umea2014

Jag har suttit i min finaste klänning (svart med smala axelband för 99:-) i den vita bilen och åkt på E-fyran till Skellefteå genom försommargrönskan, ängarna, vindsnurrorna på Granberget i dimma, Moises underarmar, händerna på ratten men inga maffiaglasögon idag. Jag körde själv en bit, det är klös i bilen. Regn, granarnas skott är ljusgröna, rönnarna blommar, svanarna betar på gräset, storspovarna också, i Skellefteå möter jag Juan Fabra på Museum Anna - Nordlander, lång, mörk, lockigt hår, mörka ögon, han förklarar sitt verk så att jag förstår det fast jag först var främmande till hela presentationen. I skellefteå är det tårta och saft på vernissagen, publiken sitter och fikar och verkar helt ointresserade av att ta sej runt i Nordanå museum för att titta på konsten, Moise fotograferar en skär gris från en målning, hans dotter är en griskulting säger han, jag ber om adressen till Skellefteå kultur, jag är född i Skellefteå och vi hittar en scen vid älven där jag sjunger en psalm och så far vi hem, jag badar i havet, jo faktiskt, vid en av de vackraste stränderna i Västerbotten, jag säger inte var, det är varmt i bilen så jag blir snart varm igen, i morgon ska jag träffa min äldsta dotter och bjuda henne på rabarbermuffins, veckan med Umeå 2014 är slut men vi ses igen, överallt, jag kan nog inte sluta blogga, detta är livet, att leva det och sedan berätta om det sa regissören till Gökboet, Milos Forman, glad juni från Birgitta Sparrman

Birgitta speaking, regnet värmer i vått, jag har tjocktröjan ovanpå klänningen, tänkte sätta mej på balkongen men längtade till min blogg, mina vänner därute, jag skriver nu på en berättelse som kommer att vara grunden till en historia som kan bli nåt kul, mer säger jag inte nu, jag har ätit god middag med spenatpasta och kyckling kokt i citron och pesto med basilika, koriander och lite timjan, Annika ringde, hon hade lagat kyckling med panering, mer avancerat, men hon är också mer avancerad med spännande prylar och häftiga kläder, hon gör musik och kan sjunga lika bra som Marie Fredriksson, vi har båda sorg efter Ola som dog, han spelade elgitarr och elbas, senast jag hörde honom göra musik sjöng han en sång till akustisk gitarr, han tyckte jag var bättre på musik än på målning, men barnens pappa tyckte att jag hade språket i min makt, själv längtar jag efter en båt, att glida fram på i skymningen, jag sitter på jobbet och skriver, så härligt att ha ett arbete, I love it, men i morgon är det söndag, då ska jag åka en vit bil till Skellefteå och mingla. Ha det bra från Sparrman.P.S. Vivianne hade haft antingen min pappa Arnold eller hans storebror KarlJohan i söndagsskolan i Alvik när hon var liten, han berättade så bra att det var roligt att gå till söndagsskolan,länge leve fantasin, den kan ha makt över verkligheten.

Jo, som sagt, jag slängde hönsnätet, nån skulptör blir jag aldrig, det finns andra drömmar att infria. Min smalaste granne kommer från Kamerun, Charles, han arbetar på en hamburgerställe i stan för att kunna förverkliga sin dröm, han doktorerar i fysik på rekordtid, bara ett drygt år efter filmagen som också nog var på rekordtid. Men så är han smal, fast de lagar mat med svarta bönor, ris och kyckling, förra valborg gjorde jag hans livs första pizza och även till kompisen Celestin som också läser fysik. Själv har jag rast nu från Margit och Annmari, det är inte så dumt att arbeta i hemtjänsten, och tryggheten fungerar fortfarande, AnnMari är på öppen verksamhet tre dagar i veckan, hon blir ompysslad, det är så man ser fram emot att få bli gammal, bara inte moderaterna skär ner mera,,,, nu ska jag fika med min kompis på universitetsbiblioteket, hej från Birgitta Sparrman

Birgitta skriver, Hörling Sparrman heter jag fortfarande, något år till, min man är död, jag saknar honom, igår tog jag hem hans staffli till min bostad, det tar en massa plats, precis som han gjorde, vi tar plats, inte bara männen utan alla vi människor tar plats. Därför är musiken så viktig, den lär oss hänsyn. Hänsyn är alltså viktigt, och respekt, samt en hel del självförtroende så man kan säga till om någon tar för mycket plats.

Skogarna är blå, jag ser nästan till Ångermanland från min balkong. Himlen är ljusblå på morgonen, jag tar stortröjan på, mitt senaste landskap i orange och grönt står här och vilar, hettan är påtaglig, pompejanskt orange, Hur ska jag kunna leva resten av livet utan dej, käre Tage? Jag brer en messmörssmörgås för mycket och tittar på busshållplatsen där morgonens första resenär väntar. Klockan är halv sex, jag tänker på männen, du var speciell, jag hör ständigt dina tydliga råd i vardagen: Det ordnar sej, kom och sätt dej. Jag har målat ett stjärnträd till dej där du kan sitta och dofta på stjärnorna, but don´t you forget me! Jag gråter och stänger balkongdörren, går in och lyssnar på Robert Johnsson, I´m gonna get up in the morning, I believe I dust my broom...I believe, that´s the point, I believe, and don´t you forget it!

Dagen, ja den kommer alltid, jag har som vanligt svårt att ta mej ut genom dörren. Allt jag ska tänka först, dricka kaffe, planera hela livet, gråta lite grann, känna att jag lever. Slänger tidningar i soprummet och hittar i metall-boxen lite småmaskigt hönsnät, precis vad jag alltid velat ha, jag har ju alltid velat bli skulptör och då måste man ha hönsnät som man joxar ihop och täcker med något så får man en skulptur. Under dagen - David på bibliotekscaféet, sommaren nalkas, diskussionerna blir mer praktiska men drömmarna finns där fortfarande. Jag har hittat en tröja, trasig, på en exkursion i Holmsund som det står Isabella på. Trasiga drömmar eller hela, jag skriver på min uppsats i fotografi och performance, den är försenad men det kanske går bra. *Inser att jag inte ska starta galleri, man kan inte göra allt i livet. Men jag skäller på KRENOVA, institutet för kultur och företagande(som får EU-pengar)de bryr sig inte om konstnärer, inte ett dugg längre. Jag vinglar omkring på stan fullständigt nykter, till slut måste jag ta mej en öl, min livskamrat är död, jag sörjer honom djupt. Provar klänningar i affärerna men hittar till slut en passande i svart(fast kortkort!)och mår genast bättre. Tappar bort cykelnyckeln, vad ska det vara för mening med detta? Nå, nu har jag lärt mej att allting har en mening. Längtar hem till mitt hönsnät och fläskfilén i mitt kylskåp. Hej hej från Birgitta