Vi har som grupp hittills deltagit vid såväl invigningar som rena shower, samarbetat med artister, ljussättare, dansare, djs, konstnärer osv, varit del av perrformancetillställningar och till exempel hållit workshops för unga intresserade. Från Umeå Höstljus till Ungdomsriksdagen, små konserter till stora galor. Allt har varit kul och berikande. Närmast stundar framträdande på valborg då SVT direktsänder från campus och firandet 30 april.

 

En av de roligaste uppdragen var dock när vi fick äran att inviga Luleås Kulturhus tidigare i år, då Luleås kulturförvaltning inbjöd oss samt Luleås egna fantastiska marockanska trumensemble Marrakech till att medverka i invigningsceremonin. Alla norrbottens tidningar, TV, kulturnyheter mm uppmärksammade det hela men tyvärr skrev inte en rad i VK eller VF om det, men visst hade det varit kul för Umeåborna att veta att Luleås kulturhus faktiskt invigdes av en hårdrockare (ja Tony som denna dag fick vara frontfigur är en tvättäkta hårdrockare från vår stad - för övrigt en mycket ödmjuk och sympatisk person) från Umeå... En möjlig ambassadör för vår kulturhuvudstad. Måhända är själva företeelsen kulturhus och Luleå omdebatterat såväl lokalt som på andra håll men det lägger jag mig inte i - men däremot ger jag personligen en eloge till Luleå för att de vågade låta en person som inte hade enorma kulturmeriter få äran att bland kändisar som The Sounds, Mikael Niemi mfl ta den stora nyckeln och officiellt låsa upp huset. Mäktigt. Men nu vet i alla fall några fler i Umeå att det skedde. Visst är jag lite ego nu men det skulle jag ju vara i denna dags bloggande;)!

Luleås kulturhus invigs. foto robert lundmark, från Piteåtidningen

En intressant fundering eller sensmoral att ta med sig från detta är för övrigt: Hur många okända kulturambassadörer har Umeå? Då följdfrågan: Hur kan vi göra dem delaktiga i en Kulturhuvudstadssatsning? Jag har inte svar, i alla fall inte alla, men några kanske.

 

Ett konkret förslag som härleder till min text denna dag: Se till vad vi har i Umeå och börja satsa där... Det finns minst 3-4 st nycircus och performance-grupper i Umeå som alla var för sig har potential att bli Umeås eget Circus Cirkör.. Dessa har verkat här i staden somliga sen 10 år tillbaka, somliga sen några år tillbaka, men det makabra är att det inte satsas på dessa grupper utan fortfarande bara på extern kompetens. Tänk om man i stället för att ta hit Circus Cirkör till Umeå en enda gång satsat samma summa pengar på ett lokalt alternativ som då kunnat växa. Inget ont om proffsen i Cirkör såklart, och inget ont om att vi tar hit kultur och inspireras, men vi måste ju satsa på de som faktiskt är våra egna utövare mer tydligt! (ja jag vet det nu äntligen finns några tendenser till detta men allt går ställa i perspektiv och relation...)

 

Kompetensen finns i Umeå, människorna finns här, men faktum är att det skrämmer mig hur få av dessa som syns. För att ta ett annat exempel så har vi artister i Umeå som få känner till men som faktiskt säljer mer skivor i världen än vad många rikskända svenska artister säljer... Men det är som att det ligger ett lock på viljan att verkligen satsa på en utveckling, göra ett tydligt avtramp som verkligen känns. Jag pratar då om en djupgående kulturpolitisk förändring, en attitydförändringsprocess och en utvecklingsvilja kombinerat med kraftfulla budgethöjningar. Visst kan det låta mycket med många miljoner, men sett i perspektiv så går det mesta att ifrågasätta bara man kan och törs. Och jag tror vi har personer med de förutsättningarna i många ledningspositioner i Umeå i dag. Bollen är er vill jag säga. Kulturlivet är redo och har varit det länge upplever jag.

Det handlar dock om att förmå mäta den långsiktiga och totala effekten, sociala värden likaväl som ekonomiska, inte bara den primära och kvantiferbara effekten , vilket är ett av den så kallade kultursektorns problem i stort och en anledning varför idrottsrörelsen är så pass framgångsrik när det kommer till exempelvis sponsring. . Umeå kan bli den stad som är först i landet, ja kanske Europa med att prioritera kulturlivet på ett sådant sätt.. Men frågan är om vi vågar (vi som är kända för att våga) - för det innebär också att riska något. Vad säger ni politiker och beslutsfattare? Törs vi i Umeå verkligen göra ett sådant avstamp? Det skulle chockera många, troligen även utövarna, men vilken effekt det skulle bli!

 

Se på hur bra det gått för dansen (iaf enligt föregående bloggare) sedan man medvetandegjorde betydelsen av detta i den kulturpolitiska debatten. Och det är i ett sånt perspektiv en relativt blygsam satsning trots allt.

 

Så.. då blev jag lite kulturpolitisk och egoistiskt kulturpolitisk;)

 

Men skönt känns det att ha fått sagt detta i ett forum där kanske några av de som kan göra något åt det läser och funderar över det hela. Vi har möjligheter i Umeå, vi måste bara hjälpas åt att mobilisera resurser för att förverkliga och utveckla. Jag hoppas att Kulturhuvudstadssatsningen verkligen bidrar till att röra om i grytan och ge reella effekter, gärna snart.. inte om fem år.

 

Parentes:
Begreppet hybridkultur föresten är rätt intressant, används och har myntats av en förening jag är medlem i och har en filosofi bakom sig som jag troligen kommer skriva mer om en annan dag;) Den som hänger kvar här får se.

Tack för i dag.

...kanske vore en bra titel för att locka lite uppmärksamhet tänkte jag och ett visst mån av relevans ligger trots allt i titeln. Jag har väl sällan varit känd för att inte säga vad jag tycker så vad passar då bättre än att blogga kring lite kulturpolitik i en stad där debatterna just nu går heta kring allt från påstådda biblioteksflyttar till vem som ska bli ny kulturchef.

Vi har ingen lokal! eeeh. nej jag menar chef!
Men ja vi börjar väl där. Umeå har väl milt uttryckt misslyckats med att rekrytera en kulturchef som varit långvarig under 2000-talet. Jag kan egentligen inte klandra någon för det, men jag konstaterar i alla fall att det nog inte är helt fel att påstå att man inte lyckats.. Men det är viktigt att blicka framåt och inte bara bakåt här för nu ska ju en ny förvaltningschef tillsättas och kring det finns många åsikter så jag tänkte delge min.

Enligt mig behöver inte Umeå ytterligare en konstnärlig ledare som kulturchef. Uppenbarligen har det misslyckats ett flertal gånger och jag tror det är ett snudd på hopplöst sökande att finna en person vars kreatörsegenskaper rimmar med det omfattande och krävande uppdrag en kulturchef i Umeå med dagens nu rätt tunga kulturpolitiska mantel har att axla. För vilket uppdrag det lär vara... Ingen lär väl vara avundsjuk på den person som ska ta sig an den sitsen. Jag är det i alla fall inte. Fast lite kul måste det ju vara att bemöta gnällspikar som jag som ställer höga krav. (hehe)

Jag tror snarare att Umeå behöver en duktig ledare, en skicklig samordnare med fingertoppskänsla och oerhörd integritet. En person som kan stå emot trycket från etablissemang, vårda det etablerade samtidigt som han/hon vågar utmana, släppa in nya på arenan, kanske även slakta en och annan helig ko på vägen (metaforiskt talat då - om nu någon missförstod detta...). Jag tror den personen ska vara exceptionellt duktig på att se skillnad på sak och person och vara extremt lyhörd för att tolka in hur det komplexa nätverk som utgör Umeås kulturliv fungerar. En näst intill övermänsklig uppgift, jo, men även en inspirerande utmaning för den som törs.

Som jag ser det så har Umeå redan all konstnärlig, kreativ kompetens i det befintliga Kulturlivet. Det en kulturchef behöver tillföra är en förmåga att gödsla detta samtidigt som man kan finna ny mark för nya aktörer. Att se helheten, synliggöra den och arbeta med en övergripande vision som inte utgår från ett konstnärligt mål utan snarare från en konstnärligt förutsättningsskapande helhetsvision. Vi har många redan som säger såväl varför, vad och hur. Vad som krävs är nog någon som kan svara på frågan "när".

Nu vet jag att många säkert tycker mycket i denna fråga, men ta chansen och skriv vad Ni själva tycker. Detta var min ytterst personliga åsikt och jag hoppas den respekteras därmed. Kanske påverkar de bästa idéerna den grupp som kommer tillsätta den nya kulturchefen på ett bra sätt. Jag hoppas oavsett vad som händer att vi denna gång får en kulturchef som får vara med på resan hela vägen fram till 2014 och längre så personen får en reell chans att vara den drivkraft som behövs för att lyfta kulturfrågorna till den nivå en kulturhuvudstad behöver för att nå målen.

Också var det det där om biblioteket...
Sen tänkte jag lägga ytterligare ett kort inlägg i debatten kring biblioteket då jag tycker den spårat ur rätt mycket. För att undvika eventuella missförstånd direkt så får jag väl börja med att säga att jag ser det som en självklarhet att biblioteket ska finnas kvar i Umeå centrum, så strategiskt placerat som möjligt för att kulturen ska ha en central plats där flest människor dagligen möts och rör sig. Dock säger det faktiskt inte att den optimala platsen är där det nu är beläget. Kultur är viktigt för centrum, för Umeå C och näringen(som ju väckte frågan lite kanske man kan säga), för föreningslivet, umeåborna, besökare och gäster, offentliga förvaltningen, operan, folkets hus, för oss alla helt enkelt. Jag går nog ett steg längre och hävdar att kultur är en nödvändighet för att allt det ska existera och jag vet att kulturfrågan är otroligt viktig för centrumutvecklingen och stadsutvecklingen som helhet. Men det krävs ibland en frisk debatt för att man inte ska glömma detta. Nyttigt. Jag hoppas då i alla fall att vi inte bara har diskussion kring ett bibliotek utan även kring hur den så kallade kulturen kan nå ut mer i samhället och nå fler i vardagen, åtminstone på ett medvetandegörande plan. För kultur ger glädje, inspiration, motivation och tanke, bara för att ens nämna några positiva effekter.

Men vaddå kultur?
Att tala om kultur kräver väl dock att man på något sätt avgränsar begreppet så det går att förstå i en kontext. Jag kanske borde inlett med att ge min definition av kultur men jag tar det nu i stället. Med begreppet kultur åsyftar jag OFTAST kultur som i bemärkelsen "folkliv", den något mer europeiska synen på ordet. Jag har förståelse för, och all respekt för, de som hellre ser kultur som ett begrepp som åsyftar den mer svenska, traditionella synen med ord, ton, bild, scen osv,  men för mig är kultur även möjlighet att uttrycka sig, mötas i intryck, förmåga att förmedla det som gör oss till medvetna varelser. Visst, pseudoflummigt och halvpolitiskt postmodernisktiskt bjäfs, men jag finner att ord inte räcker till. Det är väl kanske därför kulturen i sin form har så många uttryck...

Ok, det får räcka med kulturpolitik för en dag. Jag ska inte utmana för mycket tror jag så jag låter kiss-debatten bero. Men det är ibland skönt att veta att man gör en kulturgärning varje morgon;) Jag föredrar dock att använda toalettstolen för min hyresvärds skull.
(Det är väl lika bra att säga att ovanstående stycke är menat som en liten rolig avslutning så ni ska kunna dra på smilbanden lite i alla fall, så snälla alla ni som tänkte debattera vikten av fria konstuttryck, ta det inte sååå seriöst va, ok! )

Så fort man börjar skriva här inser man att man inte hinner belysa särskilt mycket under endast en vecka, i synnerhet inte gå på djupet i ämnen som verkligen berör. Men förhoppningsvis ekar några av mina tecken i cyberrymden vidare och ger effekt.

Vi syns i morgon kära läsare.

PS - Ja jag vet att jag inte alltid uttrycker mig vare sig dialektalt korrekt eller språkligt svenskaakademiensordliste-korrekt, men det får ni ta. Konstnärlig frihet hävdar jag;) och en smula netiquette. DS

PS2 Det blev inga bilder. Kulturdebatt har sällan så mycket bilder annat än illustrationer och tyvärr hann inte min grafiker göra en bildversion av min ordvision. DS