umea2014

Det är dags för summering. Under den här veckan har jag medvetet valt att lägga tyngdpunkten på integrationsfrågan och hur vi formar våra attityder. Detta beror på att jag är intresserad av sådana frågor och tror att det är genom lyckad integration som Umeå kan utvecklas ännu mer. Min förhoppning är att Umeå ska uppnå målet som kulturhuvudstad år 2014. Men låt mig också säga några ord om hur jag tror, eller rättare sagt hoppas, att vi ska nå fram till ökad ömsesidig integration. Jag tror att denna målsättning kan uppnås i ett inkluderande samhälle där man har tagit itu med åtskiljande sociala, politiska, ekonomiska och kulturella strukturer. Ett samhälle som bygger på demokrati, jämlikhet, likabehandling och ömsesidig respekt. Kort sagt ett samhälle där människor känner gemenskap. För i ett samhälle där känslan av gemenskap lyser med sin frånvaro lyfter man fram sin särart i förhållande till varandra.

Jag tror att vi behöver satsa mer på upplysning, bildning och utbildning. Umeå är en universitetsstad med starka kulturinstitutioner och föreningsliv, så jag tror att Umeå har mycket goda förutsättningar för att kunna lyckas med en upplysningskampanj. Men jag läste någonstans att det inte alltid går att bekämpa fördomar med rationella argument, eftersom fördomar inte alltid bygger på förnuft. För att motarbeta fördomar bör man snarare satsa på att skapa kontaktytor i form av forum och mötesarenor där olika samhällsmedlemmar möter varandra på lika villkor. En viktig förutsättning för att dessa möten ska fungera är att de människor som ska möta varandra är utrustade med kunskap, en positiv och bejakande anda, nyfikenhet men också en god portion självreflektion.

Jag är övertygad om att fördomar inte uppstår på grund av genetiska egenskar eller någon omedveten mörk sida hos människan. Jag tror att jag vågar påstå att vi alla hyser fördomar på ett eller annat sätt. Det har kanske att göra med bristen på reflektion och prövande hållning eller att vi är tränade att tänka i vissa banor som gör att vi gärna tar till oss eller formar våra fördomar.

Jag är medveten om att det kan vara svårt att skapa de optimala mötesarenorna med de optimala deltagarna, för att då hade vi troligen inte behövt sådana mötesplatser. Det gäller dock att vara optimist och inte ge upp, eftersom i takt med bristen på sådana kontaktytor ökar risken för att fördomarna cementeras.

Nu ska jag sätta punkt. Tack för att jag fick låna er tid och tack för alla kommentarer och synpunkter på bloggen, genom mejl och samtal. Jag tar till mig synpunkterna.

Tack och adjö

Ha det!

Mohammad

Det finns vissa minnen som man bär med sig genom hela livet. De är svåra att glömma och gör sig påminda när man minst anar det och för varje gång det händer framstår de som ett varnande exempel. Ett av sådana minnen som jag bär med mig går tillbaka till den allra första perioden när jag kom till Umeå som ung gäststudent.

Jag hade inga erfarenheter av utlandsvistelse och kontakter med främmande människor och kulturer. Sverige, Umeå och dess folk, natur och kultur var totalt främmande för mig.

Det var mycket som var nytt under den första tiden; de nya människorna och deras mentaliteter, språket, de nya sociala och kulturella koderna och mycket annat. Jag var liksom på en upptäcktsfärd. Det fanns också sådana saker som framstod som mystiska och oförklarliga. En sådan mystisk företeelse var den illaluktande doft som med jämna mellanrum lade sig över Umeå.

Mina bristande erfarenheter och språkkunskaper samt blygheten gjorde att jag på jakt efter förklaringar skapade mina egna teorier.

Den teori som kom att framstå som mest trovärdig byggde jag på egna iakttagelser. Jag hade sett ett stort antal människor som tålmodigt rastade sina hundar vid olika tider på dygnet. Det mäktiga snötäcket avslöjade spåren efter rastningarna. Längs trottoarkanterna och promenadstråken syntes de karaktäristiska gula fläckarna och hundbajset som somliga hundägare inte plockat upp.

Jag tyckte mig ha funnit källan till den outhärdliga odören. Min teori gick ut på att lukten spreds när temperaturen kröp över nollstrecket. Att hela staden drabbades berodde, enligt min teori, på det stora antalet hundar och den stora mängden av deras efterlämningar längs stadens gator och torg.

Jag skrev om min teori till mina föräldrar och bekanta i hemlandet. Nyheten spreds som en löpeld bland vänner och släktingar. Jag fick många brev från vänner och bekanta som tyckte så synd om mig och undrade hur jag stod ut i den lortiga miljön. Många gav mig rådet att flytta från det mystiska landet.

Min teori kom på skam när min svensklärare förklarade sambandet mellan lukten och pappersmassafabriken i Obbola. Men då hade skadan redan skett. Under åren som gått sedan dess har jag genom brev och personliga kontakter försökt revidera den gamla teorin. Men än idag stöter jag på gamla bekanta som hört berättas om den hemska lukten i norra Sverige och orsaken bakom den.

Jag har många gånger blivit påmind om detta harmlösa och smått lustiga minne. Men varje gång jag möter liknande stereotypa föreställningar som handlar om människor, religioner och kulturer börjar det gamla minnet tala med mig.

Problemet med dessa föreställningar är att de är byggda på enstaka iakttagelser som dessutom har gjorts på avstånd. Oförmågan eller kanske oviljan att kommunicera över kulturella och språkliga barriärer har gjort att man inte kan etablera nära kontakter med människor och företeelser som ter sig annorlunda. Följden blir att observationerna inte kan placeras i deras rätta sammanhang och blir i stället grogrund för fördomar.

Ett annat problem med sådana föreställningar är att de ökar avståndet till våra medmänniskor. De släcker också lusten inom oss att upptäcka och lära mer om människor, religioner och kulturer som alltmer blivit en del av vår vardag.

För en tid sedan läste jag en rapport om människor med utländsk bakgrund som ansökt att få byta ut sitt utländskt klingande efternamn till ett svenskt. En fjärdedel av dem motiverade namnbytet med att de var trötta på att bli diskriminerade på arbetsmarknaden och att bli utsatta för mobbning.

För ett par år sedan genomförde jag en intervjuserie med en grupp studenter med utländsk bakgrund som studerade vid Umeå universitet. Ett problem som många av de här studenterna tog upp handlade om bemötanden och att bli placerad i kategorier. En manlig student berättade att några av hans kvinnliga studiekamrater hade berättat för honom att de redan vid deras allra första möte hade placerat honom i kategorin ”ung muslimsk man med nedsättande syn på kvinnor”. Studiekamraterna hade gjort sin kategorisering enbart efter hans utseende. Efter en tid talade de om för honom att de hade ändrat uppfattning när de fått veta att studentens föräldrar, som kom från Mellanöstern, var kristna och att han själv bott i Sverige sedan han var 2 år gammal!

Jag tillhör ju själv den grupp människor som har utländskt för- och efternamn. För många svenskar är det svårt att uttala mitt efternamn och jag reagerar inte ens på felaktiga uttal och felstavningar. Jag roar mig istället över felaktigheterna. En reporter som hade hört talas om mitt namn faxade en inbjudan som började så här: Bäste Mohammed Fazer Hasch Emi; alltså Fazer (som chokladmärket med samma namn), Hasch (som narkotikan med samma namn) och så Emi på slutet.

Jag har aldrig funderat på namnbyte, men det beror på att jag inte har hamnat i den situationen att söka hundratals jobb och aldrig bli kallad till anställningsintervju. Jag skulle kanske ha handlat på samma sätt, så jag har full förståelse för de människor som tar till sådana drastiska åtgärder.

Namnbyte kan kanske överbrygga de inledande hindren som att bli kallad till anställningsintervjuer. Men rätt som det är dyker den utländska bakgrunden fram som gubben ur lådan. Det är betydligt svårare med attityder och kategoriseringar och alla generella påståenden om människor som har sina rötter i andra länder, kulturer, etniska och religiösa grupper.   

Det som behövs är en attitydförändring som tar begreppet integration på allvar. Integration betyder inte att man rycks upp med rötterna och tvingas till en ansiktslös assimilering. Den innebär inte heller att man ska behöva förneka sin härkomst.

Integration innebär en ständigt pågående och ömsesidig ansträngning som ska leda till att knyta alla till gemensamma och grundläggande värderingar. Den innebär att alla medborgare ska vara med och forma ett öppet samhälle med demokrati, respekten för individuella mänskliga rättigheter, pluralism och tolerans som grundregel.

Jag hämtar min inspiration för integration ur min kulturella bakgrund och jag tänker närmast på den persiske 1200-tals diktaren, Sa’di från Shiraz, som skriver om människosläktets samhörighet med följande ord:

Adams barn är delar av samma kropp,

ty de har skapats ur samma stoff.

När världen smärtar någon av dessa kroppsdelar

blir de andra utom sig av oro.

Den som är okänslig

för andra människors lidande

förtjänar inte kallas människa.